I valtider finns det massvis med politiskt aktiva som säger sig veta exakt hur alla problem skall kunna lösas, men det är svårt att hitta någon politiker som på ren svenska kan förklara så "vanligt" folk kan förstå hur det skall göras. Men det är kanske vad som är meningen med de politiska budskapen, det läggs ut dimridåer som skall skyla över deras oförmåga att hantera det komplicerade samhälle som växt fram.

Jag minns Moderaternas skryt om att bli det nya arbetarpartiet och dessutom statsbärande parti, Socialdemokraterna var föredettingar och passade inte in i det nya moderna samhället. Problemet var att det gjorde inte heller Moderaterna och det bäddade för att vårt land fick ett ökat invånarantal med ett par hundratusen människor som kommit genom de öppna gränserna. Många på flykt undan krig, andra för att ta del av vårt lands enorma rikedom, det vill säga de välorganiserade professionella stöldligorna. Avsaknaden av poliser har gjort att de sett det som att stjäla godis från småbarn, risken att åka fast har varit minimal.

Personalbrist inom för invånarna viktiga områden vet alla politiska partier hur det skall lösas, det har de inte gjort tidigare. Men det stora problemet att det blivit skillnad på folk och folk i vårt land är ett knepigare problem att lösa. Hur gör man när befolkningen blir äldre och de som fortfarande är arbetsföra måste se till att de gamla får sina pensioner. Våra politiker kan inte öppet erkänna att de pengar de äldre betalat in förskingrats, för det är ju vad som hänt.

Visst har vi än så länge den svenska modellen, men den tvingas anpassas efter det högteknologiska kunskapssamhället, som blir nästa komplicerade steg i vårt lands utveckling. Det bäddar för nästa politiska huvudvärk eftersom kunskapsmässigt, har vårt land halkat efter i så många år att när det gäller utveckling, får vi förlita oss till smarta datorer och robotar. Tänk hur det kan bli när politiska företrädare skall lotsa våra unga in i framtiden med en gedigen kunskapsgrund att stå på. Det känns lite som att många politiker med enbart social kompetens pekar finger och säger: Tji fick ni. I slutändan kanske det är alla drabbade ungdomar, som säger samma sak till de som satsat på politiken utan att ha någonting att falla tillbaka på.

Och det är klart, att vara politisk företrädare för unga människor som är betydligt bättre utbildade och dessutom sedan barnsben lärt sig använda nya tekniker, måste kännas minst sagt kymigt. Kan vara anledningen till att våra politiker ständigt befinner sig på defensiven ängsliga att blotta sin okunnighet. Men det är ju risken med det demokratiska styrelsesätt vi sägs ha, men de som egentligen styr är välutbildade anställda tjänstemän.

Precis som efter valet i Amerika börjas det nu talas om det bortglömda folket. De gamla, sjuka och de som bor på landet fjärran från bussar, pendeltåg och tunnelbana. I många fall fjärran från Postkontor, Banker, Försäkringskassekontor och Arbetsförmedlingen, ja till och med affärer och all den service storstadsbor anser nödvändig för att tillvaron skall kunna fungera. För många gamla och sjuka gäller samma sak som för glesbygdsbor trots att de bor i städer. Det har gjort att SD sägs växa på orter där det alltid röstats rött, det vill säga på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet.

Men ingenting förvånar mig längre om man bortser från att inget parti ens talat om vad som väntar runt hörnet, nämligen hur Artificiell Intelligens kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Redan nu vet vi att de administrativa jobben lätt kan tas över av de smarta maskinerna, frågan är bara hur snart våra politiker kommer att ha det problemet i sina knän. Det hotet är både större och mer omfattande än klimatkatastrofer och om SD blir största parti efter valet.

Vad en stor del av befolkningen skall syssla med i framtiden är tveksamt, men med ett varmare klimat som det talas om kanske turism är någonting att satsa på. Vad man kan förstå av det som redan skrivits om den kommande utvecklingen är det att människorna måste ges frihet att utnyttja sin kreativitet. Naturligtvis måste de också ha en ekonomisk grund att stå på, annars tar den organiserade brottsligheten över  och skapar sitt eget lilla paradis. Vi har ju redan fått en försmak om hur lätt det är att bygga upp kriminella organisationer i ett land där blåögda politiker styr.

Kan förstå de politiker som ängsligt sneglar på opinionssiffror inför valet, så här kaotiskt var det ingen som ens kunnat ana det skulle kunna bli för bara för tio år sedan. Politiska jobb med en rejäl pension har varit kassaskåpssäkra, men plötsligt har någonting förändrats i vår värld som gör att ingen kan känna sig säker på någonting. Inte ens de idag rika som likt Joakim Von Anka kan bada i pluringar. Om folk blir fattiga kan de inte köpa de varor och tjänster som de erbjuder.

En gammal tanke om att staten måste ge alla medborgare en lön de med nöd och näppe kan leva på är på väg att växa världen över. En statlig garantilön sägs av många trovärdiga personer vara den enda framtida lösningen. Ett flertal regeringar har redan börjat titta närmare på om det kan vara lösningen på den höga arbetslöshet man befarar komma i den tekniska utvecklingens kölvatten. Till och med de ofantligt rika har lejt erkänt skickliga ekonomer att titta närmare på hur en rättvis fördelning av pengar skall gynna även dem. Och visst är det så att ju fler som har pengar att handla för, gynnar de som producerar varor och erbjuder tjänster.

Steget från att inse att vår värld inte blivit bättre av att de rika blivit rikare är inte lätt för makthavande politiker och finansministrar, det är ju vad de trott och som sitter i ryggmärgen. Alla lättnader för de rika var det ju meningen skulle komma alla till del och så kanske det skulle ha varit om inte människor innerst inne är giriga och ständigt vill ha mer. Men i den ekonomiska ivern glömdes bort att det är den stora massan man måste vara rädd om, annars kantrar hela det konsumtionssamhälle ekonomisk tillväxt vilar på.

Någonting inte minst våra politiker borde ta till sig är att det aldrig går att tvinga en människa till att göra någonting de inte har kapacitet till att göra. Det är därför företagen ropar efter kvalificerad arbetskraft, de till och med varnade för det för länge sedan när den tekniska utvecklingen tog fart. Men det gäller även de som blir sjuka på grund av arbetsgivarens  inkompetens, vilket är framträdande inom de offentliga verksamheterna och då inte minst inom vården. Om inte staten stöttar och tar hand om de människor som av skilda anledningar inte kan jobba, drar dessa med sig alla övriga i fallet. Även de politiska makthavarna.

Rädslan man kan märka hos våra politiker smittar av sig. Deras agerande har knappast lugnat invånarna, till och med våra politiker svävar i ovisshet om vad vi kan vänta oss framöver. Den långa högkonjunkturen har invaggat många i falsk säkerhet och gjort att de tagit risker som det först nu börjat talas öppet om. Ingenting varar för evigt, det kommer bakslag förr eller senare. Det får mig att tro att mycket av det som nu sker, beror på rädsla för det okända som väntar.

Har ett fragment av kloka ord som skrevs av Karin Boye som lyder: Rädslans tragik är att den kommer oss att slåss mot skräckbilder sedan den förlamat det positiva i oss. Just nu vimlar det av pessimister som är livrädda att förlora det de lånat ihop för att kunna köpa. Mycket på grund av det grupptryck som finns hur den moderna människan skall leva. Många har börjat med om inte två tomma händer, i alla fall lyckats skrapa ihop miljoner i skulder tack vare låga räntor och räntebidrag. Men så är det ju här i livet, lätt vunnet, lätt förgånget.