Sov länge idag, det känns som att blivit överkörd av tåget. Kanske en förkylning på gång, eller så är det bara ålderströtthet som gör sig påmind, jag har ju fyllt trettiosex för... Ja, det gör detsamma, men efter att ha fyllt det räknas man som oldboys. Antagligen därför började jag med kaffemuggen i handen, tänka på skolträffen vi ska ha nästa månad, det var tolv år sen vi träffades senast. Det kommer att bli återblickar och påminnelser om dumheter man gjort, men det hör till.

För den som ser tillbaka på sitt liv, är det som att bläddra i ett tjockt fotoalbum. Det är mest stillbilder som flimrar förbi, man minns ansikten men sammanhanget bilderna är tagna i färgas av de egna minnena. Sitter man med någon från den tiden och pratar om det som var en gång, upptäcker man att minnena kan vara helt olika.

Kanske är det så att när vi lagrar våra minnen, redigeras de till att vara som vi vill ha dem. På något underligt sätt är det mest de glada minnena vi minns, de tråkiga måste vi motvilligt gräva fram ur de djupaste vrårna.

Det är antagligen med utgångspunkt från det, som de politiska myterna skapats. Just nu håller Palme på att kläs av, han var en komplicerad person. Ekonomi var inte Palmes starka sida, första halvan av sjuttiotalet är ett utmärkt bevis för det påståendet.

Något dukat bord som det sagts de få gånger partiet förlorat makten lämnade han inte efter sig vid valförlusten. Men den största myten, att socialdemokratin byggde vårt land, lever fortfarande kvar. Så var det ju inte, det vet de flesta idag. Till och med partiledningen, men försöker ändå hålla skenet uppe.

Ett långt regeringsinnehav gav möjligheter till att sprida propaganda som gynnade partiet, men under den tiden fördes inte vårt land framåt. Skulle partiet varit så framgångsrikt som de själva vill framhålla, hade vi varit ett av Europas rikaste länder idag.

En titt i backspegeln visar att när festen var över för vårt lands del i slutet av femtiotalet, var det en driven företagsledare som räddade ansiktet på socialdemokratin. Utan samarbete med Bondeförbundets Gunnar Hedlund och hans kloka råd, hade det drivits igenom ideologiska beslut som varit ännu mer förödande för vårt land.

Att leda ett land i vår moderna tid, liknar i mångt och mycket att leda ett multinationellt företag. Skillnaden är att de politiska makthavarna måste förlita sig till skatteintäkter, de multinationella företagens högsta ledning på företagets egen kraft. Av den anledningen ses höga löner, pensionsavtal och bonusar inom statliga företag, men även höga löner och pensionsavtal för politiker som en grövre försyndelse, ett snatteri av skattebetalarnas pengar.

Det verkar som om inte de politiska makthavarna ser det på samma sätt. Om det beror på att de själva ständigt försöker höja sina arvoden och pensioner ska jag låta vara osagt, men de agerar inte med invånarnas bästa för ögonen.

Har märkt att olyckskorparna kraxar allt ivrigare om att vi nu kommer att drabbas av samma kris som andra länder redan är på väg att rätta till, det som kallas bostadsbubblan. De flesta ekonomer är överens, räntan måste höjas innan det går alldeles för långt. Om bubblan spricker (vilket den kommer att göra vid en höjning av räntan till runt fyra procent), blir det många fattiga att ta hand om. I det fallet tänker jag inte bara på de människor som lånat alldeles för mycket i förhållande till inkomsten, utan även de banker som tagit största riskerna.

Så långt som till att bankerna kommer att gå i konkurs låter inte vår regering det gå, därför kommer vi alla att få lida för vad köpglada människor med hjälp av bankerna satt sprätt på. Jakten på tillväxt i ekonomin kommer att skörda offer många år framöver.

Jag vaknade vid halv fyra av att ha drömt någonting. Det är sällan jag har något minne av vad drömmen handlat om, så var det också den här gången. Kanske var det bara en massa tankar som gjorde sig medvetna och fick mig att vakna. Efter en mugg kaffe sorterades tankarna upp i viktigt och det jag kan glömma.

Ständigt gnager tanken att dagens politiker ägnar mera tid åt att rädda världen från en framtida miljökatastrof, än det som finns mitt framför näsan på dem. Anledningen är naturligtvis att beslut där resultatet visar sig inom en kort tidsperiod, kan vara obehagliga för beslutsfattarna. Beslut som berör någonting som kanske händer om fyrtio år, skadar inte på kort sikt.

Dagens problem skjuts på framtiden med en förhoppning att allting ska lösa sig självt. Så har det varit i många herrans år. Som det här med att hela västvärlden står inför det olösliga problemet, att de äldre blir allt fler. För vår del kan vi se fram emot att en tredjedel av befolkningen, förväntas föda alla övriga. Den som tror att det ska kunna hålla i längden, måste vara en obotlig optimist.

Men det är ingen nyhet som presenteras, det är gammal skåpmat. Antalet äldre har blivit fler de senaste tjugo åren, problemet är att deras inbetalade pengar inte har förvaltats på bästa sätt, utan gått åt till att hålla ”välfärdssamhället” flytande.

Det svårlösta problemet är inte att folk lever längre, utan att vi har en alldeles för stor offentlig kostym. Beslutet att sy in kostymen har dröjt alldeles för länge, det är dags att göra det nu innan det är försent. Det finns enkla medel att ta till för att dra in på vår enorma byråkrati, om bara den politiska viljan finns.

Förslagsvis skulle huvuddelen av bidragen som betalas ut genom Försäkringskassans allt sämre serviceförmåga, kunna regleras via inkomstskatten. För att vi ska kunna få ett rättvist samhälle måste det införas skatt efter bärkraft, som lätt kan räknas ut eftersom Skattemyndigheten har alla uppgifter i sitt system. Att det i förlängningen blir billigare att ge alla vuxna medborgare en ekonomisk trygghetsgaranti, skulle ytterligare förenkla för Försäkringskassan och socialkontoren. De skulle inte ens behövas.

Men det finns mycket mera att dra in på. Riktlinjerna för vad vi får göra eller inte dras upp av EU, därför behövs inga statliga verk som trasslar till det hela och ställer vårt land i dålig dager stup i ett. Det räcker med en enda tillsyningsmyndighet, för att se till att EU:s direktiv följs.

Det verkliga sorgebarnet är ändå avdankade politiker. Hur det kunnat byggas upp nya jobb hela tiden, som tar hand om avdankade politiker utan att folket protesterat, är ett mysterium. Klantiga politiker sprakas uppåt och blir generaldirektörer, ja, till och med landshövdingar.

I en föränderlig värld är en politikers kunskaper förbrukade under en mandatperiod. Fyra år är en lång tid om uppdraget är så pressande som det påstås. Ett förnyat förtroende innebär bara att personen ifråga sitter fast i gamla tankegångar och har svårt att hänga med i svängarna.

Erfarenhet är inte vårt någonting på vår nuvarande arbetsmarknad, samma sak gäller naturligtvis även för politiker. Erfarenhet i all ära, men det gäller att kunna ta till sig allt det nya och det är inte det lättaste. Ju äldre vi blir, desto svårare blir inlärningen av någonting nytt, det är ett konstaterat faktum vi måste beakta.

Egentligen låter det väl knasigt, men jag vill jämföra våra toppolitiker med elitidrottare, som under en kortare tid kan prestera och vara på topp. De som visar sig vara duktiga ska naturligtvis också ha bra betalt, men ska också själva sörja för ett liv efter politiken. Jag har en känsla av att om det var så, skulle de politiska partierna dra till sig en helt annan typ av människor, än de som kämpar och går den långa vägen för att nå toppen. Väl där är de förbrukade och har ingenting att ge.

Ändå är det inte människorna som satsar på politiken det är fel på, utan det politiska systemet som inte bara är föråldrat, utan också en alldeles för dyr apparat för folket att försörja. Det rimmar illa att vi alla är lika mycket värda och att vi ska arbeta längre, när människor efter en förhållandevis kort period, kan erhålla en månadspension många heltidsarbetande inte kommer upp till.

Med det i åtanke inser man att det faktiskt inte är en utopi, att alla ska kunna få en garanterad inkomst som grundtrygghet. Allt tal om att det inte finns pengar är bara nys, om så var fallet hade alla pensionsavtal för riksdags-, kommunal- och landstingspolitiker rivits upp. Istället talar nu kommuner och landsting om skattehöjningar för att kunna upprätthålla den service invånarna betalar för att få. Ingen gör avbön och erkänner att de misslyckats med sitt uppdrag att förvalta skattepengarna på bästa sätt.

Att de offentliga verksamheterna ständigt behöver nya pengar, beror på att de inte sett om sitt hus och hållit nere kostnaderna för administrationen. I de förtroendevaldas uppdrag finns enligt lag kravet att på bästa sätt tillvarata skattebetalarnas pengar, frågan är om de gör det. Men gör de av med för mycket pengar i förhållande till intäkterna, begår de brott mot huvudman, det vill säga skattebetalarna.

Det som gör mig förbaskad är när politiker skyller ifrån sig, att det är andras ansvar när allting gått snett.

Nu har vi gått in i det stora ordkrigets tid, som drivs till sin spets vid valet nästa år. Varje dag får jag mig ett gott skratt, när maktgalna politiker som insett att SD kan bli tungan på vågen efter valet, börjat jonglera med skarpeggade svärd. Det politiska rävspelet om makten är ett minst sagt smutsigt byk.

Om SD lyckas kravla sig över spärren och behandlas som paria (utbölingar), kommer vi antagligen framöver, att få uppleva Polsk Riksdag i vårt land. I och för sig helt i linje med att vår valuta numera jämförs med den Polska.

Men vad de etablerade partierna tycks glömma bort, är alla väljare som ställer sig bakom SD. Om deras röst på SD beror på missnöje med de etablerade partierna, är det fråga om ett politiskt misslyckande, som inte skyllas på någon annan. Som man bäddar får man ligga.

Kaffet har mist sin verkan, dags att inta sängläge ett par timmar, för att orka med det som måste göras idag.

Att människor kan formas till att anpassa sig till ett påtvingat samhällssystem, är vårt lands medborgare ett tydligt bevis för att det är sant. Över våra huvuden beslutas om vad som anses vara bäst för medborgarna, med utgångspunkt för vårt samhälles fortlevnad.

Eftersom riktlinjer dras upp utan att tillfråga folket, förutsätts att vi ska anpassa oss till besluten. Vad vi blivit till i myndigheternas ögon är bara en klick modellera, inte mera värd heller om man ser till hur människor behandlas i dagens samhälle. Budskapet från myndigheterna är glasklart, människan är till för samhällets fortlevnad, inte att vårt samhälle är till för människans väl och ve.

Vad regeringar i de rika industriländerna sysslat med i många år är att bygga korthus, istället för någonting hållbart. De har stirrat sig blinda på ekonomisk tillväxt och glömt bort vilka som skapar tillväxten. Utan konsumenter, ingen ekonomisk tillväxt.

Alla var säkert medvetna om att ett ekonomiskt bakslag skulle komma, men resonerade som så att den dagen den sorgen. Trots ett sanslöst risktagande med utlåning av spararnas pengar, snurrar bonuskarusellen för fullt inom bankerna. Varför skydda banker som tagit sig vatten över huvudet, men inte låntagarna som lurats i fällan?

Fortfarande går banker i konkurs i Amerika, här snurrar lånekarusellen för fullt tack vare den historiskt låga räntan. Att riksbankens ledning håller fast vid att ligga kvar på låg nivå, betyder att de är livrädda för vad som kommer att hända vid en räntehöjning. Under tiden bygger många människor upp en skuldbörda, ganska många inte kommer att klara av framöver.

Hela vårt samhällssystem är idag beroende av att människor sätter sprätt på inte bara sina avlöningar, utan också köper på avbetalning. Om man ska tro ekonomer och politiska makthavare är konsumtionen oerhört viktig, för om den minskar drastiskt, kommer det att spridas som ringar på vattnet och att alla drabbas i slutändan. Antagligen har de alldeles rätt.

Frågan är bara vad vi verkligen behöver av de mål som ständigt sätts upp av oss människor. På undangömd plats står prylar som köpts men som sällan eller aldrig används, trots ett avbetalningskontrakt som kostar pengar varje månad.

Man får en känsla av att vi strävar efter ett ouppnåeligt mål, att vi helt enkelt kastar bort vår korta tid på jorden. Vi är så förblindade av att uppnå lyckan, att vi glömmer bort att leva. Allting är förgängligt brukar man säga och visst är det så.

Det talas vitt och brett om att rädda vår miljö, så här långt har vi bara lyckats om inte ta död på, så i alla fall gett bilindustrin en rejäl näsbränna. De tidigare stora och mäktiga biltillverkarna har tvingats på knä. Även om de kommer att repa sig kommer det att ta tid, men ingenting kommer att bli sig likt.

Men det är inte bara bilindustrin som drabbats av miljötänkandet, även bönder och konsumenter har drabbats. Kriget om ersättning till mjölkbönder ute i Europa just nu är bara en lätt susning, ständigt nya krav från jordbrukarna ute i Europa kommer till slut att övergå till att bli en orkan.

Det största misstaget EU gjort var när jordbruksstödet infördes. Bönderna har blivit färre de senaste åren, men de som fortfarande kämpar på, producerar mer än vad som kan säljas. Vad som skapats är inte en naturlig utveckling av jordbruken, de driver sig själva mot sin egen undergång.

På något underligt sätt känns det som att vår del av världen stannat upp, ingen vill erkänna det men den ekonomiska tillväxten sker i länder med låga löner i en annan världsdel. Kanske har industriländerna nått smärtgränsen för hur dyrt det är att leva, för en alldeles för stor del av befolkningen.

De kommunala fastighetsbolagen kräver runt fyra procents ökning av hyrorna nästa år, det kommer givetvis att påverka konsumtionen. Vad som händer om hyreskravet går igenom, blir bara inte krav på ännu högre löneökningar, utan att allting blir dyrare. I förlängningen kommer därför kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen att stiga till så enorma summor, att invånarna tvingas betala det mesta i skatt av det de tjänar. Den dag vi nått dit, återstår bara att köa för att få matkuponger.

De kommande löneförhandlingarna är en fråga om mer i plånboken för en del, men också en överhängande risk att fler blir arbetslösa. Snöbollen har satts i rullning, frågan är hur långt den kommer att rulla, ju längre desto större blir den. Den som inte inser att vi börjar närma oss stupkanten med nuvarande samhällssystem, kommer inte att ramla över kanten med ett leende på läpparna.

Allt fler politiker börjar prata om att vi behöver en grundtrygghet, men hur den ska utformas har än så länge ingen kunnat presentera något konkret förslag. Att vi numera lånat för flera år framåt och till och med gått om amerikanarna, tycks inte oroa våra politiska makthavare. Ändå är det en tickande bomb som kan explodera närsomhelst.

Naturligtvis är bomben tidsinställd, frågan är bara vid vilken tidpunkt det ska smälla. Blir det inte före valet och den rödgröna alliansen kommer till makten nästa år, blir det första Mona Sahlin får göra, att springa runt och vifta med sin röd flagga och ropa: Tänt var det här!

Ingen avundsvärd valseger väntar nästa år, oavsett vilken allians som vinner.

Jag har för mycket problem att lösa just nu, tankarna irrar lite hursomhelst och det skapar bara kaos i huvudet. Enda sättet att avlasta tankeverksamheten är att sätta mig ner och skriva en stund. Inte löser jag problemen på det sättet och inte blir jag klokare, men vem blir klok på det som händer i nuläget.

Exempelvis blir jag inte klok på det här med att de politiska makthavarna vill få folk att jobba så länge som möjligt. Den erfarenhet jag har är att de som är runt sextio, inte är villiga att göra det. Man får en känsla av att fel personer tillfrågats om de är villiga att arbeta ”över”, istället för att gå i pension.

Men nu är det ju en gång för alla pengar det handlar om, men i inte i lika hög grad för de som blivit arbetslösa, som för kommuner och landsting. Har träffat några som blivit arbetslösa, men som på köpet fått en helt ny syn på livet och tillvaron. Det är först när någonting händer, som människan ifrågasätter om de verkligen tagit vara på livet eller inte. Den påtvingade ledigheten upplevs av många som någonting fantastiskt, att rätta munnen efter matsäcken en ny erfarenhet. Märkligt nog är det ingen som klagat, utan tvärtom känt tillfredsställelse över att inte längre känna pressen att inte räcka till för familjen. 

Jag kan förstå varför pendeln är på väg att svänga inför valet nästa år. Oppositionen har ingenting att komma med, men det behövs inte heller. Trots Ohlys försäkran om att makten är viktigare, än den mossiga ideologi som sympatisörerna klamrar sig fast vid.

Säga vad man vill om finanskrisen, men den har gjort att en majoritet av människorna fått andra värderingar. Skattesänkningar i form av jobbavdrag gynnar en allt mindre grupp, den gruppen har upptäckt att de blir allt färre som måste föda allt fler.

Den dag pengarna inte längre känns lika viktigt för människorna, kommer vi att få uppleva att ett helt nytt samhälle växer fram. Om det inte längre går att locka människor att tjäna pengar, hjälper det inte vad de politiska makthavarna säger.

Men pengar är verkligen någonting staten, kommunerna och landstingen behöver, det kostar skjortan när allting ska skötas politiskt korrekt. Det går åt mera energi till att försöka öka skatteintäkterna än att dra ner på kostnaderna. Det har gått så långt att dagens politiker anser alla sätt vara bra, till och med de tråkiga. Nu har de makthavande i Fjollträsk fått för sig att det till och med är möjligt att göra pengar på kultur. Ja, om man får tro vår kulturminister och hennes entusiastiska rådgivare, förstås.

Tyvärr fattar jag inte galoppen. Är det meningen att alla arbetslösa ungdomar ska uppmuntras att vara kreativa, sätta igång att måla, skulptera, skriva böcker eller musik som säljs världen över? I och för sig är export av allt som går att sälja viktigt för ett litet pyttelitet land som vårt, dessutom är det säkert sant att ingen blir profet i sitt eget hemland.

Bara ett fåtal lyckas exempelvis skriva böcker eller skapa musik som säljs i enorma upplagor, vårt land är för litet för det. Men det är nyckfulla branscher, böcker som säljer bra ses mest som förströelse. Det litterära värdet struntar läsarna blankt i. Musik som ungdomar världen över gillar, är för det mesta färskvara med kort datum.  Men det är klart, framgångsrika svenska artister som blir poppis utomlands ger inte bara finfin statistik över vår export (viktigt i ett pytteland som vårt), utan också klirr i statskassan flera gånger om.

Men är det fint nog för ett högt stående land som vårt att sola sig i glansen av några fixstjärnor, som ute i världen bara förknippas med vad de gör, inte med vårt land? I vissa länder har människorna inte en aning om var vårt land finns på kartan. Inte vad vår statsminister heter heller, för den delen.

Den som väljer inte bara ära och berömmelse som sitt högsta mål i livet, utan också en säker inkomst livet ut, satsar redan tidigt på den politiska banan. Många politiker begriper sig inte alls på kultur, vilken den baksluge snabbt inser vara en idiotsäker nisch för att kunna göra politisk karriär.

Nåja, vår kulturminister får sprattla bäst hon vill. Kultur är någonting det inte går att sätta ett pris på, man kan inte heller lagstadga att invånarna ska läsa böcker, gå på konstutställningar, balett, teatern eller operan, det är helt upp till människorna själva att avgöra.

Jag har hört förslag om att barnen redan i skolan ska lära sig vad kultur är, men det fungerar inte. Boken, tavlan, operan, balett- eller teaterföreställningen uppfattas individuellt, det har ingenting med inlärning att göra. Egentligen är det så enkelt, att om man tycker om att läsa en bok, titta på en tavla, se på balett, lyssna på opera eller se en teaterföreställning, räcker det för att intresset ska vara väckt.

Det är alltså upp till ”kulturarbetarna” att väcka människors intresse, men för att det ska möjligt måste de sänka sig till de ”vanliga” invånarnas nivå. Det är ju så i vårt land att det som höjs till skyarna av kulturkritiker, spolas av allmänheten. För det mesta är det så att det kulturkritikerna sågar jäms med fotknölarna, älskas av ”vanligt” folk. Så har det varit med Lasse Åbergs filmer som dragit storpublik, men även revyer och lustspel (läs buskis) drar fulla hus. Enkelt uttryckt kan man väl kalla det en folklig kultur att gilla det som är roligt, svenska folket är inte finare i kanten än så.

Med en rysning minns jag det vansinniga förslaget att genusperspektivet skulle införas inom teatern. Märkligt att ingen inom teatern tagit lärdom av den politiska teatern på sjuttiotalet, som stötte bort tidigare teaterälskare. Samma sak hände med bokläsandet. Vad jag minns handlade många böcker om psykvården eller hade ett politiskt budskap, lyckliga slut var bannlysta vid den tiden. När politiska ideologier blandas in och inkräktar på den fria kulturen, brukar det gå käpprätt åt helsike.

Det har fungerat tidigare att makthavare slagit på stort och bjudit på skådebröd åt folket i kärva tider, varför inte prova det, istället för att försöka göra pengar på kulturen.

Efter att ha läst någonting som Blaise Pascal skrivit, har jag börjat förstå vad som driver våra politiska makthavare. De är ju bara människor och deras längtan att synas, beundras och berömmas, skymmer sikten för dem. Det Blaise Pascal skrivit och som stämmer in på inte bara politiker, utan också folk i allmänhet lyder så här: Fåfängligheten har så djupa rötter i människans hjärta, att varje soldat, kock, kusk eller åsnedrivare vill ha beundrare.

Det är ju precis vad det handlar om när alla idiotiska förslag läggs fram, en liten klick som beundrar varandra kan inte komma fram till någonting vettigt. Vad händer den dag vi upptäcker att inbördes beundran, leder oss alldeles åt helsike?

En rivstart på dagen är avklarad, det är tvättdag idag och maskinerna är laddade. Ser på klockan att jag kan skriva en halvtimme, så jag gör väl det.

Har grubblat en hel del över det man kallar sunt förnuft. En del anser det vara samma sak som att tänka logiskt, men det stämmer inte riktigt. Sunt förnuft är någonting vi förvärvar under livets gång, man lär sig vad som fungerar eller inte. Logiskt tänkande är mera en fråga om att väga för eller emot. I alla beslut som fattas finns en osäkerhet om konsekvenserna, därför försöker den logiskt tänkande hitta en lösning som kan minimera riskerna.

Bland de så kallade folkvalda som representerar ett tvärsnitt av landets befolkning, borde det därför statistiskt sett, finnas både de som har sunt förnuft och förmågan att tänka logiskt. Tyvärr sätter vår demokratiska beslutsprocess krokben för de som använder sunt förnuft och förmågan att tänka logiskt. Ett majoritetsbeslut fattat i demokratisk ordning, blir nämligen ofta en urvattnad kompromiss. I värsta fall fattas med hjälp av ja-sägare ett styrkebeslut som inte har någonting med demokrati att göra.

Ibland kan man höra politiker skryta över vårt lands utveckling och ser man till de kosmetiska förbättringarna, är det väl så. Men ibland funderar man över om inte den tekniska utvecklingen, ligger alldeles för långt före människans.

Vad vi idag använder oss av som hjälpmedel, är en oerhört komplicerad och avancerad teknologi. Problemet är att det behövs människors medverkan för att det ska fungera och människan är inte felfri. Men antalet människor som behövs minskar hela tiden, till slut behövs bara ett fåtal, som ägnar sin tid åt att sköta tekniken. Vad det ska bli av det hela i slutändan, är det nog ingen som en kan föreställa sig.

Det ska satsas enorma summor på forskning, som i sin tur ska leda till ännu mer förfinade tekniker. Om man ser tillbaka på den tekniska utvecklingen de senaste tio åren, inser man att det inte ens går att föreställa sig, hur vår värld ser ut om tio år.

Risken finns att de allt mer avancerade teknikerna kommer att användas till att övervaka och styra människorna. Missnöjda invånare är för ett lands makthavare lika oberäkneliga som noshörningar, därför måste det finnas en kontroll av det de kommunicerar med varandra. Det går att tysta och kväsa ett folk genom lagförslag, men det är ingen bra idé, det brukar sluta med en revolution.

De närmaste åren kommer att påverka inte bara invånarna, utan också hela det politiska etablissemanget. Vad och hur mycket kan de offentliga verksamheterna utföra med krympande skatteintäkter? Precis som folket indelats i närande och tärande, kommer även de offentliganställda att råka ut för samma sak. Vilka behövs för att vårt land ska kunna fungera?

Arbetslösheten ses av alla politiskt aktiva som ett enormt problem, för de som drabbats (eller kommer att drabbas) är det till största delen ett ekonomiskt. För alla framtida eventualiteter borde därför de politiska makthavarna inrikta sig på att invånarna ges en ekonomisk grundtrygghet, jobben får komma i andra hand.

Det har att göra med att se möjligheterna och inte stirra sig blind på problemen. Så länge invånarna är vid liv och mår bra finns det hopp, om inte sätts en rörelse igång som ingen kan stoppa. Med tanke på de politiska förslag som finns inför valet nästa år, inser man att politiska ideologier enbart ska ses som en form av religion som kan ge tröst åt de troende, men kan ställa till elände för andra.

Det är dags att vi inser vår egen begränsning när det gäller nya djärva mål. Att skapa förhoppningar om någonting som blir svårt att uppnå skapar bara besvikelse. Någon gång har jag läst att när man inte kan få det man älskar, måste man älska det man har. Bättre utgångspunkt kan man inte ha för att kunna skapa ett nytt och bättre samhälle. Det vi nu har är inte mycket att hurra över, för den som är sjuk, arbetslös, låginkomsttagare, ensamstående förälder, eller pensionär med låg pension.

Nu är det bara en kvart kvar innan maskinerna är färdiga, dags att vara lite nyttig för en gångs skull. 

Vaknade i morse med huvudet fullt av det jag samlat på mig några dagar. Tänkte inte sätta mig ner och skriva, men så blev det i alla fall. Tog del av vad löjliga familjen tjafsat om i riksdagsdebatten, det är en sorglig samling intetsägande figurer som bestämmer över våra liv.

Bonusdirektörer har jag hört till leda om, varför diskuteras inte riksdagspolitiker, som ständigt uppvisar en skrämmande dumhet och snikenhet. Inte minst då deckarförfattaren Bodström som gör reklam för sin egen bok från riksdagshuset. Han uppför sig som en sann socialdemokrat, var det en som sa i affären i förrgår.

De framgångsrika politikerna i vår kaotiska nutid, beundras för att vara kvicktänkta och pålästa. Vad hjälper det när minnet är dåligt på de äldre och att de unga antagligen inte hört eller missat, att man aldrig ska lägga alla ägg i samma korg. Hur ska det annars kunna förklaras att hela det politiska etablissemanget, satsar på åtgärder att skapa nya jobb och att hålla arbetslösa sysselsatta. Sätten att göra det är olika, men andemeningen densamma.

Ett förtroendeuppdrag i folkets tjänst innebär att de skattepengar som förvaltas, i första hand ska komma invånarna tillgodo. Många människor far illa i vårt land, behovet av hjälp kan inte de förtroendevalda blunda för. Pengar finns tydligen om man ser till vad både regering och opposition vill göra, ändå ökar de fattigas antal i rasande takt.

På SVT debatt pågår just nu en livlig ordväxling efter Lasse Ekstrands krav, att medborgarlön införs omedelbart. Anledningen till inlägget, var en rapport om hur ett och samma fall behandlades av 37 socialsekreterare. Det skrämmande resultatet blev att hälften beviljade bidraget, den andra hälften gav avslag. Med andra ord är det fråga om ett lotteri för den sökande, där vinsten är att få en förstående socialsekreterare.

Fungerar verkligen hela vårt trygghetssystem som ett bidragslotteri? För mig är det nog med att vi alla föds till att delta i livets lotteri. Kyrkan och Frälsningsarmén träffar många som fått nitlotter, men bland dem finns alldeles säkert inte någon yrkespolitiker. Visst är det märkligt att företrädare för de fattiga, inte har något problem att kunna försörja sig?

Om det inte är så att förtroendevalda politikers löner, inte tas från den gemensamma kassan som aldrig vill räcka till, varifrån kommer då deras lönepengar? Det finns skäl att misstänka att invånarnas skattepengar under många år, satsats och förlorats i ett politiskt skapat Pyramidspel, där bara några kammar hem vinsten och resten får betala.

Nåja, nog om det och tillbaka till debattinlägget. En som nappade på Ekstrands krok med medborgarlön som bete, var miljöpartisten Christian Valtersson. På den tiden jag var ung, kallades ungdomliga uppstickare för gröngölingar, vi hade inte erfarenhet nog att uttala oss. Det Valtersson skrev var säkert inspirerat av ungdomlig yra, förstånd kommer med tiden.

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, hans svar till Lasse Ekstrand fick mig istället att vilja gråta. Medborgarlön är ett gammaldags hemmafrubidrag, skrev Valtersson. Om det inte är för att hemmafruar inte betalar någon skatt, som staten, kommuner och landsting kan sätta sprätt på, vad är det då för fel att vara hemmafru?

För sextio år sen var det inte alls ovanligt med hemmafruar, en medveten politik för att öka statens inkomster drev dem senare ut i arbetslivet. Efter ett tag visade det sig att familjerna inte fick mer pengar att röra sig med. Det blev barnen som fick sitta emellan och på den vägen är vi fortfarande.

Att vi är på väg bort från 1900-talets industriella ekonomi, men även de traditionella jobben, kan man hålla med denne Valtersson om. Likaså att det behövs ett generellt, solidariskt och modernt trygghetssystem. Men för att det ska kunna genomföras, måste hela vårt samhällssystem ändras, vilket är politiskt ogenomförbart. Alla förslag till förändring genomsyras av att det gamla bevaras och en politisk kontroll är nödvändig.

Att genom politiska beslut skapa nya jobb fungerar inte och det har nog de flesta inom regeringen börjat förstå. Däremot är jag tveksam om Socialdemokraterna och Vänstern insett att världen förändrats de senaste hundra åren. Miljöpartiet blir ingen klok på, de tycks bara stirra sig bara blind på köttgrytorna som kanske väntar. Men att sänka arbetsgivaravgiften med tio procent, har vi inte hört det förut, men det visat sig rinna ut i sanden?

Receptet alla partier försöker tillaga är inte bara krångligt, det kan visa sig bli osmakligt också. Det tycks finnas bara två råvaror att ta av, utbildning och att arbetslösa startar egna företag. Det kan ses som en vacker tanke att uppmuntra unga människor till att utnyttja sin naturliga kreativitet och viljan att starta eget. Att starta ett företag är lätt som en plätt, men att kunna leva på det …

För att starta ett företag krävs inte bara ett rikt tilltaget startkapital, utan också att de nya företagarna ges frihet under ansvar. Vem kommer att förse de nya företagarna med pengar och vem ska ta hand om alla de som försöker men misslyckas? Ett politiskt lurendrejeri, det är vad det är.

Ingen kan idag säga hur en omställning till den tjänstebaserade och digitaliserade ekonomi som sägs ligga framför oss kommer att fungera. Ingen vet om det kommer att bli av överhuvudtaget, det finns för många om och men.

Jag blir inte klok på de grönas lösning för att vårt land ska kunna överleva i framtiden. Att sätta fokus på gröna jobb och hållbarhet, kan det vara någonting så flummigt som att vi ska satsa på självhushållning och att alla tilldelas en liten täppa att odla sina egna grönsaker på? För mig låter de grönas förslag, som att ett landsortsreservat dit tiden inte når ska skapas.

Bättre lösningar måste till, men de kommer att tvingas fram av omständigheterna och inte genom politiska beslut. Har skrivit ner någonting tänkvärt av Robert Browning, som inte minst våra politiker skulle behöva ta till sig och det lyder så här: Ingenting är mer förlamande för ambitionen och hindrande för din strävan eller för hela din framtid, än att jämt gå i samma hjulspår. Människan är skapad för att växa, inte att stå stilla.

Jamen, det är ju precis vad medborgarlön är tänkt att fungera som, att människorna tillåts växa, istället för att plattas till av lagar och förordningar. För mig låter det som att medborgarlön är enda lösningen på vårt lilla lands överlevnad. Men det blir folket och inte de politiska makthavarna, som kommer att gå i spetsen för ett införande.

Jag vet inte vad det beror på, men tankarna återkommer ofta till hur framtiden kommer att bli. Inte för egen skull, utan för barnbarnen och barnbarnsbarnen. De kommer att få betala för de politiska beslut som fattas med utgångspunkt från dagens förutsättningar och som ingen vet vilka konsekvenser de kommer att få.

Egentligen är det inte så konstigt att de ”rika” länderna, är de som drabbats hårdats när världsekonomin genomgår ett reningsbad. De har levt över sina tillgångar i många år. Tittar man på medlemmarna inom G20-gruppen, är de flesta med på gamla meriter. Ser man till den samlade skuldbördan, är det fattiglappar som diskuterar och försöker styra vår framtida ekonomi.

Inte ens den mest blåögde ser någon ljusnande framtid, vad gäller hur människorna i vårt land skall kunna försörja sig. Det handlar inte om hur många nya jobb som kan skapas, det handlar om vad vi alla behöver för att leva ett drägligt liv. De politiska tankegångarna utgår från statens, kommunernas och landstingens behov, invånarna ses bara som ett redskap att fylla det behovet.

Det är möjligt att den nu förda jobblinjen skulle kunna fungera vid en högkonjunktur, men när jobben istället försvinner är snedeffekterna som drabbar människorna förödande. De mänskliga tragedierna i jobblinjens kölvatten vittnar om, att ingen av de styrande oroat sig för att jobben kan komma att bli betydligt färre i framtiden.

En ständig ökning av konsumtionen är bara en utopi, ändå harföretagen gjort samma misstag med ett urverks precision och producerat mera varor än vad som kan säljas. Det är när det händer, som en lågkonjunktur inträffar, det måste till en andhämtningspaus bland konsumenterna.

Problemet är att när konjunkturen på nytt skjuter fart, är inte företagen villiga att betala lika höga löner som tidigare. De tekniska framstegen gör att människan snart inte behövs alls, för att kunna producera de eftertraktade varorna. Då uppstår nästa problem, ett betydligt intressantare. Om människorna inte behövs i produktionen, vem ska då ha råd att köpa varorna?

Ärligt talat skrämmer det de båda allianserna tänker gå till val på nästa år nästan livet ur mig. Det är en otäck ideologi som lyser igenom över hela linjen, arbete ger hälsa och välstånd. Vi har hört samma sak förr och sett att det inte stämmer.

Att som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern vill göra, skapa nya jobb genom att öka skatteuttaget av landets invånare, liknar mest politiskt självmord. Höga skatter skapar ingen välfärd, om så varit fallet hade vi varit en av de rika och högt stående länderna i världen idag. Att säga att vi är ett rikt land, är inte samma sak som att vara det.

Det finns ingen politisk dundermedicin som kan kurera ett sjukt samhällssystem, återstår bara att amputera bort det dödkött som annars kan orsaka ännu större skada. Nu menar jag inte att vi ska genomgå en enligt makthavarna lyckad operation, att patienten trots det i alla fall råkar dö. Så kan man ju nästan beskriva den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi. Så långt som att ta död på landet gick det inte, men många av landets kommuner och landsting, lider fortfarande av sviterna efter den operationen. Men statens och bankernas finanser repade sig snabbt.

Nu sitter vi i samma sits igen, frågan är hur de politiska makthavarna tänker göra. Trovärdiga bedömare talar om en segdragen förbättring av läget, att tillfrisknandet kommer att visa sig först om några år. Eftersom felbehandlingar numera snarare blivit en regel än ett undantag, känns det minst sagt oroligt.

Vad händer om ljuset i slutet på tunneln (som det finns de som säger sig se), visar sig vara strålkastarna från ett mötande tåg i full fart? Det kan mycket väl vara så, varningssignalerna blinkar för fullt, men ingen tycks bry sig om det.

De första tecknen på ett sönderfallande samhälle har vi sett under flera år, alla försök att reparera har istället förvärrat. Snart finns ingen annan utväg än att skrota vårt samhällssystem och börja om på nytt. Inte helt fel, eftersom det då finns möjlighet att utgå från invånarna behov, idag stämmer de inte alls överens med de politiska makthavarnas.

De flesta har säkert någon gång läst att livet, är det som passerar under tiden vi planerar för framtiden. Vad är då allas vår framtid? Tja, det är naturligtvis vår ålderdom, som förhoppningsvis de flesta kommer att få uppleva. Alla gör nämligen inte det. Väl där drömmer människor sig tillbaka och önskar att ha gjort något vettigt av livet, medan det fanns en möjlighet att göra det.

För den som är ung är det en fördel att veta vad man vill ha ut av livet, men det är ännu bättre att veta hur man ska kunna få det. Som ung finns fortfarande drömmar om framtiden, efterhand krossas de av verkligheten. Vi kan inte begära att livet ska behandla oss rättvist, tvärtom deltar vi alla i livets lotteri, där precis som i alla lotterier, nitlotterna är oändligt många fler än vinstlotterna.

Vad man kan önska sig är att livets lotteri kommer så nära vinst varje gång som möjligt. Ett steg mot det är att alla invånare ges en ekonomisk grundtrygghet, ingen ska behöva förnedras av företagsledare, arbetsförmedlingens, försäkringskassans och socialkontorens handläggare. Det är fria människor det handlar om och inte livegna, även om misstanken väcks många gånger att det blivit så i vårt land.

Bert Karlsson vill ha en diktator som styr vårt land, svenska folket röstar utan att veta vad de kan ställa till med. På sätt och vis har han alldeles rätt, inte många som lägger sin röst på ett parti har den blekaste aning om vilka konsekvenser det kan få. Hur SD och Piraterna kan trassla till det vid nästa val vet vi inte, annars är det hos ett av allianspartierna rösterna hamnar. Oavsett valresultatet nästa år kan vi förvänta oss nya kompromisslösningar, som alltid leder till halvmesyrer och som skadar mer än de gör nytta.

Det är inte bara de politiska makthavarna som just nu balanserar på slak lina, ett felsteg och fallet är ett faktum. 

Just nu är jag trött på uppblåsta politiker som tror sig veta bäst och den enorma offentliga byråkratiska apparaten, som är på väg att driva vårt land samma väg som det forna DDR. Likheten är skrämmande, trots att en borgerlig allians för närvarande styr landet.

När man upplever det som meningslöst att försöka få till en ändring, är det dags att ta time out på obestämd tid. Och det är precis vad jag tänker göra, det finns viktigare saker i livet att ägna min tid åt.

Det senaste året har många fått ställa om från att shoppa, till att köpa det nödvändigaste. En tuff omställning för den som vant sig vid en standard som matchat lönen, till att leva på betydligt mindre. En del klarar av det, andra inte. Än så länge kan vi inte säga vilka som klarat det, den närmaste tiden ger svaret.

När människan vant sig vid att kunna köpa saker, tittar de uppåt för att ta nästa steg. Mycket vill ha mer, därför är det otroligt enkelt att manipulera människor med möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Det är ett lockbete de flesta sväljer, men så visar det sig att det inte blir mera pengar över i alla fall. Sakta men säkert stiger priserna på det vi behöver och om inte företagen höjer sina priser, finns utrymme för regeringen, kommuner och landsting att ta ut nya skatter och avgifter. Vårt samhällssystem är så konstruerat, att invånarna ständigt måste öka inkomstnivån.

Det är märkvärdigt hur lugnt och metodiskt de stora företagen utnyttjat lågkonjunkturen i väntan på bättre tider. Företagsledningar förutspår en uppgång, men det kommer att ta tid. I väntan på bättre tider har många av företagen investerat i nya maskiner, med kapacitet att producera mycket mer än tidigare, men med färre anställda. Pengarna som använts är vad som annars skulle gått till löner för de som friställts.

Orsaken är naturligtvis att arbetskraft är dyr i vårt land, det är de små omkostnaderna som gör företagen konkurrenskraftiga. Arbetstidsförkortning och därmed lönesänkning har varit lätt att förhandla fram med facken, det blir kärvt att kräva löneökningar framöver. Lika kärvt blir det att få alla nu övertaliga i jobb igen, företagen har trimmats till att klara sig med mindre personal.

Att i det läget sätta sig och förhandla om höjda löner, är inte det ganska naivt? Vad ska facket göra om företagarna sätter sig på tvären och vägrar gå med på lönehöjningar, hota med storstrejk? Vill de ha sina medlemmar kvar tvingas de gå fram i filttofflor, annars kanske ännu fler jobb försvinner. De stora företagen (men även staten) tänker med ett kamrershjärta, om inte intäkterna överstiger kostnaderna, ser det inte bra ut i balansräkningen. Det är alltså utgifterna som måste hållas i strama tyglar, intäkterna kan företagen inte göra så mycket åt om det inte finns kunder, staten, kommunerna och landstingen däremot kan använda skattehöjningar för att balansera ekonomin.

Alla de politiska lösningar som presenteras tycks vara baserade på önsketänkande, att lågkonjunkturen snart är över och allt återgår till som det var förut. Istället borde de våga öppna ögonen, se sig omkring och säga: Här står vi nu och vet inte ett pilleskit om vad som väntar framöver. Det privata näringslivet krymper för varje gång lönerna höjs, vilket betyder att någonting drastiskt måste till. Vi måste räkna med att allt fler inte kommer att kunna försörja sig själva.

Det ständiga tjatet om att en tjänstesektor ska ta över och skapa de nya jobben som behövs gör mig bara ledsen. Det får mig att tänka på konsulter, människor som tvingas lägga fram rapporter som faller kunderna på läppen. Inga genialiska lösningar där inte, se bara vad konsulterna tvingats rövslicka inom landstingen och kommunerna. Ingenting får föras fram som kan oroa eller göra de makthavandes väljare förbaskade.

Problemet för tjänstesektorn är att kunna få uppdrag och för att det ska kunna fungera i ett litet land som vårt, innebär det att tjänsteföretagen måste köpa tjänster av varandra. Den framtida arbetsmarknaden är med andra ord nästan omöjlig att förutspå, ingen kan idag säga vilket behov som kommer att finnas. En fungerande kristallkula att läsa framtiden i, skulle vara värt en hel del att ha.

Inte undra på att jag ibland funderar över vart alla kloka människor tagit vägen? Eller är det så att de på ena eller andra sättet hindras dela med sig av sin klokhet? På annat sätt går inte att förklara, varför de mest fantastiska vansinnigheter presenteras som lösningar på landets problem. Vänsteralliansen är beredd att spendera rejält om de vinner valet nästa år och måste ha hittat ett par guldbyxor. Nu vet vi att sådana fantastiska byxor inte finns, men någonting som fungerar på samma sätt, kan tillverkas med invånarnas skattepengar. Det märkliga är att ingen inom vänsteralliansen kan säga vad invånarna kommer att få ut av satsningen. Alla kommer att få betala för den vara Mona och Co vill sälja, även om det ändar i ett enda stort fiasko. Resonemanget inom det politiska etablissemanget liknar det jag hört någon gång, har inte folket råd att köpa bröd, får de väl äta kakor.

Jag vet att det politiska motståndet mot medborgarlön är kompakt inom de politiska partierna. Tacka för det, medborgarlön betyder frihet för invånarna att göra vad de vill, vilket kommer att släppa loss krafter vi inte kan föreställa oss. Ensamstående mammor eller pappor kan studera på distans och vara med sina barn, kreativa och innovativa människor ges möjlighet att förverkliga sina drömmar och idéer. De enda som har något att förlora på ett införande av medborgarlön, är de som idag avlönas för att företräda invånarna, eftersom de inte längre kommer att behövas.

Men vad kanske ingen tänker på är att de verkliga makthavarna i landet är invånarna, de politiska makthavarna är enbart tjänstefolk som är till för att lyda order. Hur det i vårt land kunnat bli det omvända är oförklarligt. Eller kan det finnas en förklaring i det jag hittade nedklottrat på en lapp: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över, men tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning.

Men förlamningen håller på att släppa, många är beredda att kliva över den tröskel som tidigare känts som avskräckande hög. Genom försämrad samhällsservice har människorna lärt sig ta ansvar över det mesta som berör deras liv och självförtroendet har byggts upp.

Nästa steg blir att utnyttja den makt de har, förhoppningsvis genom att kräva att medborgarlön införs. Ser man till det politiskt skapade människofientliga samhälle vi nu lever i, kan ingenting bli sämre. Det är väl orsaken till att många redan nu, är beredda att visa sitt missnöje vid nästa val. Men vare sig SD eller Piratpartiet kan göra vårt samhälle bättre. Det ansvaret vilar helt och hållet på invånarna själva.

Jag kan inte låta bli att avsluta med ett citat av Leo Tolstoj, det lyder så här: Människans liv ändrar sig inte genom förändringar av de yttre formerna, utan endast genom varje människas inre arbete med sig själv.

Vi måste ställa oss själva frågan hur vi vill leva våra liv.

Jag håller på att lägga om livsstil, övergången från att bo i stugan till att bo hemma i lägenheten, tvingar mig till det. Ändå skulle jag inte vilja bo året runt i stugan som många gör nuförtiden. Det är ingen livskvalitet att leva som på fyrtiotalet, trots alla tekniska framsteg som gjort det lättare att bo utanför städerna. Miljövänligt är det inte heller, eftersom braskaminen måste brinna ofta för att hålla nere lysräkningarna.

Den tekniska utvecklingen förser oss med de mest fantastiska saker för att underlätta vår vardag, eller är enbart skapade för att roa. Garantitiden brukar vara ett eller två år. De nya ”leksakerna” hinner inte ens gå sönder, innan nya förbättringar dyker upp i affärerna, även de konstruerade att hålla garantitiden ut.

Vi är noga med att se till att det finns garantier på de varor vi köper och att de är märkta med bäst före datum. Det finns inga sådana garantier för oss människor, inte ens vilket vårt bäst före datum är. Trots det lever nutidens människor, som om de tror sig komma att leva i evighet.

Vad som än händer runt omkring, resonerar människan att det inte kommer att drabba dem själva och kopplar bort alla varningssignaler ur medvetandet. Man kan grubbla i evighet på vad som är människans drivkraft och ändå bara känna sig förvirrad. Det finns inte vare sig rim eller reson i hur den moderna människan fungerar, inte vad den tycker och tänker heller, för den delen.

Eftersom min fru sköter tevedosan tittar jag sällan på teve, men eftersom ljudet höjts med åren, kan jag höra vad hon tittar på från min skrivkammare när dörren är öppen. Av den anledningen var det möjligt för mig att höra vad någon kvinna sa på teve för någon dag sen. Samtalet som pågick fördes på engelska och jag kunde uppfatta att hon pratade om hur våra hjärnhalvor fungerar. Den ena av dem hjälper oss att vara närvarnade och leva i nuet, den andra håller visst reda på allting. På grund av avståndet till teven, reste jag mig från stolen för att gå in och lyssna, men hann inte längre än så eftersom min fru bytte kanal.

Det var bara att sätta sig igen, det är inte lönt att försöka få henne att titta på det som intresserar mig. Men under den korta stund jag kunde höra kvinnan prata, uppfattade jag det som att det är möjligt att genom träning, lära sig styra över besluten till önskad hjärnhalva.

Det slog mig att alla borde lära sig lite om hur vår hjärna fungerar redan i skolan. Kan vi lära oss att styra all verksamhet till rätt hjärnhalva, kanske vi får ett bättre liv, eller varför inte en bättre värld. Allting är tydligen beroende av hur hjärnorna på inte bara politiska makthavare, utan också folk i allmänhet fungerar. Om fel hjärnhalva tar överhanden och bryter kommunikationen med den andra, blir det enkelspårigt tänkande utan en tanke på konsekvenserna..

Varför det flög för mig vet jag inte, men Lasse Ekstrand skrev i sin bok Livbåt, om den svåra konsten att göra ingenting. Förhoppningsvis har det någonting att göra med att mina hjärnhalvor just nu kommunicerar. Arbetslöshet och sjukdomar har vi gott om i landet och en konst är det sannerligen för den som hamnat i ekorrhjulet och ofrivillig blivit arbetsnarkoman att göra ingenting.

I Ekstrands bok finns förklaringen till hur han upplevde det vid sin svåra sjukdom, men vad händer om en arbetsnarkoman som är ovetande om att han är det, blir sjuk eller arbetslös? Hur klarar en sådan av omställningen att inte behöva jäkta till jobbet, utan istället kunna gå tillbaka till sängen efter morgonkaffet, stapla upp kuddarna mot sänggaveln för att i lugn och ro läsa morgontidningen?

För mig låter det som rätt medicin för en människa som gått på högvarv och ”motorn” skurit ihop, eller inte behövs mer på jobbet. Men så fungerar inte den moderna människan, utan stressas på nytt av att inte ha ett jobb att gå till. Varför kan man fråga sig. En gissning kan vara att fel hjärnhalva tar kommandot och påverkar tänkandet. Med utgångspunkt från det, kan man förmoda att det ständigt pågår en strid mellan de båda hjärnhalvorna, vi har aldrig fått lära oss att styra dem.

Vid sjukdom eller arbetslöshet uppstår tydligen känslostormar i den halva som för tillfället styr tänkandet, vanligtvis den som inte hjälper till att vara närvarande och leva i nuet, utan den logiskt tänkande. Om det är den hjärnhalva som följer riktlinjerna från den inlärningsprocess vi alla genomgår från födseln, accepterar vi att våra liv styrs i en viss riktning.

Ja, egentligen lär vi oss tidigt att man kan köpa det man vill ha för pengar, alltså är det i de flesta fall pengar som fungerar som drivkraft. Eftersom pengar inte regnar från himlen, måste man arbeta för att få det man vill ha. Så långt är allting enkelt, det förklarar varför människor jagar livet ur sig för att tjäna pengar. Behovet av pengar övergår nämligen efter en tid att bli en nödvändighet för att kunna behålla det man skaffat sig, men också för att allt fler saker behövs. Människorna i arbetsför ålder säljer därför sina liv till den som kan förse dem med pengar.

Nu har vi nått ett läge då många människor inte behövs längre inom våra storindustrier och kanske inte heller kommer att göra det i framtiden. När arbetslösheten skenar iväg börjar politiker prata om utbildning, en totalt bortkastad lösning på problemet. Miljarder kronor försvinner utan att göra någon nytta. Den arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden, kan vi vara säkra på att inte har några som helst likheter med den vi haft.

Vi ska alltså inte stirra oss blinda på utbildning (eller ännu värre, marknadsutbildning), för att försöka utbilda människor som saknar läshuvud, eller de som fötts med läs- och skrivsvårigheter. Det finns många fler än vi ens kan ana, som kan räknas in i de grupperna. De kommer om de inte knäcks av utbildningen, att fortsätta gå arbetslösa, betygen är helt avgörande i dagsläget.

Orsaken är att de politiska makthavarna under många år låtsats att dessa individer inte finns, vårt land har en image att leva upp till. Eftersom en misslyckad skolpolitik som infördes i slutet på sextiotalet, har allt gjorts för att skyla över detta fiasko. Yrken som exempelvis städare och sopåkare har fått finare benämningar, men jobbet att utföra är fortfarande detsamma. Ser man det över hela linjen, har många med låglöneyrken fått en ny fin titel, istället för högre lön. 

Det behövs idag gymnasiekompetens för att få jobb till och med inom låglöneyrken, de med bästa betygen anställs först och tvingas av Arbetsförmedlingen ta jobben. Och så är det även inom hantverksyrken, där många utbildat sig men saknat fallenhet för det yrke de valt.

Naturligtvis borde misstaget rättats till för länge sen, det är den begåvade eliten som måste ges möjlighet att utvecklas, resten ska ges möjlighet att prova sig fram vad de vill hålla på med. Eftersom skolan kostar enormt med pengar varje år, skulle det dessutom spara skattepengar. Det verkligt stora problemet blir sen att behålla de färdigutbildade begåvningarna i vårt land, det sägs ju att råttor lämnar sjunkande skepp.

Vi har blivit pinsamt medvetna om att den tekniska utvecklingen inte längre sker i västvärlden, vad det beror på vet säkert någon. Det märkliga är att exempelvis Indien, har lika många välutbildade tekniker och ingenjörer, som vi har anställda inom hela den offentliga sektorn.

Bara det borde få våra politiker att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Med vårt urusla skolväsende som inte kan repareras i en handvändning, ser det mörkt ut för de som kommer att leva den dag klimatkatastrofen ska inträffa.

Den ekonomiska tillväxten på andra sidan jordklotet kommer att avta när deras löner stiger och västvärlden inte har råd att köpa deras varor, det har blivit så att vi globalt behöver varandra för att kunna överleva. Vårt land är alldeles för litet till folkmängden för att ens försöka vara med i den nuvarande kapplöpningen. I de folkrika länderna räcker det kanske att var tusende klarar av en högre utbildning (exempelvis till civilingenjör), i vårt fall måste ungefär var femte göra det, för att vårt land ska kunna hålla jämna steg. Hur det ska gå till i ett land där skolan under många år fungerat som förvaring istället för läroanstalt, är för mig obegripligt.

Verkligheten är skrämmande och framtiden oviss. Politiska vägar har visat sig inte leda någonstans, det kommer inte heller de nya som vi kommer att tvingas in på. Vi måste inse att arbete kanske är någonting vi kommer att göra helt frivilligt i framtiden. Inte i form av de traditionella industrijobben som blir allt färre, utan i form av att hjälpa varandra.

Alla politiska lösningar kostar inte bara enormt med pengar, de politiska makthavarna har inte den blekaste aning om de fungerar eller inte. En hel värld rör sig just nu på okänd mark, det behövs stigfinnare istället för politiska vägvisare som irrar kors och tvärs efter en karta som inte stämmer med verkligheten. I vårt nuvarande läge med en osäker framtid som väntar, måste det skapas en grundtrygghet som fungerar oavsett vad som händer. Den enda lösning vårt lilla land har råd med för att alla ska få denna grundtrygghet, är att införa medborgarlön.

Redan nu har en debatt om medborgarlön startat på allvar. Är du intresserad, så gå in på svt.se\debatt för att läsa Lasse Ekstrands inlägg. Jag har svårt att tänka mig att motståndarna till medborgarlön, kan komma med ett starkare argument, som kan försvara att inte införa det.

Efter att ha hört nödvändigheten av utbildning nämnas av båda blockens företrädare till leda, slog det mig att inom politiken finns inga krav på högre utbildning. Är det inte där vi ska börja kräva betyg på de kunskaper som fordras? Men det är klart, sunt bondförnuft är ju inte heller att förakta, om nu någon politiker begåvats med det, förstås.

Jag har ingen aning om vem Einar Löfstedt var, men om han är död efterlämnade han några kloka ord som inte minst vår utbildningsminister borde ta till sig. De lyder så här: Lärdom är en död vikt på vandringen, om den inte hjälper dig leva i verklighetens och handlingens värld.

Det är ett helsike att bli gammal, de flesta har säkert hört någon säga så. Att bli gammal är nämligen frustrerande, viljan att göra saker finns kvar, men att göra som tänkt var är inte det lättaste. Anledningen är att kroppen inte vill lyda som i ungdomens dagar och allting tar längre tid. Det är lätt att överskatta förmågan, eftersom många äldre känner sig unga till sinnet långt upp i åren.

Läste en artikel i GD förra veckan att någon var inne på samma sak. Ja, inte att vi blir skröpligare med åren, utan att gruppen pensionärer blir allt större i snabb takt. Det måste naturligtvis de makthavande ta på allvar, men receptet att alla måste arbeta längre är fel väg att gå. Var och en måste själv få bestämma om de vill jobba längre eller inte, de känner sin kropp bättre än någon annan.  

Inte alla blir gamla, det hör till livets lotteri, varför klaga över en så fantastisk sak som att ha lyckats uppnå en aktningsvärd ålder? Att många klagar beror till viss mån på besvikelse, för de allra flesta har inte livet blivit som de tänkt sig. De flesta av pensionärerna har varit med om att arbeta sexdagarsvecka, många grämer sig över att det berövade dem möjligheten att få njuta av sin ungdom. Något välstånd har de aldrig upplevt, i bästa fall har de under hela sitt arbetsliv lyckats spara ihop pengar till begravningen. Många har inte ens klarat av det, de har tvingats ta av sina besparingar de senaste åren för att överleva.

De som befinner sig mitt uppe i ett yrkesliv, ägnar sällan eller aldrig en tanke åt att åren rinner iväg och att de en dag själva blir gamla. Pensionsdagen ligger långt fram i tiden, inte ens hotet att tvingas jobba längre tycks avskräcka. Det mänskliga psyket verkar vara så konstruerat att många upplever ålderdomen som en överraskning, för många kommer säkert pensionens storlek att bli det också. Men gemensamt för alla är den fasansfulla upptäckten: Hur kan det vara möjligt att tiden gått så fort!

Vad som förvånat mig många gånger är, varför inte de äldre höjt sin röst och talat om för ungtupparna inom politiken när fattade beslut varit alldeles åt helsike. Efter alla år av omedvetet införskaffad visdom bör de ha rätt att göra det. Ett långt liv har gett dem erfarenheter om vad som fungerar eller inte. Många misstag skulle kunna undvikas genom att rådfråga de äldre, som sett att teori och praktik är två vitt skilda saker. Faktum är att de äldre ska ses som en levande facit, de har svaren på vad som fungerat, men också på varför vissa saker inte fungerat.

Jag har för vana att stanna upp och prata med folk, kända eller okända. För mig blir det alltid intressanta ordbyten. Ibland får jag en känsla av att det finns ett inneboende behov av att prata av sig hos många äldre. De känner sig nedtryckta av orättvisor, många är heligt förbaskade över att de lurats av sina politiska företrädare. Man får en känsla av att de som mest misstror de politiska makthavarna, är de gamla fattigpensionärerna och det med all rätt.

Ser man tillbaka lurades de att betala för ett folkhem som aldrig blev av. De kunde läsa om hur en organisation byggdes upp för att ta hand om alla från vaggan till graven, men längre kom det aldrig. Vi nådde inte ända fram var politikernas förklaring och folket lät sig nöja med det. Varför organisationen som skulle ta hand om invånarna blev kvar, var det inte ens någon som kom sig för att fråga om.

De gamla (många av dem fattigpensionärer) har varit med om en resa genom livet som kantats av ständiga löften om en tryggad ålderdom. Genom att solidariskt dela med sig, skulle samma solidaritet även omfatta dem på ålderns höst. En gammal man jag talade med hade länge funderat över vilka han varit solidarisk med. De svaga grupperna och de lågavlönade har inte fått det bättre med åren, trots ständiga löften vid varje ny valrörelse. Han vägrar numera att rösta, det överlåter han åt de yngre.

Generationsklyftan har blivit allt tydligare för varje år och ingen politiker har brytt sig om att det blivit så. Framtiden tillhör de unga och inte de äldre, det gäller att hålla sig väl med de som blir kvar längst. Ser man det politiska uppdraget som ett yrke som ska föda dem så länge de lever, är det lätt att tänka i de banorna.

Under krigsåren (men även strax efter) föddes många barn och när snart alla fyrtiotalister gått i pension, är det en ansenlig mängd människor som inte bara har bättre pensioner än tidigare grupper, de har också skinn på näsan. De kommer att kräva att samhället får en annan och människovärdigare syn på äldre människor.

Passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem, var ett uttryck som var vanligt förr i tiden. Många av de nyblivna pensionärerna har klivit ur galoscherna och emigrerat på gamla dar, vilket knappast är någonting som tagits med i de politiska beräkningarna. Ett enormt avbräck i penningflödet till kommuner och landsting, staten tar sin del av kakan även av den som flyttar utomlands. Det enda som hindrat en större utvandring är vår svaga krona, inte att vårt samhälle blivit bättre att leva i.

Man kan räkna med att huvuddelen av fyrtiotalisterna kommer att leva åtminstone runt tjugo år framöver och under den tiden hinner även femtiotalisterna och en stor grupp av sextiotalisterna gå i pension. För något år sen höjdes oroliga röster att arbetskraften inte skulle räcka till, i nuläget borde de oroa sig över om pengarna kommer att räcka till. Det är inte det privata näringslivet som kommer att behöva mest folk framöver på grund av pensionsavgångar, utan de offentliga verksamheterna som avlönas med skattemedel.

Jag kan tänka mig att vår nuvarande regering gör allt för att få sitta kvar ytterligare en period, men valfläsket börjar redan bli härsket och luktar illa. Jobbavdraget har skapat någonting som är lätt att väcka i vårt land, den omtalade svenska avundsjukan. För att inte ge vänsteralliansen övertaget, måste alla övriga som inte kan dra nytta av jobbavdraget kompenseras. Löften kommer säkert att ges om både det ena och andra, att släppa ifrån sig makten frivilligt är inte att tänka på.

De löften man kan förvänta sig kommer att väcka förhoppningar som inte kan infrias, det sätter bristen på pengar stopp för. Alla de som i dagsläget kan ta del av jobbavdraget, är dömda att betala tillbaka genom att tvingas jobba tills de stupar. Se bara på hur vårt nuvarande samhällssystem fungerar, det går inte ens att få benådning på grund av sjukdom.

Det lutar åt att svenska folket har att välja mellan pest eller kolera vid valet nästa år.

Hade ingenting nytt att läsa igår kväll. Eftersom det nu är ordning och reda bland böckerna, började jag leta bland de böcker som skänkt mig glädje för många år sen. Alla de gamla böckerna som undgått att slängas i väggen fanns där, det var bara att välja. Jag blundade och snurrade ett varv och satte sen fingret på en bokrygg och det visade sig vara Olle Länsbergs Käre John.

Nu vet jag varför boken sparats, den vid den tiden ofta utskällde Länsberg var en underbar berättare. Min första tanke var att läsa färdigt den nu på morgonen, det är så jag fungerar, därför har jag nu läst ut den.

Enligt termometern är det inte kallt, runt sju grader just nu, men ser inte inbjudande ut för att ta en promenad i, så det blir nog att blunda och peka på någon bokrygg i bokhyllan idag också.

Att städa upp omkring sig kan vara nyttigt ibland. Om inte annat kommer saker fram som man letat efter, eller inte kommer ihåg att man samlat på sig. Varför man lägger på hög för att använda senare är svårförklarligt, men det har hamnat där av någon orsak.

Hittade när jag städade upp bland högarna i min lilla skrivhörna en massa gamla anteckningar. Nötta av tidens tand som man brukar säga, fanns en massa skrynkliga papperslappar där jag skrivit ner kloka ord. Fastnade för en lapp som jag inte har den blekaste aning om vem som skrivit det jag kluddat ner i all hast, men så här stod det på lappen:

Haka inte fast dig i tron att du är som du är och måste så förbli. Du måste vara en ständigt växande organism, vars innersta drift är förnyelse, utveckling, aldrig stillastående. Bryt dina vanors skal, dina fördomars fängsel. Var alltid redo att göra något nytt, att lära mera, att stiga upp på dina rättade fel för att nå allt högre frukter i livets träd.

Att det är någonting gammalt, skrivet av någon som grubblat över livet står utom all tvivel. Kanske någon känner igen texten och kan upplysa om vem som skrivit den och i vilket sammanhang. Den dag jag skrev ner texten på lappen, såg jag den antagligen i ett större sammanhang och plockade bara ur själva kärnan.

Jag har aldrig sett mig själv som en organism som ständigt måste växa. Det jag känner igen mig i är driften att förnya, att utveckla mina tankar och att ständigt vara på språng. Orsaken har jag alltid trott var nyfikenhet och min medfödda misstro mot auktoriteter, som med tvärsäkra uttalanden tydligt visar att de inte vill bli motsagda. Jag tar det alltid som en utmaning.

Jag lärde mig tidigt att auktoriteter blivit det på gamla meriter och eftersom förändringar sker hela tiden, varför då bry sig om vad de har att säga. Om det räknas som fördom, kommer jag aldrig att bryta det fängslet. Några andra fördomar har jag mig veterligen inte.

Att bryta vanors skal är någonting alla borde göra, inte minst jag. Vi binder oss själva till händer och fötter genom att vanans makt är stor, det har de flesta på något sätt fått uppleva någon gång. Det är svårt att lära gamla hundar är ett talesätt de flesta har hört talas om, men människan tycks vara mer svårlärd än gamla hundar. Erfarenhet kommer av misstag, men det har vi svårt att ta till oss och lära oss av.

Jag har aldrig haft svårt för att ge mig på något nytt och läshungern har alltid drivit mig att lära mera om det som intresserat mig. Vad jag hittills inte klarat av, är att kliva upp på mina rättade fel för att nå högre frukter i livets träd. Skulle jag försöka rätta till alla fel som gjorts under mitt liv, skulle jag se livets träd från ovan och så är det nog för de flesta. Vad som menas med högre frukter i livets träd har jag svårt att få grepp på. Är det framgång eller enbart tillfredsställelse som menas? För mig räcker det gott och väl att vara nöjd med de livets frukter jag smakat på.

Kanske just det är meningen med livet, att kunna se tillbaka och vara nöjd med det man upplevt. Att läsa böcker gör ingen klokare, men man blir mera människa lär någon ha sagt. Förhoppningsvis har alla de tusentals böcker jag läst, gjort mig till en bättre människa, men det är ingenting jag själv kan avgöra.

Vem vet, det stora felet med dagens samhälle är kanske, att folk läser alldeles för lite. Att de inte har tid och kraft över för annat än att försöka överleva. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Tiden vill inte räcka till. Som pensionär borde man ha all tid i världen, istället jagas man av klockan. Det är så mycket som ska hinnas med, trots att jag försöker bromsa min fru. Jag har en känsla av att kvinnor har svårare för att varva ner, de ser allting som behöver göras.

Man brukar säga att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete och visst nöter det eviga städandet. Själv är jag en slarver när det gäller att hålla ordning omkring mig, ändå vet jag precis var jag ska hitta det jag behöver. Därför uppstår kaos när det i all välmening städas upp där jag brukar krypa undan.

Har märkt att politiker oavsett kön, på alla sätt börjar likna städgalna fruntimmer. En del av dem ställer till med korsdrag i sin iver att vädra ut unken luft, andra sopar för glatta livet. De som sopar ivrigast, är de som sopar saker och ting under mattan. Den kategorin tycks finnas inom kommuner och landsting, det är mycket skit företrädarna lämnat efter sig och om de varit partikamrater så …

Vad man kan läsa har Mona Sahlin drabbats av städiver, allting ska ställas till rätta om hon och hennes vänsterallians vinner valet. När jag först läste det, trodde jag inte det var sant. Oavsett om det är Mona, odugliga rådgivare, eller partiets betongrövar som kläckt denna vansinniga idé, visar det att politiker och ”vanligt” folk, lever i skilda världar.

Kan det vara möjligt att den kollapsade folkhemsdrömmen fortfarande är partiets ledstjärna? På annat sätt kan man inte tolka att Socialdemokraterna tänker gå till val på att höja skatterna. Lösningen på alla problem som hotar att övergå i en samhällsupplösning, är alltså att politiska företrädare ska ta hand om och fördela skattepengarna. Jösses, det är ju vad som orsakat att pengarna inte räckt till tidigare. Politiskt tillsatta personer kan inte hantera pengar, de rinner genom fingrarna på dem.

Höjda skatter drabbar alltid de sämst ställda grupperna, en stor del av de tilltänkta skatteintäkterna kommer att gå till allmosor för att de sämst ställda ska kunna överleva. Jag har hört en politiker på fullt allvar säga att alla har råd med att betala några hundringar extra i månaden i skatt. Den som uttalar sig så, visar bara att han tittat i den egna plånboken, fylld med skattebetalarnas pengar.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag, utan det som knappast går att undvika, nämligen att fastighetsbubblan kommer att spricka. Ni har säker någon gång hört att tyskar har kallat oss dumma svenskar. Orsaken har varit de vansinniga beslut svenska makthavare tagit, men också uttalanden som med fog har kunnat misstänkas om det stått rätt till i huvudet på dem.

Kanske har dumheten smittat av sig på en stor grupp ”vanligt folk”, på annat sätt går inte att förklara att folk fortsätter att låna för att köpa bostäder till överpris. Visserligen styrs priserna av tillgång och efterfrågan, men det försvarar inte att priserna på fastigheter stiger trots den kris vi fortfarande inte sett slutet på.

Riksbanken har jag väldigt lite förtroende för, kanske för att den inte är så självständig som det sägs. Riksdagen ska inte kunna utöva påtryckningar men behöver det inte heller, eftersom Riksbanken ofta ställer till det för sig på egen hand. Avvägningen när det gäller att hantera räntan på rätt sätt är en fråga om att hjälpa eller stjälpa. En för snabb ekonomisk tillväxt skapar överhettning och inflation, som är minst lika förödande som en finanskris.

I nuvarande läge är bankerna vinnare, hur länge återstår att se. Genom att både spar- och låneräntan är historiskt låg, lönar det sig bättre att slösa än att spara. Det har en stor del av svenska folket tagit till sig. Trots krisen har det fortsatt att konsumeras på kredit, det sägs ju att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe. Nja, man ska inte vara för säker.

Varför stirra sig blind på konsumtion för att få fart på tillväxten? Uppväxt under krigsåren lärde jag mig en betydligt bättre metod att få det som fanns att räcka till, nämligen ransonering. Kanske vore det klokt att införa ransonering på både pengar och jobb, det skulle skapa en jämställdhet utan like. Vår regering skulle till och med kunna hålla seminarier om det och lära övriga världen hur det ska gå till. Det skulle ge bättre gehör än det våra makthavare kämpar frenetiskt för, att vårt land ska ligga i spets för att rädda vår miljö.

Nåja, miljön är inget hett ämne just nu. Det är däremot bonusutbetalningar på miljontals kronor, som tycks ena inte bara EU, utan också medlemsländernas regeringar. Alla är överens, någonting måste göras för att förhindra snikna bankdirektörer att sko sig på sina kunder. Den misstänksamme anar att det handlar om att blickarna ska vändas åt annat håll än mot ”moraltanterna” själva. Fantasilöner och feta pensioner som utbetalas till de så kallade folkvalda, väcker också ont blod.

Jag får väl säga som någonting jag läst en gång och som fastnat i huvudet: Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. De ska komma långt tidigare. 

Ja, så är det då slut på någonting som brukar kallas Indiansommar, en årets sista värmeperiod när det egentligen ska vara lite kyligt och grått. I det närmaste sommarvärme i september är vi inte vana vid, kanske en kompensation för den halvskrala sommaren i vår del av landet. Men så svepte kylan in med nordlig vind som en påminnelse om vad som komma skall. Det känns vemodigt när frosten färgar gräset vitt, träden skiftar färg och mister sina blad. Själv skiftar man till varmare ytter- och underkläder, de långa kalsongernas natt har börjat så smått. Tankarna blir plötsligt mörkare, man inser att tiden rinner iväg utan att man kan göra någonting åt det.

Varför jag nästan ständigt grubblar över hur vi stackars människor ska få det bättre, beror antagligen på att vi inte har det så lätt. Människan utnyttjas på alla sätt, många börjar känna sig som en mjölkkossa för staten, kommunerna och landstingen. För att inte glömma bort varför, påminns vi ständigt att så måste det vara, annars ryker vår välfärd all världens väg. Ja, det lilla som finns kvar.

Anledningen, om det nu finns någon eller att det bara blivit så, kan vara någonting som överförts från tidigare generationer. Hur det kunnat vara möjligt att manipulera människor till att låta sig utnyttjas, finns det många förklaringar till.

Min generation växte upp under krigsåren då det på stora affischer stod: En svensk tiger. Det fanns ett hot i de orden och många av de som fortfarande är i livet sen den tiden, har tigit sen dess för att inte dra på sig makthavarnas ilska. Även idag försöker politiska makthavare skrämma till tystnad, men numera är invånarna inte lika lättskrämda.

Tvärtom växer motståndsgrupper fram som ifrågasätter varför folkvalda makthavare ska bestämma vad invånarna får eller inte får göra. Det fantastiska är att de politiska makthavarna genom sina försök att på alla sätt kontrollera invånarna, visar att det är de som är rädda. Signalerna är tydliga att deras makt är på väg att försvagas, de vill ju för allt i världen inte tappa kontrollen över invånarna. Jodå, makt berusar och det är lätt att i detta tillstånd bli övermodig. De tycks inte ens ägna en tanke åt den baksmälla som brukar bli följden.

Rädsla är alltså någonting som inte ska underskattas. Jag är inte religiös av den anledningen att den kristendomsundervisning som var obligatorisk i skolan vid den tiden, nästan skrämde livet ur mig. Vi proppades fulla med den Lutherska läran, lite av brott och straff. Den som inte följde den smala vägen, skulle inte heller få uppleva salighet efter döden. Man kan fråga sig om salighet är att försvinna i en rökpuff ur krematorieskorstenen, det är ju vad vi har att vänta.

På något vis uppfattade jag religionskunskap som ren skrämselpropaganda och gör det fortfarande. Du måste leva si och så, annars … Det kan vara anledningen till att även politiker hakade på, de såg att skrämseltaktiken fungerade. Den skrämselpropaganda som var så vanligt förekommande under socialdemokratins långa maktinnehav, sitter som jag nämnde ovan djupt inympad på de människor som var med vid den tiden.

Socialdemokraternas hot om vad som skulle hända om det fruktansvärda högerspöket kom till makten, var väl det mest förekommande och fungerade varje val fram till mitten på sjuttiotalet. Det påstods till och med att soffliggare, de som inte gick till valurnorna, bidrog till att lägga sin röst på högern. Hur det påståendet går ihop kan inte jag begripa.

Numera skräms vi av att vår miljö kommer att straffa oss, för att vi tagit till oss den tekniska utvecklingen. Socialdemokratins skrämmande budskap idag är att skatterna måste höjas, annars … Tja, var och en blir salig på sin tro. Men visst är det fantastiskt vilken effekt rädslan har på oss, vi kämpar på i vårt anletes svett till dess vi dör. Det sorgliga är att ingenting får vi med oss av det vi slitit för att få.

Naturligtvis måste man ställa sig själv frågan varför vi föds. Meningen måste väl ändå vara att vi, de intelligenta varelserna på vårt jordklot, ska kunna leva våra liv fullt ut. I det stora hela har vi inte lång tid på oss, nedräkningen börjar redan den dag vi föds.

Och vad gör vi, ödslar tid och kraft på att inte bara jobba för att föda oss själva och familjen, utan också en massa människor som säger sig ta hand om saker och ting åt oss. Vad det handlar om är i själva verket att dessa företrädare, utnyttjar oss på samma sätt som ständigt hungriga gökungar i ett fågelbo. Det är dags att gökungarna knuffas ur boet, vi orkar inte föda dem.

I det konsumtionssamhälle vi levt i ett tag, är det förståeligt att människor är rädda för att förlora sina jobb. Rädslan att inte klara av räntor och amorteringar på huset, bostadsrätten och i många fall även bilen sitter som en tagg i bröstet. Finanskrisen och lågkonjunkturen har varit en fingervisning för många om att ingenting varar för evigt, man kan förlora allt om det vill sig illa.

So What! Ingen har blivit lycklig av en massa prylar och pengar klarar oss varken undan sjukdomar eller döden. Evigt liv kan vi bara få om vi inte dör och det kan vi ju glömma. Att låta livet passera utan att verkligen ha levt, istället för att bara varit närvarande är ett bortkastat liv.

Men vågar vi verkligen dra ner på kraven om ständiga förbättringar som bara ger motsatt effekt? Ärligt talat tror jag det, därför att som vi nu lever, berövar vi våra barn, barnbarn och barnsbarn deras framtid. Vem vet, kanske vi är på väg att ta död på mänskligheten genom vårt nuvarande sätt att leva. Att ändra livsstil och skaffa nya värderingar om vad som är viktigt här i livet, är första steget mot ett bättre samhälle. Det gäller bara att se möjligheterna istället för problemen, det lär till och med någon politiker ha sagt. 

Kunde inte förmå mig slå på datorn när jag vaknade strax efter fem. Tidningen är alltid sen numera så jag gick och lade mig igen. Jag som aldrig brukar kunna somna om, slocknade nästan omedelbart och vaknade av att solen tittade in i sovrummet. Det var länge sen kaffet smakade så bra en morgon och som en bonus kom tidningen strax efter, det hade varit ett strömavbrott som försenat den kunde jag läsa.

Som vanligt handlade allt om dagens nonsens, men vanans makt är stor så man bläddrar igenom den i alla fall. Landstingspolitiker försvarar en skattehöjning, den enda synbara effekten av att de gör någonting alls. På något sätt känns allting som gammal och utnött, det är samma teman som styr nyhetsrapporteringarna.

Det talas mycket om att vi måste rädda vår värld från en framtida miljökatastrof, till och med mera än om att jobb fortsätter att försvinna. I och för sig visar det att ha arbete inte är hela världen, eller hur man nu ska tolka det. Visserligen är det stick i stäv med jobblinjen som väl fortfarande gäller, att alla ska ha ett jobb för att kunna försörja sig själva.

Jag kan förstå att många inte blir klok på vad våra politiska makthavare håller på med. Om jobben är så viktiga, varför då slösa tid och kraft på någonting som ligger långt fram i tiden. Det är egentligen otroligt naivt att ens tänka sig att vi ska kunna påverka naturens gång, utan att vi riskerar drabbas av en snedeffekt. Det ljumma intresset vid G20-mötet visar dessutom, att pengarna behövs till annat just nu i de rika länderna, men dit räknas ju inte vårt land.

Jag tror inte vår nuvarande regering ens har en susning om vad som kommer att hända den dag vi lyckats få ner utsläppen av koldioxid till ett minimum. Hur kommer det på sikt att påverka växtligheten och därmed också de vilda djuren om koldioxiden kan minskas till ett minimum? Antagligen ligger svaret så långt fram i tiden, att de flesta av oss nu levande hinner dö innan dess, därför är det fullkomligt ointressant för min del. Jag har ett liv att leva och ta vara på i största utsträckning.

Men egentligen är det ju så att hela vårt samhällssystem i sin nuvarande form, tar ut förskott på kommande inkomster. Eftersom skattepengarna inte räckt till, har betalningen av det vi redan förbrukat skjutits på framtiden. Pensionspengarna är försnillade för länge sen och någon måste ju betala de löpande utbetalningarna. Man kan säga att staten, kommuner och landsting hela tiden åker snålskjuts på de som kommer efter.Vår generation har varit utsatt för samma sak, därför kommer vi aldrig ikapp. Hur länge går det att ta ut förskott på framtida inkomster?  

Från det ena till det andra, har jag varit inne på att mycket går ut på att vi måste vara duktiga och prestera. Det gäller inte minst de som går i skolan. Hur ska elever kunna prestera i ett skolsystem där lärare fråntagits möjligheten att lägga upp undervisningen? Nu har regeringen till slut kommit fram till att orsaken till de dåliga studieresultaten är kommunernas fel, eller rättare sagt de politiskt skapade kunskapskontoren. Politiskt tillsatta personer inom kunskapskontoren, har fungerat på samma sätt som om man tillsätter bocken som trädgårdsmästare.

I ivern att visa sin duglighet, blir allting tvärtom för de politiska makthavarna. Vad de egentligen håller på med är att det byggs och rivs ner, en kretsgång för att hålla människor i arbete. Kvantitet har fått gå före kvalitet av samma anledning. Man blir kallsvettig av att tänka på de värdefulla naturtillgångar som använts till slit och slängprodukter.

Även satsningen på alternativa bränslen är någonting vi börjar ana kommer att visa sig förödande för alla de människor som redan idag svälter. Vad vi håller på med är i själva verket att som stormtruppssoldater meja ner de hinder som ligger i vägen för den utveckling de styrande stakat ut vägen för. Ingen tänker så långt att hindren finns där som en varning, hit men inte längre.

Vi måste innan det är för sent inse att det finns saker som inte går att styra, ja, att vi inte ens ska försöka. Att jobben försvinner är ett utmärkt exempel. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de politiska makthavarna spenderar på att försöka skapa nya jobb, de kan lika gärna slängas bort. Nya jobb växer fram ur ett behov, det kan ingen politiker påverka.

När politiker bekymrar sig över stigande arbetslöshet och om jobben överhuvudtaget kommer tillbaka, är det för egen skull, det bör vi ha i åtanke. Skulle arbetslösheten bli permanent på en nivå runt tolv procent, har de all anledning att vara oroliga.

Varför ingen politisk makthavare kommit på tanken att vi kanske måste sätta oss ner och låta livet gå sin gilla gång för att anpassa oss till de nya förhållandena kan jag förstå. Att vänta och se hur saker och ting utvecklar sig ses som ett svaghetstecken, det borde istället ses som ansvarsfullt.

Det är inte ansvarsfullt att med invånarnas pengar försöka påverka vår miljö i en viss riktning, eller kasta bort pengar på att hålla arbetslösa sysselsatta. Om vi ska kunna rädda vår miljö, måste vi lära oss leva tillsammans med den på naturens villkor. Samma sak med människan, om ett samhälle ska kunna överleva måste det ske på invånarnas villkor. Tyvärr kan vi glömma båda lösningarna, så länge vi har politiska makthavare och ett byråkratiskt samhällssystem.

Mänsklig dumhet som grund för politiska beslut, orsakar större skada än en naturkatastrof.

Vaknade klockan fyra och kunde inte ligga kvar i sängen. Den ständiga strömmen av tankar kring både det ena och andra borde börja sina efter allt jag skrivit, istället fylls det hela tiden på med nytt. Man kan inte skriva av sig för att tömma huvudet som det sägs, tvärtom skapar det bara plats för att fylla på med nya tankar kring hur vårt samhälle spårat ur.

Kanske dramatiserar jag det hela, men min åsikt är att ledande politiker inom kommuner och landsting, börjar bli ett hot mot det som kallas vår välfärd. Beviset på att de förtroendevalda inte är kvalificerade för sina uppgifter är de ständiga underskotten inom kommuner och landsting. När privata vårdföretag och skolor uppvisar vinst, går de offentliga verksamheterna med brakförluster. Naturligtvis borde skattebetalarna få veta orsaken, så ska det ju fungera med politiskt valda företrädare. Men så fungerar det inte.

Hur politiker kan komma fram till att det måste vara något fel på själva systemet, när en likartad verksamhet går med vinst i privat regi, är minst sagt underligt. Att underkänna det politiskt skapade systemet, är ett underkännande av sin egen roll i det hela. Mig säger det att politiker inte borde få komma i närheten av våra skattepengar, de saknar kunskaper att förvalta dem på rätt sätt.

Eftersom det handlar om invånarnas skattemedel, borde politikerna som företrädare för väljarna titta närmare på orsaken till att de offentliga verksamheterna går med förlust. Nu menar jag inte att de ska vända på alla stenar (som politiska makthavare ofta säger), utan ta reda på vad de som vänder på stenarna kostar och om de verkligen behövs. Klarar de inte av den uppgiften, bör de omedelbart ställa sina platser till förfogande.

Frågan är om vi behöver politiska ledningar inom kommuner och landsting, de kostar enormt med pengar både i nutid och i framtiden. Det är där enorma inbesparingar kan göras, men så länge politiker har makten att besluta, kan vi inte förvänta oss någon ändring.

Om det är någonting de politiska makthavarna lärt sig under åren, är det avarterna inom det privata näringslivet. Politiska makthavare har till och med varit duktigare på att besluta om väl tilltagna fallskärmar och pensionsavtal än det privata näringslivet. Det sparkas ytterst sällan ut någon från den politiska gemenskapen, utan nya uppgifter eller nödlösningar skakas fram. Inom det privata näringslivet finns inga ”hatthyllor” för övertaliga chefer, inte heller befordras de som visat sig vara odugliga genom att sparkas uppåt.

Mig veterligen har vi aldrig fått rösta om de förmåner politiker beviljat sig själva med hjälp av lojala partikamrater. Men pengarna tas från de skattemedel som inte räcker till vad de är avsedda för, det är sju resor värre än giriga direktörers bonusar, som från politiskt håll så skarpt kritiserats.

Den bristfälliga redovisningen om vart alla skattepengar tar vägen är rent ut sagt en skandal. Skulle kostnaderna för avdankade och nuvarande politiker öppet redovisas, kan man befara upplopp. När man tänker efter, kanske just det är anledningen till att de inte redovisas. De som säger sig vara en garant för en fungerande demokrati, har gjort om spelreglerna för hur en demokrati ska fungera.

 Med ett år kvar till valet vågar ingen kommun- eller landstingspolitiker besluta om någonting som kan reta upp väljarna. Majoritetsstyre innebär nuförtiden att flera partier är inblandade och det fordrar att hänsyn ska tas även till deras väljare. Jag har full förståelse för de som redan nu säger sig strunta i valet nästa år.

Vad jag kan förstå kommer det att betyda, att de mindre partierna ges en möjlighet att ställa till det för de båda allianserna. Jag tror inte de båda alliansernas stora partier, kommer att ha råd med att uppmuntra sina trogna väljare att hålla ett öga på om kamrat fyra procent behöver hjälp att klamra sig kvar i Riksdagen. De kommer att få fullt upp med att hålla ställningarna för egen del.

Frågan är om landets invånare nöjer sig med att de politiska partierna i princip bara satsar på två saker inför valet nästa år, miljön och arbetslösheten. Miljön borde inte alls diskuteras i ett läge då större bekymmer lurar runt hörnet, som att till exempel fastighetsbubblan spricker. De flesta länder har tagit smällen det senaste året, det skulle inte förvåna mig om det händer vårt land inom ett par år, eftersom vi alltid tycks drabbas med en fördröjning. När andra rest sig ur askan hamnar vi i elden.

Jag har svårt att se arbetslösheten som det stora samhällsproblemet, även om vi ständigt får höra att det är så från politiskt håll. Vårt framtida problem är någonting som kommer smygande och sakta men säkert kommer att påverka människorna och hela vårt samhälle, nämligen det prestationskrav som hotfullt viner som en piska över ryggen på invånarna i arbetsför ålder.

I vårt moderna samhälle är det en fråga om vad vi gör, vad vi åstadkommer och vad vi vill. Vi har blivit ett folk som är så upptagna med vad vi kan göra, vad vi vill och vad vi kan åstadkomma, att det sista vi tänker på är vilka vi egentligen är.

Sanningens ögonblick kommer den dag det händer, det som vi inte ens vågar tänka på kan hända, nämligen att vi blir sjuka. Arbetsskador i form av problem med nacke, axlar och rygg börjar göra sig påminda redan i medelåldern (i många fall till och med tidigare) och problemen förvärras genom prestationskravet. I det kravet ingår att inte bli sjuk.

Den som inte bryter ihop den dag allt brister, knyter säkert näven mot himlen och skriker: Du kan inte göra så här mot mig, jag är en människa. Om det är det är de politiska makthavarna som vreden vänder sig emot och näven knyts, vet bara den som gör det. Jag gissar att det knappast är mot den Gud som bor i himlen, utan de vanliga dödliga som befinner sig högt uppe i det blå.

Men på gott och ont, vilket fruktansvärt uppvaknande för den som drabbas! När sjukdomen slår till visar det sig att det du presterat inte räknas, det förväntas bara att du ska prestera ännu mera, trots sjukdomen. För att vara en lojal medborgare måste du försöka göra någonting, istället för att vara en belastning för samhället, det har inte staten, kommuner och landsting råd med. Och allt bara för att trygga vårt välfärdssamhälle, som ingen riktigt kan förklara, vilka tryggheten är ämnade att omfatta.

Blir du sjuk eller på annat sätt inte kan arbeta, förvänta dig inte att bli behandlad som en människa, du är bara ett medel för vårt nuvarande samhällssystems överlevnad.