Med mössan nerdragen över öronen, skallrande tänder, frusna händer och fötter har jag under korta promenader funderat över den globala uppvärmningen. Alldeles säkert har frusna människor runt Medelhavet grubblat på samma sak och funderat över vad som orsakat det snörika kallare vädret.

  Kan det vara så att precis som EU, efter en vild uppskattning om hur snabbt en glaciär skulle smälta, i hastigheten räknade bom på trehundrafemtio år. Tänk om det är samma sak med den globala uppvärmningen, att vi först drabbas av en istid istället om sisådär en femtio år. Vad en hotande klimatkatastrof handlar om, är ju faktiskt vad forskare med stöd av både det ena och andra, ändå ska ses som en vild gissning.

  Det verkar som om de politiska makthavarna, ivrigt påhejade av de olika miljörörelserna som ömmar för att rädda både vår miljö, utrotningshotade djur och växtarter, har haft alldeles för bråttom. Som det här med alternativa bränslen exempelvis. Ingen tycks veta hur farlig etanolen egentligen är för människor och miljö. Vad vi vet är att regnskogarna skövlas i allt snabbare takt, naturens fantastiska reningsverk kan snart vara ett minne blott.

  Med andra ord är det precis som vanligt när det gäller politiska beslut, ingen av beslutsfattarna tycks ha haft den blekaste aning om konsekvenserna av de genomförda åtgärderna. Beslut de trodde sig få se resultatet av åtskilliga år framåt i tiden, visar sig redan nu. Klimathotet låg ju så långt fram i tiden, det var ju egentligen en idiotsäker satsning eftersom inte många nu levande skulle få uppleva om de politiska besluten var rätt eller inte.

  Redan nu håller forskare på och tittar närmare på om satsningen på att rädda vår miljö har ett samband med finanskrisen och lågkonjunkturen. Skulle inte förvåna mig, om det visar sig att miljötänkandet har stor del i den nuvarande krisen. Åtminstone fick miljötänkandet den amerikanska bilindustrin på fall, den fadäsen kan bli dyrbar för miljörörelserna.

  För kommuner med usel ekonomi har de senaste vintrarna satt käppar i hjulet. Det skulle ju bli varmare och därför har inte snörika vintrar tagits med i beräkningarna. Naturligtvis kommer det att påverka de kommunala verksamheterna, fattas bara annat.

  Men även invånarna drabbas, inte minst av de allt högre elräkningarna. Elproducenterna tycks ha utgått från varmare vintrar och passat på att se över sina kärnkraftverk när de som bäst hade behövts. Eller kan det vara så att de insett vartåt det barkade och passade på att ge alla kärnkraftmotståndare en rejäl snyting? Många kommer nu att kräva att kärnkraften byggs ut, det är ju plånboken som styr våra liv.

  Antagligen är det fler än jag som vid det här laget insett, att vår värld blivit alldeles för komplicerad för att styras av politiker. 

Vi har hunnit så långt in på nya året att det visat sig att de nyårslöften vi gav, visat sig svåra att hålla. Att det sällan blir som man tänkt sig, är någonting som läggs till de erfarenheter ett liv bjuder på. Man kan fråga sig varför vi så ofta sätter upp mål som ska uppnås, det sätter bara press på oss själva. Det ställs tillräckligt med krav på hur vi ska leva av de som valts till företrädare för landets invånare. Vi får inte bli en börda för samhället, vi måste genom slit och skattebetalningar hålla välfärdssamhället igång. Ingen ägnar en tanke åt att en dag blir bördan för tung och den bräckliga människan bryts ner.

  Det märkliga är att när människan av egen fri vilja utför ett arbete, tröttar det inte. När inte kravpiskan viner över ryggen upplevs arbetsglädje och tillfredsställelse. Med det i åtanke, varför skapas inte ett samhälle som ger människorna rätten att styra över sina egna liv? Människan behöver frihet för att utvecklas och finna harmoni i sina liv, varför finns vi annars till här på jorden?

  Jag kan inte hitta någon anledning till att vi ska jobba och sova största delen av våra liv. Naturligtvis måste vi ha mat, kläder och tak över huvudet, men i många fall offrar många en mycket stor del av sina liv för att jobba ihop till boendekostnaden. Många människor har byggt eller köpt en villa på flera hundra kvadratmeter och en massa rum att bo i. Vad är vitsen med det, när de ändå stupar i säng varje dag?

  Det är mänskligt att önska saker, men varför måste det vara bilar, båtar, hus, dyra bostadsrätter och lyxartiklar som visas upp som statussymboler. För många leder förvärvet av det de önskat sig till privat ekonomisk ruin. Det bästa vore att inte önska något annat, än att inte önska något alls.

  Obama har fått mycket kritik för att han drivit på en reform som ska ge alla amerikaner rätt till sjukvård. Man kan fråga sig varför. Men kritikerna har haft de mest underliga argument, inte minst från miljöhåll. Nu ser det ut som om Obama ska stupa på mållinjen, inte ens världens mäktigaste man rår på de krafter som inte syns, men som ändå finns.

  Vad jag kan förstå har Obama gjort ett medvetet val mellan att ta hand om människorna i nutid, för att så småningom kunna ta hand om de ekonomiska frågorna och först därefter hur miljön ska kunna räddas. Om det är fel tänkt, vad ska då kunna rädda mänskligheten i framtiden?

  Den moderna människan räknar allt i pengar, till och med de sämst ställda. Det är pengarna som är betalmedel för allt vi behöver för att överleva. Det lockbete som finns för att människor ska tjäna pengar är att arbeta. Enligt det nya sättet att se, måste alla människor arbeta, annars faller vårt samhälle sönder och samman.

  Jag har ofta frågat mig vad som menas med ett välfärdsamhälle. Är det orter uppdelade att styras av tillsatta personer som små enheter? Det är ju så vårt land fungerar med en hel drös av kommuner, inte att välfärdssamhället är en enda stor väl fungerande enhet. Även om tanken var god från början, kan vi aldrig få vårt land att fungera som en enda enhet med nuvarande politiska styrning.

  Råkade lyssna lite på partiledardebatten och det slog mig att vi nu är på väg att tvingas ändra på vår nuvarande stelbenta politiska beslutsprocess. Ingen orkar lyssna på de politiker som slåss om att ha makten efter valet i höst, eftersom det bara diskuteras skatter, jobb och bidrag. Det skulle vara intressant att höra någon politiker kliva utanför de politiska ramarna och säga, att vi måste börja titta efter alternativ till det samhälle vi nu har.

  Nedbantningen av företag inom det privata näringslivet kommer inte att sluta inom de närmaste åren, återanställningar kommer bara att ske vid naturlig avgång. Den nedåtgående spiralen kan bara brytas genom nytänkande, att inte förse det privata näringslivet med arbetskraft. Att släppa människorna fria att göra vad de vill är ett sätt.

  Jag tvivlar på att människorna i en sådan situation skulle gå och dra benen efter sig, man ska aldrig underskatta den kreativitet alla bär med sig redan från födseln. Som små tillåts vi leka och vara kreativa, ja till och med uppmuntras till det. Men så en dag ställs kraven att vara en god samhällsmedborgare och solidariskt ta på sig ansvaret att föda inte bara behövande, utan också en kostnadskrävande offentlig apparat som ständigt kräver mer och mer pengar. Men det är sant som det säga, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt.

  Pensionssystemets utformning utgör en fara för framtida pensionärer, med allt färre i arbete som betalar de löpande pensionerna, kommer det hela att falla som ett korthus. När dessutom de skattefinansierade offentliga verksamheterna slukar allt mer av skattepengarna varje år, hur ska människorna orka bära den bördan? Enda lösningen tycks vara att skrota vårt nuvarande samhällssystem och införa medborgarlön. Det kommer i alla fall att ge svenska folket en rättvis fördelning, så fungerar det inte nu.

Det har spekulerats mycket om vad som fått vår tidigare omtalade sjukvård, att dala på den Europeiska rankinglistan. Från en topplats till en i mängden av mediokra länder är inte smickrande precis. Svaret är inte att vår sjukvårdspersonal är sämre än i de länder som rankas högre än oss, anledningen kan man finna i den politiska styrningen, som på grund av sin oförmåga att organisera, orsakar kaos för alla inblandade.

  Helt ofrivilligt kom jag under vår resa till Gran Canaria i kontakt med den Spanska sjukvården på grund av en akut sjukdom. På den klinik jag besökte, Clinica Scandinavica, gavs inget tillfälle till missförstånd, eftersom en svensktalande sköterska hela tiden fanns med vid undersökningen, trots att läkaren talade en alldeles utmärkt engelska.

  Undersökningen tog runt tjugo minuter, eftersom läkaren pumpade mig om vad som kunde ha orsakat problemet. Därefter fick jag en dunderkur som räddade resten av vår vistelse där nere, men läkaren rekommenderade mig att uppsöka läkare här hemma för en kontroll. Det ska bli intressant att göra en jämförelse.

  Hur det kunnat bli så att så kallade folkvalda politiker, kunnat inbilla svenska folket att de behövs för att vårt samhälle ska kunna fungera är en gåta. Att den myten levt kvar under så många år måste anses som ett bevis på att invånarna invaggats i en falsk säkerhet, eller att de inte tänkt överhuvudtaget. Men i en tid då människan i allt större omfattning tvingas inte bara fatta egna beslut, utan numera också saknar det skyddsnät som vårt välfärdssystem egentligen ska tillhandahålla, behövs inte längre politiska företrädare. De är en onödig kostnad svenska folket inte har råd med.

  I en tid med sänkta pensioner, arbetslöshet och att sjuka människor tvingas ut i arbete, måste politiker behandlas på samma sätt. Det politiska etablissemanget är en tärande grupp, faktum är ju att deras löner betalas med skattepengar som betalas in och som rättvist ska fördelas. Som anställda av skattebetalarna har de ett socialt ansvar att återgå till sina tidigare arbeten när inte pengarna räcker till, istället för att som nu i ett ekonomiskt krisläge, ligga samhället till last.

  De närmaste åren kommer skatteintäkterna att minska, ingen kan säga med hur mycket. Eftersom statens finanser går i första hand, kommer det att bli kärvt för de offentliga verksamheterna. Att satsa pengar för att möta framtiden låter ju bra, men om den förväntade återhämtningen uteblir, kommer kostnader att släpa med under lång tid.

  Sett ur politisk synvinkel är det inte lätt att fatta beslut om neddragningar av politiskt tillsatta tjänster. Den demokratiska processen blir vanskligare när tidigare ja-sägare mister sina jobb, de sparkade står ju inte längre i tacksamhetsskuld till makthavarna. Tyvärr är det så att hela vårt politiska system är uppbyggt på att kliar du min rygg, så kliar jag din. Det hela är en otroligt förfinad form av korruption, som det påstås att vi inte har i vårt land.

  Det fåtal dagar vi varit hemma har det jag läst och hört om hur våra politiker tänker rädda vårt land undan både det ena och andra, men jag misströstar redan nu inför vad som kommer att hända efter valet. De munhuggningar och påhopp som redan startat inför valet, är precis så onyanserade som de alltid varit. För mig är de politiska signalerna som skickas ut lika förvirrande, som en trasig radiosändare ger ifrån sig.

Jag har inte en aning om vad det beror på, men jag har börjat sova längre än tidigare, men känner mig inte piggare för det. Tidigare fick jag sitta och vänta på tidningen, nu kommer den vid sextiden då jag lagom hunnit sätta på kaffekokaren.

  Morgontidningen håller inte samma klass längre, det är jag inte ensam om att tycka. Om det beror på journalistiken eller att samma saker tycks upprepas är det svårt att svara på. Söndagstidningen har återgått till att snabbt bläddras igenom, det verkar som om den ansvarige tagit fasta på att det är en vilodag. På vardagarna verkar det som om de flesta av dagens journalister, drömmer om att just de ska kunna få vara med om att skriva en kioskvältare. I sin iver åstadkommer de bara klavertramp, som i många fall väcker munterhet hos läsarna. Men till och med det är värdefullt, för det finns inte mycket att skratta åt i dagens människofientliga samhälle.

  För den regerande alliansen kan man nog redan nu förutspå att det är kört för den här gången. Kanske var de alldeles för ivriga att rätta till alla fel som funnits i årtionden under en mandatperiod. På ett sätt modigt gjort, men inte speciellt klokt. Det gäller att ta ett helvete i taget, som Olof Palme sa en gång för länge sen. Ett klokt råd att ta fasta på, både för politiker och vanligt folk.

  Det är egentligen inte alls så konstigt att alliansregeringen gått bet på att ändra det invanda i vårt samhälle, ett oöverstigligt hinder är nämligen den offentliga byråkratiska apparaten. Den har levt sitt eget liv sen femtiotalet och generaldirektörer, byrådirektörer och övriga chefer, tolkar de fattade besluten som fan läser bibeln. Vår byråkrati är skapad att vara omöjlig att begripa sig på, den skapades nämligen för att de makthavande skulle kunna behålla makten. Visserligen var det under enpartistatens tid, men den tiden är fortfarande levande för vår byråkrati.

  De offentliga verksamheternas uppgift är att vara invånarna behjälpliga, det räcker att läsa de handlingar som skickas ut skrivna på byråkratsvenska för att inse att så inte är fallet. Vår byråkrati behöver inte bevisa någonting för sitt handlande, det är upp till den enskilde att kunna bevisa att de har rätt och myndigheterna fel. Många gånger hjälper inte ens det, vilket bevisar att det finns ett väl genomtänkt maktmissbruk i vårt land.

  Det finns faktiskt bara ett sätt för svenska folket att bryta ner den maktstruktur som finns i vårt land och det är att inte rösta vid ett val. Politiker anser det vara odemokratiskt, men i själva verket är det precis så en demokrati ska fungera. Att gå till valurnorna är en rättighet, inte ett tvång att vi måste göra så. Varje val har blivit lite av en fars sedan inget parti kunnat få egen majoritet. Vi har sett de mest underliga konstellationer plockas ihop inom både kommuner och landsting vilket i slutändan inneburit att besluten tvingats kohandlas fram.

  Vårt föråldrade politiska system har överlevt sig självt, det är dags att ersätts av någonting nytt.

Egentligen är det nästan otroligt hur ofta man hör människor påpeka alla vansinnigheter som kläcks av politiska makthavare. Men samtidigt är de tveksamma, eftersom det bakom de politiska makthavarna finns tjänstemän som anställts på grund av sina kvalifikationer. Man kan fråga sig om de ibland rent omänskliga beslut som fattas är baserade på tjänstemannaförslag, eller om det är de så kallade folkvalda, som kommit fram till beslut som slår hårt mot deras egna väljare?

  En intressant fråga som vi väl så småningom kommer att få ett svar på, men ovissheten när det gäller vem som egentligen bestämmer, skapar en oroskänsla som inte går att slå bort. Problemet är ju att de politiska företrädarna alldeles för ofta beslutar om saker, som ingen vettig människa kan begripa varför besluten fattats.

  Man får ofta en känsla av att inte ens beslutsfattarna, ibland inte har den blekaste aning om vad de egentligen sagt ja och amen till. Många gånger har man hört politiker säga när någonting gått åt helsike, att de inte ens kunnat ana att det skulle hända. Men eftersom besluten fattats i demokratisk ordning ska de också gälla, åtminstone mandatperioden ut.

  Nu inför valet är det full fart på de som slåss för att hamna vid köttgrytorna fyra år framåt. Inom det politiska etablissemanget upplevs visserligen krisen som obehaglig, mest för att det inte finns pengar till valfläsk. Det är svårt att bli vald på att gå ut med att dra ner på både det ena och andra, som invånarna betalar skatt för att få utfört.

  Hur gör då de politiska makthavarna för att hålla skenet uppe? De kan inte rekommendera svenska folket att vara sparsamma och minska konsumtionen, då går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Det gäller med andra ord att ständigt påpeka att alla måste konsumerar så mycket som möjligt, men talar tyst om att annars riskerar hela det politiska etablissemanget faller sönder och samman på grund av penningbrist.

  Konsumtionssamhället är ju en del av problemet många regeringar försöker lösa, klimatförändringen som ännu ingen kunnat ge ett vettigt svar på vad förändringen beror på, trasslar till det ytterligare. Miljörörelser världen över har satsat allt krut på koldioxiden, att våra fordon är boven i dramat. Jag har inte ens hört någon miljöaktivist prata om skövlingen av de regnskogar som fungerar som ett naturens reningsverk. Vem den verkliga boven är, kanske helt enkelt har med ekonomi att göra, snikenheten bryr sig inte om vare sig miljö eller människor.

  Att jag inte kan skjuta undan en känsla av att vi bara sett början på en värld i förändring, känns på något sätt olustigt. Så länge som regeringar världen över inte manar till återhållsamhet vad gäller jordens resurser, hjälper varken beskattning av allt som behövs, sopsortering eller att handla ekologiskt. Vad det måste handla om är att vi byter livsstil, vilket inte är det lättaste. Men en dag står vi kanske där och tvingas ta skeden i vacker hand och rätta oss efter naturen, vilket borde vara en självklarhet.

  Medborgarlön som jag ofta kommer in på, är ett sätt att lägga om livsstil. Alla predikningar om en kommande miljökatastrof drunknar i vardagsproblemen, nutidsmänniskan klarar inte av att hantera flera problem i taget. Vad som kommer att hända blir att allt fler slås ut, på grund av att de inte längre klarar av den press människan utsätts för idag. Vårt så kallade välfärdssamhälle är baserad på ekonomisk tillväxt, ett kortsiktigt tänkande som kommer att förgöra människan snabbare, än den klimatkatastrof som påstås ska inträffa.

  En blick på verkligheten säger att troligtvis ytterligare jobb kommer att försvinna, hur många kan vi bara gissa oss till. Det gamla industrisamhället blev långlivat, men det högteknologiska kunskapssamhället är redan på väg att övergå till att bli en förväntans tidsålder. En politiskt skapad osäker tidsålder, som tvingar människor att leva på hoppet, att det en dag ska bli bättre. Men om förväntningarna kommer på skam, vad kommer då att hända? Jag tror ingen kan ge oss det svaret i nuläget. 

Det känns fortfarande tungt i huvudet, omställningen från att ha varit i värmen två veckor till sträng vinterkyla är knappast bra för kroppen. Inte heller att sitta som packade sillar på de plan researrangörerna använder sig av, det gäller att vara under medellängd för att få plats med benen. Trots allt finns det ljuspunkter med att lämna vårt land under den kallaste tiden och man får ta det dåliga med det goda. Än så länge sitter resan kvar i kroppen men om några dagar, är antagligen allt som vanligt igen.

  Igår nämnde jag som hastigast att ha provat på Spansk sjukvård, som vid en jämförelse gör att vår politikerstyrda sjukvård måste ses som ett skämt. Jag klandrar inte den arbetande personalen, vi har duktiga läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, men resten kan vi vara för utan. Varför inte plocka bort en massa heltidspolitiker, byråkrater och administratörer för att ha råd med läkarsekreterare som avlastar läkarna det tidsödande administrativa arbetet. Läkare är utbildade till att bota människor, inte tvingas utföra skrivjobb andra kan göra.

  En svensk före detta distriktssköterska jobbade vid kliniken jag tvingades uppsöka, hon gav inte ett ruttet lingon för hur vår svenska sjukvård fungerar. Hon kunde inte begripa varför det finns så stort motstånd mot att vården privatiseras, men det motståndet finns ju bara till största delen hos de så kallade folkvalda. Efter att ha fått information om kostnaden för en privat sjukförsäkring, kom jag fram till att varje svensk skattebetalare skulle betala ungefär hälften av vad vi i dag betalar i landstingsskatt. Som jag ser det är det dags att landstingen skrotas och en fungerande sjukvård skapas.

  Det är märkligt att alliansen som så ivrigt jobbat på att sälja ut monopolföretag, inte gjort samma sak med sjukvården. En privatisering innebär effektivare hantering av kostnaderna genom att administrationen hålls nere och att personalen hinner med många patienter istället för pappersarbete. Det är samma sak med den flumskola som drivs av kommunerna numera, det viktigaste är att spara in på det som går, inte att lära eleverna. Många lärare är förbaskade på att det är så byråkratiskt och inrutat efter en mall ingen begriper sig på. Även där ligger Spanien före.

  Det går inte att undvika, men hur skulle vårt samhälle se ut om vi skulle övergå till medborgarlön? Jag har grubblat en hel del på vad det skulle innebära och kommit fram till att alla skulle tjäna på en övergång till ekonomisk grundtrygghet. Den stora fördelen skulle vara att vi skulle slippa både politisk styrning som bara skapar byråkratiskt elände, men också att alla skulle få en chans att förverkliga sig själva och sina drömmar.

  För den som tänker efter hur det nu fungerar, inser att det samhällssystem vi har långsamt stryper människors kreativitet. Det är onaturligt att politiskt valda företrädare beslutar om hur vårt samhälle ska fungera, det omyndigförklarar ett helt folk. Riksdagens ledamöter kunde omedelbart halveras utan att någon skulle märka det på annat sätt än att kostnaden halverats. Samma sak med politiker betalda av kommuner och landsting, där finns gott om chefer som anställt på grund av sina kunskaper och meriter, de bör utan problem klara av det arbete som måste utföras i folkets tjänst.

  För att inte bli långrandig klipper jag av för idag, men det finns massvis med argument för att skrota vårt politiskt styrda samhälle. Till och med Olof Palme var inne på att vårt politiska system inte passar in i en demokrati, han sa nämligen att ingenting har skapat så mycket elände i världen, som i demokratisk ordning fattade beslut. Och just att besluten är fattade i demokratisk ordning, är ju vad de så kallade folkvalda förvarar sina beslut med. Det går inte att undgå att dra paralleller med det forna DDR, och det brakade ju ihop med mur och allt, så det är bara och vänta och se vad som händer.

  Ett land som styrs av makthavare som har planhushållning och planekonomiskt tänkande ständigt i bakhuvudet, är dömt att gå samma väg som det forna Sovjetunionen och dess satellitstater. Vem rår för att vi hamnat i kylan?

God fortsättning på det nya året. För mig började året på ett sätt jag inte kunnat tänka mig. Vem kunde tro att jag skulle få se hur Spansk sjukvård fungerar från insidan genom att bli akut sjuk på Gran Canaria. Men så här i efterhand var det en nyttig och tankeställande erfarenhet om hur sjukvård ska fungera. Till de som styr och ställer inom våra landsting kan jag bara säga, slängt er i väggen!

  Jag vet inte om alla läkare där nere visar samma skicklighet och allmänkompetens, men jag märkte att de hela tiden sätter patienten i fokus. Att de dessutom kan ta till dundermedicinering som aldrig skulle tillåtas av vår byråkratiskt styrda sjukvård för att få patienten på benen så fort som möjligt, är väl bara vad man kan förvänta sig av ett land som ligger långt före vårt när det gäller sjukvård.

  Talade med flera svenskar som bor på Gran Canaria och de kände sig ängsliga att bli sjuka under ett besök i hemlandet, det vet att sjukvården där nere fungerar oändligt mycket bättre. Sett till hur mycket en sjukförsäkring där nere kostar, är det åtskilligt mycket billigare än vad vi tvingas betala i landstingsskatt. Det enda hinder som finns mot att privatisera sjukvården och få en bättre fungerande till ett billigare pris, är så kallade folkvalda politiker och vår byråkrati.

  Eftersom läkaren tyckte att jag skulle uppsöka läkare för efterkontroll när jag kommit hem, ska det bli intressant att göra en jämförelse. Det var länge sen jag behövde uppsöka läkare här hemma.

  Hursomhelst är jag nu hemma igen och ska försöka skriva någon blogg i veckan i alla fall. Som jag nu känner mig, behöver jag några dagar för att landa och acklimatisera mig till runt fyrtio graders skillnad i temperatur. Till dess, ha det bra.

Varför tanken slog mig vet jag inte, men det verkar som om livet blivit alldeles för allvarligt, för att människorna verkligen ska kunna njuta av det. Jag har hört många unga säga att de föredrar att ha ett jobb de trivs med, betalningen och karriärmöjligheterna känns inte lika viktigt.

  Tänk så många timmar människor kan ägna sig åt en hobby, enbart för glädjen att göra någonting de tycker om. Just att kunna känna glädje över det man håller på med verkar ha gått förlorad om man lyssnar vad folk har att säga.

  Många politiker har börjat med att ha politiken som hobby, men varit så duktiga att de hux flux stått där med ett ansvarsfullt förtroendeuppdrag på heltid. Från att ha varit en hobby, har det tidigare ideella intresset övergått till att göra karriär.

  Problemet är att när någon som visat sig vara duktig, förväntar si folk att de ska utföra sitt uppdrag enligt deras föreställningar. Ansvaret blir tyngre och tyngre, glädjen som tidigare funnits bleknar bort. Precis samma sak händer inom alla yrkesområden just nu, människor pressas till att prestera sitt yttersta. När den punkten nåtts uppstår någonting som kallas prestationsångest, det värsta som kan hända en människa.

  Varför människor drivs till att solidariskt offra sig för ett samhälle som har så många uppenbara brister, är någonting jag har svårt att förstå. Vi vet att många inom de vårdande yrkena gått in i den så kallade väggen på grund av solidaritet med arbetskamraterna. De har fått uppleva att det stämmer som sagts i alla tider, otack är världens lön.

  Och så är det, ingen kan vänta sig någon form av tacksamhet från samhällets sida för den arbetsinsats som görs, tvärtom krävs att alla ska kunna prestera ännu mera. Allt för att bevara vårt välfärdssamhälle, eller rättare sagt rädda det som räddas kan, av det samhällssystem som under många år långsamt vittrat sönder.

  Ingen kan idag överblicka den skada socialdemokratins långa maktinnehav orsakat inte bara vårt land, utan också en stor del av dess invånare. Trots att Folkhemmet visade sig omöjligt att genomföra, är vår enorma byråkrati en kvarleva från det samhällsexperimentet. Alla så kallade reformer (som i själva verket var ständigt nya bidragsformer) skylde inte bara över misslyckandet, utan gjorde många människor beroende av bidrag.

  Att sjuka barn av någon anledning har förtroende för läkare och sköterskor har säkert sin förklaring, men att vuxna människor under så många år uppvisade samma beteende gentemot de politiska makthavarna, är däremot oförklarligt. Från andra världskrigets slut och fram till början på sjuttiotalet ifrågasatte inte, eller tvivlade inte en stor del av svenska folket på vad som var rätt eller inte, utan godtog helt enkelt att de politiska makthavarna visste bäst.

  Dagens politiker sitter i en betydligt sämre sits, idag ifrågasätts alla beslut. Information finns bara en knapptryckning bort, det går inte att skyla över de misstag som görs. De politiska makthavarna har hamnat i en situation då de tvingas tala i klartext, istället för att retoriskt kunna vända svart till vitt och tvärtom. Slutet på den politiska styrningen av vårt samhälle är inte långt borta.

  I och för sig inte alls konstigt om man ser till hur vår värld förändras de senaste tio åren. Det problem med obehöriga lärare som nu påtalas, gäller i lika hög grad de politiska makthavarna. De är inte utbildade för att kunna ta hand om invånarnas skattepengar och förvalta dem på bästa sätt. Den som inte inser att det är ohållbart i längden får stå sitt eget kast.

  Det är bara att lyssna på vad som kommer att sägas om SAAB:s nedläggning och att tusentals jobb försvinner. Att det blivit så, beror ju på att det tillverkats bilar som haft svårt hitta köpare i tillräcklig omfattning och förluståren har staplats på varandra. Visst kommer de arbetslösa att kosta samhället pengar under en tid, men betydligt billigare, det rör sig om åtskilliga miljarder SAAB har gått med förlust varje år.

  Vi får helt vänja oss vid att det privata näringslivet kommer att krympa, vilket i sin tur innebär enorma problem för de offentliga verksamheterna. I bristen på pengar tvingas de politiska makthavarna till nedskärningar där de åstadkommer minst skada, det vill säga inom byråkratin. För mig liknar det hela vad som hände med DDR, även om muren som kommer att rivas inte varit synlig för ögat, men den finns där.

Vad kommer då att ersätta dagens politiskt styrda samhälle? Tja, jag tänker gå in på det längre fram, eller i alla fall försöka. Just nu känner jag mig alldeles för förbaskad över det som händer. Jag har läst någon gång, att upphetsning inte är bra när man överväger ett allvarligt problem. Därför måste jag lugna ner mig och noga tänka över om det finns någon lösning eller inte. Fram till mitten på januari kommer jag att befinna mig på en varmare plats, kanske tankarna tinar upp och någonting konstruktivt kommer fram av avkopplingen. Men som sagt, jag kommer tillbaka och skriver ner det som eventuellt flyger för mig.

  Jag önskar alla som läser min blogg en God Jul och ett Gott Nytt år.

Jag börjar tycka synd om vår skolminister, det är ett enormt problem han fått på halsen. Orsaken är inte bara kommunernas inkompetens och ständiga brist på pengar, kaoset i skolan kan härledas till slutet av sextiotalet. Man kan förstå socialdemokratins motvilja att försöka reparera skadan, partiets ledande har aldrig gjort några misstag.

  En insändare i dagens Gefle Dagblad tolkade jag som ett förtvivlat rop på hjälp av en lärare, de administrativa uppgifterna tar knäcken på både kropp och själ. Samma sak klagas det på inom sjukvården och man kan fråga sig vilket som är viktigast, en massa statistik eller att människor verkligen får möjlighet att utöva det yrke de utbildat sig till.

  Jag känner lärare som varit med i många år, alla är överens om att det snabbt gått utför sen kommunerna fick överta ansvaret. Rektorer har tillsatts som visat sig inte ha de kvalifikationer som är nödvändiga, nämligen att vara ”lagledare” för lärarna. Istället har rektorer fungerat som nickedockor och följt de politiska kraven på att skolan måste spara pengar.

  Vad det bevisar är upp till var och en att avgöra, för min del har jag åsikten att lokala politiker inte ens borde få komma i närheten av en så ansvarsfull verksamhet som skolan, inte heller invånarnas skattepengar. Man kan inte begära att så kallade folkvalda ska ta på sig ansvaret för våra skolungdomars framtid, de klarar inte ens av att ta ansvar för den vuxna befolkningen.

  Under de senaste tio åren har det klagats mycket på skolan men ingenting har gjorts. När det nu visar sig att vi ligger i botten när det gäller utbildning, beror det på helt andra orsaker än bristande intresse för en bättre skola. Pengar exempelvis är någonting som gjort att skolledningar skyller ifrån sig med att det saknas resurser. Genom att hänvisa till bristande resurser, bryter både ansvarig skolledning och kommunen mot lagen att alla har rätt till en utbildning.

  Det kommunala fiaskot med att kunna hantera skolan, verkar få till följd att staten är beredd att ta över ansvaret igen. Skolan är statens angelägenhet, det är ofattbart att ansvaret kunde överföras till kommunerna. Men med det vikande stödet för nuvarande alliansregeringen, kommer alldeles säkert skolan att förbli som den är lång tid framöver.

  Man får ofta en känsla av att landstings- och kommunledningar inte är vuxna uppgiften, det saknas både utbildning och kompetens. Rävspelet med att skapa allianser har inte gynnat landets invånare, utan tvärtom skapat en osäkerhet.

  Mona Sahlin tuggar envist på med att allting ska återställas, kosta vad det kosta vill. Det svårlösta problemet är att svenska folket lärt sig stå på egna ben de senaste åren, de kan mer om verklighetens problem än Mona. Inte ens pensionärerna håller med Mona, eftersom de inser att allting kommer att bli dyrare och vad hjälper då att få tillbaka någon hundralapp.

  Konsten att styra ett land, kommun, eller landsting är att kunna organisera och få pengarna att räcka till det som behövs. Men vad är det egentligen vi behöver? Det borde vara den första frågan de politiska makthavarna ställer till sina väljare, innan de beslutar om saker som de tror att folket behöver.

  Har läst någon gång att en dikesgrävare kan lära oss mer än en högtalande förkunnare, ett barns intuition mer än en visdomslärare och det finns mycket sanning i det. Vad som ständigt händer är ju att vi ofta blir förda bakom ljuset av auktoriteters tvetydiga uttalanden, det är dags att svenska folket börjar tänka själva och handlar därefter.

Läste i tidningen att vår statsminister trodde att hans bortavaro från den inhemska politiken det senaste halvåret, var en bidragande orsak till raset i den senaste opinionsundersökningen. Att ha självförtroende är inte helt fel, men att han inte rannsakat sig själv om den verkliga orsaken, får orosklumpen i magen att växa.

  Visst hade han alldeles rätt i att den rödgröna alliansen bara har tomt prat att komma med, men det rättfärdigar inte de misstag som gjorts av den nuvarande regeringen. Problemet tycks vara att våra politiska makthavare alltid anser sig ha rätt och att alla andra har fel. Men tittar man närmare på vad som blivit bra och vad som blivit alldeles åt helsike, förstår man varför missnöjet växt senaste året.

  Tecknen på en annalkande finanskris fanns redan vid tillträdandet för tre år sen, men det skulle inte drabba vårt land kunde vi då höra. Det lugnande beskedet fick människor att fortsätta skuldsätta sig och priserna på bostäder att rusa i höjden. När kredit- och bostadsbubblan en gång spricker, får nuvarande alliansregeringen stå där med hundhuvudet.

  Vad det beror på att de etablerade partierna i sin iver att genomföra sina ideologier ständigt försämrar för invånarna, måste det till en skicklig hjärnskrynklare att förklara. Vilka som än hamnar vid makten tycks ha en låsning i tänkandet att statens finanser alltid är viktigare än invånarnas väl och ve. Nu står vi här med ett omänskligt samhälle att leva i, ett samhälle ingen vill ha.

  Pressas människan för hårt kan vad som helst hända, det är bara att läsa de braskande rubrikerna för att inse att många människor idag mest kan liknas vid vandrande krutdurkar. En tändande gnista är allt som behövs för att det ska smälla.

  För att eventuellt förhindra att saker och ting går över styr, vad tänker de politiska makthavarna göra för alla de hundratusentals arbetslösa? Nu menar jag inte meningslösa åtgärder för att hålla alla dessa sysselsatta, utan på vilket sätt kan regeringen väcka framtidstro hos alla dessa.

  Att som den rödgröna alliansen förslag, göra Sverige till ett turistland är rena rama vansinnet. Men att kasta pengar i sjön har politiker alltid varit duktiga på. Men om det är den vision som anses kunna a landet ur krisen och arbetslösheten, kommer knappast folket att gå till valurnorna nästa höst. Med den fantasi som de rödgröna tydligen har, borde de skriva sagoböcker istället. Om det är någonting vanligt folk lärt sig, så är det att verkligheten har en förmåga att krossa önskedrömmar.

  Det är ingen vild gissning att socialkontoren de närmaste åren kommer att få häcken full, frågan är om inte det är dags att reformera hela vårt samhällssystem. Om inte jobben kommer tillbaka, eller att nya riktiga jobb kan startas upp som kan suga upp alla de övertaliga, hur gör vi då?

  Jobb skapas inte, de växer fram ur ett behov. Behovet finns inom skola, vård och omsorg, men det är ju skattefinansierade verksamheter. Det blir inte ens rundgång på pengarna, trots att alla dessa betalar skatt.

  Den tjänstesektor som anses bli vår räddningsplanka måste alltså växa fram måste ske genom privata initiativ. Dessa företag kommer inte att kunna överleva om det inte finns ett behov, men hur skapar man ett behov hos de människor som inte har ett jobb och nätt och jämnt pengar för dagen?

  De förutsättningarna är ju vad vi måste utgå från i dagsläget. Hur man än vänder och vrider på den problematiken, kommer man fram till att enda lösningen kommer att bli att landets ekonomiska resurser måste fördelas rättvist genom någon form av ekonomisk garanti.

   Gång på gång upplevs det som att de makthavande omyndigförklarar invånarna, inte minst hur den nya tekniken ska omgärdas av regler och förordningar för invånarnas bästa. Att det blir minst sagt skevt när beslutsfattare inte alls förstått sig på vad det handlar om, men ändå skapat lagar därefter, kan det bara bli alldeles åt helsike.

  Men varför gör inte regeringen slag i saken, när det gäller en mycket viktig fråga för vårt lands överlevnad och en gång för alla omyndigförklarar folket? Det går bra att börja med att underkänna den folkomröstning som gjordes gällande införandet av euron. Valet var ju ändå bara vägledande, de minst informerades nej till euron är ingenting att bry sig om.

  När det gällde att välja mellan euron eller inte, visste svenska folket inte ett pilleskit om vilka konsekvenser ett nej kunde få. Som det nu är kan varken Riksbanken eller vår regering göra någonting åt kronans värde, vi är helt utlämnade åt vilket värde den globala penningmarknaden sätter.

  För många har det därför kommit som en kalldusch, att den svenska kronan inte är någonting att hänga i julgranen. Till och med ett så stort företag som IKEA har fått känna av hur en liten flytande valuta kan ställa till det. Andra företag har säkert drabbats lika hårt, inte undra på att priserna i affärerna är höga och att arbetslösheten bär iväg. Går det inte att skapa jobb, så går det i alla fall att se till att invånarna får ut så mycket som möjligt för sina löner, bidrag och pensioner. Det ingår i det politiska uppdraget.

  Jag plockade igenom mina lappar för att se om det fanns någon klok människa som kunde förklara varför våra politiska makthavare alltid ställer till det för sig. Jag hittade någonting tänkvärt som skrivits av Harold E. Kohn, för mig är han totalt okänd. Men läs och förundra er över vad han skrev.

  Misslyckas vi inte ofta därför att vi är för heta på gröten, hastar igenom de nödvändiga utvecklingsstadierna, tar genvägar? Våra företag är underkastade naturens lagar: vi kan inte påskynda det som skall växa fram organiskt efter sin art. Då vårt förhastande bryter den naturliga rytmen får vi bakslag. Tålamod betyder inte armarna i kors i sysslolös väntan. Tålamod är mod att tåla det som vår iver stegrar sig emot.

  Till vår nuvarande regering kan jag bara säga, se vad som hände med utförsäljningen av statliga bolag och jobblinjens införande, som fick fruktansvärda oanade konsekvenser för många av landets invånare. Lägger man sen till alla försämringar för pensionärer som är på gång, måste det väl ändå klarna för vår statsminister varför allt fler är lika ivriga som alliansregeringen varit. Skillnaden är bara att allt fler 'är ivriga att sparka ut den nuvarande regeringen, vad som  helst som ersätter den ses som en förbättring. Inte undra på att SD har vind i seglen.

  Den som är för het på gröten, riskerar att bränna sig rejält.

Håll ut, om några år blir det bättre. Tröstande ord till de som blivit eller är på väg att bli arbetslösa kan man förmoda. Men vad vet vi idag, hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut. Vi är beroende av hur saker och ting utvecklas i andra länder, vi börjar bli pinsamt medvetna om att det är så.

  Vi har alltid hört att det är de stora exportföretagen som är så viktiga för vårt land. Att skryta med och snygga exportsiffror kanske, men för landets invånare av allt mindre betydelse. Ett av de stolta flaggskeppen, Ericsson, har fått slagsida igen, en hel fabrik läggs ner i Gävle. Helt i linje med att vi lever i ett omänskligt samhälle, gavs beskedet lagom inför julen. Politiker står maktlösa, det blir mindre pengar i den gemensamma kassan, svångremmen måste dras åt.

  Har lyssnat på vad många experter haft att säga och på en punkt är de överens, det blir aldrig som det varit. Vi får alltså vänja oss vid att jobb fortsätter att försvinna inom våra industrier, frågan är hur vi alla ska kunna få en inkomst.

  De ideellt utförda jobben har ökat under senare år inom de olika folkrörelserna, en naturlig utveckling när pengarna inte räcker till. Även inom politiken utförs många uppdrag i det närmaste ideellt, men det finns alldeles för många som har politiken som födkrok. Det är ett livslångt åtagande för skattebetalarna att betala dessa politiker.

  En kostnadskrävande grupp inom den rödgröna alliansen hade undertecknat ett inlägg i gårdagens Arbetarbladet. Vad man kunde läsa var att det nu ska göras en offensiv satsning för besöksnäringen och att marknadsföra vårt illa skötta län.

  Varför de rödgröna som inte gillar ”pigjobb” vill investera i jobb inom turistnäringen låter märkligt, en politisk inblandning brukar ju sluta i en katastrof. Men rädda om invånarnas skattepengar har aldrig det socialdemokratiska makthavarna varit, se bara på alla monument de byggt upp över sig själva i vårt län.

  Reklamkampanjer har inte kunnat ändra på att det röda Gävleborg, haft svårt att locka till sig företag utifrån. De politiska makthavarna som gått den långa vägen, har fått lära sig att företagare inte är att lita på. Små företag innebär massor av bekymmer, de stora företagen är lättare att hålla reda på.

  Vändningen under galgen upplevs därför som minst sagt skrattretande. Men tankegången kan man förstå, de stora företagen gör sig av med personal när det kärvar till sig, de små gnetar vidare och hoppas på en bättring.

  Visst är det märkligt att just de som ansetts vara bovar och banditer, visat sig vara de som betalat mest i skatt och därmed varit solidariska med länets invånare. Bland småföretagen existerar inga bonusar, de har fullt upp med att klara av dagarna som de kommer. I vårt län dräller det av politiker som öppet visat sig föredra offentliga verksamheter istället för att de drivs av privata näringsidkare, de är en belastning inför framtiden.

  Besöksnäringen och turismen är alltså vad den rödgröna alliansen kommit fram till ska rädda det län som dräller av arbetslösa. Märkligt i sig att de som säger sig vara miljömedvetna, satsar på bilburna besökare till de anläggningar som finns i vårt län. Men miljön kanske inte är så viktig när arbetslösheten hotar lamslå hela länet.

  Nu är det alltså inte bara när det gäller att rädda vår miljö som vårt land ska ligga i framkant, utan också den förmodade ökade globala turismen. Vad jag kan förstå är det väl just den globala turismen som orsakar stora miljöskador, antagligen kan vi vänta åtgärder de närmaste åren som kan sätta stopp för en sådan satsning.

  Uppräkningen av vad vårt län har att bjuda på för den förmodade ökade turismen, åstadkom inga glädjeskutt precis. Myggen i Österfärnebo nämns inte ens. Man vet alltså inte om satsningen även omfattar att myggen i Österfärnebo (som uppmärksammats över en stor del av världen) ska bekämpas, eller kanske är det tänkt att någon ska anordna myggsafari för fakirer.

  Satsningen med etthundra miljoner sägs ju ska åstadkomma strategiprogram, som ska innehålla kompetensutveckling och forskningsinsatser. Visst skulle det väl vara trevligt att få veta om fakirer klarar av myggen i Österfärnebo lika bra som spikmattor. Jag förmodar att de forskare som varit emot att myggen bekämpas kommer att gnugga händerna om de får sätta tänderna i en sådan godbit.

  Skämt åsido, det är inte sagoberättare som kommer att behövas framöver, det är människor med utbildning och kunskaper som måste stå för de realistiska visioner som ska kunna ta oss ut ur krisen. Med de personer som undertecknat inlägget i makthavande ställning, kan man bara hoppas att det finns någonting som vakar över oss stackars människor.

  Varför vågar ingen vettig politiker ta hjälp att utvärdera vad medborgarlön kan göra för folket?

Ja, så sitter jag då framför datorn igen, det har varit ett välbehövligt avbrott som gett mig tid att tänka över vad som är viktigt här i livet. Det är definitivt inte att spy galla över inkompetenta politiker som är på väg att skada vårt samhälle för all tid och evighet.

  Jag slutar aldrig förvånas över de saker som händer i vår numera helsnurriga värld. Det mest fantastiska är hur enkelt många djupgående världsliga problem kan lösas och det av personer som valts till företrädare för vårt lands invånare. Från att ha varit ett tvärtsnitt av folket, förvandlas de till experter på de mest skiftande områden och med utgångspunkt från det, fattas beslut som anses vara bäst för invånarna.

  De som vid sidan om omedvetet tittar på vad besluten kan ha för orsak och verkan, ruskar betänksamt på huvudet. Känslan blir överväldigande att någonting måste vara fel, eftersom argumenten låter både kloka och riktiga. Tittar man lite närmare på det hela, inser man att beslutsfattarna haft alldeles rätt, men fullständigt missförstått vad det hela egentligen handlar om.

  Jag har en känsla av att de politiska makthavarna, aldrig kommer att förstå den bakomliggande mekanismen om hur ett hållbart samhälle skapas. Gamla ideologier som mejslats fram ur fattigdom och orättvisor finner inget fäste i den moderna världen. De gamla ideologierna hann aldrig anpassa sig till övergången från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Samma sak med vårt nuvarande högteknologiska kunskapssamhälle, det passar inte in i den mall som måste följas.

   Snedeffekterna av nittonhundratalets politiska misslyckanden ser vi idag i form av glesbygder som avfolkats och storstäder som ständigt växer ur kläderna. Storstädernas problem har blivit hela landets och det överskuggar allting annat. Det känns minst sagt skrämmande att vårt lands framtid, vilar på det våra ”Fjollträskfarmare” kommit fram till ska planteras.

  Som man sår får man skörda, sägs det i alla fall. Det har ingenting med hur fröna sätts, utan snarare hur jorden bearbetats och gödslat. Suger man musten ur jorden blir det missväxt, det vet alla odlare.  Vad som händer när musten sugs ur människorna i vårt land, vågar man inte ens tänka på.

  Från och till under mitt skrivuppehåll, har det slagit mig hur otroligt korkade våra så kallade folkvalda ständigt visar sig vara. För mig är det ofattbart att inte svenska folket gör som i sydligare länder och drar ut på gatorna och protesterar. Vad vi är på väg emot är ju ett politiskt systems kollaps, det råder ingen tvekan om saken.

  Naturligtvis borde hela svenska folket tacka SD för att de rört om i grytan, där valfläsket redan puttrar för fullt. Främlingsfientligt eller inte, men SD har pekat på någonting som många svenskar är medvetna om idag, det kostar pengar att vara världens samvete. Pengar som inte räcker till det de gamla i vårt samhälle betalat in för att få för att kunna leva en trygg ålderdom. Om det inte är en medveten förskingring av invånarnas pengar, vad finns för ursäkt?

  Om det visar sig att en miljökatastrof kommer att inträffa i framtiden, är det knappast någonting politiska beslut kan förhindra. Det ingår föresten inte i deras uppdrag, det är att se till att landets invånare har det bra. Därför är det fullständigt ointressant om vårt land kan uppnå miljömål som sätts upp, det är viktigare att alla ska kunna leva drägligt i vår nutid.

  Det känns som om jag har en hel del att säga om det framöver.

Det var inget lätt beslut att fatta, men jag kommer bara att blogga sporadiskt framöver. Kanske en gång i veckan, det beror på hur jag känner mig.

Att bli äldre betyder att man har en hel del erfarenhet att luta sig emot, en viktig sådan är att man ska lyssna på sin kropp. Min kropp sa ifrån på skarpen förra veckan, det har varit för mycket extra som jag tagit på mig. Men det var inte största anledningen, det var att det inte blev någon tid över eftersom vi var tvungna att ha hjälpa till när ett av barnbarnsbarnen fick vattenkoppor. Det har känts viktigare än allting annat, men visst har jag önskat mig vara minst trettio år yngre de senaste dagarna.

Apropå ålder pratade jag med en äldre man för någon dag sen i affären. Han fick mig att inse det tröstlösa i att påtala fel och brister i vårt samhälle för ingen politiker lyssnar. Låt skiten rasa ihop, mig gör det detsamma, sa han. Bitterheten kunde jag inte ta miste på, men orsaken ville han inte gå in på. Lite lyste det igenom när han sa; När du blir gammal förlorar du dina rättigheter. Ingen ser dig längre. Det enda de ser är svaghet och rynkor, ingen bryr sig om vad du har att säga.

Jag har full förståelse för hur den gamle mannen kände sig, men även att de unga känner samma vanmakt, de syns inte heller trots avsaknaden av rynkor. Ungdomsarbetslösheten är egentligen inte något annat än ett ekonomiskt problem för de makthavande, de ser inte längre än näsan räcker. De personliga tragedierna är inte deras problem, de har fullt upp med att ta hand om en hotande klimatkatastrof.

Det sägs att som gammal blir vi ung på nytt, men på vilket sätt har inte stått klart för mig. Men efter att ha pratat med mannen började jag förstå vad han menade. Tyvärr behandlas gamla idag som omyndiga som inte begriper sitt eget bästa. Våra makthavande politiker har full koll på sitt eget bästa, det är sämre ställt med förmågan att se hur andra har det. Att de själva blir gamla tänker de antagligen inte på, de borde naturligtvis se om sitt eget hus medan de fortfarande har någon makt.

När jag nu sitter i min ensamhet vid datorn och väntar att de andra ska vakna och tänker på hur framtiden ser ut för den lilla knatten med vattenkoppor, har jag svårt att vara optimistisk för hans del. Hur kommer vårt samhälle att se ut om tjugo år? Någonting som säkert står klart för de flesta är att vi inte kan fortsätta stirra oss blinda på ständig ekonomisk tillväxt och att nya jobb ska kunna skapas. Vi måste istället utgå från att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Ser man tillbaka på trettiotalets ekonomiska kris och jämför med den nuvarande, är skillnaden att det inte fanns så mycket pengar i omlopp. Människor och länder världen över är mer skuldsatta idag än de var på trettiotalet, det finns skäl att vara orolig inför framtiden. Människorna har vant sig vid en standard de egentligen inte har råd med.

Som vanligt kommer naturligtvis någon att tjäna på andra människors olycka, men de kommer inte att ha någon glädje av sina pengar. I den takt allting skenat iväg blir resultatet att alla berörs av den skuldfälla en enorm massa människor hamnat i. Det är inte inarbetade pengar som får hjulen att snurra i ett tillväxttänkande samhällssystem, det är förskott på kommande löner.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vår värld förändras i snabbare takt än de politiska beslut som fattas. Det i sin tur betyder att människorna kanske fortare än vi kan föreställa oss, kommer att tvingas till att själva ansvara för sina liv. Ekonomisk tillväxt är ju egentligen bara att ständigt sätta upp nya mål, eller försöka skapa ett lyckoland som finns någonstans i fjärran.

Jag minns någonting som Victor Svanberg skrev för länge sen och det lyder så här: Där jag inte är, där är lyckan. Sådant är vardagsmat för nutidsmänniskan.

Världen har förändrats i snabbare takt än människan klarat av att anpassa sig till.

Det är dags att titta på vad vi har, inte vad vi eventuellt kan få.

Kom på mig själv att jag de senaste dagarna gjort allt för att undvika att skriva. Det är en ny nästan oroande känsla, eftersom jag i vanliga fall älskar att skriva ner det som flyger för mig. Men det känns faktiskt som att måttet är rågat, jag är innerligt trött på det som nu händer.

Alldeles säkert finns det fler än jag som insett att de politiker som håller landets framtid i sina händer är pladdrande pantertanter mede tonat hår och män med betongrövar, samtliga med ett ego större än världens högsta byggnad.  

Den politiska kampen om makten är rutten och de inblandade gör allt för att svärta ner och misstänkliggöra sina motståndare. Med ett finare ord kallas det för retorik, det borde på ren svenska kallas skitsnack.

Vad det handlar om är att utan bevisning kunna svartmåla motståndaren. Våra byråkratiska myndigheter arbetar på samma sätt, det är medborgarna som måste bevisa att myndighetspersonerna har fel. Visst är det ett fantastiskt demokratiskt system vi har i vårt land.

Jag vet inte vad de politiska makthavarna har utgått ifrån, men de behandlar landets invånare som dumhuvuden, som inte vet sitt eget bästa. I alldeles för många fall har svenska folket omyndigförklarats av de politiska makthavarna. Men nu har det blivit så i vår moderna högteknologiska kunskapsvärld, att invånarna börjat ifrågasätta de politiska makthavarnas kompetens.

Alla äldre minns säkert en slogan för de statanställda en gång i tiden: Statens kaka är liten men säker. Det gäller inte längre att kakan är liten, dessutom har säkerheten förstärkts för de som valt den politiska banan, den politiska makteliten vet sannerligen hur en slipsten ska dras. Nåja, hur andra ska dra den åt dem är väl det rätta uttrycket.

Nu hotas den politiska makteliten, de börjar känna gungfly under fötterna. Anledningen är naturligtvis SD, som drar till sig fler anhängare för varje månad. Jag måste erkänna att det till en början var svårt att förstå SD.s framgångar, nu börjar jag inse att de gör precis allting rätt när det gäller att locka till sig väljare. Partiet talar inte bara samma språk som en majoritet av folket, de tar upp någonting som är tabu inom det politiska etablissemanget, den allt mer infekterade flyktingfrågan.

Nu är våra politiska makthavare på väg att göra ett nytt självmål när det gäller flyktingar. När jag hörde att kommuner kan tvingas ta emot flyktingbarn var min första tanke, stackars barn. Hur kommer de att bemötas av en befolkning, som inte haft någonting att säga till om? Om inte flyktingfrågan under alla år skjutits i bakgrunden och öppet diskuterats, skulle antagligen läget varit ett helt annat.

Att rösta om kärnkraftens vara eller inte, eller om att byta vår krassliga valuta mot euron har svenska folket ansetts vara kapabla till, men ve den som ens vågar antyda att flyktingfrågan måste det folkomröstas om. Vet de politiska makthavarna överhuvudtaget hur invånarna på en ort kommer att reagera om det kommer en massa flyktingar till orten? Knappast troligt, det är ju ingenting folk talar öppet om, då kan de stämplas som rasister.

I storstäder konfronteras inte flyktingar och invånare på samma sätt som på små orter ute i landet. Jag hör varje dag kommentarer om ökningen av flyktingar i vår lilla stad, där stadsbilden drastiskt ändrats de senaste åren. Människorna känner inte längre igen den ort där jantelagen alltid styrt handlandet och människorna en gång nästan mangrant röstade på socialdemokraterna.

I takt med att den äldre befolkningen fallit ifrån, har också stödet för socialdemokraterna minskat. I och för sig inte alls konstigt, den moderna värld vi nu lever i har inga likheter med det samhälle vi hade för femtio år sen. Ändå får man en känsla av att nästa års val, kommer att ruska om våra kommunpolitiker ännu mera än de senaste valen.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om SD kommer att bli största parti efter socialdemokraterna vid nästa kommunval. Ja, om inte de etablerade partierna tar tag i de problem som uppstått och gjuter olja på vågorna. Som jag ser det behöver SD inte göra någonting just nu för att få sympatisörer, de plockar poäng på de makthavandes oförmåga att hantera den känsliga flyktingfrågan.

På något underligt sätt har de etablerade partierna lyckats bjuda in SD på ett sätt som knappast kan ha varit medvetet. Den retorik som tidigare fungerat i den politiska sandlådan, fungerar nu på samma sätt som att slänga skit i fläkten, alla blir nedstänkta. Ja, utom SD som inte finns med i det slutna rummet där allt bestäms.

Ju snabbare vårt politiska system rasar ihop, desto bättre för svenska folket.

Jag vet inte om det beror på det urusla vädret, eller att jag helt enkelt börjar tröttna på att grubbla över hur våra politiker i ledande ställning, ständigt måste försvara sina handlanden. I mina ögon är det ett bevis på att de inte har en aning om vad de egentligen beslutat om. Konsekvenserna har blivit någonting de definitivt inte räknat med, kanske har de inte ens tänkt över hur besluten skulle påverka landets invånare överhuvudtaget.

Vi har klarat oss bättre än andra länder hörde jag vår finansminister säga för ett tag sen, men vet vi verkligen det? Även om den första hysterin lagt sig, finns de underliggande problemen kvar. Det är lite som att sitta på locket till en tryckkokare.

Ärligt talat bryr jag mig inte om vad andra länder har för problem, de får lösa dem så gott det går på egen hand. För problem har vi sannerligen för egen del med både det ena och det andra. Ett problem som tillåts växa för att hålla tillväxtgrytan kokande är den fortsatta konsumtionen. Visst stannade det av en kort tid, men nu är det full fart på shoppandet igen. Men inte med egna besparingar eller sin surt förvärvade lön utan på kredit.

Man kan läsa att svenska folket fortsätter att låna pengar som om ingenting hänt, nästan femtio miljarder handlar det visst om bara i år. När jag hör vissa människor resonera, får jag för mig att de inte fattar att pengarna måste betalas tillbaka, att de tror att det är någonting andra får ta hand om. En räntehöjning kommer allt närmare, det är först då många låntagare inser allvaret. Ju längre räntan ligger kvar på den historiskt låga nivån, desto större skada kommer det att orsaka.

Vad som väntar framöver är väl att snyftreportage om människor som tvingats gå från sina hem kommer att finnas på löpsedlar. Andra människors elände säljer lösnummer och artiklarna försöker samtidigt få läsarna att känna empati för de stackars människor som drabbats. Empati, i helsike heller! De som köper tidningarna kommer snarare att känna skadeglädje.

Det är så det fungerar numera, människor har härdats till att kunna förtränga allt som inte rör dem själva. Den solidaritet människor en gång kände för varandra finns inte längre. Visserligen var det ingen som blev klok på vem eller vilka de skulle vara solidariska med, men landets invånare lydde ändå de politiska makthavarna.

För nutidens moderna människa är parollen var och en sig själv närmast, det betyder att var och en får stå sitt eget kast. En mycket stor del av landets invånare, är inte längre villiga att betala för andras misstag. Naturligtvis har även det egoistiska tänkandet en baksida. Ett samhälle splittras när inte alla drar åt samma håll, så långt tänkte säkert inte de som startade det hela, det politiska etablissemanget.

Kanske är jag helt fel ute, men orsaken till att vårt lilla land splittrats har jag kommit fram till beror på storhetsvansinne. Nu tänker jag inte på politikers övertro på sin egen förmåga, utan på det sätt de försöker sätta sina bomärken för tid och evighet.

Det är bara att se sig omkring för att upptäcka de monument som uppförts för att påminna om det politiska systemets betydelse. Eller kan det vara mindervärdighetskomplex som legat bakom de beslut som fattats? Alla dessa monument bekostas med skattemedel, som är en betalning för tjänster samhället ska utföra för skattebetalarna. Vad jag kan förstå kan många beslut som fattats räknas som trolöshet mot huvudman, ett brott som kan ge långa fängelsestraff. För visst är det brottsligt att använda skattepengarna till annat än de är avsedda för.

Men det är klart, politiska makthavare kan ju förklara de använda pengarna på samma sätt, som Joseph Broddsky svarade den sovjetiska domstolen: Jag trodde det kom från Gud.

Den största faran för vårt samhälle är politikers försäkran om att de har allt under kontroll och att invånarna kan känna sig trygga. Visst är det skönt om de tar hand om allting och vi kan luta oss tillbaka och koppla bort alla bekymmer, eller hur? Att vi inte behöver bry oss att jobb försvinner, att bostadsbubblan blivit allt större och att skola, vård och omsorg är hotade på grund av penningbrist.

Tänk om det vore så väl. Jag har lärt mig att tryggheten är den största av alla faror, om politiska makthavare säger sig vara garanten för den.