Känner mig trött och hängig trots att kaffemuggen står tom bredvid datorn. Kaffet brukar få huvudet att klarna, men inte idag. Vet inte varför, antagligen orkar inte psyket med att grubbla på vad våra politiker hittar på för tokigheter.

Skådebröd åt folket var vad som bjöds förr när tiderna var kärva, folket behövde muntras upp för att inte deppa ihop. Så fungerar det inte längre tyvärr, det är därför det måste hållas skrattkurser för att lära stressade nutidsmänniskor den ädla konsten.

Förra veckan flög det av någon anledning för mig att jag för något år sen, skrev flera noveller om lite udda människor som aldrig publicerats. Visserligen är väl de flesta av oss udda innerst inne, men vågar inte vara oss själva. Det förväntas av oss att vi ska passa in i ett samhälle som skapats utifrån en mall, där det förutsätts att alla tycker och tänker lika. Eftersom vi inte gör det, växer klyftan för varje år mellan de som i god tro försöker förbättra vårt samhälle och människorna som tvingas leva i det.

Naturligtvis kommer det här att bli ett problem ganska snart. Det kan inte bli annat när personer som säger sig ha mandat att föra folkets talan, trugar på folket saker de inte vill ha. Vad som händer den dag folket fått nog är svårt att sia om, men förhoppningsvis kommer det att leda till att "vanligt" folk får det bättre.

Nåja, varför inte glömma bort allt eländes elände och tänka på någonting annat än alla försämringar som de politiska besluten ständigt skapar. På något sätt känns det som att det är dags att dela med mig av det jag lekte fram för att skingra tankarna en gång. Märkte att tiden gått snabbare än jag kunnat ana och tvingades därför ändra lite för att berättelsen inte skulle kännas omodern, ändå rör det sig bara om några år sen jag skrev novellen. Man kan förstå varför våra politiker inte hinner hänga med i svängarna.

Hursomhelst tänker jag nu lägga ut min knasiga novell för att lätta upp stämningen och förhoppningsvis få er som brukar läsa min blogg, att kanske dra på smilbanden. Det skadar ju inte att läsa lite tok ibland, även om det fanns ett allvar, eller snarare en dröm om ett varmare och mjukare samhälle bakom mina tankegångar när jag skrev ner det som då flög för mig. Så håll till godo några dagar framöver med någonting lättsamt, som omväxling till mitt ständiga hackande på politiker och byråkrater.

Suveränt!

En sommarnovell av

Sven-Erik Hemlin

Det var ett i all hast sammankallat viktigt möte, som fick ett rykte att spridas som en löpeld på tidningen VVF:s redaktion. Att det skulle bli ett viktigt möte, var vad de som först fört ryktet vidare egentligen sagt. Eftersom rykten har en underlig förmåga att skapa en höna av en fjäder, ändrades ryktet följdriktigt nästan omgående till, att det skulle bli drastiska neddragningar av personal.

  Ett illavarslande rykte, som fick många att darra framför sina datorskärmar och ängsligt snegla mot det rum, där hjärntrusten på redaktionen samlats. Många såg det som en ödets ironi att själva befinna sig i en situation, där de inte visste sanningshalten i det rykte som för varje minut blev värre och värre.

  Tidningen VVF, en förkortning av Vi Vet Först, var nämligen en tidning vars hela existens, vilade på en så bräcklig grund som att sprida rykten till sina läsare. Nu hade medarbetarna själva drabbats, vilket fått många att inse, att ingen gick säker i finanskrisen och den nya vingliga ekonomins kölvatten.

   Visst hade tidningen så här långt haft en trogen läsekrets som älskade skvaller, men det gick ju inte i längden, att ljuga ihop den ena rövarhistorien efter den andra. Att det var alldeles för ont om verkligt stoff till artiklar om kändisar, var de anställda pinsamt medvetna om.

  Även bland de personer som kallats till mötet, var det en förtätad stämning. De hade ju också hört ryktet om personalneddragningar cirkulera innan de gått till sammanträdesrummet. Med ängsliga nollställda ansikten, satt de runt det hästskoformade bordet i väntan på det som komma skulle.

  Inte blev stämningen bättre när redaktionschefen Ulla Berg med sammanbitet ansiktsuttryck komma in i rummet. Förvånade såg de henne rycka i ett snöre och med en smäll vecklade en Sverigekarta ut sig på kortväggen. Med återhållen andedräkt riktades allas ögon mot kartan, där en röd ring ritats kring något som på håll inte ens kunde ses som en liten prick.

  Att statliga verk utlokaliserades till de mest underliga platser visste alla, men var det meningen att även tidningen skulle flyttas till någon glesbygd? Inte kunde det väl vara så, att ett saftigt glesbygdsstöd låg bakom alltihop? Några fler frågor hann aldrig dyka upp i huvudet på de närvarande, för redaktionschefen knackade med en pekpinne mot ringen på väggkartan och sa:

  – Ser ni den här röda ringen? Den är orsaken till att jag trummat ihop det här mötet med så kort varsel. Det är så här förstår ni, att jag råkade snappa upp en panggrej för några dagar sen. Man måste smida medan järnet är varmt sägs det, men jag smörjde en kille med en resa till Mallis istället. Ja, jag var tvungen att göra det, för att få reda på adressen till en smart och fullkomligt okänd aktieklippare. Det jag fick reda på är, att det inte är någon duvunge vi har att göra med. Kan ni tänka er, två mille i reavinst förra året när dom flesta förlorade pengar. Att det dessutom är en helt vanlig privatperson, är väl inte fy skam, eller vad säger ni?

  Den samtidiga utandning som gjordes, fick kartan på väggen att fladdra till.

  – Vad vi vet, fortsatte redaktionschefen, är att den här börsklipparen är bosatt på en plats som av oss storstadsbor, kan betecknas som en plats bortom all ära och redlighet. Med andra ord bor den här mannen – för det är en man – så långt ut på vischan som det är möjligt. Om det är en ödets nyck eller inte, men en som har sånt flyt när det gäller aktieaffärer, bor i en liten håla som heter Bakvattnet.

  Några lågmälda skratt hördes i rummet. Vissa stirrade bara dumt, eftersom de inte var säkra på om det var ett skämt eller inte. De sken dock upp när redaktionschefen fortsatte:

  – Nu när vi fått nys om det här, gäller det att snabbt som ögat få dit nån som kan intervjua karln. Har nån av er ett förslag om vem vi ska skicka dit?

  Frågan följdes av en tystnad som om en knappnål fallit till golvet, skulle det pyttelilla ljudet, fått allesammans vid det hästskoformade bordet att reagera som vid en explosion.

  – Nån måste väl ändå vara den rätta för ...

  Redaktionschefen tystnade och vände sig mot den unge man, som utan att knacka kommit in genom dörren och tyst stått där en stund.

  – Vi sitter i ett möte, sa redaktionschefen. Var det nåt särskilt du ville?

  – Var ända in i helsike ligger Mallis nånstans? sa den unge mannen och höll fram ett stort brunt kuvert.

  I förvåningen över frågan, tog redaktionschefen brevet ur hans hand och stirrade på honom.

  – Vet du inte att man säger Mallis istället för Mallorca? sa redaktionschefen snäsigt.

  – Nä, men nu vet jag, sa den unge mannen och vände på klacken. Han var precis på väg ut genom dörren, när det skrapade till från stolsben mot golvet och någon med hög röst sa:

  – Varför kan vi inte skicka iväg den där. Något som fick de andra runt bordet att av bara farten instämma och redaktionschefen att ropa:

  – Kom tillbaka! Vilket fick den unge mannen att stanna i dörröppningen och vända på huvudet.

  Redaktionschefen hade ett svagt minne av att den unge mannen var en praktikant som arbetsförmedlingen skickat över. Men i övrigt visste hon inte ett dugg om honom. Praktikanter kom och gick i en aldrig sinande ström och gjorde en inte alls föraktlig arbetsinsats utan att kosta något.

  – Vem föreslog att vi skulle skicka iväg den här killen? sa redaktionschefen och lät blicken svepa över personerna vid bordet.

  – Det var jag, sa Gittan Sandberg, som för det mesta fick hålla på med bröllopsrykten.

  – Och varför om jag får fråga? sa redaktionschefen och såg ut som ett levande frågetecken.

  – Jo, sa Gittan Sandberg, svaret är ju hur enkelt som helst. En som dragit sig undan som den här snubben tydligen gjort, kan nog känna lukten av en tidningsmurvel på flera mils avstånd. Skulle det inte vara perfekt att skicka någon som inte är det? Det är ju bara att utrusta killen med en bandspelare och sen får han snacka runt med snubben.

  Ett mumlande hördes i rummet och redaktionschefen stirrade på den unge mannen och mätte honom med blicken. Skäggig, långhårig och med urusel klädsmak, var det första som for igenom hennes huvud. Det var ju perfekt helt enkelt! Om någon skulle passa in ute i obygden, så var det den här killen.

  – Men Gittan, vad smart du är! sa redaktionschefen och la i samma andetag till: Vad heter du, grabben?

  – Magnus Elonsson, sa den unge mannen. Men dom flesta kallar mig för Maggan.

  – Maggan, sa redaktionschefen, du ska ut på ett viktigt uppdrag. Du kommer till och med att få betalt för det. Hur är det, har du körkort?

  – Nog har jag styrlapp alltid, men ingen kärra, sa Magnus Elonsson.

   – Utmärkt, sa redaktionschefen. Jag ska se till att någon ger dig en muntlig snabbkurs i konsten att intervjua en person. Sen är det bara för dig att sticka iväg.

   – Jaha, och vart ska jag åka då? sa Magnus Elonsson.

   – Du ska åka till ett ställe som heter Bakvattnet, jag har vägbeskrivningen på mitt kontor. Eftersom vi har resurser ska du få låna vår reservbil som står i garaget, en liten Atos. När jag tänker efter väcker förhoppningsvis den precis som du, inte nån uppmärksamhet därute i obygden. Nåja, när du väl tagit dig dit, är det bara att snacka runt med en som heter Hubert Karlsson. Ska väl inte vara nåra problem, eller hur?

   – Möjligtvis att hitta dit då, sa Magnus Elonsson.

*

Forts. följer i morgon.

Hösten har så sakta smugit sig på och man kan fundera över vart sommaren tog vägen. Den senaste veckan har varit solig och varm, men det vackra vädret hade vi kunnat fått tidigare, inte när det är dags för skolorna att börja igen. Våra unga behöver sol och värme lika mycket som vi gamla.

Det har varit en annorlunda sommar. Frugan har märkt att växtligheten i rabatterna inte varit som förr om åren, det enda jag märkt är att gräsklipparen inte använts så många gånger i sommar. På något underligt sätt känns det som om naturen tagit en andhämtningspaus i år och våra så kallade folkvalda tycks ha gjort samma sak.

Vad det handlar om tycks vara en väntan på att världsekonomin ska skjuta fart igen, det är ju en förutsättning för att vårt välfärdssystem ska kunna fungera. Nya friska pengar måste fram varje år, det behövs ekonomisk tillväxt för att klara av de ständigt ökande offentliga kostnaderna. Anledningen till det är att en alldeles för stor del av befolkningen får sina löner betalda med skattepengar. Vad vi försökt oss på är att skjuta ett berg som för varje år växt på höjden framför oss.

Naturligtvis blir det tvärstopp en dag och kanske är vi där nu och ställs inför att stanna upp där vi är, ta en rejäl omväg, eller spränga bort toppen för att komma över till andra sidan och hitta en framkomlig väg. Det är väl det som är så spännande med att möta en framtid, vi inte vet någonting om.

Naturligtvis finns det massvis med människor som ensamma, eller genom att slå sina kloka huvuden ihop med någon likatänkande, försöker hitta andra mindre drastiska lösningar. Kommunerna exempelvis ska kunna spara pengar genom att dra ner på kultur och fritidsaktiviteter har någon kommit fram till. Att en representant för en tankesmedja levererat denna intellektuella härdsmälta, kan ju bero på värmen som drabbat oss några dagar. Någon annan anledning kan man inte hitta till att en i vanliga fall förhoppningsvis intelligent person, försöker hitta en politiskt korrekt lösning på kommunernas penningproblem.

Den enda kultur som det måste skäras ner på är den politiska, det har jag varit inne på tidigare. För visst finns det en märklig politisk kultur, det visade Gotlands före detta landshövding, Marianne Samuelsson med all tydlighet. Vad hon sa på smygbandandningen, var vad hon lärt sig inom politiken. Konsten att bevara traditionen att stödja makthavare inom vårt näringsliv på ena eller andra sättet, är ju att det sker i tysthet.

Vad hela den här affären visade svenska folket är att det är skillnad på folk och folk. En vanlig Svensson hade fått ställa sig i kön på AF, Samuelsson hamnar på en reträttplats vid regeringskansliet. Det är vad den politiska kulturen handlar om, att ta hand om varandra på bästa sätt när någon råkar göra bort sig. Nästa gång kan det vara de själva som hamnar i blåsväder, skandaltörstiga tidningsmurvlar och illojala medarbetare finns överallt.

Det märkliga i alla resonemang när det gäller skattefinansierade verksamheter är att ingen tycks tänka på att de skatter som betalas, är betalning för tjänster som ska utföras av de offentliga verksamheterna. Inte fasiken är politiskt tillsatta tjänster någonting som folk är villiga att betala med i sitt anletes svett inbetalade skattepengar. När man talar om själva kärnan i vårt välfärdssystem, skola, vård och omsorg, ska det vara en självklarhet att dessa verksamheter prioriteras. Blir det någonting över, borde de pengarna satsat på våra urusla vägar. Man kan fråga sig om vägskatterna går åt till att betala politikers löner och pensioner, vart tar de annars vägen?

Att ta sitt samhällsansvar och drastiskt skära ner på antalet heltidspolitiker borde vara en självklarhet, om det överhuvudtaget finns något sunt förnuft hos våra så kallade folkvalda. Politiskt aktiva ska finnas ute i arbetslivet, inte i maktens korridorer. Det är först då vi kan få en fungerande demokrati och förhoppningsvis ett samhälle där alla är lika inför lagen.

Vad det handlar om är att även de så kallade folkvalda måste utsättas för det många av invånarna utsätts för varje dag av offentliga verksamheter. Resultatet av politiska beslut som utförs av handläggare inom Försäkringskassan är bara ett skräckexempel. Men jag kan förstå de politiska makthavarna, det är omöjligt att vistas i två världar samtidigt, det har många politiskt tillsatta personer visat med all tydlighet.

Mitt i gräsklippandet med lömska bromsar anfallande bakifrån och hastigt uppdykande moln som utan förvarning gav ifrån sig en rejäl skvätt, slog det mig att man ska akta sig för att ha för högt ställda förväntningar. För det är väl vad vi alla har inför sommaren. Värme, sol och lata dagar är ju vad vi behöver för att klara av den långa trista och mörka vintern.

Sommaren så här långt när vi så smått är på väg in i höstskymningen, har väl för de allra flesta inte blivit som vi hoppats. Det är väl anledningen till att många klagar över att de känner sig trötta och hängiga. Ja, nu gäller det förstås i vår del av landet, den del som av många kallas Sveriges rövhål. Vårt län är aldrig med i soltoppen, däremot bör vi ligga bra till i regnligan. Man kan förstå vad som inspirerade Thomas Ledin när han skrev Sommaren är kort.

Vårt län ligger i alla fall i topp när det gäller ungdomsarbetslöshet, om nu det är någonting att skryta över. Eftersom det ofta skär sig mellan kommunledningarna och näringslivets talesman i länet, går maktkampen ut över de arbetslösa.

Samma sak med den maktkamp vi haft i många år inom vårt landsting som orsakat skattehöjningar på löpande band. Följden har blivit att den politiska ledningen har utökats med flera landstingsråd under åren, men det är också det enda märkbara, resten är det bäst att dra en barmhärtighetens slöja över.

Förklaringen till allt elände är nämligen att det är politiskt ogenomförbart att ändra på den fastlagda politiska kursen i vårt län. Den förklaringen har i alla fall det senaste tillkomna landstingsrådet gett länets invånare. Tacka för det, lösningen är ju att ta av politikerna beslutsrätten och låta de som vet hur en slipsten ska dras få bestämma. Tack och lov frånsäger nuvarande landstingsledningen beslutsrätten frivilligt genom sitt agerande.

Vad det beror på att det röda Gävleborg (som vårt län kallas) alltid hamnat på efterkälken finns det många förklaringar till. Elaka tungor påstår att de som tagit på sig att representera folket, sett till att själva sko sig, eller bygga monument över sig själva. Det sägs till och med att det under så många år dominerande partiets företrädare (som säger sig värna om de svaga grupperna i samhället), medvetet sett till att det finns en stor grupp svaga och behövande.

Smart tänkt kan tyckas för vilka skulle de annars kunna lova förbättringar vid varje val, eftersom medelklassen varit svårflirtad, ja, rent av kallsinnig. Det har alltså gällt att hålla skaran av missnöjda lågavlönade och fattiga så stor som möjligt för att kunna sitta kvar vid makten.

Någonstans gick det tydligen fel i uträkningen, eller så har de gamla trogna väljarna gått ur tiden, för väljarstödet blir mindre vid varje val. De unga arbetslösa borde ha fungerat som nyrekrytering för det i länet tidigare så stora partiet, men inte ens det har fungerat.

Eftersom nytänkande inte varit partiets starka sida, har de ledande använt sig av en taktik som fungerade strax efter andra världskriget och som med lite finputsning, borde fungera även i vår moderna nutid. Men när partiets företrädare i dagsläget talar sig varma över hur skattehöjningar ska kunna bevara vår välfärd (det lilla som finns kvar av den för vanligt folk), talar de för döva öron. Ja, egentligen beror det väl på att en stor del av de unga har svårt med att läsa och skriva efter avslutad skolgång, vilket betyder att de har berövats sitt hemlands språk och begriper inte ett dyft av det politikerna säger eller skriver. Att även de äldre inte begriper vad de säger eller skriver, beror på att makthavande politiker använder ett inövat språk med obegripliga ord som kan tolkas på många sätt. Det gäller att kunna göra kovändningar ifall det visar sig att de varit ute i ogjort väder.  

Vad man kan utläsa av det som händer på den politiska fronten och hur budskapen når fram, är det Piratpartiet och SD som i dagsläget talar ungdomarnas (men även många äldres) språk. Eller snarare stryker dem medhårs och inte mothårs som de övriga etablerade partierna. Eftersom det efter allt tal om pensionssänkningar nu mullrar rejält i pensionärsleden som känner sig överkörda, bäddar det för en riktig rysare vid valet nästa år. Det blir de etablerade partierna som får ta smällen, så fungerar det för det mesta.

Naturligtvis blir ingenting bättre av ett politiskt kaos, men det kanske påskyndar en förändring av vår föråldrade politiska samhällsstyrning som kostar alldeles för mycket. Bristen på skattepengar är väl vad som tydligast kommer att märkas när krisen är över för företag och ”vanligt” folk, det tar nämligen mycket längre tid för den offentliga ekonomin att repa sig.

Den pågående finansiella krisen och lågkonjunkturen kommer att skörda offer bland människor som trodde sig vara skyddade mot allt. Men kan man rucka på de äldres pensionsavtal, går det att göra samma sak med de så kallade folkvaldas pensioner och fallskärmar, alla ska ju behandlas lika i det här landet. Det är i alla fall vad man hört senaste dagarna, när en landshövding klantat till det. Tänk vad verkligheten kan vara grym.

 Det är verkligen roligt att så många börjat intressera sig för medborgarlön. Kanske har de insett att arbeta för pengar inte är allt, även om vi ständigt lockas tro det. Orsaken till misstron mot vårt nuvarande samhällssystem är hur skattepengar som betalas in till staten, kommunerna och landstingen används. Hela vårt politiskt skapade samhälle utgår från att företrädare för folket ska fördela dessa inbetalda skatter, ett system som visat sig ohållbart på grund av ständigt ökande ”hanteringskostnader”.

Från politiskt håll talas det nu om att vi själva måste ta ansvar för våra liv. På vilket sätt finns det ännu inga direktiv, men att det kommer att kosta invånarna en massa pengar går att läsa mellan raderna. Anledningen till att vi själva måste ta ansvar för våra liv beror antagligen på att de folkvalda har fullt upp med att rädda vårt framtida klimat, det finns inte utrymme för att även ta hand om invånarna.

Det är ett stort ansvar invånarna kommer att få ta på sig framöver. Vad man kunnat förstå av uttalanden från experter, kommer det att kosta ofantligt mycket pengar att uppnå de klimatmål som satts upp. Någon måste betala kalaset och det blir naturligtvis invånarna i de länder som slagit sina kloka huvuden ihop för att rädda vår framtida miljö.

Att det hela kommer att stupa på hur det ska bekostas är ingen vild gissning. Amerika har inte ens råd med den sjukvårdsreform Obama vill driva igenom. Inte heller att vara världens samvete och rättsskipare runt om i världen. I ett val mellan att rädda miljön eller undvika ett fiasko i stil med Bush, är valet lätt för Obama. Att rädda världen från en klimatkatastrof får ta den tid det tar, det Amerikanska folkets väl och ve måste gå i första hand.

Lyssnar man till vad Obama har att säga, tycks hela hans administration vara inne på att hitta en lösning på den höga arbetslösheten och de lågavlönades försörjning. Lågkonjunkturen har utnyttjats till att pressa ner lönerna, så de lågavlönade blir allt fler. Utslagningen ökar och de som hamnar utanför gemenskapen upphör inte att vara en kostnad för samhället, tvärtom späder de på kostnaderna. Obama tycks ha fattat galoppen att det är invånarna som utgör grunden för ett samhälle, det är hans jobb att se till att de hålls vid liv.

Skulle inte förvåna mig om en debatt om medborgarlön dyker upp i Amerika, precis som det gjorde under depressionsåren på trettiotalet. Obama får allt svårare att luta sig mot den välgörenhet (avdragsgill i Amerika) som avlastat staten från ofattbart mycket pengar under åren. Med en minst sagt vacklande ekonomi och stora företag och personer som inte längre är så rika, blir det staten som får överta kostnaden. Att vara högsta hönset för ett land på dekis kan inte vara lätt.

Med bortåt trehundra miljoner invånare skulle det inte vara en lätt sak att införa medborgarlön i Amerika. I vårt land däremot, som inte ens når upp i samma invånarantal som många huvudstäder på vår jord, skulle förutsättningarna vara helt annorlunda. Ett argument som ofta förts fram i debatten om medborgarlön är att det kommer att utnyttjas av människor som inte vill göra någonting alls. För mig låter det argumentet som en utvärdering av det bidragssystem som omhuldats under alla år av inte minst socialdemokratins företrädare. Alla de bidrag som sett dagens ljus som reformer, har utnyttjats till bristningsgränsen, människorna är inte så dumma som politiker tycks utgå ifrån.

Det finns en skillnad mellan ett bidragssystem och medborgarlön som alltid tystas ner i debatten. Bidrag gör människorna beroende, det är nog de flesta överens om. Bidrag är ett måste för många för att exempelvis kunna bo kvar i lägenheter eller som för en del, att kunna överleva. Det finns fortfarande bidragsberoende människor som tror att de politiska makthavarna plockar fram pengarna ur egen ficka för att ge till de behövande, trots att det de får, bara är en liten del av avd de själva betalat in i skatt.

Vad är då skillnaden mellan bidrag och medborgarlön? Enkelt förklarat är medborgarlön någonting som är villkorslöst och att alla får ta del av samma sak. Bidrag däremot uppmuntrar inte till att försöka arbeta och försörja sig själva, tvärtom hindrar det alla försök, eftersom bidraget då minskas eller försvinner helt. Den haken finns inte med medborgarlön, utan människan ges friheten att arbeta hur mycket som helst för att bättra på den ekonomiska grundtryggheten. Säg den människa som inte lockas av den möjligheten, vilket utesluter att de kommer att lägga sig på sofflocket.

Vad medborgarlön kan åstadkomma i motsats till det politiskt styrda samhälle vi nu har, är friheten för invånarna att kreativt kunna förbättra sina liv utan en massa förhållningsregler. Den friheten ska jämföras med påtvingande sysselsättningsåtgärder för arbetslösa som bara kostar pengar och inte leder någonstans.

Allt tal om att pengarna inte kommer att räcka till att införa medborgarlön är bara kvalificerad desinformation. Enbart de pengar som idag går åt till att täppa till de svarta hålen i vårt läckande välfärdssystem, till stor del orsakad av alldeles för många yrkespolitiker samt i många fall onödig administration, kommer reserver att finnas även vid nya uppkomna globala finanskriser.

Vad jag från början menade med det jag skrivit idag, har kanske varit svårt för en del att lista ut. Ärligt talat har jag själv svårt att reda ut begreppen. Jag är less på politiker som säger sig vara folkvalda men struntar i folket, det retar upp mig kollosalt. Det värsta är ändå att de har makten att leda oss i fördärvet, det är väl därför vi måste ta mera ansvar för våra liv och säga ifrån på skarpen.

Vad det hela handlar om är ju faktiskt, att om optimisterna när det gäller hur viktig klimatfrågorna är för vår överlevnad visar sig ha fel, orsakar det större skada än om pessimisterna som har en annan uppfattning får rätt.

Har vaknat från och till av regnet under natten, vid fyratiden väckte en störtskur mig för gott. Börjar bli trött på allt regnande, vad vi skulle behöva nu är sol, annars kommer många inte att ha motståndskraft mot den förväntade influensan.

Fasiken vet om det inte är en naturens hämnd på mänskligheten. Vad som händer är ju att människan lägger sig i och försöker styra någonting som naturen själv är van vid att ta hand om. Det har fungerat i miljontals år, nu är det osäkert hur det kommer att gå.

Förändringar är någonting som bör komma med små steg i taget för att människan ska kunna anpassa sig till dem. Sker ändringarna för snabbt uppstår ett motstånd som växer i takt med de negativa effekterna. Det gäller i allra högsta grad politiska beslut som påverkar människors liv.

Man brukar säga att den som oroar sig, åldras i förtid. Om det stämmer är det många som åldras snabbt just nu. Människor med runt tio år kvar till pensionen oroar sig över om de ska tvingas jobba längre, de medelålders om de ska få någon pension eller inte. De unga arbetslösa som dragit på sig skulder, oroar sig över pengar och om det kommer att finnas några jobb när krisen en dag är över. Det finns ingen hejd på vad folk oroar sig över. 

Inom det politiska etablissemanget tycks problemet med en arbetstrött äldre befolkning inte alls tas på allvar. De förutsätts jobba på som vanligt om de så ska stupa på kuppen. Det är de unga friska och starka och som fortfarande har ett välavlönat jobb som ses som landets framtid och måste strykas medhårs för att de folkvalda ska kunna få ha kvar sina förtroendeuppdrag.

Beklagligt nog är vårt bräckliga samhällssystem uppbyggt att så många som möjligt måste jobba för att försörja alla som inte arbetar eller avlönas med skattepengar inom de offentliga verksamheterna. Enbart pensioner till fullt arbetsdugliga före detta politiker kostar enorma summor varje år.

Men det finns en rejäl hake i de politiska makthavarnas tänkande, den ständigt stigande ungdomsarbetslösheten. Hur ska alla dessa ungdomar kunna försörjas fram till den dag de eventuellt kan komma ut på arbetsmarknaden? Vi vet ju inte ens om det kommer att finnas en framtida arbetsmarknad inom de traditionella industrijobben.

Att staten trycker på AF att puffa för startandet av egna företag är rena vansinnet och kommer att kosta samhället enormt med pengar inom bara några år. Eget företagande måste få växa fram genom idéer som testas i liten skala för att se om de fungerar eller inte. Kalla det hobbyverksamhet eller vad som helst, men det är därifrån det måste börja för att se om idéerna har bärkraft för framtiden. Den politiska lösningen som provas är kortsiktig och dömd att misslyckas.

Eftersom ungdomsarbetslösheten är ett jätteproblem, varför inte låta de äldre arbetströtta gå i pension i förtid. Varför inte se till att de blir kvar en kortare tid för att lära ut vad de lärt sig under ett långt arbetsliv. Att föra över kunskaper till de unga är någonting hela vårt samhälle skulle få nytta av i framtiden. Ingen är bekänt av utarbetade gamlingar som vill, men märker att de inte längre orkar med den stress som plågar så många idag.

Ingen tycks heller tänka på att det är en tung börda som läggs på de unga, alldeles för stor om man lyssnar till vad de har att säga. Vad de vill göra är att förverkliga sina drömmar, inte andras. Om det betyder att de blivit mer själviska än föräldrar och förfäder är svårt att säga, de har kanske bara blivit klokare. I en hektisk värld tvingas människorna nu prestera mera än vad de orkar med, det bäddar för framtida problem.

De senaste åren har man ofta hört människor säga att de vill ha livskvalitet, med andra ord kunna njuta av sina liv. Många har redan gjort allvar av sina planer och accepterat en standardsänkning. Allt tal om vår miljö har fått människor att längta bort från storstädernas stressande miljö för att få uppleva stillheten och naturen på nära håll.

Miljötänkandet som just nu genomsyrar de politiska besluten har inneburit någonting som olyckskorpar kraxat om men ingen lyssnat, nämligen att hela vårt samhällssystem kommer att förändras. Ju fler som lär sig den ädla konsten att vara nöjda med vad de har, desto fortare kommer förändringen att ske. Om vår miljö är så viktig, varför kasta bort tid på att arbeta och tvingas betala för resor till och från jobbet för att rädda vårt vacklande välfärdssamhälle och vår miljö. Det låter inte riktigt klokt helt enkelt och är det inte heller.

Ju mer miljömedvetna människorna blir, desto snabbare sjunker konsumtionen som har så stor betydelse för den ekonomiska tillväxten. Vem kunde tro att människor med politiken som yrke genom sina beslut att rädda vår miljö, kommer att göra sig själva arbetslösa. Det blir nämligen följden när invånarna frivilligt eller genom politiska beslut tvingas sänka sin levnadsstandard. På sätt och vis känns det snopet att det är så enkelt, men krånglar man till det i onödan blir även de enklaste problemen svårlösliga.

Förändringen av vårt hispiga nutida samhälle är faktiskt redan igång med satsningar på vindkraft och en övergång till fordon som drivs med el istället för fossila bränslen. Oljebolagen har upptäckt det, men i sin iver att krama ur så mycket som möjligt ur konsumenternas plånböcker, påskyndar de utvecklingen. Just nu stressas ändringen fram av makthavande politiker och det blir alldeles säkert kattskit av alltihop som vanligt.

Några folkbilar i stil med de småbilar som tillverkades efter kriget kan vi inte räkna med skall ersätta de vi nu har och elbilar är inte på långa när färdigutvecklade. Att de dessutom är fruktansvärt dyra att köpa, gör inte det hela bättre. Men man kan konstatera att förändringen kommer vid alldeles fel tidpunkt, endast ett fåtal kommer att ha råd med att tyst susa fram på vägarna i elbilar. Ingen tycks ha tänkt på att det kommer att förändra människornas levnadsvanor på ett sätt ingen kan förutsäga resultatet av.

Eftersom vårt samhälle utformats så att transportfordon är en nödvändighet, kommer därför människorna att tvinga fram ”närlösningar”, det vill säga att butikerna måste komma till kunden och inte tvärt om. Att exempelvis matbutiker ska ligga inom bekvämt gångavstånd för alla boende i ett närområde. Det är kommunledningars uppgift att hålla tummen i ögat på de stora matkedjorna istället för att hjälpa dem. En storbutik i ett ytterområde i utbyte mot en mindre centralt är ett bete de blir tvungna att svälja. Vad det beror på att det inte är så, är vad invånarna borde ställa kommunalpolitikerna till svars för.

Jag är skeptisk till klimathysterin av den anledningen att den sätter fokus på annat än de stora samhällsproblem som finns. Är verkligen vår miljö viktigare än en fungerande skola, vård och omsorg? Jag tycker inte det och är inte heller villig att betala hög skatt för att förtroendevalda ska ha kvar sina jobb när den offentliga servicen försämras. Eftersom det kommer att bli ont om skattepengar för staten, kommunerna och landstingen de närmaste åren, är det nödvändigt att inbesparingen sker så snabbt som möjligt. Det politiska skyddsnätet måste bort, det kostar alldeles för mycket och fräter på de allmänna medel som inte kommer att räcka till det de är avsedda för.

Regnigt och grått väder gör ingen människa glad, det känns trist att den svenska sommaren inte kan bjuda på sol och värme. Jag tycker synd om alla som nu har sin efterlängtade semester, den korta tid på året då de behöver ladda batterierna inför vintermörkret.

Sommaren är kort kan man höra människor tralla på allsångskvällar, tyvärr är livet lika kort så det gäller att ta för sig. Men gör vi verkligen det? Vi arbetar och sover bort största delen av våra liv och först när det är för sent, drabbas vi av eftertankens kranka blekhet. Varför blev det ingenting av alla drömmar om hur våra liv skulle se ut?

Efter en tämligen bekymmersfri ungdom övergår livet i att inte bara föda sig själv, utan även andra. Jag har levt ett liv i bojor var det en som sa, besviken över ett liv som inte gett honom någonting av det han drömde om som ung. Som femtonåring hade han börjat i ”verket” och blivit kvar till pensioneringen. Det stora företagets aktier han tilldelats hade inte bara sjunkit i värde, de flesta hade han tvingats sälja för att kunna betala oförutsedda kostnader. Han såg den sista tiden av sitt liv som att ”övervintra” i väntan på det definitiva slutet.

Ungefär samma sak kan man höra många äldre människor säga. Besvikelsen över att allt som utlovats av de politiska företrädarna bara varit tomma ord har skapat en misstro som aldrig kan repareras. Många av de äldre har insett att deras röst vid valurnan bara gynnat dem de röstat på.

Efter Riksbankens utspel att sänka reproräntan var det många som fick en kalldusch. De experter som förutspått en snabb uppgång visste inte riktigt vad de skulle säga. Vad sänkningen handlade om var ju att få företag och folk att sätta sprätt på lånade pengar för att få fart på ekonomin. En åtgärd som lockar fram ett nytt spöke ur garderoben, nämligen den inflation som oundvikligen följer efter och drabbar alla.

De flesta äldre minns väl IT-boomen och den efterföljande bubblan som sprack med en smäll, nästa smäll blir alldeles säkert bostadsmarknaden. Allting styrs av tillgång och efterfrågan, blir tillgången för stor i förhållande till efterfrågan, måste priserna dumpas. Svenska folket verkar inte ha lärt sig ett dugg av det som hänt och fortfarande händer i Amerika. Visst är det tragiskt när människor ruineras på grund av en ogrundad optimism, men de har ju faktiskt sig själva att skylla.

Har lyssnat en hel del på vad utländska experter haft att säga om vårt lands möjligheter i framtiden. De varnar för att våra tidigare så framgångsrika exportföretag kommer att få det kärvt. Nya arbetstillfällen kommer inte att skapas inom industrin, det måste till nya grepp och tjänstesektorn nämns som en möjlighet. För att en tjänstesektor ska kunna fungera behövs köpare av tjänsterna, det låter som en önskedröm att det ska kunna bli verklighet.

Gång på gång kommer jag in på tankegången att vår enda möjlighet att överleva är att skapa förutsättningar för självhushållning. Att vårt land kan bli oberoende genom att vi själva i möjligaste mån kan producera det vi idag tvingas importera, är till nytta för alla i långa loppet.. Glädjande nog tycks fler än jag vara inne på den tankegången, men tyvärr inte våra politiker.

Vår stads stolthet, Sandvik, har ingenting glädjande att rapportera. Tvärtom kan de inte se någon ljusning och arbetstidsförkortning och därmed lönesänkningar är vad som väntar de som fortfarande jobbar kvar vid företaget. Utan draghjälp från de länder som fortfarande har en ekonomisk tillväxt skulle läget varit katastrofartat för Sandvik.

Det är ingen trevlig sits att vara beroende av och helt i händerna på länder som behöver våra tillverkade produkter. Den folkbil som nu börjat levereras i Indien för bara lite över tjugotusen kronor, visar att vi med våra höga kostnader för personal, kommer att få enorma svårigheter att konkurrera i framtiden. Vad blir nästa produkt Indien (men även Kina) tar fram till så låga kostnader som sätter ytterligare press på våra företag? Den tekniska utvecklingen är global, inte förbehållen de tidigare så framgångsrika industriländerna i västvärlden, det bådar inte gott inför framtiden.

För ett exportberoende land som vårt kommer det att betyda förändringar och utmaningar som inte kan lösas genom politiska beslut. Det är invånarna som kommer att tvingas ta över ansvaret för sina liv, på vilket sätt kommer att visa sig. Att alla vuxna invånare får ta del av de skattepengar som kommer in till staten i form av en sorts medborgarlön kan bli enda utvägen. Något annat hållbart alternativ har ingen kunnat presentera.

Det stora bråket inom EU är inte långt borta, det kommer när verkligheten kör över ett hopplöst föråldrat parlament som inte hinner med i svängarna. För mig verkar det som att EU kommer att stjälpa de en gång så framgångsrika länderna och det var väl knappast meningen.

Men så är det väl här i livet, ingenting blir som man tänkt sig.

När mäktiga finansgubbar de senaste dagarna pratat om gröna skott som de hoppas ska växa, har  också hoppet hos de politiska makthavarna växt. De har inte sått någonting, men hoppas ändå få vara med och skörda. Men allt beror naturligtvis på klimatet (ja, det ekonomiska) om skotten ska spira, det finansiella klimatet mår just nu mycket sämre än det vi med alla medel försöker rädda.

På grund av den finansiella krisen är det en viktig sak som dragits fram i rampljuset, folkvalda politiker är inte kompetenta att förvalta skattebetalarnas pengar. Avsaknaden av kunskaper vid ekonomiska ställningstaganden, men även oförmågan att kunna organisera, kostar skattebetalarna enorma belopp varje år. De folkvalda utgör därför ett hot mot inte bara vår välfärd, utan också vårt lands framtid.

Kanske låter det som att jag laddat bössan med varghagel för att skjuta småvilt, men faktum är att vårt politiskt styrda samhälle oroar mig. På något sätt liknar valet av personer som får ansvaret att styra vårt samhälle under en valperiod, det knasiga i att välja en rörmokare med talets gåva till att vara hjärtkirurg i fyra år. Låter vansinnigt eller hur, ändå är det vad som händer var fjärde år i vårt land.

Den saknade kompetensen och därmed även rädslan att göra fel, har resulterat i att folket fått avgöra de svåra frågorna vid flera tillfällen. De minst informerade har fått ta ställning till bland annat kärnkraftens vara eller inte, men också bytet av valuta. Man kan fråga sig varför vi ska fortsätta att välja representanter som inte bara undandrar sig sitt ansvar utan också inte kan eller vet mer än väljarna.

Det senaste intresselösa valet att välja välbetalda representanter till EU-parlamentet, blev en chock för de etablerade partierna. Rädslan att tappa väljare vid nästa års riksdagsval lyser igenom. Osäkerheten om vad folket egentligen vill ha är tydligt märkbar. Eftersom de aktiva politikerna rör sig inom en krets där inbördes beundran råder, har de inte den blekaste aning om vad övriga folket tycker och tänker.

Som det här med misstaget att tafsa på de mänskliga fri och rättigheterna exempelvis. Att lagstadga om att övervaka medborgarnas åsikter ansåg de styrande var en skitsak, men slänger man skiten i fläkten blir man rejält nerstänkt. Svenskarna som alltid varit ett tåligt folk och fogat sig i alla vansinniga beslut, visade med all tydlighet att de fått nog.

I kampen om makten och härligheten har det politiska etablissemanget glömt bort att de väljs för att föra väljarnas talan, inte sin egen eller partiets. Det måste ha kommit som en överraskning att folket inte behöver hjälp att tänka, det klarar de alldeles utmärkt på egen hand. De ser vad som behöver ändras och kräver det också. Eftersom de flesta ändringar till ett bättre samhälle är politiskt omöjligt, kommer också folket att ta ifrån politikerna makten och själva ta över.

Jag tror inte det är specifikt för vårt land, det jäser över hela världen. Det jag skrivit om många gånger, Medborgarlön, kan i moderniserad form vara enda lösningen för att uppnå ett avpolitiserat hållbart samhälle. Med de resurser som står till buds ska staten vara till för folket och som sin främsta uppgift se till att folket har en ekonomisk grundtrygghet. Utan ekonomisk trygghet för alla, blir det missnöjet som till slut orsakar ett samhällets sönderfall.

Vill de politiska makthavarna rädda världen från en klimatkatastrof, tittar de åt alldeles fel håll. Det är inte skatter och avgifter som kan rädda vår miljö, det är att undvika fattigdom. Visst smutsar de rika länderna ner vår miljö även om det skett en förbättring senaste åren, men vad hjälper det när de fattiga inte har råd att värna om miljön. Man kan inte begära att de ska lägga sig ner och dö, bara för att rädda miljön, de måste kämpa vidare så gott det går.

Det talas i dagarna mycket om hur man ska få bukt med utanförskapet, ungdomsbrottsligheten och det enda vår jakt på ekonomisk tillväxt skapat, en ständig ökning av missbrukare. Människor som inte klarar av att se verkligheten i ansiktet utan måste döva smärtan och ångesten. Det här är problem som uppkommit genom att det ställs för stora krav på invånarna, krav de inte kunnat leva upp till.

Drömmen om välfärdssamhället skapade istället det omänskliga samhället. Ett samhälle ingen vill ha, men ändå tvingas leva i. De som skapat eländet är också de som kommer att ställas till svars, det är så det fungerar.

På vilket sätt förändringen kommer att ske är svårt att säga, men den kommer även om det tar lite tid. Visserligen finns det demokratiska spelregler, men de följs inte av de politiska makthavarna och behöver alltså inte följas av folket. De kan precis som kommunpolitiker som inte följt gällande lagar, hänvisa till att det är lagarna det är fel på. Så kan det nämligen gå om inte gällande lagar passar in i verkligheten. Det hela handlar om den mänskliga friheten i slutändan. Möjligheten att själva kunna styra våra liv.

Medborgarlön är inte en politisk fråga, egentligen. Det är en fråga alla måste ta ställning till, genom att tänka efter hur de vill leva sina korta liv. Frihet under ansvar är någonting jag tror de flesta skulle klara av och om det dessutom ger vad man kallar livskvalitet, vad har vi egentligen att förlora?

Det var inte meningen att sätta mig ner och skriva, det bara blev så. Vaknade halv fem på grund av axeln som fortfarande krånglar. Att tänka på annat brukar fungera, så jag skriver väl ner det som dyker upp i huvudet efter hand.

Att solen tittar fram just nu känns riktigt trevligt efter all kyla, regn och rusk de senaste dagarna. Den svenska kronan är lika instabil som vädret och det kostar skjortan att fly undan till varmare och soligare länder. Ibland känns det som att ha blivit född i fel land.

Vad beror det på att vi pendlar mellan ytterligheter? Gäller det inte ekonomin så är det vädret. Det svänger verkligen i vår moderna värld, kanske för mycket så att allting råkat komma i obalans. De tidigare rika ländernas frontfigurer lovar idag vad som helst för att hålla skenet uppe av att fortfarande vara rika. Pokerspel på hög nivå och alla sitter med dåliga givar. Tänk om någon får för sig att syna, vad händer då?

Lyssnade på en amerikansk penningplacerare som varnade för att dollarns värde är uppblåst och kan tappa luften närsomhelst. Om så är fallet har vi bara fått ett litet smakprov på vad en finanskris kan innebära. Vad som då händer med vår lilla flytande valuta vill jag inte ens tänka på.

De som fortfarande har en maktposition i vårt samhälle tycks vara medvetna om att någonting är på gång och att även de kan komma att drabbas. Det är väl en av anledningarna till att de försöker sko sig så mycket det går medan det ännu är möjligt. Om man ser till alla bonusaffärer och pensionsavtal, verkar det ha blivit en tävlan om att den som lyckas skrapa ihop mest, dör lyckligast.  

Hur mycket de än kan lyckas skrapa ihop, kommer de inte att ha någon användning för alla pengarna. Eller kan det vara så att de vill lämna efter sig så mycket som möjligt för att bli ihågkomna? Storsvindlare brukar hänga med längre i historieskrivningar än före detta politiker och koncernchefer för stora exportföretag. De giriga vet att det enda som sker är att deras handlande får braskande rubriker på löpsedlar, som några dagar senare hamnar i glömska.

Jag vill minnas att Woody Allen (på nytt aktuell i dagarna) blev tillfrågad om alla filmer han gjort, var ett sätt att bli förklarad odödlig. Woody svarade: Om jag ska förklaras odödlig, är det för att jag inte kan dö. Och naturligtvis hade han alldeles rätt, den dag vi dör är det bara de allra närmaste som kommer att minnas oss. I det stora hela är vi inte mer än dagsländor, det klokaste vi kan göra är att ta vara på det korta liv vi fått möjligheten att leva.

I vår moderna värld är inte människans väl och ve det viktigaste, det är vår miljö. Varför det blivit så att dagens politiska makthavare fått för sig att de ska rädda världen från en framtida miljökatastrof är lätt att förstå. De akuta problemen, finanskris, lågkonjunktur, arbetslöshet och en välfärd som hela tiden urholkas, fordrar åtgärder som är politiskt omöjliga att genomföra.

Att satsa alla resurser på att rädda mänskligheten från en förmodad framtida miljökatastrof, är ett bergsäkert sätt att få blickarna riktade åt annat håll än den stigande arbetslösheten och den försämrade välfärden. Dessutom kommer antagligen ingen nu levande att få veta, om alla försök att rädda vår miljö lyckades eller inte.

Det får vara hur det vill men baktankarna, men ibland får jag en känsla av att alla pekpinnar om att vi måste rädda ett krassligt klimat verkligen fastnat i människors medvetande. Många har börjat köpa närproducerade varor, källsorterar lydigt sitt hushållsavfall och cyklar till jobbet om det är möjligt, allt för en bättre miljö. Vem kunde tro att hotet om en framtida klimatkatastrof skulle tas på större allvar, än att vårt välfärdssystem kunde falla sönder och samman. Men det är klart, den faran var det ju ingen politiker som varnade för, förstås.

När nu människorna insett att precis vad som helst kan hända på grund av att någonting händer ute i stora vida världen, kommer ingenting att bli detsamma igen. Vi har börjat inse att det inte är en självklarhet att ha ett jobb och att ansvaret för våra liv helt och hållet vilar på våra egna axlar. Den som inte insett det, behöver bara lyssna på vad våra så kallade folkvalda har att säga.

Den höga arbetslösheten har satt fingret på allvarliga samhällsproblem orsakade av felaktiga politiska beslut. Man kan fråga sig vad de styrande tänkte på när de godkände att köpcentrum placerades långt utanför stadskärnorna. Resor till och från för att handla är dyrt med det höga bensinpriset för de arbetslösa, men resorna är också ett problem för vår krassliga miljö. Inom landstingen har politiska beslut inneburit att sjuka människor tvingas åka själva eller transporteras långa vägar för att få hjälp. Så långt i tankegångarna inser man att dagens miljötänkande, mest framstår som en form av panikåtgärd, som kullkastar all tidigare planering av vårt samhälle. Hur allt det här ska rättas till på relativt kort tid, måste ses som en omöjlighet.

För att få en ändring till stånd är det folket som måste ta initiativet, de politiska företrädarna har målat in sig i ett hörn. För att låna några kloka ord från en legendarisk indianhövding, kan man säga att våra politiska företrädare talar med dubbel tunga. Det vill säga de säger en sak, men menar någonting helt annat.

Man kan förstå att de talar i egen sak när de uppmuntrar till konsumtion, som inte bara är viktig för den ekonomiska tillväxten, utan också för vårt välfärdssamhälle. Tacka för det, hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är beroende av en enorm massa skattepengar och ett blomstrande privat näringsliv. Därför är det som nu hänt med våra tidigare så framgångsrika exportföretag, ingenting de politiska makthavarna önskat sig precis. Effekten kan vi redan se i form av nedskärningar av anställda inom skola, vård och omsorg, de offentliga skattefinansierade verksamheterna är en ständig förlustaffär där underskottet växer för varje år.

I takt med att människorna blir mer medvetna om hur de lever, inser de också nödvändigheten av att själva kunna styra sina liv. Varför slita ut sig på ett jobb som de inte trivs med och i många fall inte har fallenhet för, när det finns saker de istället skulle vilja göra och har anlag för. Det har med livskvalitet att göra, därför borde det vara en självklarhet. Var och en sig själv närmast är inte egoism, det är ett sätt att kunna leva sitt liv fullt ut.

En människa som trivs med sig själv är en som kan ge otroligt mycket av sig själv till andra. Låter enkelt, men ändå är det så fruktansvärt svårt att förverkliga, eftersom vårt politiskt styrda samhällssystem inte tillåter oss att tänka på oss själva.

Den många gånger utskällda politiskt skapade flumskolan är vad som kommer att ändra på alltsammans. Ett skolsystem som skapat massvis med ungdomar som med svårighet kan läsa och skriva är inte mottagliga för och fattar inte heller den retorik som vänder svart till vitt som politiker använder sig av vid debatter. De unga tittar bara på hur de har det och hur vårt samhälle inte fungerar, sen får de politiskt aktiva säga vad de vill. Vad ungdomarna inte kunnat tillgodogöra sig i skolan, får de efter varje dust med AF och andra offentliga myndigheter vad politiker kallar social kompetens den hårda vägen och de kommer att ge igen med samma mynt.

Den sista spiken i den politiska kistan kan man befara är det senaste påfundet att arbetssökande måste söka sig från hemorten, annars mister de sin a-kassa. Vi behöver bara se oss omkring för att upptäcka det faktum att politiker som brinner för sin sak, bara lämnar efter sig rykande ruiner av det vi en gång hade.

Ingenting är sig likt längre, hörde jag en gammal man säga i en klunga av äldre män när jag passerade. Han fick ivrigt medhåll av alla och diskussionen fortsatte antagligen ett bra tag sen jag passerat, alla har numera åsikter om hur vårt samhälle borde se ut.

Många politiker har skrutit över hur vårt samhälle har utvecklats, vilket ju är alldeles felaktigt. Ett samhälle utvecklas inte, det förändras till det bättre eller sämre, allt beroende på betraktarens öga. Vad som åstadkommits de senaste trettio åren är bara kosmetiska förändringar, stort och fint ska det vara, det är mycket skattepengar som kastats i sjön till ingen nytta.

För alla pensionärer, som under sina långa arbetsliv lojalt ställt upp på alla politiskt beslutade vansinnigheter, har vårt samhälle förändrats till oigenkännlighet. Mycket beroende på den snabba tekniska utvecklingen, men också på den enorma klyfta som uppstått mellan de politiskt förtroendevalda och väljarna. Det är inte folkviljan som styr, det är nog alla överens om.

Det är inte bara äldre människor som avskyr förändringar, det ligger väl i människans natur när invanda rutinerna störs och skapar osäkerhet. Kanske har de politiska makthavarna försökt sig på att ändra alldeles för mycket under åren, saker som bara behövt små justeringar för att fungera bättre. Visserligen hade inte det gett några pluspoäng för de politiska makthavarna, men eftersom de är till för folket och inte tvärtom, borde de ha agerat så. Om de gjort det, hade vi antagligen haft ett bättre samhälle.

Ser man tillbaka på hur vårt samhälle förändrats, är det knappast smickrande för det politiska etablissemanget. Man måste fråga sig hur ett land som genom andra världskriget fick ett nästan ointagligt försprång framför andra krigshärjade länder, kunde sumpa allt på så kort tid. Ingenting att skryta över precis.

Jag har försökt göra mig en föreställning om hur vårt samhälle skulle se ut utan tillväxttänkande och ständiga politiska beslut som inskränker människornas frihet. Det är inte så att jag tänkt mig Sverige (eller något annat land) som ett utopiskt landsortsreservat dit tiden inte når, utan ett land som tar vara på den viktigaste resursen, landets invånare. Vad den finansiella krisen lärt de flesta av oss är, att tillväxt i ekonomin inte är samma sak som att alla får det bättre. Tvärtom har det visat sig fungera som ett Pyramidspel där huvuddelen blivit förlorare.

Antagligen har inte de politiska makthavarna räknat med att tillväxttänkandet skulle kunna bli en rävsax som de själva skulle kunna fastna i, men där sitter de nu. Enda möjligheten att komma loss är att gnaga av benet och halta fram på tre ben. Ja, bildligt talat, alltså. Det enda som står till buds är ju någonting som ansetts politiskt omöjligt, att banta ner antalet heltidspolitiker och byråkrater.

Ingen har väl egentligen tänkt på att vårt medlemskap i EU faktiskt innebär att våra så kallade folkvalda, inte kan göra som de vill. Titt som tätt kan man höra eller läsa någonting i stil med att EU har beslutat att … Ja, det är bara att följa besluten, eller som makthavare och byråkrater gjort så många gånger, inte förstått och därför feltolkat besluten och fått en uppsträckning. Inte ens våra så kallade folkvalda tycks ha fattat, att vi frånsagt oss en rejäl portion av självbestämmanderätten.

 Läste i söndagens Gefle Dagblad en lättsmält recension (eller snarare en förklaring) av Lasse Ekstrand som handlade om en pamflett med titeln, ”Rättigheten till lättja” skriven 1880. Författaren till pamfletten, Karl Marx svärson, Paul Lafargue var i sina tankegångar långt före sin tid och man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut, om det han skrev, fungerat som en ”bibel” för arbetarrörelsen istället för svärfaderns.

Redan för över hundra år sen fanns det alltså en person som insåg vartåt det barkade, att arbetarna inte bara måste försörja sig själva och sina familjer, utan också fabriker och en ”överhet”. Det sorgliga är att arbetarrörelsens företrädare insåg att de själva skulle kunna dra nytta av att uppmuntra folket till hårt arbete. Skatter på arbete gjorde att de kunde föröka sig i skydd av demokratins täckmantel, det vill säga föra folkets talan och fördela de resurser skatterna skapade. Följden blev att ett ”yrke” skapades som inte fordrade någon som helst utbildning, bara ett välsmort munläder.

Egentligen är det ofattbart att svenska folket följt med på alla de politiska vägar som provats men aldrig nått ända fram. Slagord som ”Arbete ger hälsa och välstånd” fungerade faktiskt, trots att människorna inte fick det mycket bättre eftersom en stor del av lönerna gick åt till att betala världens högsta skatter. En dag skulle de ju bli gamla och då skulle de få skörda frukterna av allt hårt arbete. Ja, det var ju vad människorna trodde och som de nu insett bara var fagert tal.

Dagens politiska företrädare är mer raffinerade, de uppmuntrar till konsumtion för att få tillväxt i ekonomin. Det ger klirr i statskassan. Skatter har blivit någonting förhatligt och fungerar inte som en morot att jobba mera och längre i livet.

Hur binder man då upp ett folk för att få dem att jobba både hårdare och längre under sina liv? Metoden är precis densamma som fick statarna att jobba ett helt liv i fattigdom, nämligen skuldsättning. Konsumtion genom lån är ett utmärkt sätt att binda upp människorna att jobba i sitt anletes svett för att klara av sina skulder. När de inte längre gör det, är de ingenting värda för staten.

Hela det politiska etablissemanget och vår byråkrati är beroende av att så många som möjligt har ett arbete inom det privata näringslivet, de offentliganställda avlönas ju med skattemedel. Det betyder att i takt med att arbetsplatser försvinner inom det privata näringslivet, räcker inte skattepengarna till vad de är avsedda för, att ge den service invånarna betalar skatt för att få.

En minst sagt intressant situation har uppstått när nu de politiska företrädarna med alla medel måste försvara sin existens, det har aldrig hänt tidigare. Har vi verkligen råd med politiska företrädare, men inte lärare och sjukvårdspersonal? Den frågan kan nog anses politiskt omöjlig att svara på.

En sak jag anser vara självklar är, att den som avskedas på grund av arbetsbrist, också har rätt att lata sig. Det gäller även de än så länge heltidsanställda politiker, som går en oviss framtid till mötes på grund av att skattepengarna inte räcker till vad de är avsedda för.

Av någon underlig anledning har jag lyckats koppla bort allt bedrövligt som hänt under en veckas tid. Antagligen beror det på att jag insett att det politiska etablissemanget grävt ner sig i sin lilla sandlåda, fullständigt omedveten om vad som händer med vårt så kallade välfärdssamhälle. Kanske sitter de och spelar det gamla kortspelet Löjliga Familjen, som då antagligen fått nytt namn och heter Löjliga Allianserna.

Ingenting har ställt till med så mycket elände i världen som i demokratisk ordning fattade beslut, sa Olof Palme en gång för länge sen. Han kunde lagt till att det inte heller är ett demokratiskt sätt att fatta beslut, eftersom ett majoritetsbeslut i själva verket är en styrkedemonstration.

Efter samtal med en gammal man som troget röstat på socialdemokratiska partiet sedan han blev röstberättigad, har jag förstått att han inte är ensam om att känna sig övergiven av partiet. Han påpekade vad han ansåg gått snett under åren, men mest kände han sig lurad. Välfärdssamhället som måste bevaras till varje pris hade han på grund av sjukdom inte sett röken av. Tvärtom har han behandlats som skit, som han uttryckte det. Den mannen är bara en av förlorade röster för partiet vid nästa val om han lever då.

Att regeringsmedlemmarna själva får lönelyft på tusentals kronor per månad samtidigt som de diskuterar sänkning av pensionerna på grund av en vansinnig uppgörelse över partigränserna, måste väl ändå anses vara ett politiskt självmord. För att rädda ansiktet borde de besluta om en lönesänkning för alla heltidspolitiker och byråkrater med tjugo procent, det skulle ge pengar till pensionerna och dessutom antagligen bli över.

Det är så tufft att jobba i folkets tjänst och som arbetsgivare är det dags att svenska folket tar i med hårdhandskarna för att visa vem som bestämmer.

Nog om det, för vad värre är har ingen politiker tagit hänsyn till vad flyktingströmmen till vårt land inneburit för inte bara de äldre, utan också de yngre som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden. Den äldre mannen kände både obehag och rädsla när han tvingades besöka centrum i vår stad för bank- eller apoteksärenden. Man kan förstå honom, eftersom centrum av staden numera fylls av högröstade flyktingar som talar i sina mobiltelefoner eller i klungor på gågata och trottoarer.

Alla har vi svårt att ta till oss förändringar, det gäller inte minst äldre människor som under ett långt liv fått vanor som de omedvetet följt. Mannen jag talade med hade svårt att förstå hur dessa flyktingar på kort tid kunnat skaffa både mobiltelefoner och bilar, när han själv varje månad tvingas snåla för att pensionspengarna ska räcka till. För den som börjat tänka så, är steget till främlingsfientlighet inte långt borta.

Man kan genom att lyssna höra att de gamla känner sig uppgivna, men bland de unga hörs aggressivare tongångar, det bådar inte gott inför framtiden. Många av dem har blivit illa behandlande av vår bedrövligt skötta skola, men också av arbetsförmedlingen. När unga människor förlorar framtidstron, bryr de sig inte längre om vad som händer med dem.

Det som nu händer i Iran, kan mycket väl hända även i vårt land. Dribblandet för att kunna skrapa ihop en majoritet genom en allians, speglar inte alls det val väljarna gör vid valurnorna. Om de partier som ingår i en allians kan kohandla fram lösningar, varför då inte slå ihop dem till ett enda parti på höger- och vänsterkanten. Det är ärligare än att som nu gå ut med skilda partiprogram som urvattnas till oigenkännlighet.

Från det ena till det andra, läste jag att MP fortfarande är inne på medborgarlön, men vill kalla det något annat. Egentligen är medborgarlön inte en politisk fråga, för vill svenska folket att det ska införas, har de politiska makthavarna inget val. Varför ingen påpekat det tidigare vet jag inte men staten är till för folket, inte tvärtom. Den statliga kostymen är alldeles för stor och det är regeringens sak att rätta till det missförhållandet.

Ett land kan överleva med en regering som är vald att på bästa sätt föra folkets talan, utan att blanda ihop ideologier och vad de politiska partierna vill. Det är inte politiskt utsedda företrädare som ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt, utan de bäst kvalificerade, vilket bara kan ske genom direkta personval.

Alldeles för många politiska beslut har visat sig reta upp en ofattbart stor grupp människor, gammal som ung. Vem vet vilka krav som kommer att ställas på de politiska makthavarna inför valet nästa år, om de är kloka nog att lyssna. Om de inte gör det, får missnöjespartierna stort svängrum att dra till sig förbaskade väljare. 

För mig framstår det politiska etablissemanget som hämtat från det gamla kortspelet Löjliga Familjen, men nu bör det väl heta Löjliga Allianser. 

Man kan inte annat än ge en eloge till alla som bekämpar den globala uppvärmningen, de ser verkligen ut att ha lyckats. Maken till regnig, kall och blåsig försommar var det länge sen vi hade, det liknar mest en eftersläng av istiden. Vår alliansregering har dessutom lyckats skapa ett lika kyligt samhällsklimat, vad nu det ska vara bra för. För min del får det vara nog nu, med både det ena och andra.

Kanske är det vädret som gjort mig minst sagt sur, men den största orsaken är nog ändå de som kallas våra politiska företrädare. Det sägs att det är skillnad mellan folk och folk, men skillnaden finns inte i hur folk ser ut eller vad de gör, utan det är folks dumhet. Någonting för våra politiker att tänka på.

Under åren har vi blivit uppmärksammade på att det finns en politisk kultur. För att någonting ska kunna få benämningen kultur, måste det finnas en stor grupp sluter upp kring någonting och det finns det ju onekligen när det gäller politiker. Det är mycket som lockar nya medlemmar, bland annat att det inte finns något krav att kunna någonting.

Den politiska kulturen en märklig företeelse som folk blivit chockartat medvetna efter de senaste utspelen om höjda pensioner till riksdagsledamöterna. Ja, till det kan vi också lägga fördubblingen av EU-representanternas löner.

Inom fackföreningsrörelsen är det lika illa. Det hela sker tydligen inte medvetet, om man ser till hur bland andra högsta hönset inom LO reagerat. Vad hon gjort är i själva verket vad som alltid gjorts och ingen har ifrågasatt om det varit rätt eller fel.

Antagligen är det samma sak med riksdagens ledamöter. Hur mycket som gjorts inom det politiska etablissemanget och aldrig ifrågasatts får vi väl aldrig reda på. Men börjar man tänka i de banorna kan man förstå varför det skapats jobb för lojala partikamrater och att avdankade politiker erhållit strategiska reträttplatser.

Från början (när vi ett tag var en enpartistat) var de strategiska reträttplatserna säkert tänkt att de tillsatta skulle kunna jäklas vid ett maktskifte, sen övergick det till att bli en del av den politiska kulturen. Medlemmarna inom den kulturen och vad de kostar skattebetalarna, har idag växt till någonting som inte går att överblicka. För alla de som lyckats nästla sig in i den politiska kulturens innersta krets, är det nämligen en livslång försörjning som väntar.

Jag har nog aldrig i mitt tämligen långa liv verkligen försökt förstå hur komplicerat och snårigt vårt lands samhällssystem är uppbyggt. Lasse Ekstrands bok Arbetets död och Medborgarlön fick mig att lusläsa åsikter som skrämde upp mig rejält. Vem tänker så långt att motsättningar som skapas kan bli orsaken till ett inbördeskrig till och med i vårt land?

Rubriker om människor som slagits ner på öppen gata och liggande fått ta emot sparkar har blivit vardagsmat, vilket betyder att första steget redan är taget mot någonting ännu värre. Politiker och poliser står maktlösa, de har ju inte ens kunnat ana att någonting sådant här kunde hända i vårt förträffliga land. Ja, egentligen är det ju polisledningen som välvilligt följt politiska beslut att hålla nere kostnaderna som ställt till oredan.

Naturligtvis är det ingen som vill ha en polisstat, ändå kan det bli följden när politiker i sin iver att få ned brottsligheten, fattar beslut om fler poliser. Många poliser som jobbar ute på fältet anser att de på grund av en bedrövlig organisation, inte kan utföra sitt jobb som de skulle vilja göra. Tänk vad politiska beslut och byråkrater kan ställa till med.

Det stora problemet med ett litet land som vårt är att vi inte har resurser att vara bättre än andra länder, men våra politiker har kört på ändå, det ska gudarna veta. Nu råkar det vara så att allting inte längre handlar om politik, nu handlar det om vilka som är närande och tärande. De gemensamma skattemedlen räcker inte till på långa vägar, det måste göras inbesparingar på saker som minst skadar vårt samhälle.

Vad är det då för förändringar som minst skadar vårt sönderfallande samhällssystem? Det första jag kom fram till var att vi inte behöver heltidsanställda politiker, de kan utföra sina förtroendeuppdrag ideellt om de brinner för att förändra och förbättra vårt samhälle. Att som nu besluta om besparingar av det folket betalar skatt för att få, borde normalt sett påskynda processen att avskaffa politikeryrket. Det har med både prioritering av hur skattepengarna ska användas, men också att förtroendevalda måste ta sitt samhällsansvar när pengarna inte räcker till.

Den senaste tidens oroande uttalanden från vår finansminister, har rent ut sagt skrämt skiten ur mig. Med sänkta pensioner och allt fler arbetslösa kommer ingenting att bli sig likt igen. Att det finns minst sagt duktiga idioter som propagerar för ökad konsumtion för att hålla tillväxten uppe, visar bara att de inte har förstått någonting av det som nu händer.

Svenska folket har för en gångs skull börjat tänka på egen hand, utan att lyssna till vad auktoriteter har att säga. Jag hör ofta ungdomar komma med frågor som exempelvis varför man måste ”ha nytta” av någonting. Eller, varför måste allting vara lönsamt? Skit samma om man har nytta av saker eller inte, det räcker att veta att det finns.

Våra offentliga verksamheter skola, vård och omsorg skapades för att vara till för folket, inte för att vara lönsamt. Om utgångspunkten varit lönsamhet, hade vi inte behövt betala så höga skatter. Men eftersom vi nu betalar höga skatter utan att få full valuta för pengarna, måste det vara fel på hela vårt samhällssystem. Det är dags att vi frågar oss om vi är villiga att betala skatt för en sekunda vara.

Piratpartiet har visat att det går att få ungdomarna engagerade, de har fått blodad tand av framgången. Det bådar gott inför valet nästa år för alla som är trötta på det förmyndarsamhälle vi tyvärr har idag.

Ett tips till den som vill starta ett nytt parti med alla möjligheter att komma in i riksdagen, starta ett parti som vill införa Medborgarlön i landet. Det ligger inte bara i tiden, partiet kommer dessutom inte bara att ha en enda fråga att falla tillbaka på, det kommer att matas med förslag till förändringar som spänner över hela fältet. Allt från människors frihet över sina liv, till en grundtrygghet som öppnar spännande möjligheter att skapa ett blomstrande land. Maken till valfläsk har vad jag vet, aldrig någonsin satts framför näsan på svenska folket.

Doften av det valfläsket, överträffar den äckliga lukten av vattvälling (som de etablerade partierna har att erbjuda sina väljare) med hästlängder.

Kom på mig själv med att småle hela måndagen. Vem kunde ana att Piratpartiet skulle kunna ruska om hela det politiska etablissemanget. Jo förresten, det var egentligen inte så märkvärdigt om man tänker på vad de har för budskap. Ett enda än så länge, men den belyser för alla nödvändigheten av att vi inte kan ha ett förmyndarsamhälle. De aktiva politiker som inte fattat vinken bör nog göra det snarast.

På något sätt hör resultatet i EU-valet ihop det jag skrivit om Medborgarlön. Människan behöver frihet för att kunna utvecklas efter sin förmåga och att kunna välja hur de själva vill leva sina liv. Dagens samhälle är så fullt av förbud och förmaningar att gränsen är nådd för de generationer som det sägs ska försörja allt fler. Det hela liknar den utdragna försäljningen av Saab, att försöka sälja en produkt som alldeles för få vill ha, men ändå till varje pris räddas undan en konkurs.

Lite förvånad är säkert många över att MP svikit någonting de var inne på (ja, till och med fattat beslut om), nämligen att införa Medborgarlön. De uppfann inte mbl, men det gamla gardet inom partiet såg möjligheten till ett bättre och hållbarare samhälle. Det skulle nämligen innebära skapandet av närsamhällen (eller lokalsamhällen, som Lasse Ekstrand kallar det) vilket skulle innebära stora inbesparingar på vår miljö i form av mindre bilåkande. Ingen i vårt land tror väl ändå på fullt allvar att elbilar är lösningen med tanke på vårt klimat. Jag grubblar på hur man ska kunna köra en elbil i trettio graders kyla, en temperatur inte ens bilens startbatteri klarar av i många fall.

De nya alarmerande arbetslöshetssiffrorna, samt en prognos om ännu fler arbetslösa nästa år, visar att jobb kommer att bli en bristvara ett bra tag framöver. I regeringskansliet håller man tummarna för att vädret ska bli bra i sommar och locka till sig utländska turister, att det är billigt på grund av den svaga kronan vet alla länder redan. Men hög arbetslöshet finns i alla länder just nu, tillströmningen av penningstinna turister kommer därför knappast att lösa vårt lands problem.

Ett stort problem är att människorna i landet trots att de jobbat och slitit inte kunnat spara ihop till en ekonomisk buffert. Inte förvånade läser man rapporter om ett snabbt växande antal människor som tvingas leva på socialbidrag. Att vara arbetslös är en sak, men att förnedras till att tigga pengar för att överleva är sju resor värre. Tänk om det här bara är början på en tid då det inte är självklart, att människorna ska kunna få ett jobb att försörja sig på.

Arbetets död, som Lasse Ekstrand hade med i titeln på sin bok, ska som jag uppfattade det inte ses som att allt arbete dör, det kommer bara att anta en ny form i framtiden. Varför jobba ihop pengar åt någon annan och själv bara få småsmulor? En intressant fråga, eller hur?

Inget av de etablerade partierna visade sig ha lyssnat på de nya strömningarna bland vår uppväxande ungdom, är det inte dags att fråga och lyssna hur de vill att vårt framtida samhälle ska se ut? Piratpartiet har gjort landet en stor tjänst genom att få ungdomarna intresserade av möjligheten att få sin röst hörd. Jag tror inte partiet är en dagslända, ungdomarna kommer att förse ledningsgruppen med förslag om saker som bör rättas till.

Tänk så sant Palme hade när han en gång sa: Man måste ta ett helvete i taget. Ju fler saker de etablerade partierna vill ändra på, desto mindre blir åtgärdat. Det finns nämligen en hake i alla problem, det gäller att hitta haken innan någonting kan åtgärdas. Arbetslinjen hade en rejäl hake som den borgerliga alliansen borde ha sökt efter, för att med utgångspunkt från den fatta beslut. Det är möjligt att det teoretiskt sett skulle ha fungerat, istället förstärktes det människofientliga samhället.

Hur de etablerade partierna ska kunna övertyga väljarna fram till nästa val att de kan räta upp den slagsida vårt land fått har jag svårt att se. Enda chansen kanske är att börja om från början och ge alla en ekonomisk grundtrygghet för att kunna bygga ett framtida hållbart samhälle.

Jag hade tänkt släppa ämnet Medborgarlön för att få lite sinnesro, men det blir aldrig som man tänkt sig. Det som fick mig att skriva idag beror på att det har blivit så att jag lyssnar med ett halvt öra vad som sägs på teve som frugan ockuperar varje kväll för att följa sina serier. Det jag hör blandas med det som finns i huvudet och av den saliga blandningen växer alltid någonting fram.

Visst är det ett fascinerande och fängslande tankeexperiment att försöka hitta en väg som leder oss bort från ett samhällssystem som blivit omänskligt, till ett som sätter människan i första rummet, men… Ja, ju mer man grubblar på det hela, desto tydligare står det klart varför det kommer att motarbetas från politiskt håll.

När politiker säger: all makt åt folket, är det de som framför budskapet som vill utöva makten åt folket. Det är ju så det uråldriga politiska systemet fungerar att den som har flest ja-sägare bakom sig också får befogenhet att rycka i de trådar som får folket att sprattla på det sätt de vill. Folk har varit naiva nog att inte inse att avsäger man sig ansvaret för sitt liv och överlåter det på någon annan, har man sig själv att skylla om allting går snett. Att det börjat stå klart för många, är väl den största anledningen till misstron mot vårt politiska etablissemang.

Nog om det och över till den bistra verkligheten. Jag råkade höra vår finansministers uttalande att krisen kan dra ut på tiden, en liten fin vink om att än så länge har vi inte fått uppleva själva stålbadet det talats om. Det fick mig att tänka på hur det skulle vara att redan nu, så smått styra över till Medborgarlön.

Hur mycket pengar som kommer att ösas ut genom Arbetsförmedlingarna och socialkontorens försorg är svårt att uppskatta, men det rör sig om åtskilliga miljarder. Än så länge har vi inget grepp om hur många hundratusen arbetslösa det kommer att bli och hur många av dem som saknar a-kassa. Som lök på laxen vet vi inte heller hur många av dessa som en dag får komma tillbaka till sitt gamla arbete.

Men det räcker inte med de arbetslösa som hamnat (eller kommer att hamna) i en prekär ekonomisk situation, vi måste även räkna in andra grupper. En stor grupp man inte tänker på i första taget är den drygt en miljon människor inom de offentliga verksamheterna som får sin lön från de gemensamma skattepengarna. Vad blir det av dem när skattepengarna inte längre rinner till i strid ström?

Och så har vi alla de som uppmuntrade av styrande politiker och banker, förköpt sig på både det ena och andra. Vårt moderna samhälle är uppbyggt kring en hög konsumtion, ett måste för tillväxt i ekonomin, det sägs till och med i dagsläget. Oron för den sjunkande konsumtionen lyser igenom i de flesta politiska uttalanden.

Nåja, många av de som tagit dem på orden och konsumerat för glatta livet sitter nu på pottkanten, eller snarare sitter de fast i kronofogdens klor. Räcker inte tillgångarna till att betala skulderna väntar privat konkurs. De tragedierna drabbar även de som gett frikostiga lån och krediter. Faller en dras andra med i fallet.

Den kedjereaktionen har vi inte sett slutet på, men man kan befara att många små och medelstora företag på grund av sämre betalningsförmåga i sin tur hamnar hos kronofogden och kanske tvingas i konkurs. Vi är inne i en ond cirkel som blir svår att ta sig ur.

Situationen är inte ny, men den liknar inga tidigare kriser, därför finns ingen statistik att ta hjälp av. De politiska makthavarna är ute på hal is och utan ett på förhand känt program, så det blir friåkning som gäller.

Att ändra på vårt nuvarande stelbenta samhällssystem är inte gjort i en handvändning, ändå är det vad som kommer att krävas av inte bara vår nuvarande alliansregering, utan även av den nybildade vänsteralliansen om det blir ett maktskifte vid nästa val. Inget av de båda politiska blocken kan vädra morgonluft, däremot känna lukten av svavelångor från helvetet.

För vår finansminister gäller det att snabbt räkna ut vad som kommer att bli billigast för staten som har huvudansvaret, kommunerna får klara sig själva så gott det går. Landstingen däremot är ett känsligt kapitel, enda chansen kan vara att de läggs ner och verksamheterna privatiseras. Allting pekar på att det skulle bli betydligt billigare. Enbart den politiskt styrda administrationen, slukar enormt med pengar som så väl behövs inom vården.

Det är ingen vild gissning att vår finansminister även kommer fram till att administrationen för att hjälpa de arbetslösa, tar alldeles för stor del av de pengar som finns för ändamålet. Eftersom han så här långt fungerat som en kamrer och hållit hårt i pengarna, kan man förvänta sig att han letar billiga lösningar som kan stabilisera ekonomin.

Direktvägar av stödpengar till de drabbade invånarna är inte politiskt korrekt, men ändå det som sparar både tid och pengar. Istället för att socialkontoren belastas med en omänsklig arbetsbörda som dessutom är fruktansvärt dyr att administrera, räcker det att inte ha någon inkomst för att erhålla ett som det kallas i folkmun, överlevnadsbidrag. Kostnad eller besparing räknar man inte ut i en svinblink, men en gissning är att det kommer att visa sig kunna bli en rejäl inbesparing för staten. I all sin enkelhet kan det hela organiseras på kort tid.

Som ni säkert märkt luktar mitt förslag Medborgarlön lång väg. Kanske är det så att man måste börja någonstans med grundskyddet och därifrån låta det hela växa fram. Vad det betyder för de arbetslösa förstår säkert alla, men lika mycket betyder det säkert för alla de som vill studera att erhålla ett grundskydd istället för att ta studielån. Ensamstående föräldrar kan genom grundskyddet ges en chans att vidareutbilda sig på distans för att finnas till hands för sitt (eller sina) barn och ge dem en trygg uppväxt. Ja, det finns säkert tusentals drömmar som människorna i vårt land vill förverkliga under sina korta liv och som kan uppfyllas genom ett ekonomiskt grundskydd.

Eftersom svenska bankers vansinnesutlåning i Baltikum lagt ett nytt bekymmer på vår stackars finansminister, finns det ytterligare ett skäl till att vårt samhällssystem ändras. Just nu verkar det som att han kan få ytterligare ett problem på halsen, nämligen samma sak de borgerliga råkade ut för i början på nittiotalet, att den svaga svenska kronan attackeras. Historien upprepar sig alltid brukar man säga, men det brukar inte vara så tätt på given.

Vi har själva valt att inte ha euron som betalmedel, mest på grund av att ingen talade om vilka konsekvenser det kunde få. Det är därför så många nu vill ha euron som betalmedel. Men för vår del har det handlat om att det vi förlorat på gungorna, har vi tagit igen på karusellen. Tyvärr har karusellen pajat och drar nu inte in några pengar. 

Allt sammantaget som sker just nu kan vara början till slutet för vårt oerhört komplicerade samhällssystem som inte bara kostar alldeles för mycket att hålla igång, utan även motarbetar en utveckling mot ett mindre byråkratiskt och människovänligare samhälle.

Man kan kallt räkna med att viljan till en sådan förändring inte finns hos de politiskt aktiva, det är alltså upp till landets övriga invånare att ta ställning. Blir de tillräckligt många och högljudda kan de framtvinga ett nytt samhällssystem. Eftersom vi redan nu kan säga att arbete åt alla är en utopi, eller rättare sagt en politisk ideologisk dröm som aldrig kan gå i uppfyllelse, vad har svenska folket att förlora på införandet av Medborgarlön? Egentligen.

Ja, möjligtvis då att ändelsen lön kan sticka i ögonen, men det är ju faktiskt fråga om en ersättning från staten för att medborgarna finns till och bor i landet. Kanske är det inte det första man tänker på, men de som får denna ersättning kommer att konsumera upp den inom landet och håller därmed den behövliga penninggrytan kokande oavsett om de har ett jobb eller inte. Tänker man så är alltså även de som inte har ett jobb samhällsnyttig. Tänk vilka slutsatser det går att komma fram till, om man verkligen ger sig tid att leka med de möjligheter som står oss till buds.

Med dagens blogg bör jag ha städat av Medborgarlön för ett tag framöver, men man vet aldrig vad som oförmodat kan dyka upp i huvudet. En promenad idag får nog det mesta att blåsa bort, bäst att hålla i hatten.

Tänk om våra så kallade folkvalda politiker skulle få ändan ur vagnen och strosa runt på gatorna och lyssnade på vad folk har att säga. De kan göra det tämligen riskfritt om de inte sitter med i partitoppen eller har varit med och fattat vansinniga beslut som berör människors vardag, förstås. Övriga är tämligen anonyma. De skulle med andra ord kunna fungera som infiltratörer och framföra till de styrande vad människor tycker och tänker. Frågan är om de skulle våga tala om vad de flesta tycker och tänker om makthavande politiker och vårt nuvarande samhälle.

Att skapa ett nytt samhällssystem är inte lätt, det visade experimentet med Folkhemmet som aldrig blev av. Utgår man från politiska värderingar istället för hur folket verkligen skulle vilja ha det, visar det sig att önskningarna går stick i stäv med varandra. Det är därför vårt samhälle endast kan förändras genom påverkan av någonting som ligger utanför de politiska makthavarnas möjlighet att förhindra.

Hög arbetslöshet och bristen på pengar de närmaste åren, måste från politiskt håll mötas med lösningar som lindrar problemen för de drabbade människorna. Risken finns att lågkonjunkturen utnyttjats till att slimma företagen för att kunna ha så låga fasta kostnader som möjligt i framtiden. Att skaffa fram jobb till alla dessa människor är inte genomförbart, det måste till någonting helt annat. Misslyckas de politiska makthavarna med att hitta nya vägar från ett samhälle vi inte har råd med, vet ingen vad som kommer att hända.

Jo, naturligtvis kan det bli demonstrationer som inte arrangeras av politiska partier, vilket då alldeles säkert kommer att dra till sig de vid varje demonstration närvarande med rånarhuvor på huvudet. Ett utmärkt tillfälle för dessa huliganer att förstöra så mycket som möjligt. Att allt de förstör tas från föräldrarnas inbetalade skattepengar som är till för annat, har de inte förstånd till.

I själva verket tror jag inte att det är så ungdomarna vill ha det. Även om de inte kan få ett jobb, måste de få vara en del av någonting att vara stolt över. Att istället för förnedrande besök för att tigga pengar på socialbyrån varje månad få en fastställd lön av staten, skulle säkert ta bort en stor del av aggressionen. Det skulle också få dem att känna samhörighet med landet, lite av vad de offentliganställda sa förr: Statens kaka är liten men säker.

En människa ska inte behöva skämmas över att vara arbetslös. Att det blivit så beror i mångt och mycket på den svenska avundsjukan. Någonting så harmlöst som att se arbetslösa människor cykla ut till en sjö för att bada en varm och vacker dag och själv tvingas åka till jobbet väcker ont blod. De som tvingas jobba, skulle ju själva vilja sola, bada och koppla av. 

Kanske är det så att lönearbete är någonting onaturligt för människan. Innerst inne bor det en bohem i oss alla som ingenting högre önskar än att få ta dagarna som de kommer. Jobba en vecka och vara ledig två för att ägna sig åt barnen exempelvis. Det fungerar inte i ett tillväxttänkande samhälle.

Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt brukar man säga och det är precis vad det politiska budskapet går ut på. Som politiker anser de sig värda höga löner och vill ha ännu mer. Därför måste invånarna jobba ännu hårdare och längre under den korta livstid vi antagligen tilldelas redan vid födseln. En motfråga uppstår då spontant: Vad är det då för mening med att födas till en sådan värld?

Så långt har inte våra politiska makthavare kommit i sina tankegångar, men de kanske blir tvungna till det. Ett enat folk utanför det politiska etablissemanget, måste innan de blir i minoritet, se till att tala om vem som verkligen bestämmer hur det ska vara. För att exempelvis Medborgarlön skulle kunna införas, fordras en majoritet som fråntar politikerna det mandat de säger sig ha för att kunna bestämma. Det är så det fungerar, störst är starkast. Man kan förstå politikernas oro att folket skall börja kräva att Medborgarlön införs, de kommer inte längre att kunna få sin vilja fram. Det är därför Medborgarlön fascinerar mig.

Jag har inte den blekaste aning om varför en så samhällsomstörtande teori om ett bättre samhälle kunde väcka mitt intresse. Visst har jag varit hjärtligt trött på det politiskt styrda samhälle vi haft så länge jag kan minnas. Eftersom jag redan som ung ansågs vara obstinat av mina lärare i skolan på grund av att jag ifrågasatte vad de hade att komma med, kanske det är förklaringen.

Men även de som är äldre måste se framåt, vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tvingas trampa i våra fotspår. Framtiden är i morgon såg jag det stod på en t-shirt för någon dag sen och det stämmer faktiskt.

Den som tänker efter lite erinrar sig säkert att ha hört äldre säga att de vill att det unga släktet ska få det bättre än vad de själva hade som ung. I samma andetag säger de att det var bättre förr. Vad som var bättre kan de inte förklara på annat sätt att det fanns en genuin sammanhållning mellan människorna som levde under ungefär samma förhållanden. Är det så enkelt, varför driver då inte människorna på att ett sådant samhälle återinförs?

Förklaringen kan vara att svenskar är ett fogligt folk som anpassar sig efter de politiska makthavarnas beslut och super på helger och semestrar. Det är då det ventileras både arbetsveckornas helvete och politikernas idiotiska beslut, en bidragande orsak till de många fall av kvinnomisshandel som blivit vanligare med åren. All ilska mot vad de politiska makthavarna ställt till med, riktas mot den de har till hands för att avreagera sig på.

Samma sak med det totalt meningslösa växande ungdomsvåldet. Vad beror det på att ungdomsgäng stryker runt på gatorna och rånar alla som råkar komma ensamma? Experterna talar om uppväxtmiljö och våldsamma videospel, orsaken kan lika gärna vara maktlöshet över att de viftas undan som envisa flugor. Som våldsamma demonstranter, klottrare, rånare och våldsmän blir de uppmärksammade med braskande rubriker i tidningarna, en fantastisk kick att göra det igen och igen. Det bevisar ju att de finns till!

Jag pratade med en ung kille som upplevt skoltiden som en katastrof, men tiden efter hade blivit ännu värre. Något jobb hade han inte fått under de fyra år som gått sedan han slutat skolan. Betygen var urusla på grund av svårigheter att läsa och skriva. Han hade försökt förklara för handledaren på Arbetsförmedlingen att det var lönlöst med att skicka honom på teoretiska kurser eftersom det skapade panik. Att inför andra erkänna att han inte kunde läsa var mer än han kunde klara av, medmänniskor är inte så trevliga när de får chansen att känna sig bättre än andra.

Det är inte bara de unga som känner sig illa behandlade av inte bara vår byråkratiskt uppbyggda samhällsapparat utan också av folkvalda politiker. Även landets pensionärer behandlas nu som någonting nödvändigt ont, att de styrande helst skulle vilja införa ättestupa igen, folk blir alldeles för gamla och det kostar pengar. De gamla säger samma sak om politiker, de berövar dem inte bara en värdig ålderdom, de tvingas också föda dem trots sänkta pensioner. Dags att gamlingarna går på gatorna och ropar: Vet hut!

Den som fortfarande har förmågan att tänka, inser snabbt att från politiskt håll handlar det om självbevarelsedrift. De vet säkert med sig att det inte längre går att försvara sitt uppdrag som folkvald, därför ska alla uttalanden om att vi måste jobba mer och längre tas för vad det är, ett försök att förhala det som oundvikligen kommer att ske. Faktum är att vi i många år inte haft råd med alla de heltidspolitiker och byråkrater som tar en stor del av den gemensamma skattekakan.

Om de politiskt aktiva använder det vi alla fötts med för att kunna tänka, skulle de säkert se det som så att en Medborgarlön, kanske är enda chansen för dem att få tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen i framtiden. Det finmaskiga politiska skyddsnätet är inte ett dugg starkare, än det som för många år sen rycktes undan för övriga invånarna.

Med det har jag städat av Medborgarlön för ett tag framöver, men att grubbla på vad det skulle kunna betyda för ett luttrat folk kommer jag inte att släppa i första taget.

Vaknade före fyra med värk i axeln. Inflammationen vill inte ge med sig, kanske värmen kan göra underverk. Att jag satte mig ner för att skriva ska mest ses som ett försök att lura hjärnan att tänka på någonting annat än den värkande axeln. Vi får se hur virrigt det blir när jag ska skriva ner det jag grubblat på de senaste dagarna.

Vad som slagit mig är hur tåligt svenska folket är, eller så har de gett upp eftersom krafterna tagit slut. Det skulle vara roligt om svenska folket öppet visade sitt missnöje med de politiska beslut som negativt påverkar (och under långt tid påverkat) deras liv, istället för att gnälla för sig själva, vänner och bekanta.

När de ges chansen att vara anonyma däremot, visar sig missnöjet bland annat vid val, men inte ens då lyssnar de politiska makthavarna. Istället har (o)heliga allianser skapats mellan partier som i grunden inte har samma värderingar.

Det kommande EU-valet visar tydligt att vårt politiska etablissemang bara är en liten kugge i någonting som är oändligt mycket större. Att kunna göra sin röst hörd i Bryssel fordrar att de valda personerna har någonting att komma med som gynnar alla, inte vad som gynnar enbart oss.

Det forskningscentrum som tydligen kommer att byggas i Lund, kan inte ses som annat än att de stora medlemsländerna försöker stryka svenska folket medhårs för en gångs skull. Visst är vi till folkmängden en litet land och men den misstro svenska folket visat mot EU är befogad, det har säkert toppskiktet inom EU insett. Om misstron sprider sig till andra länder är EU illa ute, redan kan man se att organisationen knakar i fogarna.

Anledningen är naturligtvis lågkonjunkturen som slagit hårt mot stora exportföretag och inte minst mot bilindustrin. Ingen talar högt om att beslut som inte gett bilindustrin en ärlig chans till en smidig övergång är orsaken. Att tillverka bilar som tilltalar bilköparna är ju faktiskt förutsättningen för deras överlevnad, men det är kunden som genom sitt köp, avgör vilken typ av fordon de anser sig vilja ha. Ingen av de beslutsfattare som varit inblandad i de allt hårdare kraven, insåg vad det kunde föra med sig. Vem kunde tro att en hel värld skulle kunna rasa ihop enbart på grund av att biltillverkarna inte hann med i svängarna. Vad värre är, besluten underkände köparnas behov av fordon, så långt hade de inte ens tänkt.

Hur det kunde vara möjligt att klimatfrågan plötsligt blev viktigare än allt annat, det är någonting jag har svårt att förstå. Man kan börja fundera över om det kan ha varit menat som att lägga en dimridå över ett oändligt mycket större akut problem, en annalkande finanskris. Ingen regering förvarnar invånarna om någonting sådant, det skulle skapa panik. Nu utbröt paniken i alla fall och alla regeringar irrar runt som yra höns för att rädda det som räddas kan.

En värld beroende av pengar förutsätter att människor världen över sätter sprätt på sina löningar. Till och med nu träder personer fram och uppmuntrar till konsumtion, men folket har fått en näsbränna och håller hårt i plånboken.

Orsaken till att krisen blossade upp var att människor världen över satt sprätt på mera pengar än de haft och sedan inte klarat av att betala tillbaka de lån de tvingats ta. Vad det än gällt har banker välvilligt ställt upp och lånat ut med att kapa åt sig marknadsandelar för ögonen. Det som borde ha varit en evighetsmaskin, visade sig inte alls vara hållbar.

Alla borde ha insett att det kunde hända, inte minst bankernas ledningar. Att allt kunde rasa ihop på så kort tid har förvånat alla, men i själva verket hade ingen lyssnat på varningssignalerna.

Vårt lands makthavare har lagt näsan i blöt många gånger och påtalat vad som varit fel i andra länder, men också skyllt på andra när vi själva hamnat i problem. Finanskrisen har skyllts på Amerika, men i själva verket har alla länder sig själva att skylla. Uppmuntrar man invånarna till konsumtion uppstår snedeffekter i form av att både privatpersoner och företag kan hamna i betalningssvårigheter.

Det är märkligt hur snabbt allting påverkas när mindre pengar kommer i omlopp, inte minst då vårt så kallade välfärdssystem. Hade vi ett välfärdssystem överhuvudtaget eftersom det så snabbt kunde falla ihop? Naturligtvis är det ett allvarligt fel när viktiga samhällsfunktioner blivit lika beroende av att pengar kommer in i samma takt som löntagarnas löneutbetalningar. Man kan förstå att skattebetalarna ifrågasätter om det är den politiska styrningen som är orsaken.

Det är märkligt att personer som erhåller lön som tas från invånarnas skattepengar för att föra väljarnas talan, tagit på sig förmyndarrollen och invånarna funnit sig i det. Vad det bevisar är att när ingen högljutt protesterar, tror de så kallade folkvalda att de har väljarnas stöd.

Ramaskriet som uppstod när det blev känt att riksdagsledamöterna vill bättra på sina pensioner rejält känns därför glädjande. De som kommit upp med förslaget visar att uppdraget som folkvald har placerat dem på en plats dit verkligheten än så länge inte har nått. Förhoppningsvis har nu dörrar och fönster öppnats på vid gavel, det borde skapa ett korsdrag som rör om i grytan.

Man förvånas över att politiskt och fackligt valda personer kan vara så naiva. Först högsta hönset inom LO, nu valda riksdagsledamöter. Hur giriga kan människor bli egentligen?

Som det ser ut verkar sötebrödsdagarna för de politiska och fackliga makthavare vara över för den här gången. Om proteststormen beror på att landets invånare blivit mer medvetna om att de ständigt utnyttjas är svårt att säga. Men visst känns det upplyftande att människor nu högljutt ger uttryck för sitt missnöje över ett samhälle de inte längre vill ha.

Låt vara att många svär ve och förbannelse över både finanskris och lågkonjunktur, men det var kanske vad som behövdes för att kunna få ett annat och bättre samhälle. Det skulle inte sitta helt fel om vi fick ett mjukare och människovänligare som är baserat på invånarnas behov. Som det nu är fungerar människorna mer som robotar än människor. Visserligen smörjs de ibland när det gnisslar och knakar, men när inte det längre räcker… Hur kommer vårt samhälle att se ut när det inte finns tillräckligt många kvar som orkar arbeta för att försörja alla andra?

Jag har varit inne på det förut, att vårt samhällssystem liknar det som fick forna jättenationen Sovjetunionen att falla ihop och som orsakade staten DDR:s fall och rivandet av den förhatliga muren. Många har försökt komma på orsaken till det som hände, kanske är det så enkelt att pengarna inte räckte till att underhålla både en enorm armé och en nästan lika stor byråkrati.

Vår armé är inte längre vad den var, men kostar ändå en massa pengar som ivrigt debatteras. Men hur mycket kostar vår offentliga byråkrati? Vad jag vet har det aldrig diskuterats, är det inte dags att det görs innan det är för sent?

Är det bara en förhoppning eller ren fantasi att vi är på väg mot en förändring till ett bättre och människovänligare samhälle? Tja, för mig är det lika troligt att det kan hända, som för de som tror på en framtida klimatkatastrof. Det är ju faktiskt bara att välja vad man vill tro på. Egentligen är det ju så enkelt att invånarna enas om och talar om hur de vill ha det, det kan inte så kallade follkvalda sätta sig emot. Det är så det ska fungera i en demokrati.