Vardagen har tagit över och nu rullar repriserna på teve som vanligt, de flesta vill helst glömma det val som varit. Men det går inte att undvika hur valet utfallit och då inser man att de två största partierna krymper och småpartierna växer lite grand med undantag av MP. Vid sidan om har SD lockat till sig de som inte gillar de gamla partiernas ständiga maktkamp och löften som aldrig infrias. 

MP får en tung väg tillbaka för att återupprätta förtroendet hos de kvarvarande sympatisörerna, det går inte med nuvarande ledning. För något år sedan låg grönt tänkande i tiden, men så började invånarna inse att det vi gör i vårt land för miljön fördyrar det vi behöver. Så sakta har oron över ekonomin blivit starkare än över en kommande klimatkatastrof.

Naturligtvis måste vi vara rädda om vår miljö, men det kan vi vara utan att det kostar en massa pengar. Det fungerar nämligen så att när vi låser oss för miljöavgifter, miljöskatter och förändrar vårt sätt att transportera både människor och det gods som hamnar på affärernas hyllor, är det en dyrbar omställning som måste betalas och det får alla vara med om, både fattig och rik. Nu är det de sämst ställda som måste hjälpas, miljön får vänta så länge.

Det är inte Internet som sprider de oroliga tankarna, det fungerar som det gjort för SD genom mun till mun metoden. Att folk börjat prata om vad som är fel i vårt samhälle. Nu har det börjat pratas om en kommande lågkonjunktur och många människor riskerar att mistat sina jobb. Ändrade köpvanor rör än så länge bara marginellt om i grytan men många bäckar små gör en stor å som man sa förr.

Att tvingas leva på a-kassa eller sjukbidrag betyder försakelser av det som tidigare setts som någonting naturligt. Men det som det tänkts minst på är att som  vårt samhälle fungerar i dag, ställs allt på huvudet. Om de gamla bilarna som är en nödvändighet för otroligt många, hur skall då vårt samhälle kunna fungera? Barnen skall lämnas på dagis för att sedan åka vidare till jobbet, en omvänd procedur händer vid dagens slut, men då måste det också handlas och barn skjutsas till fritidsaktiviteter. Hur många av dessa där en övervägande majoritet inte är speciellt högavlönade kan kunna tänkas ha råd med en ny el- eller hybridbil för flera hundra tusen kronor?  

Naturligtvis vill inte folk tänka på att det kommer sämre tider, ändå är det nu som människorna måste gardera sig. Det gäller att inte ha höga fasta kostnader, de unga borde tala med fattigpensionärer om hur de kan överleva på vad de anser som fickpengar de kan bränna på en krogkväll. För en majoritet av de äldre pensionärerna är till och med tevelicensen en kostnad som kräver att det dras in på nödvändiga saker. När den skall betalas är det gröt som gäller och kanske någonting rödmärkt till halva priset.

Såg en löpsedel där det stod att fet mjölk kan motverka stroke och hjärtproblem, men mjölken är i dag alldeles för dyr för många pensionärer, till och med ost hör numera till lyxvaror. Det är först när inkomsten är låg som folk inser hur dyrt allting blivit och det är tyvärr vad många har att se fram emot inom en snar framtid. Utvecklingen kan inte våra politiker göra någonting åt, bara försöka anpassa sig till de nya förhållandena.

Med det instabila politiska läget kommer det att bli oerhört svårt om lågkonjunkturen slår till redan nästa år. Många bankekonomer ser att avmattningen redan börjat men vi är helt i händerna på vad som händer i vår omvärld. De som upplever det som att  vi har en politisk kris nu, är det ingenting mot hur det kommer att bli när svångremmen måste dras åt och statens kostnader skäras ner på kort tid. Det kommer inte att finnas utrymme för en långdragen process, det gör det hela bara mer smärtsamt för alla inblandade.

Finns det då någon lösning på det här om lågkonjunkturen slår till? Knappast någon politisk i alla fall med det låsta läget med två konkurrerande block och den som råkar sitta i regeringsställning helst vill bli av med den så fort som möjligt. För vem vill regera när det bara handlar om att skära bort kostnader där det gör minst skada för svenska folket. Under åren som gått skulle det ha trimmats lite här och där för att minska vår byråkrati, i värsta fall kan det bli en fråga för de makthavande att kalhugga den snårskog av byråkrater inom statliga verk med mera som växt upp under åren.

Många ekonomer och experter av alla de slag har försökt hitta lösningar på de problem som uppstått genom snedvriden inkomstfördelning. Till och med rikaste är oroliga att sötebrödsdagarna är över och att deras pengar i ett nafs kan bli värdelösa. Det är ju egentligen inte reda pengar de har, deras förmögenheter finns till största delen investerade i fastigheter och värdepapper, men de betalar inga räkningar om de tillgångarna tappar i värde eller blir värdelösa.

Kanske blir det som många förutspått att ländernas befolkningar måste dela på de pengar som kommer in till den gemensamma kassan. Det är ju inte frågan om högteknologiska maskiner och robotar tar över många av jobben, utan hur snart det kommer att hända. Vi har alltså inte bara en lågkonjunktur att oroa oss för utan också den tekniska utvecklingen. Det kommer inte att bli lätt att vara människa i framtiden och inte politiker heller för den delen.

Hursomhelst har svenska folket fått blodad tand, nu har de insett att det politiska etablissemanget sannerligen inte har den makt de trott sig ha. I slutändan är det folkviljan som styr, men för att få våra politiker att inse det har det varit en lång tröttsam transportsträcka, som skapat den irriterade stämning som finns hos alldeles för många av invånarna. Det är dags att göra om riksdagen till en liten församling som tvingas enas om vad som är bäst för invånarna, inte vem som skall bestämma.