När vi efter valet bjuds på en buskisteater som drar ner skratt inför öppen ridå, är det dags att fundera lite över vad som skall komma härnäst. Att vi hade och fortfarande har ett uselt gränsskydd som inte kan försvaras visste vi, det är lite genant att de med perspektiv på vårt land också konstaterat det. Genant är det också att våra makthavande politiker verkar ha varit helt ovetande om det.

Det är egentligen löjligt att partiledarna slåss om vem som skall bestämma, det är svenska folket som bestämmer och visade det tydligt vid valurnorna. Vad man kan utläsa av valet är att hela det politiska etablissemanget straffades för att inte kunna enas om att besluta om vad som är bäst för landet och invånarna.

Går man tillbaka i tiden fanns en yrkesstolthet som fick människorna att göra sitt bästa. Vårt land var känt för mycket hög kvalitet på de produkter som exporterades över hela vår värld. Nu har den positiva bilden solkats av allt annat som händer. Skola, vård och omsorg sågs som ett föredöme för andra länder, nu ses våra en gång så rosade verksamheter som varnande exempel.

Det började redan för flera år sedan att personal i förtvivlan över hur arbetsplatserna blivit, sade upp sig från de offentliga verksamheterna för att övergå till privata företag. Det enda motdrag våra makthavande politiker haft är att försöka försvåra för de privata företagen som växt på de misskötta offentliga verksamheternas bekostnad.

Att tala om övervinster hos de privata företagen istället för oskäligt höga kostnader inom de offentliga ger naturligtvis inga politiska pluspoäng. Att de privata ägarna lyckas göra vinst på samma pengar som de offentliga borde vara en väckarklocka, men så fungerar det inte inom politiken. Där vill de makthavande visa att de skjuter till pengar för att allt skall lösa sig.

Vad hjälper det att skjuta till pengar när personalen överger verksamheterna på grund av usla löner, politiska ledningar och arbetsmiljö? Skillnaden mellan offentliga och privata verksamheter är därför uppenbar, det handlar om vilka som leder företagen. Skillnaden blir tydlig eftersom det handlar om proffs och amatörer. Visst finns det professionella även inom de offentliga verksamheterna, men de finns på "golvet", inte i ledningen.

Allt tal om vinster i välfärden är en politisk förhoppning om att personal skall komma tillbaka till de offentliga verksamheterna om de privata tvingas lägga ner. Men det skulle bara bli ett kaos utan like om sjukvården skulle tvingas ta emot alla de som idag anlitar en privatägd vårdgivare. Det är för sent att göra någonting åt den politiska styrda offentliga skolan och sjukvården, kanske är det lika bra att privatisera alltihop.

Om man tänker sig att de offentliga verksamheterna skolan och vården i första hand övergår i privat ägo, skulle det sätta press på de privata att visa resultat. Dessutom skulle det innebära en inbesparing för invånarna, eftersom kostnader för politiska ledningar och politiskt tillsatta jobb skulle försvinna. Från att ha avlönats med skattepengar övergår personal inom sjukvården och skolan till att verkligen tillföra skattepengar istället för att kosta.

Men den verkligt stora vinsten för invånarna finns att hämta i besparingarna när den kostsamma överadministrationen försvinner. Nåja, om den inte försvinner helt, kommer den ändå att kunna reduceras till att kosta en förhållandevis blygsam summa. Det gäller ju att utse personer som håller tummen i ögat på de privata ägarna.

Men att viktiga funktioner i vårt samhälle övertas av privata ägare är ingen lösning på sikt för invånarna. Vi står inför en revolution när det gäller den högteknologiska utvecklingen och en massa människor befaras bli av med sina jobb. En fara är också att riskkapitalbolagen som satsar pengar får fullt upp med att rädda vad som räddas kan om en finanskris visar sitt fula tryne igen.

Att ta hand om och utbilda människor kommer därför att bli en bärande del i det nya samhälle som kommer att växa fram. Det stora och övergripande problemet är att den politiska styrningen av de viktiga samhällsfunktionerna avskräcker i nuläget många från att utbilda sig till de yrken inom de offentliga verksamheter som kommer att behöva personal. Om inte de ytterst ansvariga inser det finns inget hopp för vårt land.

Vad det kommer att handla om är att de politiska makthavarna kommer att tvingas till att genomföra förbättringar för invånarna, vad de själva eller partierna vill göra måste komma i andra hand. Glädjande nog kan vi räkna med att det inte blir dyrare om och när hundratusentals människor mister sina jobb, de pengarna gör Arbetsförmedlingen av med redan i dag. Visserligen måste många räkna med lönesänkningar, men i gengäld kommer de som blir arbetsbefriade att kunna inrikta sig på det nödvändigaste i livet.

Naturligtvis är det kommande högteknologiska samhället skrämmande eftersom många människor kommer att ersättas av smarta tekniska hjälpmedel, men förändringar är någonting som är oundvikliga. Även i framtiden kommer utbildning, erfarenhet och kunnande att vara en tillgång, befrielse från ett arbete kan utnyttjas till utbildning som är anpassad till det nya högteknologiska samhället.

Fastnade för många år sedan för någonting Alfred G. Walton skrivit: En klok människa är gästfri mot nya idéer och försöker hålla god jämvikt mellan det bästa gamla och det bästa nya. Vi skyr alldeles för ofta besväret med omställning efter det nya och klänger oss fast vid det gamla beprövade. Betyder inte det att lägga vår farkost i torrdocka vid sidan av strömfåran?

Efter vad som hänt kan man se det som att vårt politiskt styrda land, legat i torrdocka under många år. Efter att svenska folket sagt sitt har vi hamnat på djupt vatten igen och det blir nu upp till bevis om vår en gång så stolta skuta flyter eller sjunker.