Den politiker som vill nå folk med sitt budskap lovar naturligtvis skattesänkningar. Alla anser att de betalar för mycket skatt, inte minst pensionärer, sjukpensionärer och de med a-kassa. Men den grupp Moderatledaren Kristersson vänder sitt budskap till, är de som betalar över femtio procent i marginalskatt. Jag kan förstå att han ömmar för dessa stackare, men de är också de enda som kan tänkas rösta på Moderaterna.

Det här med att sänka skatter är inte speciellt klokt, någon måste nämligen betala vad det kostar. Det blir alla som inte når upp till den nivå Kristersson ömmar för, det vill säga en stor del av medelklassen och de svagaste grupperna. Han har nämnt att bidragen måste ses över, menar han då även det mest snedvridna bidraget, jobbskatteavdraget?

Den teori som ligger bakom effekterna av skattesänkningar är att de ger ekonomiska effekter . Jodå, de ger effekter, men inte som tänkt var. Det har visat sig i de Amerikanska delstaterna Kentucky och Louisiana som sänkt skatterna och båda hamnat på ruinens brant. De glömde nämligen bort att se över onödiga kostnader för att driva delstaterna.

För de rika fungerade det, de blev betydligt rikare. Men precis som i vårt land fick skolan i brist på pengar problem, hälsovården blev lidande och de som fått betala notan har blivit medelklassen och de svaga grupperna. Bland de rika som blivit rikare, finns många med politiska toppjobb.

När Moderatledaren lägger fram det här förslaget slår han hål på att Moderaterna är bäst på ekonomi. Det gäller definitivt inte det där nybyggda sjukhuset i Fjollträsk, som kostat miljarder men ändå inte fungerar. Läste att sjuksköterskor måste använda visselpipor för att kommunicera med varandra. Men så slår det mig,  skulle inte det här sjukhuset bli ett under av högteknologi? Tänk så tokigt det kan bli när politiker ska besluta om någonting de inte har en susning om.

Någonting många människor vill skryta över är sin egen plånbok. Ja, det gör det så det ska märkas, nämligen genom svinfyra statusprylar. Naturligtvis blir de som inte ens har en cykel avundsjuk, fattas bara annat. Men en dag står inte bilen längre framför huset, endera blev amorteringarna och räntor alldeles för dyrt,  eller att hushållskassan inte räckte till leasingavgiften. Skenet bedrar brukar man säga och det gäller även människor som visar upp statusprylar.

Det är precis så våra politiker vill att omvärlden ska se på vårt land, ett under av välmåga där invånarna är jämställda. Ofta framhålls att av våra politiker att vi måste ligga i framkant, men jag tror inget land tar efter att säga och skriva HEN istället för han och hon. Om det ska ses som att vara i framkant eller bottennapp får var och en avgöra. Nionde plats i en undersökning om var folk är lyckligast, visar på ett brutalt sätt att vi inte ligger i framkant. Något välfärdsland är vi alltså inte.

Ordet välfärd vet knappast våra politiker vad det betyder, om så var fallet skulle de undvika att använda det i dagens läge. Välfärd betyder flera saker som exempelvis någons välgång, men det kan inte vara meningen att glorifiera alla giriga som skott sig på invånarnas bekostnad. Ordet välfärd kan också betyda lycka eller välmåga, vilket inte alls stämmer in på en stadigt växande grupp av fattiga som knappast är lyckliga och lever i välmåga. Och det är ju vad undersökningen kom fram till vilket placerade vårt land på nionde plats, långt efter våra grannländer.

Om man fortsätter att titta på ordets betydelse betyder det också medborgarnas välstånd, men det omfattar en alldeles för liten del av invånarna, en majoritet lever knappast i välstånd. Inte heller stämmer ordet överens med betydelsen social trygghet, det skyddsnät som en gång fanns har trasats sönder av politiska beslut. Vad jag kommit fram till är att de makthavande tagit till sig en enda betydelse, nämligen samhällets bästa och tolkat det som att statens, landstingens och kommunernas behov prioriteras, invånarnas behov kommer först i andra eller rent av tredje hand.

Allt som gått snett ska naturligtvis inte skyllas på dagens politiker, men de har vårdat ett arv som för länge sedan borde gått i graven. De förtroendevaldas uppgift har helt glömts bort i ivern att förändra vårt samhälle efter de ideologier som varit i maktställning. Företrädarna har därför tagit på sig rollen som förmyndare över svenska folket, som tvingas anpassa sig efter fattade beslut. Det är så många inbördeskrig har startat, men så våldsamma är inte svenska folket i gemen än så länge.

Trots min ålder är jag en av dem som med förtjusning ser fram emot den högteknologiska utvecklingen. Inom en ganska snar framtid kommer Artificiell Intelligens att stå för beslutsunderlagen av den anledningen,  att de smarta maskinerna kan bearbeta de tusentals saker som behövs för en konsekvensanalys. Det bästa av allt, de kommer knappast att lyssna på vare sig politisk retorik eller lobbyister som talar för sin sak. Att det kan sparas in på massvis med administratörer och välavlönade byråkrater är en bonus för invånarna.

Och framtiden för mera med sig. Har märkt en tydlig rädsla hos våra politiker att ens debattera det som många länder försöker sätta sig in i, nämligen Basinkomst/Medborgarlön. En statlig grundlön utan motprestation som skall skapa en ekonomisk trygghet för invånarna. Läs gärna vad som skrivs av skickliga ekonomer som insett att utvecklingen leder mot att många kommer att befrias från sina arbeten. Visst kommer det att leda fram till andra former av arbeten, men det kommer att ta många år innan den nya samhällsformen kommit på plats.

En gnagande känsla säger mig att den moderna människan fördummats eller snarare invaggats i falsk säkerhet. De har inte trott att de en dag måste ta saken i egna händer och ingripa mot de makthavandes dumheter, men nu talas det om Medborgargarden i utsatta samhällen. Det är inte de politiska makthavarna som agerat utan helt vanliga medborgare.  

Hittade bland mina anteckningar ett gammalt citat skrivet av Alfred G. Walton som passar in i den tid vi är på väg in i. Det lyder så här: En klok människa är gästfri mot nya idéer och försöker hålla god jämvikt mellan det bästa gamla och det bästa nya. När vi inte längre har ett trygghetssystem värt namnet, måste en statlig Basinkomst/Medborgarlön ses som en trygghet för invånarna att i alla fall ekonomiskt kunna överleva. Som der ut, kommer vi antagligen att behöva det.