Om man förenklar det som nu händer i vårt land kan man säga att vi har de politiker vi förtjänar. Men så enkelt är det inte, vi har de politiker vi har på grund av ett politiskt skapat maktsystem som inte är i takt med tiden. Eller snarare sagt, väljarna får inte hur de vill ha det utan ställs med lång näsa efter val eftersom efter en massa trixande har vi en segrare, som i själva verket inte är det.

Det är inte bara januariöverenskommelsen som visat hur fel det kan bli, det har genomsyrat vårt samhälle under många år. De ohederliga allianser som uppstått är ett hån mot invånarna och det har definitivt påskyndat det kaos som vi nu kan se inom sjukvården och skolan. Frågan är om det finns en möjlighet att få rätsida på alla politiska misstag.

Det liknar mer och mer företagens kvartalsrapporter när partierna är lyriska över vunna procent vid en opinionsundersökning, men glömmer bort att ha runt tjugo procent inte är någonting att skryta över. Tittar man på hur många som är emot de olika partiernas locktoner är det ingen rolig läsning för våra politiska partier från vänster till höger.

I dagens läge är det ingen höjdare att vara största parti och ha strax över tjugo procent, det är ju så att nästan åttio procent är emot. Det finns med andra ord en förkrossande majoritet som inte vill att exempelvis S, M eller SD skall regera. För de små partierna är det ännu mer skrämmande där runt nittiofem procent av invånarna inte har något som helst förtroende för dem. I nuläget har V, C och KD cirka nittio procent emot sig, ingenting som motiverar hög svansföring precis.

Är det svenska folket det är fel på, eller har det politiskt skapade maktsystemet spelat ut sin roll? Att systemet är förlegat i den moderna värld vi lever i är uppenbart, vad som krävs är en regering där alla drar åt samma håll, nämligen ett samhälle som är det bästa för invånarna. Hade en sådan regering funnits de senaste tjugo åren, hade vårt land sett helt annorlunda ut.

Jag och många med mig struntar fullkomligt i hur de olika partierna vill att vårt samhälle skall se ut, det är invånarnas behov som skall ligga som underlag för de beslut som fattas. De förtroendevaldas uppdrag går ut på att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, om de inte gör det kan inte invånarna skippa rättvisa därför att ingen enskild är ansvarig. Jag ser SD:s framgång som att invånarna ger det politiska etablissemanget en kollektiv bestraffning, det hade inte de gamla partierna kunnat se komma som de säger numera. 

Låter inte klokt men man måste förstå varför så många säger sig sympatisera med SD. Partiet har inte någonting att göra med de försämringar som drabbat invånarna eftersom de har hållits utanför. Inget parti kan svära sig fri från Försäkringskassans vidriga hantering av sjukintyg eller när det gäller svåra kroniska sjukdomar. Lägger man till att SD inte har varit med om att konfiskera pengar från trygghetsförsäkringarna eller pensionärerna, har de fått pluspoäng på andras bekostnad. Utåt sett har de inte heller varit med om att ge mer till de med ett arbete eller ännu värre till de rika i vårt land.

Politik är med andra ord mer komplicerad än någonsin och det som kunnat bevara det politiska maktsystemet har varit att vara politiskt korrekt. Det vill säga hålla varandra bakom ryggen för att kunna rättfärdiga en fullständigt idiotiskt maktsystem. När nu oppositionen inte längre agerar politiskt korrekt har det tagit hus i helsike, hela maktsystemet äventyras.

Egentligen har det överlevt sig självt, besluten är inte längre baserade på vad som är bäst för invånarna, utan vad som kompromissats fram för att kunna fatta beslut. När nu inte ens fattade beslut gäller utan rivs upp, är vi inne på nästa fas där de största partierna insett att det finns alldeles för många partier. Det har invånarna påtalat i många år.

Nu erkänns till och med att politisk styrning ligger bakom sjukvårdens kris, de minst kunnigastes beslut har visat sig vara alldeles åt helsike. Samma sak gäller skolan där bypolitiker försöker så gott det går att tränga ihop eleverna i storskolor. Lärarna och föräldrarna protesterar naturligtvis, vad barn behöver är en trygg miljö för att kunna utvecklas.

De inbesparingar som görs sker i fel ända, det finns för lite personal och för många politiska företrädare. Ser man till resultatet är att avlöna politiker som att kasta pärlor för svin, det är inte vad skatterna är avsedda för. På åskådarplats sitter SD och skrattar åt de som slåss om sin existens, själv behöver de inte göra någonting för att växa. Åkesson är säkert medveten om att den dag han får vara med, kommer partiet att bedömas precis som de andra.

Hur man än vrider och vänder på det hade SD rätt i sin kritik redan från början, naturligtvis en prestigeförlust för de övriga partierna att erkänna det, men med en majoritet emot sig så ... Det är hur många som är emot de olika partiernas politik som måste tas i beaktande, för S måste det vara förnedrande att se att skaran som är emot partiet blir större för snart sagt varje månad.

Nytänkande har aldrig varit socialdemokraternas starka sida, de har istället framhållit vad partiet en gång gjort. Inte mycket att skryta över egentligen, det var krigshärjade länder och hårt arbetande invånare som skapade välståndet. Ett välstånd som partiet haft stor del i att försnillats. Det gäller för de ledande inom partiet att inse sina egna misstag istället för att skylla på andra.

Har svårt att se hur socialdemokraterna skall kunna locka tillbaka de väljare som vänt partiet ryggen, det ser i alla fall omöjligt ut med nuvarande ledning. Varför partiledningen började snegla på medelklassen är svårt att förstå, ser man på den ideologi som finns är det fullkomligt oförklarligt. Kan tänka mig att de förtroendevalda med löner och levnadsvillkor långt över sina trogna väljare har haft svårt att se hur problemen ökat för de svagaste grupperna.

Av egen kraft kan inte partiet uträtta någonting längre, det måste kännas minst sagt genant. Partiet har blivit tandlöst och rallarsvingarna mot SD upplevs enbart som löjliga. Det är inte SD som är problemet, det är partiets oförmåga att rätta till de uppenbara fel som finns och dessutom medverkat till att de uppstått. För ett parti som tappat kontakten med sina tidigare trogna väljare finns inget annat sätt än att göra en pudel. Erkänna att de inte har kunnat göra vad de lovat.

En regering skall aldrig skapa oro, men skadan har redan skett. Det finns en oro hos invånarna som måste stillas. Vad som hänt är vad jag kan förstå att svenska folket börjat tänka logiskt, eftersom de är livrädda för att drabbas av alla de orättvisor som finns. Det händer andra men inte mig har folk tänkt, men nu gnager oron eftersom det talas om sämre tider. Det gynnar SD som genom sin tydliga markering skaffat sig en nisch de övriga inte kan ta sig in i. Men SD har även gjort så att övriga partier insett att vad de tycker bryr sig invånarna inte om utan följer sin egen övertygelse. 

Finns det ett sätt att få stopp på SD:s framfart? Om våra politiker läser det som står i texten ovan och använder det vi alla föds med, så varför inte. Ja, men ibland funderar jag faktiskt om det är vad som saknas hos våra politiker.

Har gjort den skrämmande upptäckten att jag inte passar in i det politiskt skapade samhälle vi fått. Gammal och dessutom obstinat istället för medgörlig, så var inte gamlingar förr i tiden. Men kanske är det så att inte heller våra så kallade förtroendevalda passar in. De har vant sig vid att lyssna på ett självspelande piano det inte ens går att byta melodi på. Det är en helt annan musik som spelas nu.

Löfven ser drömskt tillbaka på en tid då det fanns ordning och reda, gemenskap och solidaritet. Problemet är att han vet vad som måste göras, men har inte en aning om hur det skall omsättas i praktiken. Den tid han drömmer om hade invånarna uppdelade i socialgrupper vilket skapade en viss rättvisa, nu dras alla över en kam, fattig som rik. På något underligt sätt har våra politiker kommit fram till att alla måste vara solidariska med de rika annars är det oacceptabelt.

När det gamla seglivade industrisamhället gick i graven fanns inte längre det gamla trygga att luta sig emot och de politiska företrädarna har inte repat sig sedan dess. Allt går i gamla hjulspår av ren självbevarelsedrift, allt det nya är obegripligt. De enorma siffror skatteintäkterna rör sig om, men också stigande kostnaderna presenteras i grafiska tårtbitar eller staplar i olika färger, men ger inget grepp om vad alla pengar går åt till.

Många av de förtroendevalda har inte ens begrepp om sin egen ekonomi, men är ändå de som påtagit sig uppdraget att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Låter det klokt? Naturligtvis inte vilket ger en vink om att vårt politiska maktsystem inte bara är föråldrat utan också förödande för landets invånare. Vårt politiskt skapade maktsystem har blivit en säkerhetsrisk.

Läste för många år sedan då vi var runt åtta miljoner invånare att de offentliga verksamheterna var underdimensionerade i förhållande till folkmängden. Det var efter saneringen av statens och bankernas urusla ekonomier då vårt land till och med exporterade sjuksköterskor. Sjukvården och då inte minst psykiatrin skulle inte påverkas, men hur blev det?

Bostadsbyggandet låg inte i takt med tiden och det flaggades för bostadsbrist. Göran Perssons saneringen kostade pensionärerna över tvåhundra miljarder, inte undra på att pensionssystemet knakar i fogarna. Nästa steg i jakten på pengar att dela ut för att köpa röster blev trygghetsförsäkringarna och fattigdomen började sprida sig i vårt land. Vad det fört med sig kan alla se och många har till och med tagit livet av sig på grund av Försäkringskassans bedömningar.

Att ge mer pengar till de som arbetar och lättnader för de med stora förmögenheter blev det som skulle rädda landets framtid. Pigtjänster kom tillbaka, en vink om att vi var på väg tillbaka där vårt land en gång var. Men det fattade inte våra förtroendevalda, eller snarare var det inte vad lobbyisterna lovat att det skulle bli. Sorgligt nog får politiker mig  att tänka på Hasse & Tages pastor Jansson, han som inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Vad som nu skall rädda vårt land står skrivet i stjärnorna, ett extraval kommer knappast att göra det. Kanske enda möjligheten är att landet sätts under tvångsförvaltning av EU vars regler vi mer och mer snärjs in i. Vi behöver inte några statliga verk, de är en avstjälpningsplats för gamla lojala trotjänare som tack för allt rövslickande under åren.

Den av Löfven lovordade januariöverenskommelsen blev till ett bjudkalas för de två småpartierna C och L att framföra sina hjärtefrågor. Dåligt genomtänkta och dessutom inte alls vad ett land i kris behövde, ser de nu ut att få på moppe av oppositionspartierna. Det är ju så att säger de ifrån så blir det inget av med det som så stolt trumpetats ut. Nu verkar det bli skampålen istället, eller varför inte en dumstrut på huvudet.

Det borde nog tittas närmare på om inte spärren till riksdagen borde höjas rejält. Varför skall så små partier som har runt nittiofem procent av väljarna emot sig ha någonting att säga till om? Den frågan är det många som funderar över eftersom MP kunnat ställa till så stor skada för landets invånare. Tänk om pengarna använts till välfärden istället där de verkligen behövs i nuläget.

Visst har vi en klimatförändring, men vad den beror på kan vi med säkerhet inte säga. Det var en lika varm vintern 1860 så ... Ingen talade om en kommande istid under krigsåren i början på fyrtiotalet, då det verkligen fanns anledning att göra det. Vi lever i ett komplicerat universum där jorden inte är medelpunkten, utan en liten planet som hamnat rätt i förhållande till solen. Vem vet, kanske vår jord på grund av provsprängningar och krig hamnat på sniskan så att vi nu värms upp för mycket av den.

Om vi verkligen skall vara rädda för någonting är det att solen mister sin kraft, eller att den av någon anledning avger för mycket värme. Många öknar har en gång i tiden varit frodiga landskap, vad orsakade att de försvann? Det tragiska är att vi numera förlitar oss till de resultat datamoduler kommer fram till, ändå är det som mats in som ger det resultat som spottas fram. Skräp in, skräp ut sa man i dataålderns barndom.

Detsamma gäller ju faktiskt även inom politiken, den mänskliga faktorn har trasslat till allting så att vi inte ens har en vård, omsorg och skola värd namnet. Hur det skall kunna rättas till när de som ställt till det skall vara med om de ändringar som måste göras är som att vattna ogräs med växtgödning.

Naturligtvis kunde inte det politiska etablissemanget se hur SD skulle kunna växa, de gjorde ju allt för att det inte skulle ske. Att stämpla folk som inte insåg sitt eget bästa för att vara rasister var en urusel idé, det gjorde en stor del av svenska folket förbannade. Och där kommer det här med hur stor del av invånarna som inte sympatiserade med det politiska etablissemanget in i bilden. De gjorde uttalanden som inte svenska folket i gemen ställde sig bakom.

Det är mycket som beslutats som inte haft invånarnas godkännande och när fler och fler drabbas av orättvisor växer motståndet. Just nu sitter SD i guldsits men det är bara en tidsfråga när det vänder. Nu är nämligen de makthavande tvingade att lyssna på hur invånarna vill att vårt samhälle skall se ut och göra någonting åt det. Det räcker att SD ställer sig bakom beslut som omöjliggör de justeringar som förbättrar för de sämst ställda, det är så det fungerar i ett land där invånarna använder sin makt att sätta press på hela det politiska etablissemanget.

Det ger knappast sinnesro att lyssna eller läsa politikers skryt om vad de tänker göra de närmaste åren för att förbättra för invånarna. Vänta bara, om några år skall vi ..., I själva verket försöker de vinna tid att i alla fall bristfälligt kunna lappa och laga vårt söndertrasade välfärdssamhälle. Jodå, vårt lands välfärd är riven i trasor och det står inte på innan råttorna lämnar det sjunkande skeppet.

Har ingen förståelse varför vårt land måste vara rädda om de rika, de har så de klarar sig och blir över. Men om de inte stryks medhårs tror våra politiker att de tar sitt pick och pack och sticker iväg. Glöm det, före alla skattelättnader bodde de ändå kvar av den enkla anledningen att det var här de tjänade grova pengar. När det gäller att utnyttja  aningslösa politiker och byråkrater för att bli rik ligger definitivt vårt land i framkant.

När det gäller hårt arbetande invånare, pensionärer och sjuka fungerar kontrollsamhället, men när det gäller fifflare visar det sig att det inte finns någon kontroll alls. Skulle inte förvåna om det finns människor med flera identiteter som mjölkar vår statskassa på pengar. Det finns inte ens koll på om människor som erhåller bidrag ens bor i landet. Det är nog bara i vårt land en sådan blunder kan inträffa.

Och så har vi den grupp av människor som anser att skydda utrotningshotade rovdjur måste få kosta pengar. Om de själva betalade vad det kostar skulle det knappast röra upp känslor, men det är de inte villiga till. Samma sak med vad som nu ventileras, invandring och flyktingmottagning skall det inte sättas stopp för, det är MP emot. Pengar är det ont om och de som drabbas är unga som behöver en fungerande sjukvård, skola och äldre som behöver vård i livets slutskede.

I en värld då vi bombarderas av andras åsikter är det svårt att inte påverkas på något sätt. Att avskärma sig genom att slå dövörat till fungerar bara för stunden eftersom problemet kvarstår.

Av någon anledning har jag skrivit ner och sparat kloka ord som trots att de skrevs långt tillbaka i tiden, fortfarande passar in i vår moderna tid.

Sokrates var en klok människa som levde för länge sedan, kanske var människorna klokare på den tiden trots avsaknaden av den utbildning som är möjlig i dag. Det handlade om ett ovanligt intellekt och förmågan att ha förlita sig till de egna tankarna. De som skall leda vårt land in i framtiden är inte de välutbildade med ett intellekt utöver det vanliga, det är vanligt folk som i sin osäkerhet lyssnar och tar råd från andra.

Jag nämnde Sokrates och ett citat från honom beskriver vad som saknas, men antagligen blir det som kommer att förändra vårt land och förhoppningsvis vår värld. Han skrev så här: För att hitta dig själv, tänk egna tankar. Politiker försöker hela tiden få invånarna att undvika tänka, de anser det vara deras jobb som politisk företrädare. Det får mig att osökt tänka på att anlita en blind vägvisare.

Även om inte invånarna i stor utsträckning börjat tänka själva, har de börjat ifrågasätta vad de politiska företrädarna har att säga. När osäkerheten infinner sig lutar sig människan mot det som alltid varit allmänt känt, människan måste se för att kunna tro. I vårt lands fall måste det uppvisas resultat när det gäller brottsbekämpning, vården, skolan, ja listan kan göras hur lång som helst.

Det grövsta brottet som politiska makthavare är skyldiga till är konfiskeringen av pengar från pensioner och ur trygghetsförsäkringarna. I paritet med det är hur Försäkringskassan övergått från att vara ett stöd, till att stjälpa människor som drabbas av sjukdom. Hos de som drabbats är det någonting oförlåtligt och som de aldrig glömmer. Och det hela kan fortgå därför att ingen gör någonting åt det och ingen tar på sig ansvaret att det kunnat bli som det blivit.  

Politik har blivit olika former av religioner där de olika partierna förkunnar sina budskap. Det blir en fråga om att tro, inte att de saker som predikas är möjliga att genomföra. En sak vet vi men tänker inte så mycket på det, nämligen att himlen finns både under våra fötter och ovanför våra huvuden. Har för mig att det var Henry David Thoreau som skrev det. Inte undra på att våra politiker verkar stå på huvudet ibland och tänker med fel ända av kroppen.

Att våra politiker förvanskar sanningen är ingen väl bevarad hemlighet, om en sak sägs tillräckligt ofta kan det tas för en sanning. Anledningen till att de gör det är att undanhålla de misstag som gjorts, men som inte öppet erkänns. Och man kan förstå det för jag minns vad Moder Teresa en gånga sade: Ärlighet och öppenhet gör dig sårbar. Var ärlig och öppen ändå. Ett förlåt lagar inte det som trasats sönder, men kan ändå accepteras om det är ärligt menat.

När man ser hur vårt samhälle blivit finns en oro för hur framtiden kommer att se ut. Minns inte vem som skrev det eftersom jag glömt bort att skriva ner det, men det lyder i alla fall så här: Det som finns bakom oss och det som finns framför oss, är bagateller jämfört med det som finns inom oss. Det vi samlar på oss dagligen i form av misshälligheter och orättvisor som skapats genom politiska beslut, har fått människor att känna inombords. Det är för de politiska företrädarnas del minst sagt skrämmande.

Filosofen Sofokles yttrade en gång: Den tyngsta sorgen är att inse att vi själva är enda orsaken till alla våra motgångar. Sorgligt nog är orsaken till dagens kaotiska läge det svenska folkets tystnad under alldeles för många år. Utan några större protester trots idiotiska beslut, har de politiska makthavarna trott sig göra rätt. Eller snarare för sig själv sagt: När idioterna inte säger någonting så ... Ja, svenska folket har varit lika stora idioter som de politiska makthavarna. Det som nu händer känns lite som för sent skall syndaren vakna.

När det står klart för alla att det här med januariöverenskommelsen inte var speciellt smart, hamnar vi i ett läge då osäkerheten ökar bland alla partier. Vart är vi på väg? Det kan man fråga sig, men hittade ett citat av Seneca som passar in. Om en man inte vet vart han styr emot, är ingen vind gynnsam för honom. Funderar på om jag skall kopiera alla kloka ord jag skrivit ner och de får visas på storbildskärm i riksdagshuset. Men de kanske inte ens fattar betydelsen.

Jag är nog inte ensam om att fundera över hur Stefan Löfven tänker. Han är ingen retoriker och hans försök att måla vitt till svart och tvärtom upplevs förvirrande. I efterhand frågar sig de som hört honom: Vad menade karln egentligen? Men ingenting blir som han lovat i alla fall, men det är också partiets problem och har så varit i många år. Nu ser hela januariöverenskommelsen att gå i stöpet också, det är bäddat för en buskisföreställning utan like.

Vi äldre som fick uppleva den gammaldags socialdemokratin vet också receptet till varför det fungerade. Krigets vedermödor hade lärt oss vad solidaritet innebar, inte minst bland de kvinnor där männen var inkallade i beredskap. Grannsämjan som fanns gjorde att folk lånade mjöl och socker av varandra, till och med det usla surrogatkaffet som fanns under kriget.

Med tiden måste invånarna vara solidariska med de politiska företrädarna, det behövdes hur många som helst för att säkerställa vårt lands demokrati. Men varför blev de kavar? Folk tänkte inte på det så den enda förklaring jag kan komma på varför sossarna förlorade valet i mitten på sjuttiotalet var nog ändå att allt handlade om politik. Den som svettades i ett skitigt jobb brydde sig inte om hur de hade det i Sydafrika eller Kuba för att nämna några länder det pratades om vid den tiden.

Vårt land skulle bli världens samvete, världens polis hade Amerika monopol på. Det fanns nog med problem att ta itu med i vårt land och allt fler begrep sig inte på vad Palme pratade om. Han förstod definitivt inte på hur den begynnande arbetslösheten inte minst bland ungdomar skulle hanteras. Valförlusten kom minst sagt överraskande för partiledningen, men inte för folk på gatan som tröttnat på allt vad politik hette.

Problemet som partiet sedan fått dragits med är att det aldrig kom över valförlusten och gett löften de inte kunnat hålla. Partiet fick på åttiotalet kritik av sin egen finansminister som valde att avgå för inte ens de ledande begrep sig på ekonomi. Beviset jag anser talande är att de län som invånarna varit trogna partiet, också haft sämst utveckling och hög arbetslöshet.

Vad jag bävar för är om vi kommer att drabbas av en lågkonjunktur eftersom konflikter med invånarna då kommer att radas upp på löpande band. Helt riktigt kommer invånarna att kräva valuta för sina skattepengar och om några nerdragningar skall ske blir det på politiker och politiskt skapade jobb. Tro mig, det kommer att bli ett rabalder utan like.

Naturligtvis är SD chanslös när det blir sämre tider, de har precis som många av dagens politiker ingen som helst erfarenhet av vad en lågkonjunktur innebär. Socialdemokraterna kommer precis som i Danmark att tvingas till att rensa upp det som invandring och flyktingmottagning ställt till med. Det stora konsttycket blir att kunna skicka iväg alla de som fortfarande är kvar, trots att de inte får vara det.

Det politiska maktsystemet har överlevt genom ett finmaskigt kontaktnät där saker och ting kunnat blockeras för att uppnå önskad effekt. Där kan man verkligen se vad vänskapskorruption egentligen är för någonting, det finns många tacksamma som är villiga att hjälpa till. Eller det som kallas politisk korrekthet, där partierna sluter upp bakom varandra för att bevara maktsystemet. Sammanhållningen gjorde att många skrämdes att hålla inne sin åsikt gällande invandring och flyktingmottagning med risk att stämplas som rasist.

Och SD tackade och tog emot eftersom allt fler kom i kontakt med de negativa följderna av människor som inte passade in i det svenska mönstret. Folk började tala högt om det, vilket visade sig vara ett betydligt effektivare sätt att bilda åsikter än när politiker försöker truga på svenska folket vilken åsikt de skall ha.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt var en slagdänga som sjöngs i hemmen för länge sedan. Osökt slog det mig att det är precis vad våra politiker försöker göra. Ja, inte gröt precis men sälja soppa kokad på en spik och det tror jag ingen köper. Det hjälper knappast att ha tagit kontroll över våra public service företag, de börjar få lika lågt förtroende som politiker.

Svenska folket har fördelen att leva mitt i verkligheten och med egna ögon kan se vår samhällsförändring. Och det är väl det som är hela det politiska etablissemangets nästan olösliga problem, de kommer att få svårt att rättfärdiga sin existens. När det saknas folk på golvet kan man inte ha politiskt tillsatta chefer över kvalificerade chefer anställda på sina kvalifikationer. Och så ser det ut inom kommuner och landsting, men hur länge till börjar bli minst sagt osäkert. Det behövs som sagt bara en lågkonjunktur för att helvetet skall bryta lös.

Vårt land har i alla fall på grund av politisk inkompetens på både riksnivå och ner till små kommuner hamnat i en sits då vi kan se att en förändring kommer att tvingas fram. Jag tror inte våra politiker fattat det. 

Man måste vara pragmatisk hörde jag Centerpartiets tillförordnade Anders W Jonsson för ett tag sedan säga. Det är han som leder partiet under tiden Anni Lööf ägnar sig åt att ta hand om sin tämligen nyfödda. Har svårt att ta till mig ordet pragmatisk när det gäller en reträtt, bättre hade varit att erkänna hur illa genomtänkt partiets krav egentligen var.

Arbetsförmedlingen har visserligen ett uselt rykte, men tanken att den måste förändras har varit god eftersom ledningen varit fullständigt inkompetent. Det var där ändringen skulle gjorts, inte avskeda personal och lägga ner kontor. Många offentliga verksamheter skulle klara sig bättre utan generaldirektörer med mera.

När det gäller C har partiet totalt tappat kompassriktningen och irrar runt för att åtminstone komma ut ur den snårskog de hamnat i. Om sossarna klantat till det så är ändå C ett strå vassare. Det var inte så länge sedan Annie Lööf hyllades, men undan för undan har hennes aggressiva utspel visat sig vara alldeles åt helsike.

En gång i världen hade C ungefär samma värderingar som S, men det var ju när partiet hette Bondeförbundet förstås. Sen kom kärnkraftmotståndet och C skulle vara miljöns sakförare. Men så kom MP och C hade för många strängar på sin lyra och blev utkonkurrerade, eller snarare insåg att miljöfrågor aldrig skulle kunna lyfta partiet. Men med Maud Olofsson i spetsen fick partiet ett rykte om sig att slösa bort invånarnas pengar på dåliga affärer istället.

För de flesta partier är politiken som att åka bergochdalbana, det går opp och ner i val och de mätningar som görs mellan dem. Ju större de är, desto tyngre faller de sa man förr. Jodå, det stämmer om man ser till S nedgång som kan sluta under tjugo procent. Jag skriver kan, eftersom partiet nu måste rycka upp sig och visa vad de kan. Med de företrädare partiet har är inte chansen speciellt stor, det måste till en utrensning av de som visat sig inte hålla måttet.

Och det är många det, både inom riksdagen, kommuner och landsting. Värre blir det naturligtvis när partiet börjar ses som en förlorare, då vågar till och med de lojala ja-sägarna och gräsrötterna protestera. Vi får se om det är så högt i tak som partiledningen vill framhålla, jag tror inte det.

På något sätt känns det som att de politiska partierna gett upp, det är alldeles för många akuta problem och ett evigt käbblande hur de skall lösas. Med Kristersson som partiledare började M från ruta ett igen, det vill säga framhålla skattesänkningar som enda botemedlet. Stor i orden liten på jorden stämmer bra överens med Kristersson. Han verkar glömt bort att partiet en gång ville att invånarna skulle öppna sina hjärtan och det är en stor del av de ekonomiska problem många kommuner har i dag.

Ser man tillbaka på det år som gått känns det som att leva i ett annat land. På många platser är det rena Vilda Västern men det verkar inte finnas någon sheriff som håller ordning. Det är personalbrist inom de viktiga verksamheterna, men under Löfvens ledning har den statliga administrationen ökat kraftigt.

Man känner igen mönstret från tiden då Folkhemmet klubbades igenom, massvis med lojala partikamrater skulle förvalta invånarnas pengar. Folkhemsdrömmen sprack men de som skulle förvalta pengarna blev kvar, trots att de hela tiden förbrukade pengar på sig själva. Av Folkhemmet blev politikernas alldeles egna lilla Folkhem som tar hand om dem från ungdomsförbund till graven. Men det var knappast meningen.

 När politiker nu börjar synas i sömmarna och vi kommer att få dras med minoritetsregeringar precis som i länder våra styrande tidigare kritiserat, hur kommer det att bli framöver? Det troliga är att de som verkligen har makten, det vill säga storföretag och de ofantligt rika börjar blanda sig i. Det är fritt fram när LO blir svagare och svagare och den svenska modellen ramlar ihop som ett korthus.

Invandring och flyktingmottagning kommer antagligen att leda till en katastrof betydligt tidigare än en klimatkatastrof. Ett förändrat klimat kan vi anpassa oss till, men inte skillnaderna mellan de som bott i landet hela sitt liv och de hitkomna. Vi kommer att stå inför ett vi eller dem, vårt land kommer att vara oroligt i många år framöver.

Risken för att de kapitalstarka flyr landet är överhängande, kvar blir missnöjda människor som fått nog av politiska experiment. Många av de som kommit hit lever i missär, men vad värre är det gör också en stor del av svenska folket. Och allt har med konsekvenserna av felaktiga politiska beslut att göra, det har redan gått upp för en stor del av invånarna.

Jag är så glad att jag är svensk, sjöng Birgitta Andersson en gång för länge, länge sedan. Med alla missnöjda stämmer det knappast i dag, många skäms över hur landet har förstörts. Vi bygger Sverige starkt enligt  Löfven och tror sig kunna skapa sammanhållning av ett land han själv varit med om att splittra. Hur enar man ett folk genom att ta bort värnskatten vilket kostar miljarder och pytsar ut småpengar till pensionärerna? Löfven borde själv inse att det låter falskt.

Vi som tappat tron på vad vår nuvarande regering kan göra, borde kanske ta efter hur politiker i Amerika avslutar sina tal. Ja inte Gud bevare Amerika naturligtvis, utan Gud bevare Sveriges invånare från maktgalna politiker och allt annat skit som ligger framför oss. 

Vi har passerat trettondagen och innan vi vet ordet av är det Påsk. Men precis som med det mesta nuförtiden känns det inte längre på samma sätt som det en gång gjorde. Borta är förhoppningar om bättre tider, det har nog de flesta insett att det inte kommer att bli. Hur det blir är vi alla fall än så länge lyckligt omedvetna om.

Jag saknar den gemenskap vi äldre fick uppleva för den finns inte längre, var och en har fullt upp med sina liv. Strävan att ständigt få det bättre förblindar människorna och skapar splittring istället för att hålla samman, vilket är ett måste när tiderna blir sämre. Ensam är inte stark som en del tycks tro, det visar sig alltid. Åtminstone inte en jag hörde säga att det enda som påminde honom om julen var en kreditkortskuld. Den får han själv ta hand om.

Min syn på det som ligger framför oss har ingenting med pessimism att göra, tvärtom handlar det om realism. Ingen rök utan eld brukar man säga och larmrapporterna vi inte vill höra eller läsa om är för jobbiga att ta in. Därför har vi nu ett samhälle där många sitter och oroar sig för att pengarna skall räcka fram till nästa pension, sjukbidrag, a-kassepengar med mera. Men det finns andra som oroar sig för pengarna inte skall förränta sig eller att mista den förmögenhet de skrapat ihop

I vårt land är vi inte gudfruktiga precis, kyrkan är inte längre en samlingspunkt. Istället finns det ett stort antal människor som dyrkar Mammon, penningguden. Inte en Gud att hålla i handen när helvetet brakar lös, då är pengar inte värda någonting. Det helvete som ligger närmast är en ny finanskris, om inte den kommer skall man inte lita på erkänt skickliga ekonomer. Men kan alla dessa ekonomiska auktoriteter ha fel?

Genom att se tillbaka och läsa vad som hänt en gång för länge sedan, upptäcker man ett mönster då länder förändras. Hela tiden har det att göra med uppgång och fall där de styrande lutat sig tillbaka och varit nöjda med hur de haft det och försökt försvara det. Osökt får det mig att tänka på våra politiker, de har skapat ett samhälle där de åtnjuter det som egentligen invånarna borde ha och det är de nöjda med.

Nåja, vi kan läsa om hur stora riken fallit och alltid har det funnits en orsak till det. På något underligt sätt känns det som att inte bara vårt land utan även Europa haft sin storhetstid. Nu svänger pendeln över till de folkrika länderna med låga löner och billigare leverne. En stor folkmängd betyder konkurrens om jobben vilket gör att lönerna kan hållas nere. Kanske även våra politiker tänkt i de banorna eftersom de varit ivriga förespråkare för invandring. De har definitivt inte förstått nackdelarna.

Det är ingenting märkvärdigt med att priserna i ett låglöneland i våra ögon är enormt billiga, priserna följer vad folk har råd med. Så är det inte i högavlönade länder där det är dyrt att bo och leva, där förväntas människorna jobba mer och längre upp i åldrarna för att klara kostnaderna. Den stora förloraren i den förändring vår värld kommer att genomgå är länder där lönerna är höga. Tänk om vårt land infört pris och lönestopp för tio år sedan, hur hade det då sett ut?

Vi kommer med all sannolikhet att se det i våra affärer om några år, eftersom lobbyister har lurat politikerna under många år att införandet av låglönejobb är framtiden. Så kanske det blir på grund av den stora invandringen och alla flyktingar som kommit till vårt land. Om inte annat skapar det en inte önskvärd förändring, det kan aldrig bortförklaras.

Politiker talar sig varma om de stora antalet hitkomna av en enda anledning, de vet att de varit delaktiga i det som hänt. Någonting positivt är det definitivt inte och för svenska folket i gemen något som kan liknas vid en käftsmäll. Oavsett vad som sägs kommer en mycket stor del av de som kommit till vårt land att leva på invånarnas skattepengar, enda möjligheten att frigöra dessa pengar är att dra ner på antalet politiskt skapade jobb och politiker.

Det krävs med andra ord ett nytänkande om hur skattepengarna skall fördelas. Om det betyder att pengar måste öronmärkas för skolan, vården, ordningsmakten med mera så måste det göras. Av förklarliga skäl kan inte besluten ligga på politikers bord, utan någon ansvarig som vet hur verksamheterna fungerar. Politiskt styrning har kört vårt land i diket, det har invånarna blivit medvetna om.

Skomakare bliv vid din läst sa man förr och betydelsen är att inte försöka göra någonting som det inte finns kunnande för. Våra politiker är ett tvärsnitt av folket med alla fel och brister, alltså inga snillen som ger stöd för de höga löner och förmåner de har. Och det är just bristen på kompetens och sunt förnuft som satt vårt land i en prekär situation som aldrig kan lösas politiskt.

Det behövs inte så stor ökning av arbetslösheten eller räntan på lån för att det skall påverka konsumtionen. Ökningen av människor som drabbas av utbrändhet kommer att stiga kraftigt, det har skapats ett sjukt samhälle som gör människorna sjuka. Vad vårt land står inför är år av korrigeringar av det som blivit fel, i många fall kan inte felen korrigeras eller repareras överhuvudtaget.

Den grova brottsligheten, politikers oförmåga att komma sams om lösningar som är bäst för alla invånare leder till ett kaos som drabbar alla. Partipolitiken är död, det går inte att driva ett land efter ideologier som drar åt motsatta håll, det måste skapas en politisk enighet. För sossarna handlar det nu enbart om prestige, men det är dags att visa ödmjukhet mot invånarna. Men det är också vad även de övriga partiledarna måste visa, en ödmjukhet inför folkviljan, annars tar SD över. För det är väl så vi skall tolka folkviljan just nu, eller ...

Man måste ta ett helvete i taget, sa Olof Palme en gång för länge, länge sedan. Även då fanns det obehagliga saker att ta itu med, men det har blivit betydligt värre med tiden. Det känns nästan övermäktigt att försöka lösa alla problem som finns, det gäller alltså att ta ett problem i taget. Det viktigaste ser ut att vara vården där politisk styrning sett till att det nu är nära ett fullständigt kaos.

Hur kan våra politiker ta tag i och försöka lösa självförvållade problem? Det säger sig självt att det går inte, det måste till helt nya som har perspektiv på varför det inte fungerar. Vad som slår mig är att personalen vet varför det fungerar allt sämre, men är inte betrodda att komma med förslag. Det hinder som måste bort är med andra ord de politiska ledningarna som annars försöker skyla över sina misstag.

En gång i tiden sa man att allt handlade om politik, numera att allt handlar om pengar. Så snart det skall sparas pengar, säger de politiska företrädarna att de skall vända på alla stenar för att hitta lösningen. De har inte fattat att det är de själva som är kostnaden som invånarna inte behöver. Om en sjuksköterska eller biträde är sjuk märks det på verksamheten, om tio politiker i ledningsgruppen är sjuk rullar allt på ändå.

Naturligtvis har invånarna upptäckt det här för länge sedan, men inte kunnat göra någonting åt det. Om det största partiet tappat mandat har något av småpartierna plockats in för att kunna fatta majoritetsbeslut. Under många år har detta rävspel förekommit och snuvat invånarna på den förändring de trott sig uppnå genom att vända sitt gamla parti ryggen.

Januariöverenskommelsen kom inte som någon överraskning, Socialdemokraterna  har använt sig att det rävspelet under många år och efter många val. Det är därför inte mer än rätt att de själva tagit död på myten att S är det enda partiet som kan regera, sanningen är att partiet inte kan göra någonting på egen hand längre.

Väntar nu bara på att SD kommer att föra fram vården som den viktigaste sakfrågan, tätt följd av det en gång i all hast kritiserade pensionssystemet med åtföljande usla pensioner för allt fler. Ja, utom för de politiska företrädarna förstås, men det skulle förvåna om inte vi inom en snar framtid ser en ändring på det. Våra så kallade förtroendevalda är nämligen inte avlönade i egentlig mening, de uppbär ett arvode under en kortare tid. Det är någonting som inte uppmärksammats, de har inget anställningsskydd och skall inte heller aha något.

Fyra år som en mandatperiod sträcker sig är mer än tillräcklig för att ha fört fram sina väljares önskemål. Invånarna förutsätter att den som av partiet valts att föra deras talan verkligen ger järnet och inte sitter av de fyra åren och väntar på att få sitta kvar nästkommande mandatperiod. Tyvärr är det så vårt politiska maktsystem blivit och det på grund av att inte invånarna sagt ifrån.Eller helt enkelt inte kunnat.

Nu är vi äntligen där då invånarna har åsikter om vad de förtroendevalda uträttar och vad de gör fel. Det är ingen idé att skylla på invånare att de inte begriper sitt eget bästa, för det gör de och av den anledningen utnyttjar SD. De är fullt medvetna om att SD inte är lösningen på någonting annat än en rejäl spark i baken på politiska korrekthet, ryggdunkning och inbördes beundran som det politiska etablissemanget ägnar mesta tiden åt.

Åkesson är inte dum, tvärtom har han någonting som de flesta politiska ledarna saknar, intelligens. Han vet att partiet måste bli rumsrent om det skall ha en politisk framtid, han har också insett att man måste tala till invånarna i klartext på deras eget språk. Partiet är originalet när det gäller inte minst invandringens och flyktingmottagningens nackdelar, för det finns massvis med sådana.

Naturligtvis litar invånarna mer på originalet än de bleka kopiorna i form av M och KD. Många har säkert inte tänkt på det, men det går även alldeles utmärkt att bli ett nygammalt original. Socialdemokraterna har många gånger snott idéer från andra och gjort till sina egna, det finn många bevis på det. Men vad händer om SD snor de svaga gruppernas och arbetarklassens en gång så lyckade sakfrågor.

Bara ett löfte om att Försäkringskassan fråntas rätten att ifrågasätta läkares sjukintyg, skulle säkert ge några procent. Läggs det till att trygghetsförsäkringarna återställs, pensionerna värdesäkras och att a-kassan skall vara vad den ju är, nämligen en försäkring som det inte får tafsas på ... Jösses, vilket genomslag det skulle få, men också press på SD att verkligen driva igenom detta.

Sossarna som har en gammal manual att gå efter skulle med lätthet kunna göra det om modet fanns, eller snarare om de hade folk som kunde få någonting ur händerna. Men så är det ju inte och därför får vi med spänning vänta på vad SD kommer att göra och hur de övriga partierna i brandkårsutryckning skall försöka begränsa präriebranden.

Min mamma var fantastisk på alla sätt. Jag känner tacksamhet över att ha ärvt hennes gener när det gäller att kunna uttrycka mig skriftligt. Någon talare är jag inte, även om jag pratat en massa tok på radion i samband med mina radioprogram. Mamma var anledningen till att jag före skolåldern kunde läsa och skriva någorlunda. Jag formligen slukade pojkböcker,  25 öres deckare och Alibi magasin, men läste även de gamla författarna vid tidig ålder. En för mig underbar period var den vi kallar folkbildningens tid. Har fortfarande kvar (tror jag) alla böcker som gavs ut av FiB:s folkbibliotek.

Vid den tiden uppmuntrades invånarna att läsa, nu ses det fria ordet som en fara för de makthavande. Och det kan man förstå, det måste vara skrämmande när det finns en massa människor som har kunnande och intelligens som politiker tycks sakna. De med en vass penna, eller tangentbord kan föra vidare till de som inte förstår vad som pågår. Pennan, eller en dator som används numera är därför ett oerhört kraftfullt vapen. Ni har säkert läst Kejsarens nya kläder då en liten pojke såg vad alla andra kunde se, men inte vågade säga det. Det är ju vad det fria ordet handlar om, att föra frsam det alla ser men inte vågar säga. Det är det som är så farligt för våra politiker, det de tyvärr gör tål inte att dras fram i ljuset och granskas.

Under många år klagades det på TV-licensen där även radio ingick. När nu licensavgiften kommer att märkas på skattesedeln, anser de makthavande sig ha rätten att kunna styra våra så kallade oberoende public service företag SR och SVT. Man kan se det som ytterligare ett sätt att komma åt pengar de inte kommit åt tidigare men som nu kan hamna i den gemensamma kassan, men också att kunna kontrollera vad som sänds.

Det här är ett farligt ingrepp i den demokrati vi sägs leva i, det kan vara början på någonting i stil med diktatorers statligt styrda medier. Är inte förvånad att det här tillkommit med en socialdemokratiskt ledd regering, det har förekommit flera "affärer" liknande det som förekom i det forna DDR i vårt land. Vad det en gång stora partiet minst av allt vill ha är kritik, men det sket sig som man säger. Aldrig har kritiken mot partiet varit så stor som nu och det med all rätt.

Men vi skall inte klaga enbart på sossarna, de övriga partierna sitter i samma sits och kan känna att hela det politiska etablissemanget är i gungning. Man får en känsla av att invånarna väntar på att ett nytt parti skall växa fram, SD får duga som skrämskott än så länge. Med nästan tre år fram till nästa val hinner ett nytt parti med rätt sakfrågor etablera sig och sno väljare från alla de nuvarande partierna.

Det räcker för ett nytt parti att koncentrera sig på de äldres bedrövliga pensioner, skolan som är i kris eller vården som helhet. Olof Palme var emot privatisering, han insåg säkert hur viktigt det var med statliga bolag som gav en stadig ström av pengar till statskassan. När de statliga bolagen missköttes på grund av obefintlig kontroll från de styrande och började ge mindre pengar, började de ses som en belastning och såldes ut. Genom privatiseringen har inte staten fått in mera pengar, snarare tvärtom om.

Med de privata företagens propagandamaskin har det varit lätt att hjärntvätta beslutsfattande politiker som inte vågat erkänna att de inte fattat ett dugg. Det gör de fortfarande inte och nu finns bara en möjlighet för invånarna att ta tillbaka den makt de rätteligen har. Om det kan man läsa i artiklar skrivna i andra länder, men inte i vårt land, nämligen en statlig grundlön.

Uppbackade av företag och de rika i vårt land vill våra politiker inte ens diskutera en statlig grundlön. En ekonomisk plattform som gör bidrag av alla de slag onödiga, vilket skulle kunna betalas enbart genom inbesparing på nuvarande administration i form av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialkontoren. Ingen kanske har tänkt på det, men det kostar nästan lika mycket att administrera bidrag eller de förtäckta bidrag som utgår till arbetssökande som betalas ut.

Naturligtvis skrämmande för de politiska makthavarna, det stämmer inte alls överens med tillväxttänkande och arbetslinjen som de trott måste till vårt lands överlevnad. Och den svenska modellen,vad skulle det bli av den? Vad det skulle betyda är ju att vi egentligen bara skulle behöva skapa ett nytt sätt att tänka löner. Det handlar inte om att de med ett jobb skall få mindre att röra sig med, det handlar om att lönen kan minskas men skillnaden mot tidigare lön betalas in till den gemensamma kassan.

En statlig grundlön som överstiger EU:s fattigdomsgräns skulle lätt kunna betalas ut och vad det skulle betyda för konsumtionen förstår säkert alla. Men den största förtjänsten kan man se på lång sikt, många kommer att utveckla innovativa idéer när det finns en ekonomisk grundtrygghet. Ingen vet vad som kan komma ut av det, därför att invånarna aldrig uppmuntrats att använda de inneboende egenskaperna.

Istället har vi ett kontrollsamhälle där människorna saknar valmöjligheter. De uppmuntras vara nyttiga för staten, kommunerna och landstingen, men vilken nytta har invånarna själva av ett sådant samhälle? Vi har ett samhälle skapat för den politiskt styrda statens överlevnad, det handlar om makten att styra invånarna. De strömningar man kan se är att så vill inte invånarna längre ha det och därför kommer det politiska maktsystemet att förändras radikalt.

 De flesta av landets invånare har SD att tacka för att folk börjat involvera sig i det som händer. Det påverkar så otroligt många att konstigt vore det annars. För SD:s del kom de in i bilden för sent att själva få prova på att ha makten, men de har ingjutit mod i alla de som hunsats av de makthavande. Jag hoppas det börjar hända saker ganska snart eftersom det nu finns reformister som inte är överens med sina partier.

Naturligtvis börjar de som befinner sig på de nedre stegpinnarna i den politiska karriären känna oro över sitt levebröd. De kan ingenting annat och osäkerheten om hur invånarna kommer att rösta vid nästa val gör dem desperata. Det  som händer inom partierna är därför någonting som mest kan  liknas vid gaser i magen, det brukar sluta med att det måste släppas en brakare. Lojala har de varit så länge som de själva kunnat tjäna på det, men nu inser de att partiledarna håller på att göra så de blir utan uppdrag och därmed sin försörjning. Verkligheten kan vara grym, men den skippar också rättvisa konstigt nog.