Våra politiker har valt att leva på att företräda sina väljare, det betyder att de också måste jobba hårt för att infria väljarnas förväntningar. Själva jobbet i sig skall alltså inte kunna misstolkas, de som sitter i riksdagen, kommuner och landsting ska försöka besluta om vad som är bäst för invånarna oavsett politiska sympatier och därför het fritt från politiska ideologier.

Något parti med egen majoritet kommer vi antagligen aldrig mer att få, vilket betyder att inget parti kan få mandat att bestämma över hur svenska folket skall leva. Det naturliga vore att partierna tog skeden i vacker hand och började samarbeta för folkets bästa, som det är nu retar istället partierna upp den majoritet som är emot deras ideologier. Vart det leder vet ingen.  

Under alla år jag levt har Socialdemokraterna och Moderaterna ansetts vara bittra fiender. Men många av de politiska företrädarna har varit med länge och efter hand har de börjat se varandra som arbetskamrater. Oavsett ideologier måste alla dra sitt strå till stacken för att försvara det politiska maktsystemet, det är många lojala partikamraters jobb som står på spel om landets styrelsesätt skulle ändras. Och det kanske vi blir tvingade till att göra, eftersom nuvarande styrelsesätt visat sig inte fungera.

När det gällde den enorma flyktingvågen hade inte det politiska etablissemanget räknat med eller kanske inte ens brytt sig om vad svenska folket tyckte och tänkte. Det var enklare att kalla de som sympatiserade med SD som rasister, på något sätt skulle allting ordna sig. Naturligtvis visade det sig att de underskattat den påverkan det skulle ha på vårt land och invånarna. De löften som nu ges ska ses som försöksballonger för att pejla om det ger någon effekt på opinionssiffrorna. De vet helt enkelt inte hur stort motstånd det finns mot att alla dessa människor tagits emot, ingen har ju frågat folket hur de vill ha det.

Plötsligt har de två stora partierna helt glömt bort den sammantaget stora väljargruppen av pensionärer, sjukpensionerade och alla de som fått försämrade livsvillkor genom Försäkringskassans hårdare bedömningar. Försämring av sjukvården, stora problem med Försäkringskassan och att pytsa ut pengar för rekrytering av sjuksköterskor, lärare och poliser som Löfven läst på om kom helt i skymundan.

När det nu börjar hetta till finns många saker som binder ihop Socialdemokraterna och Moderaterna, den kanske viktigaste är att de i det turbulenta politiska läget behöver varandra. Egentligen är det ingen skillnad på politiken, när det gäller att hålla sjuktalen nere och skära ner kostnaderna för assistens, har nuvarande regering varit värre än den tidigare alliansregeringen. Skattesänkningar kommer knappast att bli av för Kristerssons del, det kommer inte att finnas pengar till det.

Naturligtvis skulle det bli ganska mycket av ge och ta med S och M i regeringsställning, men kompromisser har ju Löfven tvingats till för att hålla lagsämjan god med MP. Som vanligt blir det svenska folket som kommer att förlora på samarbetet, men kanske det skulle bli billigare eftersom MP verkligen trissat upp kostnaderna. Med ett bensinpris på snart sexton kronor kan man vänta sig en enorm proteststorm från alla de som inte kan cykla, åka tunnelbana, buss eller pendeltåg till jobbet. Och de är betydligt fler än de som bor i storstäder.

På rak arm kan jag bara komma på en sak som skiljer de båda stora partierna åt och det är vad som är bidrag eller inte. Kristersson tror att trygghetsförsäkringarna är ett bidrag, det vet en gammal facklig representant som Löfven att det inte är, det är en försäkring som det betalas in till av både företag och arbetstagare. Det kanske har passerat över huvudet på Kristersson så han inte hört det.

Visserligen stämmer det inte i de båda partiledarnas fall att lika barn leka bäst, för egentligen är de ju inte som ler och långhalm precis. Men om det inte finns några andra lekkamrater så ... Ja, de andra partierna är ju egentligen alldeles för små för att få vara med och bestämma tillsammans med de stora, det går inte att prata som vuxet folk helt enkelt. Och nu är det verkligen hög tid att prata vuxenspråk, för det brinner i knutarna.

 Kanske är en samregering med Moderaterna enda lösningen för Socialdemokraterna. För visst kan det bli knepigare efter valet om något eller några av de små partierna hamnar utanför riksdagen, då sitter verkligen SD med trumf på hand. Och det är väl vad de båda stora partierna kommit underfund med, för vad skall man med fiender till när vännerna ställer till med större bekymmer.

Av det en gång stolta politiska etablissemanget har sannerligen blivit en sorglig samling, som genom att skylla på varandra istället för att samarbeta, bit för bit trasat sönder vårt välfärdssamhälle. Såg att en affisch Liberalerna hängde uppochner. Tänkte först inte på det, men så såg jag att den omtalade loggan som skämtsamt kallats ståndaktig, istället visade impotens. Busstreck eller helt enkelt vädrets makters förtjänst, men visst pekar det nedåt för Björklunds parti.

Hursomhelst har nu både Löfven och Kristersson ställt till det för alla som av missnöje eller av ren trots genom att bli kallade rasister, började sympatisera med SD. Det sägs att en kopia aldrig överglänser originalet, men när det gäller politik spelar det ingen roll. Partierna har stulit idéer från varandra och gjort dem till sina egna i alla tider. Det finns en gräns för hur politiskt korrekt våra politiker behöver vara, för kniper det så är det inte så noga med det.

Men för många politiker sitter i dagens läge deras välbetalda jobb verkligen löst. Det kan ju bli så att MP, L och KD åker ur riksdagen, vilket kommer att röra om i grytan för kommunal- och landstingspolitiker. Att vara heltidspolitiker medför visserligen inte längre någon status, men en inte oäven lön och förmåner "vanligt" folk inte ens kommer i närheten av ligger i potten. Tror inte folk i gemen tänkt så mycket på det, men i samband med att de stora partierna tvingats samarbeta med de mindre, har kostnaden för så kallade förtroendevalda ökat och blivit en tung utgiftspost för staten, kommunerna och landstingen. Och det är ju de gemensamma medlen som får stå för notan.

Det politiska försvaret för att det blivit så många, har varit att ju fler som engagerar sig inom politiken, desto mer demokratiskt fungerar vårt samhälle. Ser man till alla kompromisser det största partierna tvingas till i de oheliga allianser som skapats, har det ingenting med demokrati att göra, de små partierna har skoningslöst utnyttjat sin makt att få igenom sina krav. Sätter de sig på tvären och kräver att om de inte får igenom sina krav, ställer de sig inte bakom ett majoritetsbeslut. Hur demokratiskt är det?

Jag tror inte svenska folket har den blekaste aning om hur många människor i vårt land som avlönas med skattepengar. Räknar man bort de som verkligen behövs för att de offentliga verksamheterna skall kunna fungera, rör det sig ändå om ett mycket stort antal som verksamheterna skulle klara sig förutan. Hel- och halvtidspolitiker och politiskt skapade jobb har blivit en tärande grupp som invånarna inte kommer att ha råd med inom bara några år.

 Att få ett fritt och bättre samhälle är naturligtvis bara någonting jag hoppas skall hända. Jag är helt enkelt inte nöjd med hur vårt samhälle blivit. Att ständigt bli besviken på våra handlingsförlamade politiker får antagligen inte bara mig att drömma om ett bättre, mjukare  och rättvisare samhälle.

Victor Svanberg skrev en gång för länge sedan: Livet skulle bli outhärdligt, om inte fantasin skaffade oss ersättning för vad verkligheten lurar oss på. Men drömmar kan bli verklighet, så sluta inte drömma om ett kunna leva livet fullt ut, som det antagligen är menat att vi skall leva våra liv. Vi har ju bara livet till låns för en tid, det gäller att ta tillvara på den tiden.