Kom på mig själv efter att ha hört politiker använda ordet normal, att det ofta inom politiken används i skiftande sammanhang, Vad som menas med normal är svårt att få grepp på och osökt kommer tanken om vad som är onormalt. Det likformade tänkandet anses vara normalt, själv tycker jag det är onormalt. Vi hade en tid i vårt land där en majoritet tyckte lika, det har senare visat sig vara onormalt.

Moderaterna har valt en ny partiledare, som tydligen i partistyrelsens ögon, ses som en normal rättrogen skatte- och bidragshatare, det vill säga det rättesnöre Moderaterna rättar sig efter. Ändå är Kristersson medskyldig till den största bidragsformen i Svensk historia, nämligen jobbskatteavdraget. Men det kanske är normalt tänkande hos en Moderat, det är sakillnad på bidrag och bidrag. 

Det var ett bidrag som sågs som en skattelättnad och det är en helt annan sak. Moderaterna trodde det var nyckeln till att bli ett statsbärande parti. Lägger man dessutom till de uttalanden Kristersson gjort om människor som råkat bli arbetslösa eller sjuka, lär knappast partiet locka varken till sig eller tillbaka sympatisörer. Osympatiska människor blir behandlad som de behandlar andra.

Men det här med normal eller onormal är intressant. Om en människa är onormal har jag uppfattat det som det är en person som inte rättar in sig i ledet utan har avvikande åsikter. Ja, vi har i vårt land den oskrivna lagen Jantelagen. Att vara normal är med andra ord ingenting att skryta över. Det finns gott om normalmänniskor i vårt land och hos dessa saknas fantasi, lidelse och skaparkraft. Mest framträdande hur normalmänniskor fungerar, kan man finna hos våra politiker som efter en tid vid "köttgrytorna", slumrar till i väntan på nästa val.

Det är lätt att uppfatta det som att deras drömmar och visioner sträcker sig en mandatperiod i taget. Det är först när ett nytt val närmar sig som de vaknar upp och talar om vad de vill förverkliga under kommande mandatperiod. Då brinner de verkligen för det som förs fram, men elden falnar för det mesta efter valet.

För visst är det så att det politiska intresset kommer ur orättvisor och att vårt samhälle måste förändras till det bättre. Men trots alla goda föresatser har det mesta av någon anledning blivit bakvänt i vårt samhälle. När våra politiker talar om välfärdssamhället sprider sig fattigdomen i vårt land, det är någonting våra makthavande politiker inte vill kännas vid. Fattigdom förekommer helt enkelt inte i ett välfärdssamhälle.

Det har fört med sig att Frälsningsarmén med flera hjälporganisationer inte ägnar sig åt retorik och floskler, ser de fattiga och behövande människor hjälper de dem. Svårare än så ska det inte behöva vara. Det här har inte vad jag vet, praktiserats av de som brinner för att förändra vårt samhälle.

När en vanlig samhällsengagerad människa – vi kan tänka oss exempelvis ett sjukvårdsbiträde ­– får se familj, vänner, bekanta behandlas illa vid arbetslöshet och sjukdom blir hen så förbannad, att hen kastar in sin arbetskläder i en skrubb och anmäler sig villig att kasta sig in i politiken och ställa upp vid nästa val.

Här finns en människa som verkligen vill påverka inom den givna ramen och hen blir upptagen i gemenskapen och får förtroendeuppdrag. Håller sedan föredrag om orättvisorna med stöd av egna erfarenheter, siffror och pålästa punkter som påvisar att det som sker, faktiskt bryter mot lagen.

Hen klättrar högre och högre inom partiet och får ansvarstyngda uppdrag och ett anseende att vara skicklig retoriker och därigenom duktig debattör. Med den nya erfarenheten att allt tar tid att förändra, är hen redo att närsomhelst ingå i en regering. Under tiden fortsätter det hen en gång gav sig in i politiken för att förändra, det har till och med blivit mycket värre.

Inom politiken ses det som hen gör, är att ta sig an saken praktiskt, realpolitiskt och med hänsyn till tidens och situationens krav. Vad nu det betyder kan ingen människa bli klok på. Inte heller att Frälsningsarmén och de ideellt arbetande inom hjälporganisationer  för att hjälpa utsatta människor, anses som opraktiska fantaster, blåögda,  eller verklighetsskygga utopister. Det ses till och med som att hjälpen kan bli beroendeframkallande och människorna därför inte vill jobba för brödfödan. Jodå, politisk retorik kan verkligen få saker att framstå i en helt annan dager.

De här organisationerna kan inte förändra att människor tvingas svälta eller bo på gatan, det är politikernas sak att rätta till detta. Ingen lätt uppgift som knappast ger några politiska poäng hos de yrken som tjänar bra, eller räknas till den medelklass de flesta partier vill ha som sina sympatisörer. Det är med andra ord bäddat för dubbelmoral, man vill ju så gärna rätta till alla orättvisor, men det är inte gjort i en handvändning. Men om sisådär fyra, fem år så ...

Varför hamnar alla normalmänniskor inom politiken? De onormala skulle utföra ett betydligt bättre jobb i invånarnas tjänst.