Om det är någonting som påverkar våra liv är det erfarenhet. Förhoppningsvis lär man av alla fel som gjorts, eftersom man bör ha blivit medveten om konsekvenserna av dem. Så fungerar det tyvärr inte för vissa personer, varav många av dem beklagligt nog hamnat i viktiga maktpositioner i vårt samhälle. Från den sammanhållning som byggde upp vårt land efter andra världskriget, tog de förtroendevalda steget till att bli visionärer och folkets vägvisare. Dessa politiska "vägvisare" har under åren många gånger tvingats säga: Tyvärr nådde vi inte ända fram.

Regeringar har sedan slutet på sextiotalet tagit ställning till hur andra länder borde skötas, men glömt bort det egna landet. Vårt land har till och med stöttat länder ledda av diktatorer, men det talas det tyst om. Men det som nu händer i vårt land, får mig att tänka på DDR:s paradgator och förfallet bakom de bländande fasaderna. Även våra makthavande har byggt upp monument över sig själva, istället för att ge folket vad det betalar för genom sina skatter.

I samband med kaoset vid Svenska Akademien har det visat sig vad gamla traditioner kan ställa till med. Precis som en del av medlemmarna i akademien vill behålla de gamla traditionerna, fungerar våra politiker på samma sätt. De förvarar den Svenska modellen och vår svenska krona i en värld då ingenting är sig likt och det kontantlösa samhället gått längre än i andra länder. Det hade varit betydligt bättre om det papperslösa samhället blivit verklighet.

Jag kan förstå de som med näbbar och klor försvarat den svenska kronan, det är få saker som vi kan kalla genuint svenskt numera. Men ska vi verkligen försvara någonting som vi sett är en valuta som bara används inom landet, när de stora företagen fakturerar i euro eller dollar? När kronan nu i skrivande stund nått sitt lägsta värde på många år, gnuggar en del företag händerna genom sina valutavinster, men samtidigt stirrar importföretagen ängsligt på de stigande priserna. Det som händer med kronan är en av de saker som kan få alla prognoser att bli värdelösa.    

Jag har under lång tid oroat mig för att vårt land varit på fallrepet, trots nuvarande regerings optimistiska tongångar. Men vad är orsaken till att fattigpensionärerna blir fler för varje år, att sjuka människor kastas in i fattigdom? På något underligt sätt känns det som att vårt land hamnat i fritt fall som inte går att stoppa. Minns tänkvärda ord av Spinoza, att fritt fall är som en sten som inte vet varför den faller, men fortsätter ändå att göra det.

Det enda vi kan hoppas på är att fallet inte ska bli alltför hårt, att det går att samla ihop resterna och skapa någonting nytt. Efter ett fall kommer det gamla inte längre att bli som det en gång var, men frågan är om det finns någonting användbart att bygga nytt av. Vad jag kan se finns inte det, vi kommer att tvingas börja om från noll och det blir invånarna som får dra det tunga lasset.

Vi har sett att det demokratiska samhällssystem vi dragits med inte gagnat folket i sin helhet, det har mer blivit som det en gång var, en uppdelning i adel, borgare och bönder. I dag kan grupperna delas in i rika, medelklass, lågavlönade, fattigpensionärer och den stadigt växande gruppen som av skilda anledningar blivit fattiga genom politiska beslut. Våra politiker tycks ha glömt bort den fattigdom som fanns före andra världskriget och att det inte var av egen kraft vårt land reste sig ur fattigdomen.

 Vi har blivit ett land som hamnat på "dekis", med usel skola, vård och omsorg trots ett högt skattetryck som drabbar de sämst ställda mest. Egentligen är det som nu händer konsekvenserna av de samhällsexperiment politiska beslut orsakat. Allt handlar om politik sa man på sjuttiotalet och visst är det politikerna som måste ställas vid skampålen när det går utför för ett land. Eller när det som nu uppstått kaos inom alla de viktiga samhällsfunktionerna.

Det var inte svenska folket som stod bakom de öppna gränserna, men är ändå de som får känna av konsekvenserna. Jag har hört gamla människors kommentarer när de sett till staden ankomna flyktingar med vagnar fulla med varor i affärer och de själva inte ens haft råd att köpa en liten ostbit därför att den kostat för mycket.

Det är skrattretande att höra politiker lova att både pensioner och trygghetsförsäkringarna  skall rättas till, med brasklappen att det kan ta några år. För de gamla gäller att få upprättelse omedelbart, det är nu de än så länge lever och behöver pengar för att överleva. Samma sak med de som slagits ut av sjukdom, det är nu deras ekonomiska situation börjar bli ohållbar.

Skulle ett förslag läggas fram av regeringen att de här orättvisorna måste rättas till omedelbart, skulle inget annat parti våga rösta emot, det skulle vara politiskt självmord. Så glöm bort miljömål, snabbspår och andra kostnadskrävande saker som diskuterats, befintliga pengar måste användas för att skapa ett rättvisare samhälle.

Kunde det tas pengar från trygghetsförsäkringarna för att finansiera jobbskatteavdraget, går det alldeles utmärkt att se till att de rika betalar för sig. Inte minst att de betalar full fastighetsskatt för sina miljonvillor, det är en skandal utan like.

Redan på sjuttiotalet tappade jag förtroendet för politiker och har sedan dess bara röstat några gånger. Min röst gjorde varken från eller till därför avstår jag från att rösta. Det finns inget parti jag kan känna sympatier för, jag var ju med vid den tiden då politiska företrädare verkligen kunde förbättra för invånarna. Vad det handlar om numera är mandat att försvara den trygga tillvaro våra politiska företrädare har.

Rädslan för sjukdom och en kommande pension som kan betyda en ålderdom med usel ekonomi har skapat  den otrygghet en mycket stor del av invånarna känner i dag. När politiker skäller på varandra är det för att försvara sina egna åsikter, även om de är felaktiga. Sällan eller aldrig hörs politiker säga att de måste fråga sina väljare hur de vill ha det. De kanske tycker helt annorlunda än partiledningarna, men kan inte påverka på annat sätt än att inte rösta. 

Horace Engdahl ansåg att de som kritiserar de ledamöter (han själv inräknad) som försvarat "kulturprofilen" vid Akademiskandalen, drabbats av hjärnsläpp. Han talade i egen sak, men tyvärr är hjärnsläpp vanligt förekommande hos människor i maktställning, vilket kan vara en följd av maktberusning. Osökt kom jag att tänka på det Gunnel Wallquist en gång skrev: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning.

Hur ett angrepp hanteras är en värdemätare på en människas resning och värdighet. Det fordras mod att erkänna fel som begåtts, det finns få modiga män och kvinnor i maktställning i vårt land, om ens någon. Det är därför vårt land ser ut som det gör.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Muskeltränaren har använts sparsamt senaste veckan men ändå har midjemåttet minskat med 1 centimeter. Istället för att använda den tre gånger per dag har det bara blivit en och hoppat över två. Känslan att kunna göra saker jag inte kunde göra tidigar...

Det har nu gått tre veckor sen jag började med muskeltränare för att komma i mina sommarbyxor. Målet var nått för en vecka sen, därför har jag slarvat lite under veckan som gått. Den enkla grejen har i alla fall visat sig både bränna fett som man säg...

Har nu använt den enkla muskeltränaren EMS i två veckor. Både mål och förväntningar var inte högst ställda, jag ville bara kommer i sommarbyxorna jag hade förra sommaren. Pandemin, en usel höst och vinter med en vår som varit både blöt och kall, har ...

Är nu inne på andra veckan med att använda en EMS muskeltränare. Om den bränner bukfett har jag inte kontrollerat än, satte som mål att vänta två veckor på om det fungerar eller inte. Vad jag däremot upptäckt är att den faktiskt stärker magmusklerna....

Pandemin har betytt att alla tvingats ändra på sättet att leva. De flesta har blivit mindre rörliga, kollat på Tv eller streamat serier.Många har börjat läsa igen, det som verkar gälla nu är e-böcker. Vädret sen i höstas har knappast lockat till prom...