Jag trött, håglös och har kört fast med skrivandet. Det som hamnar på skärmen, hamnar där alldeles för fort och för hafsigt, vilket kan bero på att fingrarna inte hinner med hjärnan eller så är det tvärtom. Som tur är läser jag aldrig igenom mina bloggar som skrivs med flyt och antagligen blir därefter.

När det gäller mitt skrivande är det inget fel på fantasin, eller ammunition att spy galla över klantiga politiker. Ärligt talat beror det på att jag den senaste tiden inte tyckt det varit roligt, vilket det finns en orsak till. Just att ha roligt när jag skriver, plus att ha rätt musik i hörlurarna, är det som skapar bilder i huvudet på mig. 

Har märkt att blanda mig i debatten om medborgarlön piggar upp. Den största orsaken till mitt intresse är att någonting måste göras för att förändra vårt samhälle. Till det behövs att kreativa människor med friska idéer, ges den frihet de inte tillåtits ha, men som behövs idag. Det ligger i människans natur att försöka förverkliga sina drömmar, det enda vårt politiskt styrda samhälle lyckats åstadkomma för att hjälpa till med det, har istället blivit åtgärder som tagit död på både kreativitet och arbetslust.

Under många valrörelser har företagare och eventuellt sådana lovats förbättringar i form av lägre skatter och avgifter, ja, till och med minskad byråkrati. Det har aldrig kommit längre än till löften. Den aviserade sänkningen av de sociala avgifterna det nu talas om räcker inte, det måste till ett helt nytt tänkande när det gäller småföretagande. Med den kohandelspolitik som måste till för att behålla eller överta makten numera, är det svårt att se någon politisk lösning.

Det enda som i alla fall skulle ha en ärlig chans att lyckas få fart på småföretagandet är medborgarlön.  Dels skulle det ge en grund att stå på ekonomiskt, dels en frihet att slippa styras av klåfingriga politiker och byråkrater. Den som inte märkt att de politiska makthavarna allt ivrigare försöker styra invånarna med strama tyglar, måste vara både blind och döv.

Egentligen borde jag inte blanda mig i det här med medborgarlön. Dels är jag för gammal, men också för att det väcker heta känslor har jag märkt. Om det beror på ordet medborgarlön, eller hur införandet skulle förändra vårt samhälle är svårt att säga. Rädslan för förändringar finns hos oss alla, men det är de som har någonting att förlora på införandet av medborgarlön som är räddast.

Och visst, de som är emot införandet av medborgarlön har alldeles rätt i sina farhågor, det kommer att påverka dem negativt. De flesta motståndarna mot medborgarlön är nämligen politiskt aktiva, eller beroende av makthavarna i någon form. För yrkespolitiker är det inte nog med att de vid ett införande av medborgarlön mister makten över sina väljare eller en säker väl tilltagen inkomst så länge de lever, de tvingas också visa vad de verkligen går för om medborgarlön införs.

Om det blir som belackarna säger ska hända om medborgarlön införs, kan man räkna med att även arbetslösa politiker kommer att göra som de ”vanliga arbetslösa” medborgarna, ta chansen att vila upp sig ett tag. Men vad människan kan och vill göra ska aldrig underskattas, därför kan man räkna med att nya verksamheter växer fram som de styrande i dagsläget inte ens kunnat tänka sig.

De med läshuvud kanske vill vidareutbilda sig till någonting helt annat än det skitjobb de blev av med, medan de som är mer tekniskt lagd lägger ner energi på det de är intresserade av. Men vad de än hittar på att göra, är det deras egna beslut, inte vad som påtvingats dem av politiska makthavare.

Visst kommer det att kosta pengar att införa medborgarlön, men betydligt mindre än vad det idag kostar att avlöna alla politiker, byråkrater och administratörer i offentlig tjänst. Genom ett införande av medborgarlön, kommer en stor del av dessa inte längre att behövas i folkets tjänst. När och om det händer, ska de se det som att det kunde ha varit värre. Istället för att förnedras och tvingas anmäla sig vid Af (som kan skrotas vid en övergång till medborgarlön), kommer de i alla fall att få en lön som alla andra. Visserligen betydligt mindre än vad de har idag, men med möjlighet att själva göra någonting åt sin situation.

Man måste se det som så att om de är så duktiga som de själva anser sig vara, kommer de på kort tid att ha skapat jobb åt sig själva, men kanske även åt andra. Det enda som behövs för att kunna realisera sina drömmar att kunna stå på egna ben, är en ekonomisk grundtrygghet för att kunna komma igång. Den lösning är ju vad både regeringen och socialdemokratins företrädare tror ska kunna fungera och då måste de väl tro på det.

Har inte hört någon åsikt från MP, men Ohly kan man vara säker på att vill anställa alla inom den offentliga sektorn. Är det inte samma sak som medborgarlön, att alla får lön av staten. Förr sa man alltid att statens kaka var liten men säker, nu gäller bara att kakan inte räcker till mer än att betala välbetalda politiker och byråkraters löner i första hand. Tänk hur ett samhälle kan förändras.

Risken för arbetslöshet bland politiker har ökat efter det stora misstaget att sänka pensionerna och sätta omänsklig press på en stor grupp människor genom politiska beslut. Kanske är de medvetna om det och det är anledningen till att det talats om att höja ersättningen till avdankade politiker som är fullt arbetsföra.

Förhoppningsvis går pensionssänkningen att förhindra, men priset kommer då att bli högt för de politiskt aktiva. Enda utvägen tycks nämligen vara att de politiskt valda företrädarna tar sitt samhällsansvar och avgår eller drastiskt sänker sina löner. Ett mer demokratiskt tillvägagångssätt kan då inte jag komma på, eftersom våra politiker bara företräder väljarna på nåder, de har egentligen ingenting att säga till om. Har någon politiker en annan åsikt, bör den personen omedelbart lämna sina uppdrag.

Jag har en känsla av att det politiska etablissemanget har underskattat vilken makt folket har, men tyvärr varit omedvetna om och inte utnyttjat. Finns det inte pengar till det folket betalar skatt för att få, är det skäligt att kräva att de politiska företrädarna måste bort. Det ena ger som bekant det andra, men det har aldrig drivits till sin spets tidigare.

Är det verkligen meningen att vi ska börja leva efter djungelns lag, äta eller ätas?

Det var bättre förr, kan man höra äldre människor säga, men det är bara en fråga om vad man jämför med. Femtiotalet minns i alla fall jag som en tid då alla började få det bättre. Ett arbete var ingen större konst att få, det saknades arbetskraft inom snart sagt alla yrken. Visserligen var lönerna låga, men de räckte ändå till att leva ett drägligt liv.

Man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut idag om inte en politisk ideologi fått styra utvecklingen. Från att ha legat på topp bland Europas länder efter krigsslutet, gick det snabbt utför. Vi fick redan i i slutet på femtiotalet känna av att vi tappade mark gentemot andra länder. Om det berodde på att de krigshärjade länderna varit duktiga på att kravla sig upp ur ruinerna, eller att vårt lands makthavare slog sig till ro, det kan säkert någon historieskrivare gräva fram.

Under sextiotalet kunde den som var observant se att vårt lands glansdagar var över. Arbetarrörelsen var fortfarande en maktfaktor och kritiker mot hur landet styrdes tystades effektivt. Våra politiska makthavare blev i alla fall duktiga på att kritisera andra länder, vilket var nödvändigt för att skyla över egna misslyckanden. Fram till mitten på sjuttiotalet gjorde vi oss ovän med inte bara Amerika, utan även våra grannländer. Det var en märklig tid där politiken stod i centrum och det fanns till och med de som sjöng om att släppa fångarna loss.

Teatern fick sig en knäck tack vare den politiska framtoningen och har inte lyckats repa sig efter den felsatsningen. Vid sidan om de etablerade teatrarna växte politiska teatergrupper upp som svampar ur jorden och musiken, ja, den ska man inte ens tala om. I och för sig inte så konstigt eftersom allting hade med politik att göra, till och med de böcker som skrevs.  Det var inne att vara vänster, många gjorde karriär genom att vara det. För invånarna och landet bäddade det för en katastrof.

Svängningen som kom i mitten på sjuttiotalet var på sätt och vis väntad av många men fullkomligt överraskande för det socialdemokratiska partiet. Anledningen kan ha varit de fantastiska löneökningarna som bara gav luft i plånboken, det höga skattetrycket började ifrågasättas. Så här i efterhand är det obegripligt att socialdemokraterna och facket inte insåg att det barkade åt helsike. Men borgarna tackade och tog emot, men hade svårt att räta upp slagsidan vårt land fått och fick respass från makten efter två valperioder.

De som hoppades på en ändring till det bättre genom maktskiftet blev besviken. I vanlig ordning vädjade socialdemokraterna om solidaritet och lånade av pensionärerna, det lånet har inte återbetalats. Kanske mest för att tiden fram till nittiotalets kris, präglades av en svajig ekonomi som till och med fick en erkänt skicklig ekonom att kasta in handduken. Han gick nämligen bet på att lära sina partikamrater att debet och kredit måste balansera och att den svenska kronan inte var mycket värd för andra än oss själva.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vi inte kommit långt sedan krigsslutet. För drygt femtio år sedan propagerades det att arbete ger hälsa och välstånd, samma budskap kan vi höra än idag, fast från annat håll. För vilka arbete ger hälsa och välstånd är det många som inte fått klart för sig. Fråga gärna de fattigpensionärer som ännu är i livet, de har inte sett röken av något välstånd, trots att många av dem solidariskt offrade både hälsan och en stor del av lönen.

När du hör en politiker säga att vårt samhälle utvecklats visar det bara att de fått allting om bakfoten. Ett samhälle förändras i takt med tiden, utvecklingen sker genom tekniska innovationer. Det sorgliga är att det politiska etablissemanget fortfarande tänker och handlar som på femtiotalet. Vårt land är inte betjänt av gamla idéer i ny tappning, det måste till någonting radikalt för att kunna ändra på vårt föråldrade samhällssystem.

Jag har läst så många åsikter om livet, att jag egentligen inte behöver någon egen. Att jag trots det inte kan låta bli att framföra vad jag kommit fram till, beror antagligen på min medfödda misstro mot auktoriteter. Det är väl därför jag, trots min ålder, fortfarande är obstinat, det vill säga näsvis och ifrågasättande.

Min fru tycker att jag läser alldeles för mycket, hon skulle bara veta hur mycket jag läser i smyg. Men läsandet har gett mig insikt i frågor som legat och gnagt. Vad jag kommit fram till och försöker leva efter är att livet är det jag lever och några andra åsikter än moraliska behöver man inte ha. Med andra ord försöker jag se till att leva och ta dagarna som de kommer, man vet ju inte hur länge det varar och tur är väl det. Lev medan du kan, en dag är det försent.

För den som precis som jag, vill veta mer om varför ett införande av medborgarlön kan förändra vårt samhälle till det bättre, plus lite annat, varför inte logga in på www.nyanya.se och klicka på Artiklar, för att läsa det Lasse Ekstrand skrivit. Det är värt besväret, jag lovar.

Har suttit och skrivit sedan fem i morse, men efter genomläsning raderat alltihop. Det kan bli så ibland och man blir inte glad över det precis. Inte blev jag gladare av att läsa tidningen, men det är man ju van vid numera.

Det var minst sagt nedslående att läsa om vår finansministers redovisning av statens affärer. Vad jag kunde förstå av det hela var att betala av på tidigare lån är inte att tänka på, nu är det nya lån som gäller för att kunna föra en expansiv politik. Tänk hur det kan svänga här i livet. Man kan fundera över om att låna pengar för att dela ut ”godis” till de som har ett jobb är särskilt klokt, men det är ju valår nästa år, gudbevars.

För de allra flesta var det ett dystert besked vår finansminister hade att komma med. Allt fler ser ut att mista jobben under det kommandet året, om det blir så även nästkommande år är det ingen som vet. Vad vi i alla fall fick veta är att vi inte ska hoppas för mycket på en återgång till det normala. Nu var ju för all del tiden före finanskrisen inte alls normal, så vi får leta oss lite längre tillbaka i tiden för att kunna göra en jämförelse.

Så här i efterhand är det säkert många inom den borgerliga alliansen som drabbats av eftertankens kranka blekhet. Allting var ju upplagt att gå som på räls, ingen räknade med att det kunde bli en urspårning. Det var väl därför högsta fart sattes från början, varenda människa som kunde stå på benen (eller sitta med för den delen) behövdes för att skapa ett välfärdssamhälle värt namnet.

Arbetslösa, långtidssjuka och människor som av skilda anledningar befunnit sig utanför arbetsmarknaden fanns det gott om när alliansen tillträdde, de behövdes för att kunna försörja den enorma offentliga apparaten. Men så kom urspårningen som en obehaglig överraskning. Det blev upp som en sol och ner som en pannkaka för den teoretiska beräkningen av hur det skulle vara möjligt att få alla i arbete.

Även om inte den finansiella krisen och lågkonjunkturen slagit allting i spillror, hade det hela varit dödsdömt att genomföra. Politiskt skapade jobb är bara möjliga inom de politiskt styrda offentliga verksamheterna, det privata näringslivet använder bara den arbetskraft som behövs. De kan inte fungera som en form av socialkontor och ta samhällsansvar, som man faktiskt kunnat höra från politiskt håll när företag tvingats avskeda.

Det är tillgång och efterfrågan som styr och när efterfrågan minskar, minskar också behovet av arbetskraft. Egentligen borde det vara begripligt även för politiker, men de har haft svårt att lära sig hur det hela fungerar i den bistra verkligheten. Inom de offentliga verksamheterna fungerar det nämligen tvärtom, när det blir dåliga tider ökar trycket på de offentliga verksamheterna, som då behöver mera folk för att bistå invånarna på olika sätt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har politiker talat om prioriteringar, det vill säga att vissa viktiga saker fått mera pengar och andra fått mindre. Det hela har fungerat efter principen att ta där det funnits och lagts där det fattats. De otaliga gånger det har hänt har politikerna kallat det omfördelning, men som efter alla omflyttningar gjort att alla verksamheter numera är i desperat behov av pengar. Den ointelligenta politiska lösningen, har alltid varit att höja skatten.

Anledningen är naturligtvis att de långsiktiga inbesparingarna, att spara in på politiker och politiskt skapade jobb, har varit en alldeles för het potatis att ta tag i. I grunden finns nämligen inga lojala partikamrater, för utan någon form av belöning för sin insats, är det inte mödan värt att säga ja och amen till alla dumma förslag. Ingen makthavande politiker är dum nog att ändra på någonting, som förekommit i alla tider.

Oavsett hur dåliga tider vi upplevt och kommer att få uppleva, finns det alltid människor som inte märker av dem. Till dessa hör de som valt den politiska banan, vilket börjat uppfattas som orättvist.

Skattehöjningar är det som räddat de som valt politikeryrket, men med alliansens vid makten, har det istället för skattehöjningar regnat pengar över löntagarna. Allt borde vara frid och fröjd, om det inte varit för att de sjuka, utförsäkrade och arbetslösa utan a-kassa, men också fattigpensionärerna.  

Det finns ett gammalt talesätt som stämmer alldeles utmärkt med det som nu händer: När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked.

Det stundande kyrkovalet käbblas det mycket om just nu. Jag har inte lycktas få grepp om varför vi fortfarande har ett kyrkoval, där halvfigurer inom de politiska partierna ges en chans att få ett uppdrag. För de som verkligen ser till kyrkans bästa fanns säkert stora förhoppningar om framtiden när kyrkan skildes från staten, men det visade sig att det politiska etablissemanget inte ville släppa greppet. Kyrkovalet är en del i det belöningssystem de politiska partierna använder sig av. De lojala ja-sägarna måste känna att de är viktiga för partiet, om de är bra för kyrkan är totalt likgiltigt.

Socialdemokratin och Vänsterpartiet har väl aldrig öppnat stora famnen för kyrkan precis, men nog vill de vara med och styra och ställa inom kyrkan. Problemet för kyrkans fortlevnad är precis som inom kommuner och landsting bristen på pengar. Man behöver bara se hur kommuner och landsting som styrs av politiker för att förstå varför problemet uppkommit.

Men kyrkan har också fått brottas med samma problem som a-kassor och LO, människorna har tittat i plånboken och kommit underfund med att avgifterna blivit alldeles för höga. När avgifterna upphör att rinna in i jämn ström, undergrävs sakta men säkert ekonomin och själva grunden fräts sönder.

Boven i dramat är till stor del konsumtionssamhället och att intäkter varit viktigare, än att se över kostnaderna i tid. Det gäller faktiskt över hela linjen, från den enskilde till kyrkan och de offentliga verksamheterna. Den ekonomisk tillväxt vi haft är inte en naturlig följd av att människorna fått det bättre, utan att de vågat (och fortfarande vågar) skuldsätta sig upp över öronen.

Just nu talas det om de båda finanskriser vi haft de senaste tjugo åren, men faktum är att vårt land haft ständigt återkommande penningkriser även före dessa. Devalveringar har använts till att justera kronans värde åtskilliga gånger, vilket fått fart på exporten men övriga fått betala genom högre importpriser. Nu reglerar penningmarknaden värdet, men effekten är densamma.

Hade den globala kris vi nu upplevt kommit i början på sjuttiotalet, hade vi alldeles säkert hamnat i samma situation som exempelvis Island och de Baltiska staterna. Om någon ska hedras för att statens finanser var i ordning och mildrade effekten är det den nuvarande alliansregeringen. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt, om vi haft en rödgrön regering efter förra valet.

Med det inte sagt att den nuvarande alliansregeringen är det bästa vi kan ha framöver. Att kunna snåla med statens pengar är en sak, att på bästa sätt ta hand om invånarna en annan. Uppvisandet av den totala bristen på medmänsklighet när det gäller långtidssjuka och handikappade är ett rejält minus som kan visa sig vara avgörande vid valet nästa år. Det är inte tillräckligt många som fått det bättre för att högeralliansen ska kunna skrapa ihop en majoritet. En naturlig följd om man rullar ut röda mattan för den tredjedel av folket som fortfarande har ett jobb, men rycker undan den för de övriga.

Att följa ledaren har visat sig vara förödande för människor i många länder och är det fortfarande. De kan varken gå på vatten eller trolla med knäna, de är bara människor som drivs av att förändra ett samhälle, till att bli det de själva tror på. Av den anledningen tvingas ungefär hälften av invånarna följa med trots att de inte alls vill göra det. Med det systemet kan aldrig ett land fungera demokratiskt.

Låt kyrkan och dess anhängare sköta sig själva som ett första steg mot ett nytt samhälle, det bäddar för att även folket en dag släpps fri att ta ansvar för sina liv. Den moderna människan är fullt kapabel att ta hand om sig själv, därför behövs inga politiska företrädare.

Vår landstingsledning har alltid varit duktig på att sätta sprätt på skattepengarna på nybyggnationer och krimskrams. För varje ombyggnad tycks vårdkön bli längre och sängplatser för patienter färre. När dessutom den urusla organisationen ledd av inkompetenta politiker orsakar ideliga skattehöjningar, slår det ner humöret på invånarna.

Organisation och förmågan att hantera pengarna på bästa sätt, tycks bara finnas inom de privata vårdbolagen. Vänsterblocket är emot privatisering av vården. Inte för att den är sämre, utan för att den är effektivare än den offentliga vårdapparaten och går med vinst. Det skapar naturligtvis avundsjuka hos de politiker som aldrig lyckas få grepp om ekonomin och där omorganisationer bara skapar kaos. För invånarna är det skit samma om vården är i privat eller offentlig regi, bara de får vård när så behövs för samma pengar.

Jag har misströstat när det gäller att kunna ta av politiker makten att styra de viktiga offentliga verksamheterna, nu börjar jag ändå se en ljusning. Vad det handlar om är ju att de politiska partierna inte vill släppa ifrån sig makten som används till att förverkliga sina ideologier. Men som man brukar säga, ger man någon tillräckligt med rep, hänger de sig själva. I och med den aviserade skattehöjningen från landstingsledningen har de nu betydligt mer än en repstump till förfogande, nu är det bara att vänta.

Naturligtvis tär det ständiga politiska käbblet om inte bara pengar, utan också vad de vill göra men i slutändan inte kan för att det är politiskt ogenomförbart. Av någon anledning kommer alltid de negativa beskeden som retar upp folk på höstkanten. Enbart höstens inträde har en förmåga att sätta ner humöret på många människor. När folk blir som mest deppiga, brukar det förenklat kallas för en höstdepression, en sjukdom som inte tas på allvar eftersom den är övergående i de flesta fall. Nu finns det för all del människor som drabbas av vårdepressioner också, det bevisar att människan är en komplicerad och bräcklig varelse.

Med utgångspunkt från att människor måste behandlas varsamt för att de inte bildligt talat ska falla sönder och samman, är det någonting landets styrande måste börja ta itu med innan det är för sent. Trasiga människor om de blir många, skapar ett söndertrasat samhälle.

Det är av naturliga skäl svårt för politiska makthavare att fatta beslut som passar alla. Människor är av någon anledning skapade till att vara unika, inte till att vara en fårskock som kan drivas från en betesplats till en annan. Ändå är det precis vad regeringen (men även vänsteralliansen) försöker folket till att göra (men för dem gäller arbetsplatser där de finns) genom en politiskt styrd jobbpolitik, som tros vara den rätta medicinen för att säkerställa vår framtida välfärd.

Vad är det då som kan anses vara välfärd för människorna? En fungerande skola, vård och omsorg är väl grundstenarna i ett välfärdssamhälle, men ett samhälle byggt på lös sand fordrar ständiga panikutryckningar för att stötta upp så inte det faller sönder och samman när underlaget sjunker undan. Ekonomisk tillväxt har visat sig inte alls förbättra underlaget för de viktiga grundstenarna, det måste alltså till någonting helt annat.

Vårt politiskt skapade samhälle förutsätter att människorna inordnar sig i det mönster som fastställts, de som inte lyckas passa in på det sätt politikerna förväntat sig, har ingen plats i det moderna samhället och lämnas därför utanför. Det sägs inte högt från politiskt håll, men budskapet är glasklart: Den som inte arbetar, ska inte heller äta. När ett sådant budskap skickas till folket från personer som säger sig vara folkvalda, väntar någon form av katastrof runt hörnet.

Tyvärr kan det gå fortare än vi tänkt oss att komma dit, tack vare att invånarna enbart ses som försörjare av stat, kommuner och landsting, inte att de offentliga verksamheterna är till för invånarna. Vad det beror på att det kunnat bli så här, finns det antagligen någon samhällsvetare eller annan auktoritet som kan förklara. Kanske är det så enkelt att fel personer hamnat i maktpositioner där de ges möjlighet att visa vem som bestämmer. Enbart i vårt lilla land kan man därför se det som att massvis med människor hamnat på fel plats i livet, tack vare att de haft rättpartibok att visa upp.

Inom arbetslivet är problemet i stort, att de unga inte getts möjligheten att prova på vad de skulle vilja göra och därför hamnat på fel jobb. De som lyckats få ett jobb, vill säga. Anledningen till det är att de tvingas göra ett yrkesval vid tidig ålder, men också att tillgången på jobb har fått styra det hela. Man kan fråga sig om det är speciellt klokt att välja rätt yrke sett ur arbetsmarknadssynpunkt, men sedan vantrivas med jobbet.

Det sorgliga är att för många som mer eller mindre styrts till att välja ett yrke med möjligheter att få ett jobb efter skolan, resulterat i att livet inte alls blivit som de tänkt sig i ungdomens dagar. De har istället den hårda vägen fått lära sig att vantrivsel på jobbet, nöter ner den skyddande mur, som många omedvetet skapar för att orka kliva ur sängen på morgonen för att klara av att möta verkligheten. Men så en dag går det inte längre att mobilisera den kraft som behövs och de blir kvar i sängen.

Förr eller senare kommer människan att säga ifrån att så här vill de inte leva sina liv, utan att egentligen veta hur de vill ha det. Efter att redan från tidig ålder styrts att gå de politiska beslutade vägarna, har den mänskliga kommunikationsutrustningen att själv kunna välja riktning kommit ur funktion. Det är därför många upptäckt att de hamnat på totalt okänd mark, eftersom den politiska kartan inte stämmer med verkligheten. När den känslan uppstår hos en människa skapas en otrygghet, men också ett spirande hat mot dem som väglett dem alldeles åt helsike.

Alldeles åt helsike är det många som anser att vårt nuvarande samhälle hamnat. Det är bara att lyssna vad folk på gatan har att säga, men våra politiker pratar hellre än de lyssnar. Att politiskt hitta en gemensam lösning för att alla ska få det bättre är knappast politiskt möjligt, de försök som gjorts har bara skapat osämja. Istället för att ena folket, har de politiska besluten splittrat. Vad vi fått är en indelning i socialgrupper, eller närande och tärande som det kallas och ingen vet vad som kan bli följden av det.

De politiska makthavarna borde oroa sig mera över det växande problemet med en missnöjd befolkning, än en framtida miljökatastrof. De borde också titta närmare på varför och hur snabbt andra världskriget växte fram. Ett folks missnöje är ett större hot mot landets framtid, än en förmodad framtida miljökatastrof.

Hade inte tänkt skriva idag, men vaknade tidigt och måste slå ihjäl tiden fram till dess frugan vaknar. Tidningen är dessutom sen som vanligt, vilket gör mig lite småförbaskad. Ska det vara en morgontidning, ska den komma på morgonen, inte fram på förmiddagen. Jag vet fler än jag som börjat tröttna på tidningsbud, som antagligen tilldelats alldeles för stora distrikt. Men så är det idag, alla utnyttjas till max så länge det går.

Jag har inte retat upp mig på någonting speciellt, så det får väl bli lite ”friåkning”. Som det här med att man lätt kan tro att jag inte gillar det socialdemokratiska partiet, men så är inte fallet. Det enda jag hänger upp mig på är, att de som uttalar sig för partiets räkning inte kan räknas till ljushuvudena i landet precis. Dessutom talar de mer i egen sak än för sina väljare.

Man kan förstå att den socialdemokratiska ledningen fått myror i byxorna på grund av att väljarna sviker vid varje val. Det kan ju vara så att hjärntrusten (de som finns i kulisserna bakom Mona) stärkt av opinionssiffror som det inte går att lita på, lätt blir lite för optimistiska. Det får dem till och med att tro att svenska folket är villigt att betala tillbaka de skattelättnader de fått senaste åren och mer därtill. Därför finns ingenting som säger att partiet är inne på rätt spår inför valet nästa år, vilket beror på att folk inte säger vad de tycker när de intervjuas.

Vår regering verkar också ha lätt för att bli lite för optimistisk. Just nu är det mungiporna uppåt eftersom nyhetsrapporteringarna innehåller bara positiva besked och börsen slår nya rekord. Visserligen måste allt ses från botten av krisen, men ändå. Mitt i all yran över att krisen verkar vara över, finns olyckskorpar som kraxar att det kan bli ett rejält bakslag. Med tanke på det, är det ansvarslöst att inte regeringen höjer ett varnande finger, istället för att uppmuntra folk att konsumera för mycket mer pengar än de har.

När finansministern och regeringsmedlemmarna dragit en lättnadens suck över att krisen verkar vara över för deras del, undviker de att påpeka att krisen inte är över för invånarna. Någon måste ju betala de underskott kommuner och landsting kommer att få dras med de kommande åren.

Visst är det så att konsumtion skapar tillväxt i landets ekonomi, men konsumeras det för mycket, kommer inflationsspöket flaxande och Riksbanken måste gå ut och chockhöja räntan för att få stopp på det hela. Och detta kan uppstå enbart på grund av att det finns folk som tror på det politiker och ekonomiska experter säger om en ljusnande framtid.

Att konsumtionen nu satt fart kan därför liknas vid att svenska folket påhejade av regeringen och banker, håller på att släcka en eldsvåda med fotogen. Inte tänker en vanlig Svensson som fortfarande har ett jobb på att arbetslösheten fortsätter att stiga och att många jobb försvunnit för all evighet. Lever man efter principen att det ordnar sig alltid, är det bara att köra på så länge det går. Men vad händer den dag då det inte går längre?

Den som tror att regeringen kan skaka fram nya jobb till runt en halv miljon arbetslösa måste anses vara minst sagt blåögd. Minst lika blåögda måste de anses vara som tror att tjänstesektorn ska kunna skapa jobb åt alla som inte våra storindustrier eller offentliga sektorns verksamheter vill ha. Det gäller att hitta kunder som köper tjänsterna, det är betydligt svårare än att skapa jobben.

Ett allvarligare problem än arbetslösheten är alla de som kommer att kastas ut i ovissheten av Försäkringskassan när de utförsäkras. Vad som kommer att hända är att kommunernas redan ansträngda ekonomi kommer att belastas ytterligare, genom alla de nya som tvingas uppsöka socialkontoren. 

Det kan väl inte vara meningen att det inte får finnas sjuka eller handikappade människor i vårt land, eftersom alla ska vara arbetsföra, annars… Hursomhelst har det med all tydlighet visat sig att det människofientliga samhället blivit en verklighet för allt fler. I ett val mellan att känna empati för en sjuk miljö eller sjuka och av andra anledningar inte arbetsföra människorna i landet, har de folkvalda valt att rädda vår miljö i första hand.

Det finns redan tillräckligt många som hamnat utanför samhällsgemenskapen och resultatet visar sig i braskande rubriker på tidningarnas löpsedlar. Man kan befara att vi bara sett början på våldsamheter som i alldeles för många fall, tyvärr drabbar helt oskyldiga människor. Den dag de av samhället illa behandlade fattar att deras skadegörelse kan drabba anhöriga, ändras hotbilden och de styrande blir måltavlan. De som sitter i skiten tänker inte logiskt, men deras handlande är en logisk följd av en politik som skapat detta utanförskap.

Det är av den anledningen jag tror att medborgarlön kan vara räddningen för inte bara de individer som lämnats utanför gemenskapen, utan också för hela vårt samhälle. Vi måste alla dra åt samma håll för att komma framåt. Det har alltså ingenting med pengar att göra för de allra flesta, det är känslan att alla ska kunna känna sig lika mycket värda.

Tyvärr tycks de politiska lösningarna göra allting värre för landets invånare. Det börjar likna den gamla ramsan katten på råttan, råttan på repet… Ja, den ramsan minns säkert alla äldre och nu vet de att allting som skrivits, har kommit från erfarenheter.

Ja, så har jag då flyttat hem från sommarstugan och slipper svära över ett segt mobilt bredband. Telias reklam håller inte vad den lovar, den urusla täckningen av ett tätbefolkat sommarområde bara åtta kilometer fågelvägen från Sandvikens centrum, visar att så inte är fallet.

Det är med blandade känslor man flyttar hem till ordinarie bostaden. Jag kommer att sakna lugnet och stillheten, allt slit med tomten lägger man bakom sig. Nästa år om man lever är det bara att börja om igen, det är en evighetsmaskin man dragit på sig. Tänk om jag vetat det för fyrtiofem år sen när jag byggde stugan.

Att vara hemma i staden igen kändes faktiskt lite ovant när jag satte mig vid köksbordet. Att titta ut genom fönstret och se bilar och cyklar susa förbi, det är lite annat än de envisa skatorna som haft för vana att sitta på bordet ute på verandan och glo på mig genom fönstret. Nåja, kanske var det just saknaden av skatorna som fick mig att slå upp lockdet på datorn för att prova på att skriva lite idag. Dessutom tar det bortåt en timme för tvättmaskinerna som vi nyss matat att bli klar, den tiden måste fyllas ut på något sätt.

Det som legat och gnagt i bakhuvudet några dagar kan vara bra att ventilera, annars kommer det att fortsätta gnaga. Vad som irriterat mig under helgen är det jag kunde läsa på ledarsidan i Arbetarbladet den 11 september. En fet rubrik utropade, Rätt tänkt! För att det verkligen skulle gå hem hos läsarna, fanns en röd hand som visade tummen upp. Tänk att kunna bli så upphetsad av socialdemokraternas förslag kring en ny jobbpolitik. Vad det handlade om var en kompetensförsäkring som skulle kunna bli en trygghetsmekanism. Jojomän, trygghet är någonting folk verkligen vill ha.

Men frågan är om svenska folket verkligen sväljer vad socialdemokratin vill erbjuda. I ett nafs anses det nämligen vara helt riktigt att kunna byta arbetsuppgift, arbetsplats och i vissa fall även bransch, någonting som bör vara en naturlig del av ett långt arbetsliv, men som inte varit möjligt i vårt land tack vare socialdemokratiska beslut. Är det verkligen ett politiskt förslag, eller är det bara någon tjänsteman i bakgrunden som trott sig fått en snilleblixt hur Mona ska kunna locka till sig väljare vid nästa val?

Hursomhelst skulle det vara till fördel för svenska folket om det hela först testades på de politiker som med näbbar och klor klamrat sig fast vid sina uppdrag så länge det går. Om svenska folket i gemen skulle må bra av att testa något nytt istället för att harva i gamla hjulspår, måste det i ännu högre grad gälla för politiker. Det finns alldeles för många mätta och trötta politiskt aktiva som haft sina uppdrag i alldeles för många år och inte längre kan tillför landet, kommunerna eller landstingen någonting alls, men de kostar skattebetalarna enormt med pengar varje år.

Nåja, nog om det. När moderaterna förklarat att LAS inte alls är så dumt och kan vara kvar, säger socialdemokratins företrädare nu att lite försämringar när det gäller a-kassan och LAS är bra för att kunna stärka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Dessutom ska det vara bra för individen att utvecklas i sitt yrkesliv och stärka kompetensen. Inom politiken behövs inte det, där får de automatiskt social kompetens genom sina förtroendeuppdrag. Kanske är jag ute i ogjort väder, men nog fasiken kommer LO:s medlemmar att se det hela som ett svek mot arbetarrörelsen och vad de fackliga företrädarna lyckats förhandla fram. Hur vänsteralliansen än vänder sig, de ändå ändan bak.

Naturligtvis kommer självfallet den nu föreslagna kompetensförsäkringen inte att vara gratis, fattas bara annat. Hur många miljarder det kommer att kosta kan inte socialdemokraterna svara på ännu, det får väl vänta tills efter valet. Lägger man fram förslaget så att folket uppfattar det som en investering i både individ och samhälle, kan man förmoda att det föreslås en rejäl skattehöjning för att finansiera det hela. En massa nya politiska uppdrag måste ju kopplas till förslaget för att se till att det blir genomfört till punkt och pricka, bara det kostar skjortan.

På sätt och vis framstår det socialdemokratiska förslaget som en form av medborgarlön, men som folk måste betala för att få. Med andra ord är det samma grundtanke som med alla de bidragsreformer som sett dagens ljus under socialdemokratiskt styre, betala in en hundring och få trettio tillbaka i bidrag. Den tiden är förbi när det gick att sälja en sekunda vara till fullt pris, det är bara att lyssna vad folk har att säga om de politiskt styrda penningtörstande kommunerna och landstingen.

Till skillnad mot det nu framlagda förslaget om en kompetensförsäkring som ingen vet vad slutnotan kommer att hamna på, kan en rätt genomförd övergång till medborgarlön ganska exakt kunna säga kostnaden och dessutom klara av det ekonomiskt utan skattehöjningar. Enbart inbesparingar när det gäller politiska uppdrag, byråkrater och administratörer ger mera pengar att fördela än de förmodade skattehöjningarna. De som skall beskattas hårdare är inte många, det är däremot de politiker, byråkrater och administratörer som avlönas med de skattemedel som inte vill räcka till.

Man blir aldrig klok på vad socialdemokratins företrädare kan hitta på. Inte hur s-märkta ledarskribenter tänker heller, för den delen.

Allting förändras och nu har även bloggen bytt skepnad. Trodde någon skojade med mig på födelsedagen, men så var det inte. Nåja, nu är ett nytt år lagt till alla de tidigare, det är ett helsike att komma ihåg hur gammal jag är eftersom jag fyller trettiosex varje gång. Det har varit lite stökigt på morgonen, men nu fick jag lite tid över att skriva ner det som gnagt.

Trots alla signaler om en vändning till det bättre, fattade Riksbanken beslutet att låta styrräntan ligga kvar på den historiskt låga nivån ett år framåt. Man kan lockas tro att räntan blivit en prestigefråga och att Riksbanken vill visa vem som bestämmer. Men tänker man efter lite är det faktiskt bankerna som är mest optimistiska om en återhämtning i ekonomin och av den anledningen ska därför deras prognos att styrräntan måste höjas långt tidigare, tas med en nypa salt. Risken Riksbanken tar är att inflationen skenar iväg och ställer till det för oss. De försiktiga generalerna talar lågmält om de problem som kommer att finnas med under lång tid efter att en vändning skett. Troligtvis har de alldeles rätt och de närmaste åren kommer det att visa sig vilka företag som klarade av den värsta krisen, men också vilka som klarade av efterdyningarna.

Sandvik är väl ett av de storföretag vi har i landet som kommer att överleva tack vare nedskärning av personal och en slimning av hela organisationen. Sänkning av arbetstid och därmed även lönesänkningar sanktionerade av de fackliga organisationerna har gynnat företaget. Om det har gynnat de anställdas framtid är en fråga vi får svar på någon gång i framtiden. Det oroande är det uttalande Sandviks VD gjorde, att av de som tvingats sluta, blir det endast ett fåtal som får komma tillbaka när det vänder uppåt. Signalen är tydlig, allt färre tvingas inte bara jobba hårdare, utan måste också försörja allt fler. Nyinvesteringar i maskiner som kan öka produktionen, är mera lönsamt än att anställa flera för att åstadkomma samma sak. Vad jag kan utläsa av det är att framtiden kommer att se annorlunda ut, än vad våra makthavande politiker tänkt sig. Det är inte inom de stora industriföretagen jobben kommer att skapas, därför faller hela jobblinjen platt till marken. Om man istället utgår från att alla inte kan få ett jobb, är varje nytt som skapas ett plus i kanten. Problemet är bara att politiker och byråkrater sitter fast i gammalt tänkande, vilket sätter krokben för de som vill ta egna initiativ.

Det skrämmande är att samtidigt som det talas om olika sorters åtgärder som betalas med skattemedel för att sysselsätta de arbetslösa, är det hundratals mjölkbönder som lägger ner verksamheten. Om någon reporter frågar om folk verkligen är villiga att betala en krona mer för mjölken blir svaret ja, men när det kommer till kritan är de inte villiga att göra det. Det är ju så verkligheten ser ut, därför är enda lösningen att staten underlättar för våra bönder att kunna konkurrera på samma villkor. Ta bort skatter och avgifter samt minska all pappersexercis som bara har ett värde för nitiska byråkrater. Vår jordbruksminister borde återgå till att försöka leva på sitt jordbruk, för att lära sig lite om verkligheten.

Vad det handlar om är någonting alla småföretagare svär ve och förbannelse över, ett alldeles för högt skattetryck samt en administrativ arbetsbörda många inte klarar av. För att möta framtiden måste vårt land reformeras till att passa in i framtiden. Apropå mjölkbönder brukar man säga att ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det gäller ju faktiskt allting som försvinner. Det upplevs som patetiskt när oppositionen klagar över utebliven hjälp till ett osäljbart bilmärke (läs Saab), men var finns idéerna om vad folk ska göra i framtiden om det inte skapas några nya jobb?

Vad jag kan förstå innebär en hög arbetslöshet att hela den offentliga sektorn måste sättas under lupp. Det hela blir en fråga om vad svenska folket har råd med eller inte. Går det så långt, ligger yrkespolitiker, byråkrater och administratörer inom de offentliga verksamheterna risigt till. Eftersom socialkontoren nu är hårt pressade av allt fler hjälpsökande, kommer jämlikhetsfrågan att hamna i fokus. De personer som inte har eller kan få ett jobb, måste staten ta hand om på något sätt.

Det absolut billigaste alternativet är att staten inför en invånarersättning (låter mindre skrämmande än medborgarlön)som utbetalas ett visst datum varje månad precis som pensionsutbetalningarna.Om vårt samhälle ska kunna överleva i framtiden, måste människorna inte bara kunna ha tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen, de måste själva också få möjlighet att bestämma över sina liv.

Lagar och förordningar kommer alltid att ses som ett rött skynke för alla de som själva vill forma sina liv och inte bli styrda i en rikning de inte kan acceptera, när de blir tillräckligt många kommer antagligen otäcka saker att hända. Redan kan vi se tendenser till att vårt land börjar likna det gamla vilda västern med rövare och banditer som tar där det finns och lägger det det fattas. Kanske en ny Robin Hood dyker upp för att plundra de rika och ge till det fattiga. Som det ser ut kan allting hända i framtiden, till och med saker man inte ens kunnat tro skulle kunna hända. Enda chansen att undvika att det ska hända är antagligen att alla känner sig delaktiga i det som händer i vårt samhälle, men så långt är det väl inte många som tänker.

Sverige tillgångar åt folket istället för staten, det är väl ändå inte för mycket begärt.

Det märks att hösten smugit sig på. Nätterna har blivit både kyligare och mörkare, snart kommer första frostnatten som ett tecken på vad som väntar framöver. Ju äldre man blir, desto tydligare märker man av att snart två tredjedelar av året försvunnit i en svinblink. De månader som ligger framför oss fram till ljusare tider känns som en evighet, men kommer antagligen att gå lika fort.

Har funderat över varför vår finansministers försiktiga prognos om de närmaste åren, skiljer sig från vad bland andra bankerna tror. Någonting obehagligt verkar han ha i bakfickan, eller så är det en gardering för ett bakslag.

Att ekonomiska experter börjat prata om gröna skott, får mig bara att tänka på mordutredningen av Palmes våldsamma död, men då tändes ett ljus varje dag enligt dåvarande spaningsledningen. Tydligen tog det slut med ljusen, för vem som mördade Palme är fortfarande höljt i dunkel. Av den anledningen ska man inte hoppas för mycket på de gröna skotten en del kan se, en frostknäpp kan vara allt som behövs för att de inte ska slå ut i full blom.

Satt faktiskt och småskrattade för mig själv efter att ha hört vår statsministers minst sagt naiva uttalande om hur vårt land ska kunna ha en framträdande roll i framtiden. Ingenting pekar på att vårt land ska kunna bli ett föregångsland, snarare då ett varnande exempel hur det kan gå, om man försöka förändra ett samhälle för snabbt.

Apropå vår statsminister har han ett allvarligt problem att brottas med fram till valet nästa år. Vad jag kan förstå lyssnar inte ungdomarna till vad han har att säga, de äldre kanske försöker men hör inte vad han säger. Visserligen har han hela tiden talat tyst, omständligt och otydligt, men den plojen blir tröttsam i längden för de äldre.

Nåja, de kan ju läsa hans uttalanden i tidningen och där går inte hans budskap fram. Som det här med hur alliansens ser på vilka som ska premieras med skattesänkningar (eller är det nya Moderaternas åsikt som framförts?) har verkligen lyckats reta upp nästan alla pensionärer. Att vända de som avgjorde valet förra gången ryggen kan inte anses särskilt klokt. Det var ju de äldres misstro mot Göran Persson som var avgörande, inte vad alliansen gick till val på.

Visserligen finns samma misstro mot Mona Sahlin, men ett luttrat folk älskar att ge igen för gammal ost, så man vet aldrig. Eftersom ytterligare ett orosmoment i form av SD (som faktiskt ser ut att kunna nästla sig in i riksdagen) kan man räkna med att nästa val blir en riktig rysare för de etablerade partierna.

Jag funderar ofta över varför våld blivit allt vanligare, men eftersom allt säga vara politik, måste det bero på felaktiga politiska beslut. Det går inte som nuvarande regeringen gjort, indela ett folk i närande och tärande (läs- och skrivkunniga också, för den delen), för om det ska vara så är det politikerna som är de som verkligen tär på de otillräckliga skattemedlen. Jag har en känsla av att de politiskt aktiva inte tänkt i de banorna. De tror att de behövs, men vi skulle klara oss alldeles utmärkt utan. Det finns faktiskt välmeriterade och välutbildade människor som skulle kunna driva det här landet på ett affärsmässigt sätt, det är ju vad våra nuvarande politiker försöker göra men inte kan.

Enda möjligheten för landets invånare att bryta den makt politiker och byråkrater har idag, är att införa Medborgarlön. Det skulle dessutom göra Sverige till det föregångsland vår statsminister förutspådde att det ska bli, men jag blev inte klok på vilket sätt han menade att vi skulle bli det. Jag tror att införandet av medborgarlön är en betydligt enklare väg att gå, än den politiska visionen.

En utmärkt grogrund för krav på medborgarlön är alliansens omsvängning när det gäller att satsa på vuxendagis i AMS-regi för att sysselsätta de arbetslösa. Att tvinga arbetslösa att genomgå teoretisk utbildning kommer knappast att ge några politiska poäng. Snarare tvärtom eftersom många av de som blivit arbetslösa knappast känner för att sätta sig i skolbänken igen. Men det är klart, så långt tänker knappast en politiker, de måste ju dra alla över en kam för att få det att gå ihop när de klurar ut vad invånarna vill ha. Det är därför det alldeles för ofta visar sig att det mesta som det beslutas om att invånarna behöver, inte alls är vad invånarna vill ha.

Vad jag kan förstå återstår endast för invånarna att enas om vad de vill ha och på skarpen säga det till de politiska företrädarna. Den dag det händer, kanske de så kallade folkvalda förstår vad att leva i en demokrati innebär. I en fullfjädrad demokrati behövs inga politiska förmyndare, bara valda representanter som håller tummen i ögat på dem som får förtroendeuppdraget att se till att skattepengarna används på bästa sätt.

Var finns den som kan dra igång frigörelsen från det politiska förmyndarskapet?

Det är skillnad på folk och folk i dagens Sverige, trots försäkringar från de politiska makthavarna att det inte är så. Tydligast märks det på den arbetslinje alliansregeringen och vår statsminister tycks vurma för. Den aviserade skattesänkningen kommer att kosta runt tio miljarder och ska ge några hundra mer i plånboken för de som anses ska belönas. För mig ser det ut som att de som har ett jobb, behöver uppmuntran för att orka jobba vidare och försörja allt fler.

Men att uppmuntra människor som jobbar inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna med skattesänkning, är det verkligen så klokt? De flesta jobben som försvunnit är inom det privata näringslivet, där varje skattekrona är viktig för de offentliga verksamheterna. Försvinner etthundratusen jobb inom det privata näringslivet, måste etthundrafemtiotusen bort från de offentliga verksamheterna för att få balans i den offentliga ekonomin. Kan det vara så att vår finansminister inte uppmärksammat den för många räknekunniga så självklara orsaken till de offentliga verksamheternas ständiga brist på pengar, eller har han tystats ner?

Naturligtvis börjar de som pensionerats efter runt femtio års slit och som hoppats få njuta av vad de jobbat ihop till staten och kommunerna, fundera över på vilket sätt de kommer att belönas. Ser man tillbaka, har dessa äldre under sitt långa arbetsliv kämpat med att inte bara försörja sig själva och sina familjer, utan också genom världens högsta skattetryck försörjt de offentliga verksamheterna. Om inte det är någonting värt, borde det vara en varningsklocka för alla som fortfarande har ett arbete. De kan inte räkna med att få någonting tillbaka för sin samhällsinsats, det är bara politiskt aktiva som kan räkna med det.

Alldeles säkert skulle de nuvarande politiska makthavarna (precis som Mona Sahlin och de övriga i oppositionen) vilja bättra på pensionerna, om det inte var politiskt ogenomförbart. Pensioner till alla de som haft ett politiskt uppdrag måste gå i första hand och det är inga småpengar det handlar om.

Naturligtvis måste det vara svårt för de politiska makthavarna att förklara för de äldre att de inte bara kan tänka på sig själva. Gamla människor har ju nästan allt de behöver, om man undantar tänder som de inte haft råd att underhålla de senaste tjugo åren, förstås. Dessutom är de vana att vända på slantarna och kan klara sig på att äta gröt och köpa bröd och andra produkter med kort eller till och med utgånget datum för att hålla nere matkostnaderna. Därför är det viktigt att de är solidariska med alla de tidigare politiskt aktiva, som inte kunnat (eller inte kan) få ett jobb där de tjänar lika mycket och inte heller lärt sig att leva på några ynka tusenlappar i månaden.

Trodde i min enfald att alla uttalanden om att vi nu går mot ljusare tider skulle sätta fart på ekonomin. Svenska folket har börjat lätta på plånboken och många ekonomer drar en lättnadens suck. Efter att ha läst hur mycket svenska folket lånat enbart under det senaste året, kan man fråga sig om det är en konstlad förbättring av köpkraften vi kan se just nu. Varje dag fortsätter små och medelstora företag att gå omkull och allt fler människor blir arbetslösa, vilket måste betyda att vi ännu inte nått botten.

Det som oroar är att vi än så länge inte kunnat räkna in hur många som blivit fattiga det senaste året, vilket antagligen är den låga räntans förtjänst, inte de politiska åtgärderna. Först den dag räntan höjs till en nivå runt fem procent, visar det sig vilka som varit överoptimistiska och framöver tvingas leva ett liv i fattigdom. Kronofogden som redan nu har fullt upp med havererade ekonomier, är väl en av få branscher som kan behöva folk i de närmaste åren.

På sätt och vis är väl allt som händer någonting naturligt. Bygger man ett korthus får man räkna med att det rasar ihop, så är det bara. Men när det gäller hur våra liv kommer att se ut i framtiden, vet vi egentligen ingenting. Ja, egentligen är ju allting oförutsägbart, ingen vet i förväg vad som väntar oss i livet, vi kanske rent av mistar det. Eftersom vi inte vet någonting om vad som väntar, hur ska vi då kunna förutsäga hur det blir om ett år? Stackars satar som oroar sig över att vattennivån kan komma att höjas medf en meter år 21000, det kanske sker om fem år, om det vet vi ingenting. Det enda som med säkerhet kan sägas om framtiden är att alla teorier som framförs om vad som kan hända, bara är kvalificerade gissningar.

Antagligen har allt det som händer någonting med livets lotteri att göra, som min mamma påstod att vi alla lever i. En del tilldelas en vinslott vid födseln, väldigt många får nitlotter. Ser man till det enorma Pyramidspel vi tvingas delta i med våra skattepengar, är det lätt att se vilka som fått vinstlotter, det börjar väcka en avundsjuka som kan få katastrofala följder om ingenting görs för att blidka förlorarna.

Valet nästa år kommer inte att handla om jobb eller höjda skatter för att rädda välfärden, det kommer att handla om att alla måste behandlas lika i vårt land. Politiska företrädare måste behandlas på samma sätt som ett affärsbiträde, metallarbetare eller byggjobbare som mistar jobbet, när deras politiska förtroendeuppdrag upphör.

För att följa den jobblinje som omhuldas av regeringen bör även avdankade politiker ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ingen särbehandling där inte. Den sociala kompetens de säger sig ha, måste väl ändå vara värdefull för någon bransch. Kanske vid någon återvinningscentral, eftersom de antagligen vet allt om det gamla och invanda, men aldrig riktigt kunnat ta till sig det nya.

Många av våra politiskt aktiva säger sig brinna för att skapa ett samhälle där alla är lika mycket värda, men att genomföra det betyder att de rycker undan mattan för sig själva. Inte undra på att misstron mot politiker och vad de kan tillföra vårt samhälle blomstrar för fullt, så mycket dynga som sprids av dessa så kallade folkvalda.

Jag hoppas verkligen att vår statsministers förhoppning om att kunna hänga sig kvar vid makten under lång tid inte blir verklighet. Vad vi behöver är ständig förnyelse där nya förmågor får chansen att visa vad de kan. Kanske är det dags att en politiker bara får ha sitt uppdrag i två mandatperioder, sen är det dags att gå vidare i livet. Ett rimligt krav som skulle få slut på att fel personer letar sig till politiken i förhoppning om att bli försörjda av invånarna till döddagar.

Stoppa den politiska karusellen som tycks sakna säkerhetsspärr, det är många som vill hoppa av.

Tycks inte hinna med det jag vill göra, det finns så mycket annat som tar all tid och kraft. Ja, en pådrivare finns naturligtvis med i bilden och som ser allt som måste göras innan vintern. Jag kan tacka Bingo Lotto för att få en stund för mig själv vid datorn för att skriva ner det som gnagt i bakhuvudet några dagar. Kanske börjar jag bli gammal och gaggig, men jag oroar mig över att de politiska makthavarna tycks bli dummare för varje år. 

Visst är det en kuslig tanke, ändå börjar man ana att människan (eller snarare de politiska makthavarna) är på väg att förgöra vårt älskade jordklot. Naturkatastroferna står som spön i backen numera, trots att vår miljö blivit renare för varje år sen nittiotalet. Kan det vara så att de minskade koldioxidutsläppen är en orsak till att naturen ryter till för att varna oss? Tja, ingen tycks ha någon vettig förklaring till varför klimatet blir varmare och att länder dränks av enorma skyfall, så varför inte …

När politiker blandar sig i brukar det tyvärr gå åt helsike. Det är bättre när de inte gör någonting alls, vilket ofta händer när det gäller att förbättra för människorna. Har funderat en hel del över varför förslag som teoretiskt sett har en möjligt att kunna fungera, är politiskt omöjliga att genomföra. Tanken slog mig eftersom det som behöver göras för att få inte bara vårt landsting utan hela vårt samhälle på fötter, inte är politiskt genomförbart. Varför har vi då politiskt tillsatta som styr?

En intressant fråga, eftersom politiskt valda personer anses vara en garant för vår demokrati. Som det nu är utgör de inte bara en fara för vår demokrati, utan är också en ekonomisk belastning svenska folket inte har råd med. Det sägs att ju fler kockar desto sämre soppa och i vårt land finns det många ”kockar” som snor de bästa bitarna ur grytan, kvar att servera folket blir bara soppa på en spik.

Jag har under många år ställt mig själv frågan om vår moderna värld blivit alldeles för komplicerad för att politiskt valda och tillsatta personer ska kunna klara av sina uppdrag. Nu används för all del konsulter flitigt, men de tvingas presentera en beställd rapport av de politiska makthavarna för att kunna få nya uppdrag. Inte så lite av tok gjorde som tok sa, med andra ord.

Hela vårt samhällssystem är uppbyggt kring en demokratisk process där folkviljan ska styra besluten, vilket bara händer när de politiska makthavarna inte vågar fatta beslut i känsliga frågor. De gånger inte svenska folket får avgöra, tillsätts utredningar som inte har en chans att hänga med i den verklighet som präglas av snabba svängningar. Den segdragna demokratiska processen gör att vi alltid hamnar på efterkälken.

För min del har jag väntat på en granskning när det gäller satsningen på att rädda vår miljö. Den finansiella krisen uppstod genom mänsklig dumhet, lågkonjunkturens snabba spridning världen över däremot, berodde till stor del på de allt hårdare miljökraven. Vilket i och för sig också visar att politiska makthavare kan vara otroligt dumma.

De hade aldrig kunnat tänka sig följderna av att försöka rädda vår miljö, kunde drabba de industrier vi hade och som stod för en stor del av länders försörjning. Mest drabbad blev bilindustrin och drog med sig stålindustrin i fallet. Det kom alldeles säkert som en chock och lamslog beslutsfattarna. Tänk om de försökt rädda regnskogarna istället för att rädda vår miljö, men ingenting gjordes åt skövlingen av regnskogarna. Tvärtom har detta vansinne uppmuntrats genom regeringars satsning på alternativt bränsle till våra fordon.

Som gatuintellektuell tänker jag antagligen på annat sätt, än de auktoriteter som gör tvärsäkra uttalanden om vad som är bäst för mänskligheten. Jag har alltid uppfattat det som att ingenting börjar från noll, vilket tyvärr många auktoriteter och företagsledare utgår ifrån. När det gäller vår miljö kan vi gå tillbaka miljontals år och se hur vår värld överlevt de mest fantastiska naturkatastrofer. Konstigt nog har även mänskligheten lyckats med konststycket att under alla dessa år att hålla sig kvar och fortplanta sig på vår lilla planet och det helt utan inblandning från politiska makthavare. Ser man till det som predikas idag av politiska makthavare, måste det ses som ett under. Tänk att vårt jordklot och mänskligheten överlevt alla dessa år utan politiska beslut och satsningar på att minimera utsläppen! Fram till nu vill säga, för ingen vet vad den politiska inblandningen kommer att få för konsekvenser för människorna och vår miljö.

Vad satsningen kostat människor världen över redan nu i form av förlorade jobb och pengar, vågar man inte ens tänka på. Lägger man dessutom till den fattigdom och hunger som drabbat enormt med människor sedan krisen startade, kan man fråga sig om miljön är viktigare att rädda än mänskligheten.

Men för statskassorna har det varit en bra affär i form av miljöavgifter, grön skatteväxling och Gud vet allt. Tyvärr måste jag konstatera att den största faran för människans överlevnad är makthavarna i länder runt om i världen. Statens finanser och överlevnad är viktigare än invånarna, det kan inte annat än gå åt helsike.

Jag tycker faktiskt synd om alla miljövänner som verkligen trodde på att vår värld skulle kunna förändras till det bättre genom en renare miljö, men som istället kommer att ställas vid skampålen när den nuvarande miljösatsningen går i stöpet. Frågan är på vilket sätt vår miljö kommer att hämnas människans inblandning i någonting den klarat av alldeles själv i miljontals år.

Att tankarna omedvetet bär iväg i en riktning man inte tänkt sig från början, har säkert alla varit med om någon gång. Jag hade inte en tanke på att novellen ni kunnat läsa förra veckan och som jag skrev för några år sen, kunde sammankopplas med mitt intresse för medborgarlön. Men några tyckte sig ha sett den sammankopplingen och kanske bottnade det jag skrev ner i en omedveten dröm om att få leva som Hubert Karlsson och hans familj.

Man blir minst sagt trött på att leva i ett samhälle som styrs av att mycket vill ha mer och att helvetet aldrig tycks bli fullt. Människor utnyttjas till bristningsgränsen och uppmuntras till och med av de politiska makthavarna att konsumera för att skapa tillväxt i ekonomin. De som anammar budskapet tänker inte på att de genom sitt konsumerande blir beroende av en ständigt stigande inkomst, annars återstår ju bara att låna för att betala med kommande löner. Från att ha varit fria människor binder de upp sig att jobba så länge de kan stå på benen.

Det märkliga är att de så kallade överlevarna, de som hamnat utanför ramen hur invånarna i vårt samhälle bör vara anpassade, på något underligt sätt föder sig själva. Dessa människor avskyr myndighetspersoner som pesten, eftersom de försöker påverka deras sätt att leva. Friheten att själva kunna bestämma över sina liv är mera värt än bidrag de kan få genom att anpassa sig till systemet.

Hur politiskt valda personer ens kunnat komma på den vansinniga idén att icke läskunniga, av AF ska tvingas till att sätta sig på skolbänken, övergår mitt förstånd. Ändå är det precis vad som diskuteras just nu i maktens korridorer. Arbetslösa måste aktiveras, annars kanske de inte vill jobba alls den dag det finns jobb.

Jag tror inte våra politiskt aktiva har uppmärksammat de nya strömningarna bland ungdomar, i alla fall bland de som idag bidrar till att vi har den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. De lär sig den hårda vägen att inte konsumera, utan leva på de resurser som finns till hands. Vad de också lär sig är, att det inte finns något skyddsnät för ”vanliga” medborgare, det skapar avundsjuka mot de som har ett att falla mjukt i.

Människan anpassar sig till det mesta, men bara till en viss gräns, sen vet man inte vad som kommer att hända. I vår fortfarande politiskt tillväxttänkande värld, är det de unga som genom sin optimism att allt ska ordna sig, är de som sätter sprätt på sina pengar och håller konsumtionen igång. Medelålders och äldre försöker placera sina pengar som kommer att behövas en dag. Eftersom de politiska makthavarna inte tagit tag i ungdomsarbetslösheten, har de även ställt till så att de som vågar konsumera, inte kan göra det. Verkligheten kolliderar med de politiska målen som vanligt och det har släppts lös en kraft, ingen vet vad den kommer att ställa till med.

Jag har svårt att förstå hur vårt nuvarande samhällssystem ska kunna överleva när inte alla invånarna omfattas av besluten. Alla i arbete är en politisk dröm, det har ingen förankring bland en stor del av landets invånare. Definitivt inte hos alla de människor i landet som lever med dolda handikapp, som exempelvis läs- och skrivsvårigheter, eller psykiska sjukdomar som på grund av vår urusla sjukvårdspolitik inte ger människorna den hjälp de behöver.

Räknar man även in de som nästan jobbat livet ur sig och blivit utbrända, en sjukdom politiker och byråkrater inte kunnat förstå hur eller på vilket sätt det drabbar människor, inser man att arbetslinjen bör skrotas snarast möjligt. Arbetslinjen förlänger bara ett politiskt makthavande som leder mot undergång, på grund av att invånarna en dag tvingas betala in hundra procent i skatt för att försörja politiker, byråkrater och administratörer.

Människor är inte robotar och arbetsmaskiner och har inte heller fötts till det. Vad skulle hända om vi alla skulle sittstrejka för ett bättre samhällsklimat? De flesta skulle alldeles säkert vilja ha ett mjukare och mänskligare samhälle, inte det hårda och människofientliga som politiska beslut skapat. Det är av den anledningen jag anslutit mig till införandet av medborgarlön, eftersom det ger ett bättre samhälle för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Läste att vi nu har nästan två miljoner bidragstagare i landet, lägger man till de administrativa kostnaderna, skulle det räcka till medborgarlön för dubbla antalet. Den som påstår att en medborgarlön inte kan finansieras är endera politiska makthavare, eller ekonomiska talesmän för något parti. Ja, det finns även ekonomiska experter som lever på att vara de politiska makthavarnas rövslickare, men de är ju fel ute för det mesta så det är ingenting att bry sig om. 

Märker själv att det är virriga tankar som snurrat runt i huvudet, men det är saker som måste ut om jag ska orka med det som måste göras idag. Summan av kardemumman blir i alla fall att det är dags för svenska folket att tala om för de politiskt förtroendevalda, hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Ingen har gett de politiska makthavarna mandat att bestämma över invånarnas liv, de ska bara utföra folkets önskningar. Faktum är att medborgarlön tycks vara det enda som kan upprätta vårt lands numera skamfilade rykte som en dåligt fungerande demokrati.

Ja, så är vi då framme vid den fjärde och sista delen av sommarföljetongen. Hoppas ni som hängt med och läst, haft nöje av mitt lilla avsteg från att skälla på våra urusla politiker, nitiska byråkrater och giriga företagsledare. Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, därför borde vi skratta varje dag åt de människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ha det så trevligt det går idag, det tänker jag försöka ha, trots ömheten i kroppen.

*

Efter att Lisa bäddat åt honom i lillstugan och han tillsammans med Hubert mätt och belåten efter kvällsmaten, slagit sig ner framför teven medan kvinnorna plockade av bordet, kändes allt nästan overkligt för Magnus. Snabbt kom han tillbaka till verkligheten, när Hubert ljudligt rapade och knäppte upp byxorna i midjan.

  – Vilken suverän dag, sa Hubert. Skulle du inte kunna tänka dig att bo så här?

  Magnus visste inte vad han skulle säga. Att bo i en storstad hade han aldrig gillat, men att bo ute på vischan … Nja, skulle vara tillsammans med Lisa då. Men vad skulle dom leva av?

  – Tja, visst skulle jag väl det, men det går inte, sa han.

  – Nähä, du har förstås ett jobb att sköta, sa Hubert och tänkte att Lisa nog fick vänta ett tag till med att få tag på en karl.

  – Nä, nåt riktigt jobb har jag inte, sa Magnus öppenhjärtigt. Just nu har jag ett praktikjobb som tar slut nästa vecka, sen vet jag inte hur det blir.

  – Betyder det att du inte har nåt riktigt jobb? sa Hubert, som vädrade morgonluft för Lisas del igen.

  – Precis, sa Magnus. Har inte haft ett riktigt jobb sen skolan. Är dyslektiker, förstår du.

  – Dys … Vad fasiken sa du? sa Hubert förvånad. Vad betyder det? Betyder det att du har nån mystiskt sjukdom?

  – Nä, det betyder att jag har svårt att läsa och skriva. Det är därför jag har dåliga betyg och har svårt att få ett fast jobb. Med jag är för jäklig på att meka med bilar, men det får jag aldrig en chans att visa.

  – Gosse! sa Hubert och dunkade Magnus i ryggen. Du har kommit till precis rätt ställe. Häng inte opp dig på en skitsak, för jag kan ta mig fasiken inte heller läsa och skriva men har klarat mig bra ändå. Det där med att läsa har jag aldrig fått grepp om, så det tar två dar för mig att traggla mig igenom en serietidning. Jag har ju Helga som läser för mig och Lisa kan göra samma sak för dig.

  Magnus stirrade på honom. Vad Hubert menat med att Lisa kunde läsa för honom fattade han inte riktigt, men att den som tidningen trott vara ett aktiegeni, inte ens kunde läsa och skriva …! Ja jäklar, dom skulle få dåndimpen på tidningen. Lagom åt dom, förresten.

  – Kan du gissa varför jag kom hit, Hubert? sa han därför.

  – Hur fasiken ska jag kunna göra det. Både frugan och jag hoppas att det är för Lisas skull, men du kunde ju inte veta att hon bodde här.

  – Hade jag vetat att hon bodde här så … Magnus tystnade och blev röd i ansiktet. Ja, om jag gjort det hade jag nog inte vågat komma hit, fortsatte han. Nä, det är så här förstår du, Hubert, att jag blev hit-skickad för att spela in ett reportage om dina aktieaffärer.

  – Spela in … på vadå? sa Hubert och satte sig kapprak i soffan.

  – På den här som dom skickade med mig, sa Magnus och plockade fram den lilla bandspelaren ur innerfickan.

  – Ja jädrar i mig, det är ju suveränt, sa Hubert och hans ansikte lystes upp av ett stort leende. Vad är det för tidning, förresten?

  – Vi vet först, sa Magnus. Det är en sån där skvallertidning.

  – Den brukar Helga läsa varenda vecka, sa Hubert. Hon gillar sånt. Men du, jag kom att tänka på den där lilla bilen eller vad det är. Har du fått låna den också?

  – Javisst, inte tror du väl att jag har råd med en nästan ny bil?

  – Nä, det är klart, sa Hubert och gnuggade hakan med fingertopparna. Hör du, Magnus, gå ut till Lisa, så ska jag prata in nånting som får dom som skickat dig att dratta på ändan. Säg till Helga att det vi pratar in i den här apparaten ska hamna i skvallertidningen hon brukar läsa, så kommer hon som ett skott.

  – Ska inte jag vara med då? sa Magnus.

  – Du kommer in lite senare i handlingen, grabben. Som jag fattat det har du inget riktigt jobb.

  – Det stämmer, sa Magnus.

  – Jamen, då kan du väl lika bra vara arbetslös här. Och dom på arbetsförmedlingen kan ta mig fasiken inte skicka dig på nåt praktikjobb, för såna finns inte här i trakten. Det betyder att Lisa och du kan vara tillsammans varenda dag. Vad säger du om det?

  Hubert fick inget svar, för Magnus var redan på väg mot köket.

Magnus blev inte kvar i köket, för Lisa sa till honom att vänta utanför. Glad att slippa sitta vid köksbordet och vänta till dess disken var klar, satte han sig på farstutrappan.

  Det var fortfarande varmt i luften, trots att solen snart skulle försvinna ner bakom den täta skogen. Han vände ansiktet mot solen och drog några djupa andetag. Utan att vara medveten om det, utbrast han högt för sig själv.

  – Suveränt!

  – Nu börjar du låta som farsan, hörde han Lisa säga.

  Han vred på huvudet och rodnade. Inte för att hon hört vad han sagt, utan därför att hennes korta kjol gav honom full insyn hela vägen upp till trosorna.

  – Du tar dig friheter när dom bjuds, sa Lisa och skrattade. Titta du, jag har ingenting att skämmas över.

– Jag har märkt det, sa Magnus och rodnade om möjligt ännu mer.  

– Då så, sa Lisa. Det är så här förstår du, att jag gillade dig direkt. Det gör morsan och farsan också. Hur är det, gillar du mig också?

  – Minst sagt, sa Magnus. Du är skitsnygg och konstigt nog är jag inte blyg tillsammans med dig. Om det är så att du gillar mig så …

  Han tystnade eftersom Lisa sjunkit ner bredvid honom och slagit armarna om hans hals. Sakta lutade hon sig fram och kysste honom. Hennes läppar var varma och mjuka, de fick honom att tänka på ett solvarmt plommon. Ivrigt kysste han henne tillbaka.

*

Med jeansjackan slängd över axeln och med ett brett leende i det renrakade ansiktet, gick Magnus över den illa skötta gräsmattan från lillstugan där han tillbringat natten tillsammans med Lisa. Han strök försiktigt över den korta hårstubben på huvudet, som var allt som blivit kvar efter att Lisa klippt honom.

  Du kan inte ha skägg och långt hår om vi får för oss att rulla runt i gräset, hade Lisa sagt. Hon hade sagt någonting om kardborrar som var ett helsike att få bort när de fastnat också, men han hade inte lyssnat så noga. 

Efter att han talat om för Lisa vad Hubert sagt, att han skulle kunna flytta till gården för att vara tillsammans med henne, hade hon farit fram som en tätting och pekat på vad som måste göras om de skulle bo i lillstugan. Rakning och klippning hade kommit först utan att han protesterat.

  Visserligen tyckte han själv att det gått lite väl fort, men han var ju inte mer än människa. Att han tänkte så berodde på den försmak han fått av det Lisa hade att bjuda på och som sopat bort de sista resterna av den blyghet han alltid lidit av. Både Hubert och Helga hade säkert blivit förvånade, om de vetat om att han redan börjat fatta så smått hur man gör.

  På trappan till huset satt Hubert och kisade mot morgonsolen och Magnus satte sig bredvid honom.

  – Snygg frisyr och nu ser man hur du ser ut i ansiktet också, sa Hubert. Det händer saker när Lisa sätter igång. Apropå att sätta igång så har jag pratat in mina aktieråd i apparaten. Tyckte det var lika bra att få det gjort så du kan åka tillbaks med både den och bilen.

  – Det är ju ingen brådska med det, sa Magnus besviken över det Hubert sagt.

  – Lisa tycker det i alla fall, sa Hubert. Ja, hon tycker att du ska lämna tillbaks både apparaten och bilen. Hon tänker följa med dig, förresten. Du får hjälpa henne att köpa en ny bil som ni kan ta er hit i. Lisa har fullmakt så hon kan ta ut pengar på banken. Vi har ju ingen bil, så det är på tiden att vi skaffar en. Man blir trött på att åka flakmoppe på sommaren för att handla, på vintern är det snöskoter som gäller. En bil är nog bra mycket trevligare.

  – Jaha, sa Magnus. Och sen då? Det måste väl bli långa dar att inte göra nånting.

  – Man vänjer sig, sa Hubert och kisade mot solen. Hur är det, är du händig på att snickra och sånt där om du absolut vill göra nånting?

  – Tja, jag har inte tummen mitt i handen precis, sa Magnus och sneglade på Hubert.

  – När Lisa och du har rustat opp lillstugan, kanske du kan fixa till lagårn lite, sa Hubert och Magnus tittade förskräckt på den fallfärdiga byggnaden.

  – Fixa till … Nää, riva den menar du väl? sa Magnus. Jag är inte rädd för att jobba, men … Han kom av sig eftersom ett underligt ljud hördes.

  Det som avbrutit honom var ett svagt knirkande, som övergick i ett gnisslande ljud. Den gamla ladugården såg ut att ruska lite på sig, sedan knakade det till och taket vek sig på mitten. Det fruktansvärda braket när tak och väggar föll till marken, hördes säkert flera kilometer.

  Tryckvågen slog nästan omkull de båda på trappan och det efterföljande dammolnet som piskade deras kroppar, liknade mest en sandstorm i Saharaöknen.

  De båda hörde dörren slås upp bakom deras ryggar och även de förvånade utropen, men de stirrade bara på den enorma brädhög, som var det enda som fanns kvar av den stora ladugårdsbyggnaden. Fyra förvånade ögonpar såg hur ett dammoln likt röksvampen från en atomexplosion, sakta steg upp mot den klarblåa himlen där det skingrades av de svaga vindarna.

  Samtidigt vred sig Hubert och Magnus mot varandra. De förvånade ansiktsuttrycken ändrades till breda leenden. Deras av dammet nästan sotsvarta ansikten, fick de bådas tänder att gnistra i det skarpa solljuset.

   – Suveränt! ropade båda exakt samtidigt och kvinnornas skratt rullade ut över de solbelysta ägorna.

––––– SLUT–––––

Mörbultat är bara förnamnet för hur jag känner mig. Det kommer efter som Arbogaöl brukar man säga, men störtdykningen i björkhäcken har orsakat en ömhet i kroppen som är betydligt mera smärtsam än en baksmälla. Nåja, frugan har insett att det inte fungerar att ge fina vinkar om vad som behöver göras, det räcker med att jag stönar lite vid förflyttningar över golvet för att det som behöver göras ska få vänta.

Hursomhelst är det nu dags för tredje delen av min sommarföljetong, har du inte hängt med så titta tillbaka innan du fortsätter att läsa.

*

– Nå morsan, hur tycker du att han verkar? sa Hubert och trummade med fingertopparna mot bordsskivan. Ja, om han skulle raka sig och klippa håret.

  – Verkar inte vara mycket krut i honom. Men han verkar snäll i alla fall.

  – Precis, så tänkte jag också när jag såg honom, sa Hubert. Skulle kunna vara nånting för Lisa att pyssla om under mörka vinterkvällar. Måste väl vara ganska trött på att glo på teve med oss vid det här laget.

  – Jag håller med dig, men det är inte bara för Lisa att norpa åt sig den här grabben, som du tydligen tror. Förresten, det är det faktiskt, eftersom det finns karlar som velar i en halvtimme för att välja slips, men det tar bara en sekund för dom att välja fruntimmer. Men han är kanske förlovad eller rent av gift. Har du tänkt på det?

  Hubert lade pannan i djupa veck. Ringar i öronen hade han haft, men vad han kunnat se i hastigheten, inga på händerna.

  – Nää, det tror jag inte, sa han efter en stund. Förresten, det kan väl Lisa luska ut.

  – Vad ska jag luska ut, farsan? sa Lisa, som kommit ut från det Hubert kallade kontoret med Magnus i hälarna.

  Kontoret hade med all säkerhet hundra år bakåt i tiden varit en pigkammare. Det var alldeles för litet att använda som sovrum för någon i familjen, men tillräckligt stort för att ha en bokhylla, en stol och ett bord att ställa datorn på. Men många decimeter över var det inte att röra sig på.

  – Sånt du behöver veta naturligtvis, sa Hubert undanglidande och blinkade med ena ögat mot sin dotter. Sånt man bör ta reda på, förtydligade han det hela.

  – Han är varken gift eller förlovad. Inte har han sällskap med nån tjej heller. Det var väl det som ni pratade om antar jag, sa Lisa och Magnus ansikte färgades rött. Jag frågade honom alldeles nyss, la hon till.

  – Nånting ditåt var det vi pratade om, sa Hubert. Hur gick det med Ericsson och Telia, förresten? la han till.

– Ericsson hade gått ner lite, så jag köpte femtusen. Telia har inte rört på sig, så jag köpte femtusen såna också. Förresten passade jag på att sälja nåra andra skvättar som legat till sig på samma gång. Jösses, vad dom har gått opp senaste veckorna. Det blev väl bortåt en fyrahundra tusen i förtjänst på dom.

  – Tala inte om det. Fy fasiken vad kommunalgubbarna och den där finansministern vi har med pipskägget i nacken vad han nu heter ska bli nöjda, sa Hubert och ruskade bedrövad på huvudet.

  Magnus stirrade på Hubert som om han sett en cirkuselefant sitta vid köksbordet. Men det han egentligen såg, var en man som nyss fått veta att han kammat hem nästan fyrahundra tusen, men såg ut som om han förlorat ett par miljoner. Det var det jäkligaste ... Han kom av sig när Lisa sa:

  – Vi sticker ut en stund. Tänkte visa Magnus runt lite.

  – Är ni tillbaks till middan? sa Helga.

  – Beror på, sa Lisa svävande och log. Vem vet vart vi hamnar nånstans.

  – Suveränt vart ni än hamnar, sa Hubert. Det är ju så vackert väder.

  Hubert såg de två försvinna ut genom dörren. Makligt reste han sig från bordet och gick fram till fönstret. Hans hustru stod där redan och han lade armen runt hennes axlar. Båda såg efter de två ungdomarna när de sneddade över gårdsplanen och gick upp mot skogen. Den unge mannen skyggade till som en unghäst, när Lisa tog hans hand och drog honom med sig.

  – Morsan, vi kan nog inte vänta oss att Lisa får ihop det med den där i brådrasket. Den där vet då ta mig fasiken inte hur man gör, sa han och suckade.

  – Det visste inte du heller, sa Helga. Men så där tafflig kommer jag inte ihåg att du var. Lisa brås på mig, så vi får väl se hur det går.

*

Nästan vimmelkantig av både mottagandet på gården och Lisas fullkomligt ogenerade sätt att behandla honom, kisade Magnus försiktigt på henne. Att den nedre halvan av henne var välformad hade han redan sett och överdelen var inte sämre. Från sidan kunde han se hur hennes bröst mjukt buktade ut under den tröja hon i all hast tagit på sig.

  Solen värmde och han knäppte upp jeansjackan. Det kändes både ovant och oroande att gå hand i hand med en fullkomligt främmande tjej, med det gick ovanligt fort för honom att vänja sig vid det.

  Den första biten utefter den slingrande stigen var han inte medveten om det intensiva fågelkvittret runt omkring, men efter en stund hörde han tydligt den kör av olika läten fåglarna gav ifrån sig. Doften av skog blandat med ruttet gräs, var en sällsam doftblandning han aldrig känt tidigare. Och mitt i allt detta en svag parfymdoft från Lisa, som gjorde honom yr i huvudet.

  – Hör du fåglarna? sa Lisa. Finns inget underbarare än att gå ut så här när solen skiner och fåglarna kvittrar. Man vill kvittra och sjunga själv en sån här dag. Man blir glad helt enkelt. Känner du det så också?

  – Uppriktigt sagt, vet jag inte, sa Magnus och strök sig med den fria handen över pannan. Han hade blivit skickad att spela in allt som aktiefenomenet skulle kunna tänkas kläcka ur sig och hamnat på ett ställe som minst av allt liknade en plats där en börsklippare höll till. Dessutom hade han redan fått en inblick i på vilka lösa boliner aktieaffärerna gjordes. Det var inte klokt helt enkelt.

  – Vet du inte om du känner dig glad?

  Lisas fråga fick honom att tänka efter. Var han glad? Han kunde inte ens tänka klart, när han hade henne så nära. Om det var något han kände, var det knappast något han kunde tala om för henne. Därför sa han lamt:

  – Jo, det gör jag nog.

  Han vred huvudet mot henne och drunknade i hennes grönskimrande ögon, som var riktade mot honom. Kanske just därför hördes hennes röst som om den kommit långt ifrån när hon sa:

  – Tänk om du kunde stanna nåra dar. Det är ju onsdag idag, så varför kan du inte stanna tills på måndag?

  – Jag måste... Nä, det går inte... Orden tog slut när han såg hur hon log mot honom. Han darrade till när hon lyfte händerna och lade dem mot hans kinder. Det fanns inget utmanande i hennes sätt att lätt stryka över hans skägg, ändå gjorde det hans ben ledlösa som kokta spagetti.

  – Är det nåt speciellt du måste göra?

  Frågan fick hennes friska andedräkt att smeka hans ansikte, så nära honom var hon. Han såg en skär tunga pila fram mellan hennes vita tänder och slicka de blodröda läpparna. Med något som nästan började likna panik tänkte han: Kom ihåg varför du är här. Du ska spela in vad Hubert säger. Men på något underligt vis, trängdes det undan av redaktionschefens sista ord: Det får ta den tid det tar, om det så tar en vecka.

  – Inte är det nåt speciellt jag måste göra. När jag tänker efter är det säkert ingen som kommer att sakna mig antar jag, sa han och kände sig plötsligt glad inombords. Under några dagar tillsammans med Lisa, skulle han kanske våga ...

  Längre kom han inte i sitt tänkande, för Lisa strök honom hastigt och fjärilslätt över kinden med fingertopparna.

  – Om du ska stanna nåra dar, måste du lova mig en sak, sa hon.

  – Det beror på vad det gäller, sa han.

  – Jag vill att du inte ska tala om för farsan att jag varken köpte Ericsson eller Telia, sa hon. Du förstår, jag har inte köpt nånting han har sagt åt mig att köpa på länge. Hade jag gjort det, hade vi varit utfattiga.

  – Visst, det kan jag väl lova, sa han. Det din farsa inte vet om, mår han inte illa av.

  – Kors då, precis så säger morsan också, sa hon. Du kommer inte att ångra dig om du stannar nåra dar, la hon till och hennes leende fick honom att snabbt stoppa ner handen i byxfickan.

*

Forts. följer i morgon.

Gamla gubbar ska inte klippa höga björkhäckar, det lärde jag mig igår. Bocken jag stod på gled undan och efter ett cirkusnummer hamnade jag på backen inne i häcken. Tidigare har jag haft ont i en axel, nu är jag öm lite här och var i muskler jag inte visste om att jag hade.

Nåja, nog om det. Här kommer fortsättningen på novellen som började igår, hoppas du uppskattar lite galenskap i påhittad form, istället för det som påtvingas oss av våra politiker.

*

Att våren äntligen kommit, var den första tanke som slog Hubert Karlsson när han kom ut på farstutrappan och kände solstrålarna värma genom den mossgröna flanellskjortan. Samtidigt tänkte han att den femtonde maj, skulle den väl egentligen ha kommit för länge sen, men slog snabbt bort den tanken. Han hade vant sig vid att ta dagarna och vädret som det kom, även om han föredrog sol och värme istället för kyla, regn och rusk.

  Och visst tyckte han det var trevligare att se på en nästan helblå himmel, än en gråsvart som aldrig lyckades locka honom att lämna stugvärmen. Om det inte varit för några ynka moln som mest liknade utslängda små bomullstussar, hade det varit som himlen i charterbolagens kataloger, som han älskade att bläddra i.                    

  Inte för att han tänkt resa någonstans, det fick andra göra hur mycket de ville. För honom räckte det att se glada människor leka och sola sig på solbelysta sandstränder med ett blått hav i bakgrunden. Bilder på människor som badade i eller låg på solsängar runt pooler däremot, bläddrade han snabbt förbi. Han kunde inte förstå hur folk var funtade, som åkte till sol och värme för att plaska i en pool, när det fanns ett hav i närheten.

  Men just nu när solen strålade, behövdes inga broschyrer om fjärran länder. Tacka vet jag Sverige, tänkte han, när solen värmde både hans kropp och ansikte. Det kunde inte bli mycket bättre någon annanstans.

  Smaken av morgonkaffet satt fortfarande kittlande kvar på tungan. Morgontidningen var avklarad, den hade hans hustru Helga läst högt för honom om det han ville höra. De lokala nyheterna rymdes på en smal spalt i tidningen, så de var snabbt avklarade, börssidan däremot brukade ta en kvart. Resten fnyste han åt, eftersom det mesta var saker som hänt i Fjollträsk – som han alltid kallade huvudstaden. Dom som var dumma nog att bo där, fick skylla sig själva.

  Med tidningen och kaffet avklarat har jag ju nästan gjort ett halvt dagsverke, tänkte han, sträckte lojt på sig och satte tummarna under de breda färggranna hängslena. Han kisade mot solen, som till färgen påminde honom om den gula Västerbottenost han nyss skurit tjocka skivor av.

  Han lät blicken glida ut över sina ägor, som han själv alltid tänkte om sitt gamla bondhemman. Det enda som vittnade om att det en gång varit lantbruk på ägorna, var de rostiga skeletten av en uppochnedvänd höräfsa och ett slåtteraggregat som stod kvarlämnade ute på ängen. Den som lämnat redskapen på ängen, hans svärfar, var den sista som slagit den. Hubert visste inte ens hur man gjorde.

  Den gamla ladugården som inte inhyst några andra djur än råttor sen han tagit över gården, lutade betänkligt åt ena kortsidan. Det hade knarrat rejält i ladugården under vintern när snön legat meterdjup på taket, men än stod den kvar. Blev det bara en rejäl snövinter, skulle den alldeles säker rasa ihop och då skulle han slippa riva den. En angenäm tanke som fick Hubert att le mot solen. Arbetade, var det bara dumt folk som gjorde, tänkte han.

  – Suveränt! ropade Hubert så högt, att en flock skator skrämda flög iväg från sin plats i björken alldeles framför huset.

  – Vad sa du? sa hans hustru Helga inifrån huset.

  – Jo, jag sa att det är suveränt, sa han. Jag menade vädret alltså.

  – Jaha.

  – Allting annat är inte dumt det heller, sa han och såg ut över det solbelysta landskapet som låg framför hans ögon.

  – Nä, visst har vi det bra.

  – Det var ju det jag menade, sa han. Vi bor ju mitt i Guds gröna natur och inga grannar som stör oss.

  – Inga grannar som stör oss, men det finns ju andra. Det kommer då i alla fall en bil hitåt, hörde han sin dotter säga från balkongen ovanför hans huvud.

  – Vad säger du, Lisa? Kommer det en bil? Hubert stirrade nedåt den smala krokiga vägen som ledde upp mot huset, men såg bara något som liknade en liten röd korvkiosk komma guppande på den minst sagt gropiga vägen.

  Lisa Karlsson hade från balkongen sett den lustiga lilla röda bilen redan vid vägskälet, drygt ett par hundra meter från gården. Den hade stått stilla en bra stund, innan den svängt upp mot deras gård. Oavsett vilket ärende den som rådde om bilen hade, var det i alla fall roligt med främmande. Att lantbrevbäraren brukade komma upp till gården någon gång i veckan, räknades inte som främmande, även om han alltid drack en kopp kaffe varje gång.

  – Bry dig inte om vem som kommer, utan sätt dig vid datorn istället, sa Hubert, som råkat se något betydligt intressantare. Ser du gråsparvarna som sitter på telefonledningen, Lisa?

  – Visst farsan, vad är det med dom då?

  – Ett tecken naturligtvis, sa Hubert. Och eftersom dom är så många, kan du gott passa på och köpa nåra tusen Ericsson och Telia. Dom har ju med telefoner att göra.

  – Men farsan! Både Ericsson och Telia åker ju jojo opp och ner.

  – Dom går snart opp båda två ska du se, sa Hubert och vände blicken mot det lilla röda korvkioskliknande föremålet, som försiktigt snirklade sig fram mellan all bråte och decimeterdjupa gropar som fanns på den stora gårdsplanen.

  Makligt gick Hubert ner från trappan för att ta en närmare titt på det underliga ekipaget. Herre min skapare, inte kan väl det där vara en bil, tänkte han och kliade sig i huvudet. Men att det verkligen var en bil, märkte han när den stannade en liten bit ifrån honom. Ur den klev en ung man, som med stora ögon såg sig omkring.

  För Magnus Elonsson var det en minst sagt omtumlande upplevelse att se gården på nära håll. Allt verkade förfallet och skrot blandat med annan bråte låg lite här och var på gårdsplanen. Det var klart, en börshaj kunde kanske kosta på sig att vara bohem, själv levde han ett bohemliv utan pengar. När han tittat runt och blicken till slut fastnat på Hubert, sa han:

  – Det var ett helsike att hitta hit. Jag trodde Bakvattnet bara var några kåkar, men det är ju stort.

  Hubert blev stum. Bara det fantastiska att en fullkomligt okänd människa gjort sig besvär att leta sig fram till gården, var mer än han kunde fatta. Han blev glad när Lisa ropade från balkongen:

  – Hallå där, vad är du för en?

  Hubert smålog för sig själv när han såg den unge mannens gapande mun, efter att ha tittat upp mot balkongen. Nu jäklar tände det till direkt, tänkte han. Giftasvuxen hade Lisa varit i flera år, så det var på tiden att hon snärjde en karl. Nog hade det funnits några grabbar som ränt efter henne, men endera hade de inte fallit henne på läppen, eller kanske varit svårfångade. Men den här såg då både trevlig och lättsnärjd ut.

  Hursomhelst ser han inte ut som nån storstadsbo, tänkte Hubert, när han såg på det glesa ovårdade helskägget och det långa svarta håret, som var hopsatt i nacken med en färggrann snodd. Det hade faktiskt sett ut som om killen haft en lång hästsvans som vispat till bak på ryggen, när han hastigt vridit huvudet åt Lisas håll.

  Nåja, oavsett var han kom ifrån, var han i alla fall klädd som folk, tänkte Hubert. De urblekta jeansen och en svart tröja under en jeansjacka som tycktes ha varit med om en hel del, var en klädsel helt i Huberts smak. Kläderna vittnade om att det var en rejäl grabb och ingen fisförnäm snobb. Dessutom såg han snäll ut och rodnaden som slagit upp i hans ansikte, visade med all tydlighet att han var blyg.

  – Jaha, och vad vill du då? sa Hubert när han tittat färdigt, vilket fick Magnus att hoppa till.

  Förklaringen som Magnus tänkt komma med blev bara till ett kraxande ljud, eftersom Lisa sin vana trogen när hon hade bråttom ner från balkongen, klättrade nerför spaljén på husväggen.

  Förvånad såg Hubert ögonen på den unge mannen rulla som bollar i hans huvud. Grabben verkade inte vara bortskämd med att se vad jäntor har precis, tänkte han. För en jänta som klättrar nerför en spaljé och visar opp en snygg ändalykt, där ett par gula trosor skymde det mesta var väl inget märkvärdigt. På teve hade han då själv sett fruntimmer som inte haft en tråd på kroppen. Men grabben var kanske en sån som inte tittade på teve, det fanns ju ungdomar som inte gjorde det hade han hört.

  Magnus gav ifrån sig ett nytt kraxande läte, innan rösten klarnade och han sa:

  – Har jag verkligen hamnat hos Hubert Karlsson?

  – Han och ingen annan, sa Hubert. Och jäntan min heter Lisa, fortsatte han. Inga dåliga grejer, eller vad tycker du?

  – Sluta fjanta dig, farsan, sa Lisa som kommit fram till dem. Ser du inte att han blir generad.

  – För vadå? sa Hubert.

  – Inte vet jag, sa Lisa och studerade oblygt Magnus.

  – Han hade då mål i mun och fråga om jag var Hubert Karlsson i alla fall, sa Hubert.

  – Varför ville han veta det? sa Lisa och stirrade ännu mer. Jösses, han är ju gullig, tänkte hon. Precis en sån som hon önskat sig skulle dyka upp en vacker dag. Visserligen tyckte hon inte om vildvuxet skägg och långt hår, men det gick ju alltid att ändra på. Hon kom av sig i sitt fantiserande när Hubert sa:

  – Inte vet jag. Fråga honom för fasiken och vände ryggen åt de båda och gick mot huset. Vill han ha kaffe, får du säga till morsan att sätta på pannan, la han till.

  – Inget kaffe, tack, sa Magnus.

  – Jaså, du kan prata, sa Lisa och log mot honom. Vad heter du?

  – Magnus... Magnus Elonsson.

  – Jaha, och vad vill du farsan då?

  Magnus blick irrade lite överallt, men stannade till slut på Lisa. Ögonen verkade famla i luften, för att få in den bara en meter ifrån honom leende Lisas ansikte i fokus. De röda läpparna och de bländ-vita tänderna fick honom att tänka på någon reklambild. Måste ha varit reklam om friluftsliv eller någonting sånt, tänkte han. Med en märkbar kraftansträngning sa han:

  – Din farsa ... är det han som ... äh …, är så fenomenal på aktier?

  – Du är inte klok! Lisa började skratta och buffade honom lekfullt med handen i bröstet.

  – Är det inte sant att han tjänade över två miljoner på aktier förra året?

  Lisas skratt kom av sig. Hur kunde den här killen veta det? Och visst hade han rätt, dom hade tjänat en massa pengar på aktier, men det hade ju bara berott på ren tur.

  – Visst är det sant sa hon. Men du förstår, farsan kopplar jämt ihop nånting han ser med en aktie. Det kan vara nästan vad som helst, men det funkade ett tag i alla fall. Är det fenomalt, så är det väl det då. Apropå farsans snilleblixtar, hur mycket är klockan?

  – Snart halv tio, sa Magnus efter att ha sneglat på klockan.

  – Jösses, då måste jag in och slå på datorn, sa Lisa och snodde runt. Häng med får du se farsans snilleblixt idag.

  Magnus stirrade efter henne när hon med lätta fjädrande steg gick mot huset. Först nu upptäckte han att hon var barfota. Det fanns något eggande i hennes sätt att gå, som fick blodet att rinna som vit-glödgat järn genom hans ådror. Utan att han själv var medveten om det, började han springa efter henne.

*

Forts. följer i morgon.