Ett sjukt land skapar sjuka människor, det är väl så man måste se den situation vårt land befinner sig i. Många trötta ben och huvuden släpar sig till jobbet varje dag, det enda som driver dem är pengar till de löpande fasta kostnaderna. Det är inte gamlingar jag talar om som måste dryga ut sin usla pension, utan människor med många år kvar i arbetslivet. Arbetslinjen skördar offer varje dag.

Det är en skrämmande bild av ett kommande fattigt land som omedvetet målas upp för mig. Så länge vi har en högkonjunktur rullar det på trots alla politiska misstag, de märks först när konjunkturen vänder ner och de jobb som våra politiker säger sig ha skapat försvinner. Den första spiken i kistan kan vara hotet om handelshinder i form av tullar på stål och aluminium som Trump annonserat kommer.

Allt hänger nämligen ihop och om ett område drabbas sprider sig detta till ett stort antal andra områden. Man brukar kalla det här för Dominoeffekten, det vill säga faller en uppstaplad bricka faller den på nästa och så vidare. Komplicerat är bara förnamnet och det är vad våra politiker måste hantera vare sig de kan eller inte.

Runt om i världen finns liknande problem som i vårt land och enligt kloka personer beror det på att människan glömts bort i jakten på ekonomisk tillväxt. Det våra politiker kallar välfärdssamhället är skapat för staten och de offentliga verksamheternas överlevnad. De som skall göra det möjligt har setts som en resurs att nå målet, inte att människan är en tillgång vårt samhälle inte kan fungera utan.

Att människan är viktigast har en del framsynta politiker upptäckt och att den bästa lösningen är att dela på de pengar som kommer in till staten. Oavsett hur vi försöker ändra på allting i syfte att förbättra, kvarstår faktum att människorna måste ha pengar för att överleva. Bidrag är ett uselt sätt att ta hand om de behövande, det kostar alldeles för mycket pengar att administrera. I många fall lika mycket eller till och med mer än bidraget som betalas ut.

Våra politikers uppgift enligt gällande lag är att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Så görs inte och har inte gjorts på många år, istället har pengar slösats på saker som inte gynnat landets invånare. Vi har ett samhälle skapat för politisk styrning, inte ett samhälle anpassat efter invånarnas behov. Misslyckandet av den politiska styrningen ser vi i form av den kris de anställda inom sjukvården, skolan och polisen tvingas leva med.

Man kan förstå att många sjuksköterskor, lärare och poliser kastat in handduken och slutat, de har insett det lönlösa i att kunna påverka så att det blir en förbättring. För mig övergår det mitt förstånd att vi har valda företrädare, som tyvärr tycks företräda sig själva i första hand. Det mesta i vårt moderna samhälle tvingar invånarna att göra saker och ting själva, service vet inte ens de av invånarna anställda politikerna, byråkraterna och administratörerna vad det betyder.

För våra politiker ses invånarna som endera kunder eller brukare, benämningar våra politiker börjat använda senaste åren. Jösses Amanda, kunderna och brukarna är dessa verksamheters arbetsgivare! Varför inte invånarna jagat de så kallade politiska företrädarna med blåslampa, kan inte bero på annat än att de haft fullt upp med att överleva.

Personligen är jag av den åsikten att invånarna är alldeles för fega. De har med svett och möda och lånade pengar byggt upp någonting de inte vill mista, de som inte har någonting att mista vill se en förändring till det bättre. Det här att staten rättvist ska fördela pengar så att även de fattiga ska kunna handla vad de behöver, ses som ett orosmoment för de med höga inkomster. Ganska märkligt tänkt, eftersom även de skulle få en ekonomisk grund att stå på om någonting händer.

Läste vad ekonomer kommit fram till om det skulle beslutas om en medborgerlig lön, vad det skulle innebära i inbesparingar för staten. Vår byråkratiska apparat skulle kunna reduceras till ett minimum genom att pengarna betalas ut direkt till invånarna utan mellanhänder. Förlorare är naturligtvis de politiska makthavare som använt bidrag som mutor till de sämst ställda. Ja, det är vad bidragen måste ses som från början och det har fungera från och till. Jobbskatteavdraget är ett utmärkt bevis på ett bidrag som applåderades av de med ett jobb, men Alliansen förlorade valet i alla fall.

Nu fungerar det inte längre med bidrag av den anledningen att de allmosor som delas ut är otillräckligt för att överleva. Det beror på en eftersläpning av kostnadsökningarna i vårt land. Allting när det gäller pensioner, bostadsbidrag, sjukpensioner, arbetslöshetskassa mm, är baserade på ett löneläge för flera år sedan. Vad som än kommer att göras, blir det bara som att sätta plåster på ett sår som måste sys med många stygn.

Procenträkning är utöver plus och minus tydligen ett av de få räknesätt våra politiker förstår sig på, eftersom allting räknas upp i procent. Nu råkar det vara så att 2% på 7000 kronor som många fattigpensionärer faktiskt tvingas leva av, nätt och jämnt kan matcha inflationen som Riksbanken försöker få upp den till. Men lägger man på 2% på femtiotusen blir läget ett helt annat. Ändå finns det politiker som tror att det är en rättvis ökning för alla.

Till alla som nästan jobbar livet av sig för att vara solidarisk med sina arbetskamrater, gör det inte. Ingen tackar dig för din insats. Gör istället som E. Phillips Oppenheim en gång skrev: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista. Ta till er dessa kloka ord.