Av förklarliga skäl, har det inte blivit något skrivande senaste dagarna. Onsdagens undersökning vid sjukhuset i Gävle började klockan åtta och tog mer än halva dagen. Gårdagen gick åt till att göra det som skulle ha gjorts på onsdagen. Nåja, huvudsaken är att jag kan få ett besked om vad det är för fel. Kanske är det bara åldern som börjat ta ut sin rätt.

Att många väntar in i det sista med att köpa julklappar, gör att det blir köer vart man än kommer. Antagligen har jag inte tänkt så mycket på det, men den här veckan har jag märkt att fullt obekanta personer börjat prata. Samtalsämnet däremot förvånar inte, alla tycks vara förbannade på våra så kallade folkvalda.

Men det som det pratas om bland folk, tycks inte komma fram till de politiska makthavarna. Eller så viftar de bara bort kritiken som envisa flugor. Men hur kommer de att göra, när de envisa flugorna förvandlas till ilskna bålgetingar? Vi får hoppas det inte ska behöva gå så långt.

Men det är inte bara politiker folk är förbannade på, utom dessutom de som skor sig på andras arbete. Ja, insatta sparmedel med, för den delen. Inte minst Nordeas högste chef, har visat att kunderna bara är till för en sak, att se till att banken ger så mycket vinst som möjligt. Kanske upptäcker han en dag att utan kunder, blir det ingen vinst.

Vår regering (eller rättare sagt Moderaterna) kör på, utan att ta reda på om deras reformer ger resultat eller inte. Men allt fler blir smärtsamt påminda om att det skapats ett omänskligt samhälle, helt i stil med det numera beryktade Carema. Fortsätter det så här, kommer vi att ha massvis med sjuka människor som aldrig kommer tillbaka till arbetslivet och det kan knappast ha varit meningen.

Att Moderaterna stiger vid varje mätning är därför förvånande, kanske är det fel människor som tillfrågas.

För övriga partier finns det en gyllene chans att slå hål på Moderaternas teorier om hur ett samhälle ska se ut, men eftersom de som lever på sina politiska uppdrag, verkar de först och främst se till sitt eget bästa. Vår regering skryter om vårt lands stabila ekonomi, men man ska aldrig skryta över sin egen plånbok. Pengar är flyktiga, det vet alla som lever i vår moderna värld. Hux flux kan regering stå där med tom kassakista, precis som många länder gör i dag.

Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket, brukar man säga.  Och visst är det så, det kommer Moderaterna få erfara inom en ganska snar framtid. Man kan se en antydan till att Moderaterna tror att vi lever i i ett oskuldsfullt tillstånd, i ett slags ”landsbygdsreservat”, dit den moderna tiden inte når. Men visst kommer den grymma verkligheten att slå hål på de ideologiska drömmarna, frågan är bara hur snart det händer..

Med det önskar jag alla en God Jul, med undantag för Moderaternas anhängare.

De så kallade folkvalda börjar nu få pressen på sig. De höga lönerna, kostnadsersättningarna, samt det frikostiga skyddsnätet, för de som av skilda anledningar lämnar politiska uppdrag sticker i ögonen. Att vara politiker är inget jobb i egentlig mening, det är ett förtroendeuppdrag och ska valönas därefter. Uppdraget ska ses som ett kall, inte en lönande sysselsättning.

Det behövs inte heller någon utbildning i egentlig mening, annat är det på dagens arbetsmarknad, där det gäller att ha ett CV som heter duga för att få ett jobb.Ingen har tidigare sett det som att människor utan formell utbildning, faktiskt hanterar miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Visserligen med hjälp av skickliga medarbetare och konsulter, men de tvingas ständigt besluta om saker, de inte har någon eller tillräcklig kunskap om. De vet därför inte hur det underlag som läggs framför dem, kommer att fungera i praktiken.

Faktum är att alla de teorier som ligger till grund för beslut som rör invånarnas framtid, baserar sig på en ren gissning. Teoretisk ska det fungera, men verkligheten har en förmåga att trassla till det på oväntat sätt. Den så kallade marknaden är irrationell, ingen vet i förväg om någon av ren nervositet trycker på en knapp som orsakar panik.

Det är pengarna som styr vår värld och det kan vi inte göra mycket åt. Men när man pratar om mångmiljonärer och miljardärer, är det bara på papperet man kan utläsa deras förmögenhet. Det är ju så att mycket vill alltid ha mer, därför placeras pengarna för att ge mesta möjliga avkastning. När den finansiella oron tagit fart igen, sitter många av dessa penningstinna och bevakar nervöst vad som händer, för att rädda det som räddas kan.

Eftersom Europa ligger närmast, har den ekonomiska krisen i ett flertal länder hamnat i fokus. De senaste dagarna har vi uppmärksammats om hur illa ställt det är ekonomiskt i Amerika. Krisen förvärras genom att republikaner och demokrater inte kan komma överens om, hur landets problem ska kunna lösas. Nu tycks Amerikanska folket tröttnat på politiker, som ser till sitt eget bästa och fullständigt struntar i folket.

Samma sak gäller även i vårt land, politiker står inte högt i kurs. På något underligt sätt tycks våra politiker glömma bort att de är till för folket och inte tvärt om. Dessutom finns en maktkamp inom partierna för att hamna längst fram vid köttgrytan, inte minst inom KD. Men även inom sossarna frodas intriger bakom kulisserna, det är ju bara en tidsfråga innan Juholt petas bort. Innerst inne tror jag att även de som ser en möjlighet att bli partiledare, insett att socialdemokratin numera inte har någonting att erbjuda.

För sossarna gäller det att snickra ihop ett helt nytt partiprogram, som faller så många som möjligt på läppen. I och för sig inte så svårt, det finns många brister i vårt nuvarande samhällssystem. Inte bara brister, utan också en människosyn som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

Vad som förvånat mig är att vår stats- och finansminister varit sparsamma med förutsägelser om, hur nästa år kommer att bli. Jobblinjen har fått sig ytterligare en knäck genom SAAB:s konkurs, som kommer att kosta skattebetalarna en massa pengar. Kanske inte direkt, men på sikt blir det en dyrbar affär för staten och därmed också skattebetalarna. Men regeringen verkligt stora problem är var de tretusen anställda ska hitta nya jobb. 

Nu tror jag inte de anställda på SAAB är de enda som blir arbetslösa, en konkurs av det här slaget brukar sprida ringar på vattnet. Lyckas inte EU sy ihop en lösning på den Europeiska krisen, kan vi räkna med att det kommer att drabba även vårt land. Antagligen vet vår regering betydligt mer om hur illa ställt det är ute i Europa och vad som kan hända framöver. Varför ska vi annars låna ut hundra miljarder euro? Om inte situationen är allvarlig, skulle definitivt inte höjdarna inom EU, agera så panikartat som de gör just nu.

Svenska folket kan inte göra mycket annat, än att hålla hårt i plånboken. Pengarna kommer att behövas framöver, det är då ett som är säkert.

För de allra flesta har en stressvecka börjat, fram till lördag jäktar många nästan livet ur sig. Även jag har det stressigt den här veckan, men minst av allt med julbestyr. På tisdag ska jag till tandläkaren och en ny undersökning vid Gävle Sjukhus väntar på onsdag. Det ingen trevligt uppladdning precis, eftersom vi som vanligt ska ner till Gran Canaria vid nyår. Nåja, sjukvården där nere går inte av för hackor om det skulle råka hända någonting.

Det märks att julen närmar sig för det spelas på allt som går att spela på. Drömmen om en storvinst finns hos många. I slutändan är spelbolagen de stora vinnarna och de allra flesta spelarna fattigare. Själv ligger jag lågt här hemma och satsar på Spanska BonoLoto och La Primativa när vi kommer ner till Gran Canaria.

Den nya trenden när det gäller semester, är att flyga reguljärt och själv boka hotell. Det är enklare än vad många tror och det blir betydligt billigare. Till och med på de hotell som reseföretagen har i sina broschyrer, går det att få tag på rum till ett betydligt billigare pris. Dessutom fungerar fortfarande service vid de Spanska hotellen, det vill säga personalen ställer upp på ett fantastiskt sätt.

På något sätt har Gran Canaria blivit ett andningshål för mig och min familj, ett ställe där vi kopplar bort allt som rör gamla Svedala. Jag läser aldrig en svensk tidning där nere, om det hänt någonting får jag reda på det när jag kommer hem. Egentligen borde man vara vinterboende där nere, men då skulle vi oroa oss för resten av familjen. Men skulle det smälla till och jag råkar vinna en storvinst där nere, skulle det vara betydligt enklare. Största delen av familjen är villig att följa med till ett varmare klimat.

Eftersom gamlingar bara ses som en börda för regering, kommuner och landsting, borde alla äldre flytta till Gran Canaria eller Teneriffa. Ett flyttbidrag skulle vad jag kan förstå, vara en billig affär för staten, kommunerna och landstingen. Eftersom sjukvården i Spanien fungerar betydligt bättre än i vårt land, vad mer kan en pensionär begära. Levnadskostnaden blir inte dyrare, snarare tvärt om, det behövs ju inte mycket kläder när deras vinter är lika varm som våra somrar.

Att klimatet också ger gamlingar en möjlighet att leva längre, är bara det en anledning att tänka på saken. Det är dags att vi gamlingar börjar tänka på oss själva, varför försörja så kallade folkvalda fram till döddagar. Eftersom det är pensionärerna som är de högst beskattade, visst kommer bortfallet att märkas i både statskassan och kommunerna och landstingen. Det är dags att vi gamlingar emigrerar till ett land där vi kan leva ett värdigt och bättre liv och där vi dessutom är välkomna.

Sverige kommer förhoppningsvis att finnas kvar om hemlängtan blir för stor, de Kanariska öarna ligger ju bara sex timmar bort.

Hur ska vårt samhälle kunna bli bättre än det är i dag? Den moderatledda regeringen är definitivt inte svaret. Vart den förda politiken kan leda oss, kan man bara titta på hur republikanerna ställde till det i Amerika. Tillväxt i ekonomin är någonting som bara gynnar ett land under en kort tid, i långa loppet är det som en krutdurk.

Det är inte bara människor som försökt tänka i nya banor som förordat Medborgarlön, även MP har varit inne på den linjen. Motståndet har varit kompakt, det skulle betyda ett helt nytt samhällssystem där det politiska inflytandet skulle minimeras. För politiker är det naturligtvis en skrämmande tanke, att människorna ges en chans att bestämma över sina egna liv!

Men är det verkligen en skrämmande tanke för de flesta i vårt land, att alla har samma plattform att utgå från? Inte många kommer att nöja sig med en ”grundlön” som visserligen håller dem vid liv, men inte mycket mer. Med andra ord skulle vi få ett samhälle med lockande morötter, istället för att ha piskan vinande över ryggen.

Ingen blir rik på att arbeta, för den som inte hamnat i toppen av näringslivet, inom politiken, eller de offentliga verksamheterna. Att topparna inom det privata näringslivet tjänar enormt med pengar är en sak, men när personer som arbetar i invånarnas tjänst gör det, har det verkligen spårat ur.

En övergång till Medborgarlön skulle verkligen ställa allting på huvudet. Människor skulle inte längre indelas i samhällsgrupper, närande eller tärande, utan som en enhet för att skapa ett bättre samhälle. Vi skulle komma bort från vinstintressen inom vården, omsorgen och skolan, pengarna skulle få allt mindre betydelse.

Att vi dessutom skulle få en massa människor att utnyttja sin kreativitet för att få det bättre, är bara det ett argument för att genomföra Medborgarlön. Det har med rättvis fördelning att göra, så fungerar inte vårt samhälle i dag. Men det är bara möjligt om folket ställer krav på de politiska makthavarna, som en förändring kan vara möjlig. Så länge som det finns ett tyst medgivande, tror makthavarna att de har rätt.

Nu har till och med ledarskribenter kommit fram till vad jag tog upp för ett tag sedan, att mittenpartierna ska gå ihop innan de hamnar under riksdagsspärren. Socialdemokraterna har i många år dragits mot mitten i ett försök att locka väljare, alltså måste ledningen kommit fram till att en mittenpolitik är intressant. Vänsterpolitik passar inte in i vår moderna värld, den lever kvar i det förgångna. Nu kan man fråga sig vad vad mittenpolitik egentligen är, tillvaratar den de flestas intresse, eller är det helt enkelt en gyllene medelväg? Oavsett svaret, måste ändå en medelväg vara bättre, än den tillväxttänkande autostrada vi nu färdas på.

Vi är ett land där människor lever längre, det gör att vi har en massa människor som benämns fattigpensionärer. Deras pensioner har urholkats av de politiska makthavarna i flera omgångar. Själva har de politiska makthavarna fått lönelyft, som motsvarar många äldres månadspension. Lägger man dessutom till ensamstående föräldrar, långtidssjuka och arbetslösa, omfattas de av en mittenpolitik?

Det finns alltså en enorm potential i att företräda de grupper som missgynnas av den nu förda politiken. Alla blir vi ju förhoppningsvis gamla, så våra politiker borde även ta med det i hur politiken ska utformas för ett långt liv. Det är inte eliten som avgör ett lands framtid, det är alla andra som bor och lever i landet. Utan alla dessa människor skulle vi inte ha någon ekonomisk tillväxt. Hur lite pengar de än har att röra sig med, är det ändå de som håller konsumtionen vid liv.

Alla som lever i vårt land måste vara lika mycket värda, annars kommer otäcka saker att hända.

Att vädret påverkar oss är ingen hemlighet, det kan nog de flesta intyga att det är så. Samtalsämnet som sammanlänkar oss med både vänner och obekanta är vädret. När himlen hänger som en grå säck över våra huvuden slås humöret ner och det är lätt att bli deprimerad. Om någonting ska tas upp i EU av våra representanter, borde det vara vårt usla klimat. Eftersom EU lägger sig i till och med skitsaker, varför då inte bestämma att vårt land måste få mera sol och ett bättre klimat.

Egentligen ligger vi helt fel på kartan för att vara med i EU. Hur ska de sydligare länderna kunna förstå, att vi måste klä oss varmt och värma upp våra bostäder ungefär nio månader om året? Som det nu är dras alla länder över en kam, utan hänsyn till omständigheterna.

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när EU blandade sig i vår så kallade rovdjurspolitik, om vi ska få ha licensjakt eller inte. De problem vi nu ser med vargar som dödar tamdjur är bara början, värre kommer det att bli. Varje gång människan försöker rädda någonting, blir det snedeffekter ingen räknat med. Dessutom kostar det enormt med pengar, som behövs till betydligt viktigare saker.

Är faktiskt utled på allt som miljönissar av alla de slag hittar på.

Kanske även våra makthavare blivit det. Har hört miljövänner klaga över att miljöfrågor hamnat i bakgrunden, trots nya larmrapporter om hur vi kan komma att drabbas av bland annat ett varmare klimat. För min del skulle jag vara tacksam för ett betydligt varmare klimat den tid jag har kvar. Men anledningen till att folk har tröttnat, är att det kostar pengar att rädda vår miljö och rovdjur, utan några garantier att vi kan påverka Moder Natur.

Precis som med allting annat är det bara ideellt arbete som ger resultat. Vi skulle knappast ha någon ungdomsverksamhet i dag, om den detaljen skulle skötas av avlönade politiskt tillsatta. Om man ser till hur många personer som har sin inkomst när det gäller vargarnas fortlevnad, börjar man fundera över, om våra makthavare är fullständigt korkade. Att rädda utrotningshotade rovdjur är knappast vad vi betalar skatt för, de pengarna är till för landets mänskliga invånare.

Att leda ett land är inte lätt och ska inte heller vara det. Men det som måste prioriteras med de medel som står till förfogande, måste vara de människor som bor i landet. Om en regering inte fattat att det är deras uppdrag, ska den inte heller styra landet. Då kan vi lika gärna anställa en VD för aktiebolaget Sverige, med uppdraget att på bästa sätt ta hand om invånarnas pengar. Det skulle inte bara bli billigare, resultatet skulle med all säkerhet bli mycket bättre.

Man kan inte tänka som så att vår regering gör så gott de kan, det går alltid att göra mera och bättre.

Det känns segt och ovant att sätta sig framför datorn igen. Det har varit mycket trevligare att sitta i läsfåtöljen och läsa om gamla böcker. Eftersom allting känts bedrövligt, letade jag på H-E Bates böcker om farsan Larkin och vips blev jag på mycket bättre humör. När allting känns som eländes elände behöver man få dra på mungiporna eller till och med skratta högt åt någonting roligt och underhållande.

Det är inte fint att skriva en berättelse som är rolig och bokförlagen är kallsinniga. När Lasse Åberg gör lite av buskisfilmer, är det helt okej. Dessutom drar Lasses filmer storpublik, så man kan undra hur den svenska kultureliten tänker. Är det bättre att skriva skönlitteratur som inte många längre läser, förutom en liten klick av fisförnäma?

Men det som händer inom politiken överskuggar nästan allt. Kanske för att det mesta som händer, kan ses som en form av buskis. Råkade höra att en utredning är på gång, gällande före detta politikers generösa villkor. Ganska häpnadsväckande att det behövs en form av pension för fullt arbetsföra personer, för att de ska kunna överleva. Att de här generösa villkoren en gång kom till, sägs vara att de inte ska kunna komma upp i den inkomst de en gång haft. Med andra ord har de vant sig vid en inkomst och ett levnadssätt som inte är alla förunnat.

Ska man tycka synd om dessa människor som inte tycks ha en chans att komma ut i arbetslivet igen? Eller ska man se det som så, att de kan jämföras med de idrottsstjärnor som under en kort tid kan tjäna mycket pengar? Om dessa idrottsstjärnor har en fallskärm, har de själva skapat den, samma sak borde naturligtvis gälla välbetalda politiker.

Det är svårt att utvärdera vad politiska makthavare åstadkommit de senaste fyrtio åren. Däremot är de en grupp som ständigt fått det bättre, till skillnad mot många andra grupper i vårt samhälle. De senaste åren har förmånerna börjat diskuteras bland människor, som fått vara med om försämringar.

För försämringar för ensamstående föräldrar, pensionärer, arbetslösa och människor som råkar bli sjuka, är ju någonting som inte bör hända i ett rikt land.

Ett rikt land måste vi vara, eftersom Riksbanken kan låna ut en svindlande summa miljarder. Visserligen till en ränta vanliga banksparare skulle hoppa högt av glädje över, men ändå. Det är inte svenska folket som får ränta på sina skattepengar, det är staten. Men vad händer, om vi kommer i ett läge då vi behöver alla dessa miljarder?

Har haft förmånen att prata med en person som är insatt i det som nu händer och han är verkligen orolig inför vad som kan komma att hända. Det mest skrämmande är att ingen kan förutsäga på vilket sätt vi kommer att påverkas. Att konsumtionen ute i Europa kommer att sjunka på grund av arbetslöshet, det tycks alla experter vara övertygade om.

Det är ju ingen hemlighet, att tyska folket tappat tålamodet på grund av Grekerna motvilja att ta tag i sina problem. Det spelar ingen roll vad Merkel lovar, hon har inte folket bakom sig när det gäller att rädda EU:s höjdare, ur den brydsamma situation de själva satt sig i. För någon dag sedan hörde jag en ekonom säga att EU aldrig kommer att repa sig efter det som nu sker.

Kanske är det så, det hela var ju ändå bara en dröm att ta upp kampen med Amerika. Att skapa ett Europas förenta stater, med en egen handelsvaluta. Det vara bara det att när väl projektet kom igång, blev det en massa människor som måste till för att bygga upp det hela. De äldre känner säkert igen det här från drömmen om folkhemmet, och det gick ju åt helsike. Blir det för många kockar, blir det vattvälling av till och med oxfilé.

Eftersom historien kan berätta om rikens uppgång och fall, kan vi inte se det på annat sätt än att det är dags igen att historien upprepar sig. Även om det så är långt emellan så att vi inte ägnar det en tanke. En gång i framtiden kommer säkert en massa experter att titta närmare på vad dagens makthavare gjorde för fel och kanske även komma fram till ett svar. Men det är så dags då.

Den fuskande lilleputten Putin, kommer att försvinna från scenen, många arabländer kommer att genomgå förvandling och antagligen kommer samma sak att hända i vårt land. Pengar är inte svaret på ett drägligt liv, det är hur man bäst kan leva det. Och det är vad allt fler börjat drömma om, tro det eller inte.

Efter en massa strul, sitter jag nu en kort stund framför datorn igen. Mitt mobila bredband har inte fungerat på tio dagar, i går tillbringade jag halva dagen på Gävle Sjukhus. Förhoppningsvis kan jag få ett svar nästa vecka vad som orsakat problemet jag dragits med hela hösten. Börjar känna mig som Gunde Svan, han tycks inte heller få något svar på sitt problem. Hursomhelst måste jag ta det lugnt enligt min läkare till dess vi har ett svar, jag måste väl lyssna på honom.

Efter att följt med och lyssnat, står det ganska klart att vår statsminister börjar få en blåslampa under baken. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. Förutsägelser om ökande arbetslöshet under nästa år, gynnar väl varken landet eller arbetslinjen precis.

Har den senaste tiden försökt förstå, hur vårt land kunnat bli så snurrig som den är. Hur det kan komma sig att människor bara har ett värde om de försörjer staten och det politiskt skapade samhällssystemet. Finns det en mening med att vi föds, kan det knappast vara som det nu har blivit, varför man måste dra slutsatsen att de politiska makthavarna i vårt land,sannerligen ställt till det för vår skapare.

Var och när det hela gick snett har jag inget svar på, det har väl bara blivit så. Vansinnesdåd lite här och var, till och med i vårt land, gör att man nästan befarar att allting ska gå åt helsike. Nu vet vi ju att Kaos bor granne med Gud, vilket kan vara en förklaring till de religiösa motsättningarna och det ökade våldet. Att länder är på väg att gå i konkurs också, för den delen. Kanske förklarar det också den korruption och girighet, som tyvärr finns även i vårt land.

Att det i vårt land finns möjlighet att i privat regi, driva skola, vård och omsorg, skapade för att konkurrera med de offentligheterna, är fullt förståeligt. De privata aktörerna har ju faktiskt ingen konkurrens, de offentliga verksamheterna dras med överkostnader som motsvarar de vinster de privata aktörerna kan ta ut. Men har skattebetalarna verkligen godkänt, eller snarare gett de så kallade folkvalda mandat, att beslutat om detta?

Naturligtvis har de politiska makthavarna inte kunnat tänka sig att de privata aktörerna, skulle kunna tjäna pengar, eftersom de offentligt drivna verksamheterna ständigt dras med underskott. Men de privata aktörerna hade insett att bristande (eller obefintlig) organisation inom det offentliga, slösat bort miljarder av skattebetalarnas pengar år efter år.

Någon annan vettig förklaring finns inte, varför försvararna av de offentliga verksamheterna, kan anses talat i egen sak under alla år. Orsaken till det hela är ju faktiskt att det inte tagits itu med de offentliga verksamheternas organisationsproblem, kostnadsuppföljning och svaga ledningar.

När det nu uppmärksammats att de privata aktörerna tjänar (tjänat) enormt med pengar trots samma utgångsläge, är det vinsterna som sätts i fokus. Det är så dumt, att det inte ens behöver kommenteras. Men slutsatsen man måste dra av det hela är, att våra så kallade folkvalda inte är vuxna uppgiften, att hantera skattebetalarnas pengar.

Eftersom allting har med orsak och verkan att göra, måste man åtgärda de fel som ligger till grund för de problem vi har i dag. Någon lösning kommer man knappast fram till genom att stifta nya lagar som begränsar de privata aktörernas vinster. Istället är det dags att titta noga efter, vart alla pengar försvinner någonstans inom de offentliga verksamheterna.

Det är de politiska makthavarnas svaghet som skapar samhällsproblem, ingenting annat.

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det stämmer bra med min krånglande axel, värken har kommit tillbaka. Skulle ha tagit det lugnt, men får göra det några dagar framåt istället. Att sitta vid datorn är definitivt inte bra, så jag måste låta den vara några dagar. Därför blir det en kortis i dag.

Politik handlar om makt, en möjlighet att förändra ett samhälle efter ideologier. Nu har för all del de gamla ideologierna fått nödvändiga ansiktslyftningar, för att locka den moderna tidens väljare. De gamla ideologierna är hopplöst föråldrade, men vissa saker är ändå värda att ta fasta på.

Ordet solidaritet, som flitigt använts av Socialdemokraterna, är ett ord som en stor del av dagens väljare inte ens tycks veta vad det betyder. De som fortfarande lever och som betalat åtskilliga tusenlappar i skatt under många år för att vara just solidariska, funderar över vem eller vilka de egentligen var solidariska med.

Den nu förda politiken innebär att svenska folket ska vara solidariska mot staten, det är den som sedan ska fördela de gemensamma medlen på bästa sätt. Oroande rapporter om kommuner som tvingas till neddragningar av både det ena och det andra, visar att det inte är staten som måste hålla i pengarna. Vad det hela handlar om är invånarnas skattepengar, en betalning för att få tjänster utförda, vilket de borde vara öronmärkta för.

När inbetalade skattepengar inte går till vad de är avsedda för, måste de ansvariga ställas till svars för förskingring. Eller som man också kan se det, trolöshet mot huvudman, det vill säga skattebetalarna. Ofattbart nog tänker inte de politiska makthavarna i de banorna, det borde de göra.

Tyvärr måste allt rasa ihop innan en ändring kan komma till stånd, precis som det forna så stora och mäktiga Socialdemokratiska partiet. Vem kunde tro att det skulle kunna hända? Men precis vad som helst kan hända i vår allt snurrigare värld, vilket är konsekvensen av ett felaktigt ekonomiskt tänkande. Många länders regeringar har stirrat sig blinda på tillväxt i ekonomin, vilket måste ses som ett kortsiktigt mål. Ständig tillväxt i ekonomin skapar krav på högre löner och därmed fördyringar av det som produceras. När en vara blir för dyr säljs den inte.

Konkurrens är bra för konsumenterna, men när allt fler konkurrerar blir lönsamheten sämre. Att det dessutom uppstår en överproduktion är också bra för konsumenterna, men marknaden mättas snabbt och det blir ett glapp i efterfrågan. Det är när dessa glapp uppstår som de enorma svängningarna sker. Vad det hela handlar om är helt enkelt tillgång och efterfrågan. Hur länge orkar, eller snarare har konsumenterna råd med att handla på kredit? Ja, man kan ju också fråga sig hur alla dessa låntagare, ska kunna betala sina skulder inom sin livstid. Det är frågan många regeringar måste ställa sig, innan det är för sent.