Jag är så glad att jag är svensk sjöng Birgitta Andersson en gång för länge, länge sedan. Det var då det, i dag är det inte många som känner stolthet över att vara svensk. Inte ens på Svenska flaggans dag visar svenska folket någon fosterlandskänsla. Norrmännen däremot firar verkligen sin Nationaldag. Men det är klart, till skillnad från vårt land kanske de har någonting att fira.

Våra politiker har börjat få känna av att folk har blivit mer lättretade och inte alls röstar som de alltid gjort. Och man kan förstå varför folk retar upp sig, för det är mycket vansinnigheter våra politiker hittat på. De har lyckats skapa ett samhälle allt färre vill ha, vilket lett till att de inte vill rösta på de gamla politiska partierna.

Och det måste man ha förståelse för, det finns fler svikna vallöften än vad som infriats under åren. Det sätts poäng på hur duktiga debattörer är, men efter debatten hoppas de att svenska folket skall glömma bort vad de sagt. Antagligen är de medvetna om att de flesta inte ens lyssnar på vad de säger. Och varför skall de göra det eftersom det inte blir fler sjuksköterskor, lärare eller poliser genom alla löften. Utöver att de själva orsakat skadan blir den också svårare att reparera, av den anledningen att de offentliga verksamheterna är urusla arbetsgivare.

Antagligen ser våra politiker att de som slutat inom bristyrkena inom de offentliga verksamheterna har varit illojala, att de borde vara glada över att ha ett jobb.  Utan erfarenhet av hur det ser ut i verkliga livet tror våra politiker att folk fortsätter gå till jobbet trots urusla löner och arbetsförhållanden. Var det inte för att folk måste ha pengar att överleva och det inte är alla som kan byta jobb, skulle knappast någon vilja jobba inom de viktiga offentliga verksamheterna.

Statens kaka är liten men säker sa man förr i tiden och i förhållande till industrijobben var många anställda inom stat, landsting och kommuner lågavlönade. Men nu har vi marknadsmässiga löner även inom de offentliga verksamheterna, åtminstone när det gäller högra befattningar. Det har naturligtvis gynnat våra politiker som inte kan ha sämre betalt än pappvändande administratörer och byråkrater.

Många chefer har till och med fallskärmsavtal, som det en gång i tiden var ett väldigt ojande över från politiskt håll. I takt med att allt ska drivas enligt företagsmässiga principer har alla avarter från det privata näringslivet anammats av våra politiker. För skattepengar har startats aktiebolag där många politiker får en rejäl extraslant för att sitta med i bolagsstyrelser. Överskottet som brukar vara blygsamt plockas in i den gemensamma kassan, men ger ändå en förlust för invånarna på grund av fördyringar.

När vårt samhälle blivit som det nu är, känns tanken att vi är en demokrati avlägsen. Även om vi inte kan rubricera vårt styrelsesätt som en diktatur, är det ändå ett styrelsesätt som utnyttjar sin makt genom majoritetsbeslut. Med andra ord spelar det ingen roll att invånarna tycker det är alldeles åt helsike, att de makthavande kan skylla på att beslutet fattas av en kollektiv majoritet av politiska företrädare. Det största partiet som plockat in småpartier för att det skall vara möjligt har därmed omedvetet delat med sig av makten till de små partierna en majoritet av väljarna inte vill att de skall ha någon makt alls

Partiledardebatten kom inte att handla om de viktiga frågorna skola, vård och polisen, det kom att handla om den enorma flyktingmottagningen. Tidigare har det inte ens fått debatteras, nu tävlar de två stora partierna om vilket som vill strama åt mest. De små partierna kom på mellanhand och ingen lyssnade på vad de hade att säga.

Därför förvånar det mig inte att de små partierna försöker få uppmärksamhet för sina hjärtefrågor. Som det nu ser ut en hopplös kamp eftersom de stora valfrågorna blir invandring och det stora antalet hitkomna flyktingar och hur rättssamhället skall kunna återupprättas. Efter de sena opinionsmätningarna kommer det att debatteras de usla pensionerna, eftersom pensionärerna troligtvis blir tungan på vågen. 

Att Alliansen skall kunna enas med ett vacklande KD och L har jag svårt att se.  Löfven kommer inte att få göra om misstaget att ta med MP som regeringspartner, det tror jag LO sätter stopp för. När de två stora börjar närma sig varandra och det är svårt att skilja på de politiska budskapen, lutar det mer åt att S och M kommer att prata ihop sig. Visserligen kommer prestigen på båda sidor att få sig en törn, men båda partierna är medvetna om att det vi har i dag, kommer vi inte att ha om bara några år.

Och kanske är det så det måste bli under en övergångsperiod till en förändring av det politiska maktstyret. Den som följer med vad som händer ute i stora vida världen har insett att den utveckling som redan börjat är omöjlig att stoppa. Redan i början på nästa år kommer arbetslöshetssiffrorna att öka, det går inte längre att höja marginalerna i butikerna, det betyder att det måste sparas in på personal.

Den byggboom vi haft är nu över och med den kommer många jobb att försvinna. Det är nämligen så det fungerar, när någonting får ett uppsving följer nya jobb med på köpet. Av den anledningen sker det motsatta när nedgången är ett faktum. När det händer börjar de verkligt stora problemen för våra politiska makthavare, hur skall de hantera minskade skatteintäkter?

För Moderaterna som avskyr bidrag men ändå skapade jobbskatteavdraget, det största bidraget i vårt lands historia, kommer det att bli en utmaning som heter duga. De fick inga fler sympatisörer genom det enorma bidraget, det blev alldeles för många som drabbades inom familjer, vänner och bekanta. I dag är det sju resor värre tack vare nuvarande regerings oförmåga att rätta till de skapade orättvisorna. Man kan tydligt se att Socialdemokraterna förlorar och SD och V är de som tjänar på den osäkerhet som skapats, men de båda sistnämnda kommer aldrig att ingå i en regering.

Vad man kan utläsa av det här är att någonting nytt är på väg att växa fram, att använda sig av småpartier för att kunna fatta majoritetsbeslut har fått konsekvenser ingen räknat med. Det har blivit alldeles för många oppositionsråd inom kommuner och landsting och riksdagen måste halveras, inte minst av kostnadsskäl. Det är de överblivna som kommer att bli en del i den nya rörelse vi kommer att se, men det är de själva än så länge inte medvetna om. Nöden är nämligen uppfinningarnas moder.