Det som händer i vårt land får mig att må illa och vill därför inte gräva för länge i det. Men jag har hört alldeles för många idiotiska uttalanden den senaste tiden för att få sinnesfrid. Som uttalandet att det som hände på Drottninggatan hade aldrig hänt, om inte ... Att resten blev hängande i luften är vad det handlat om i vårt land i många år, de politiska makthavarna tappade kontakten med verkligheten för många år sedan.

Det som blev hängande i luften var helt enkelt att våra politiker inte ens kunnat ana att det skulle kunna hända. På samma sätt är det med sjuksköterskor, ambulansperson och poliser, ingen politiker kunde ens ana att de av missnöje skulle säga upp sig och söka andra arbetsgivare. Nästa chock för vårt politiska etablissemang kan bli valet i höst, än så länge är det bara opinionssiffror som skrämmer, men kan bli verklighet för kanske ett par, ja till och med tre småpartier som kan ramla ur riksdagen. Hur många av de politiker som kan beröras hade ens kunnat ana det?

Det har varit hipp som happ med hur den stora flyktingströmmen till vårt land hanterats, men nu jäklar ska det bli ändring på det och alla papperslösa och de som inte har någonting här att göra ska kastas ut. Och vips är S och M överens i alla fall en sak. Efteråt spelar man munspel var ett vanligt uttryck en gång i tiden. Det hjälper inte nu att spekulera om vad som hänt om flyktingarna stoppats redan vid gränsen. Om  så varit fallet hade det inte blivit något problem.

Ingen har vågat prata om det, men invandring har aldrig setts med blida ögon av en majoritet av invånarna. Visst var det många svenskar som protesterade mot att flyktingar vällde in i vårt land, men de tystades effektivt ned genom att regeringen och de politiska partierna utom SD, enade och med politisk korrekthet ansåg att motståndet handlade om rasism. På något underligt sätt påminner det politiska etablissemanget om Svenska Akademien, en liten sluten grupp som kunnat styra och ställa hur de ville, men en dag öppnas dörrarna till de slutna rummen och allt vädras ut.

Nåja, det protesteras mot nästan allt numera och det med all rätt. Någonting det inte klagas på bland vanligt folk är den restriktivare flyktingpolitiken, de flesta tycks vara överens om att det kommit alldeles för många till vårt land. Istället för att tillföra landet någonting kostar det invånarna pengar och problem som i dagsläget ser olösliga ut. När det tas från den gemensamma kassan påverkar det många människor som redan före flyktingströmmen hade svårt att få livets puzzel  att passa ihop.

Vi var redan ett land med stora problem som skulle ha rättats till långt tidigare. Under många år har det talats om att skapa låglönejobb som skulle fungera som en inkörsport till andra bättre betalda jobb. Endast de mest enfaldiga kan tro på att det fungerar. Många företag söker med ljus och lykta efter kvalificerad arbetskraft, lösningen är då knappast att gå vidare från ett låglönejobb. Men det behövs folk som sopar trottoarer för vi har fått lort Sverige tillbaka, det har fler än jag sett. Ett förslag Arbetsförmedlingen kanske nappar på.

Kan förstå att våra svenska politiker inte är vana vid att invånarna protesterar, de har blivit tagna på sängen helt enkelt. De flesta av våra så kallade politiska företrädare är det många som inte vill ha, men jag vet inget annat land som vill ha varken vår regering eller de politiska partierna, för det vill ju inte heller en mycket stor del av svenska folket. Kanske för att en majoritet av folket insett att samarbete med små partier bara ställer till eländes elände för invånarna. När småpartier får vara med och bestämma sätts demokratin ur spel eftersom det inte är folkviljan som styr.

Efter valet kanske våra politiker ska försöka skrapa ihop ett eget folk, det ser inte bättre ut. Alla de politiska parterna har ju ställt till med det de nu på alla sätt försöker skylla ifrån sig. Bilden av vårt land som en demokrati har bleknat under åren, nu är den helt borta.

De idag pensionerade har under sina arbetsliv avstått från löneökningar för att en dag få tillbaka dem i form av en tryggad ålderdom. Hur verkligheten ser ut för allt fler pensionärer är en helt annan, det är skrämmande hur många som istället straffas med elände och fattigdom. Med politiska företrädare som kan leva i sus och dus är det lätt att förstå den vrede som nu bubblat upp till ytan.

Det finns otaliga exempel på människor i sina bästa år som genom sjukdom tvingats in i en helvetes röra styrd av Försäkringskassan, för att till slut erhålla ett sjukbidrag eller som det förr kallades, sjukpension. Många av dessa har sedan i förtvivlan tagit sina liv, eller tvingats leva på en ersättning långt under fattigdomsgränsen. I det fallet har vårt land helt struntat i vad EU:s fattigdomsgräns ligger, det går med andra ord inte att skylla på vårt medlemskap i EU.

Det som i dag blivit en illasmakande soppa av allting är helt och hållet skapad av våra så kallade politiska företrädare. Det är dags att börja diskutera om vi verkligen ska ha det politiska maktsystem vi har eftersom det bevisligen inte fungerar. Det enda våra politiker lyckats åstadkomma är ett land med växande fattigdom och de enda som kan stoppa den trenden är invånarna.

Enda sättet att visa missnöje tycks vara att inte rösta alls, det skulle röra om i grytan. Ett lågt valdeltagande skulle visa på ett misstroende mot det politiska styrelsesätt vi har och det skulle sprida oro i de politiska lägren. Kanske våra politiker till och med då skulle lära sig att de är till för folket och inte tvärt om.

Tyvärr verkar det enda som kan åstadkomma en förändring vara, att vårt land hamnar i en kris som visar hur maktlösa våra politiska företrädare egentligen är. Problemet är att de politiska makthavarnas lojalitet inte är mot folket, utan de som har ekonomisk makt. De är livrädda för att företag och rika personer skall flytta ur landet och ta pengarna med sig.

Har en känsla av att Nordeas flytt av huvudkontoret till Finland inte är en tillfällighet, jag uppfattade det som att det är inte Sverige som är framtidslandet. Vi har haft flera svaga regeringar under åren som haft fullt upp med akuta problem och skjutit de allvarliga långsiktiga åt sidan som nu pockar på uppmärksamhet eftersom de börjat bli akuta.

Varje gång vår statsminister eller någon minister uttalar sig går det nästan att ta på rädslan och obeslutsamheten. Efter allt det som hamnar i rampljuset kan jag förstå rädslan att hur de än gör blir det fel. Man kan därför förstå alla de människor som helt tappat tron på vad våra politiker kan göra.

Marie Benyon Ray skrev för många år sedan någonting tänkvärt som lyder så här:

Obeslutsamhet är ödesdiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.