Runt omkring oss i vår omvärld (inte minst ute i Europa), har verkligheten hunnit ikapp många länder. Så är det ju med det som händer i krisländerna just nu. Det går inte i längden att låna pengar till att betala, det skatter och avgifter skulle ha finansierat. Men hur ska de politiska makthavarna förklara det för invånarna? Det är ju ett politiskt misslyckande det handlar om.

Invånarna är alltid de minst informerade, skenet måste hållas uppe så länge det går. Men allt fler börjar fundera över, hur framtiden kommer att bli. Blir det en ny kris eller inte? Lugnande besked från experter är det ingen som längre tar på allvar, det är ju besked från vår regering alla väntar på.

Att landets invånare lånat alldeles för mycket pengar tycks ändå de flesta vara överens om. Men nu talas det inte om en bostadsbubbla (den finns inte, sägs det) utan en finansbubbla. Men eftersom många fastigheter är belånade upp över skorstenen, till och med nästan dubbelt upp i många fall, måste det väl ändå finnas en fastighetsbubbla i botten. I de flesta fall, har lånen på fastigheterna finansierat den konsumtion, som hållit den ekonomiska tillväxten vid liv.

Vad än våra makthavande politiker säger, har vi inte haft en normal tillväxt i ekonomin utan en konstgjord. Den väg vår nuvarande regering valt är ett experiment, de teorier som ligger till grund för den förda ekonomiska politiken baseras på alldeles för många okända faktorer. Den globala ekonomi vi nu lever i, har inga likheter med vad som hänt tidigare. Regeringen är med andra ord ute på okänd mark och har inte den blekaste aning om vart den inslagna politiska vägen kommer att leda oss.

Mönstret känns bekant, det starkaste partiet driver igenom sina idéer om hur vårt samhälle ska förbättras. Ingen bryr sig om att fråga invånarna, hur de vill att vårt samhälle ska se ut, En dag har invånarna tröttnat på att anpassa sig till ett samhälle de inte vill ha, det behövs bara sunt förnuft för att komma fram till den slutsatsen.

Socialdemokraterna får nu betala för alla gjorda misstag. De många misstagen har bäddat för ett misstroende mot, vad partiet verkligen kan göra. Myterna om partiets förträfflighet har skjutits i sank. Inte ens en inbiten socialdemokrat vågar i dag säga, att Socialdemokratin byggde Sverige. Det var ju tvärtom så, att partiets ledande, genom stora misstag, sumpade det försprång vårt land hade framför andra efter andra världskriget. När de krigshärjade länderna kommit ikapp och i en del fall förbi, var det för sent att ändra färdriktning.

Visst anser många att Juholt är en klantskalle, men han har agerat på samma sätt, som många socialdemokrater gjort under åren. Han har helt enkelt skolats till att bli den han är av partiet. Eller som man sa förr, som de gamla sjunga, kvittra de unga. En ny partiledare kommer inte att kunna ändra på det faktum, att partiet inte företrätt de som en gång gjorde partiet så mäktigt, nämligen väljarna. Eftersom de gamla trogna väljarna bara knorrade för sig själva, men inte så de folkvalda hörde det, trodde partiledningar genom åren att de gjorde rätt.

Det enda som behövdes inför ett nytt val, var att dela ut lite valfläsk. Men eftersom det blev allt fler som samlades runt de politiska köttgrytorna, blev det ingenting över att locka med. Valfläsket ersattes med löften som aldrig infriades och vägen utför startade. Det är alltså fullt naturligt att partiet hamnat en bra bit ner i utförsbacken. Inte minst beror det på att de gamla trogna väljarna, de som vid varje val röstat som de alltid gjort, försvinner av naturliga skäl.

Nu signalerar MP:s väljare att de föredrar en borgerlig ekonomisk politik. Visserligen är det tre år kvar innan nästa val, men det gäller att redan nu markera att MP vill ha inflytande genom ministerposter. Att hålla sig till de båda röda partierna anses vara dödfött.

Nåja, det nya arbetarpartiet Moderaterna, kommer att gå samma väg som socialdemokraterna. Med hårda nypor precis som Göran Persson, tror vår statsminister att han är oersättlig. Det är ju han som är populär, om man bortser från de skattesänkningar som gjorts för vissa grupper. Men ingenting varar för evigt, det gäller inte minst framgång, Bakslagen kommer och då brukar domen bli hård.

Säga vad man vill, men visst blir det spännande att se vad som händer framöver. Vi gamlingar klarar oss alltid, det är sämre för de bortskämda ungdomarna. De som lever i tron att det finns ett socialt skyddsnät i vårt land, kommer att bli oerhört besvikna (och förbannade) den dag de hamnar på pottkanten.

Vi får väl se hur lånt tid det tar, innan Moderaternas anhängare tröttnat på, att bli klappad på huvudet eller dunkad i ryggen av en järnnäve.

Det blev ett ofrivilligt uppehåll i skrivandet, en nerv i högra axeln råkade komma i kläm. Hur det gick till vet jag inte, men två veckors fruktansvärd värk har jag i alla fall genomlidit. Just nu känns det sisådär, om jag undviker hastiga rörelser och inte sitter för länge vid datorn.

Det går inte så bra att tänka om man har värk, allting blir blockerat. De flesta nätterna under den här tiden har jag tillbringat gående. Tidningsläsandet har också gjorts gående, bara det en ny erfarenhet. Men i takt med att smärtan tonat ner till uthärdlighet, har också tankeverksamheten börjat fungera igen.

Jag har fått en smärtsam påminnelse om, att saker och ting hux flux bara kan hända. Nåja, i mitt fall har kroppen sagt ifrån tidigare, utan att jag lyssnat. Saker och ting händer inte som en blixt från klar himmel, det är bara så att vi slår bort eventuella varningssignaler.

Det slog mig att allt det som nu händer runt om i världen har varit på gång ett tag, men regeringar (och invånarna i länderna) har blundat för att det ska kunna övergå i någonting allvarligt. Invånarna är tyvärr de minst informerade om eventuella framtida problem, men drabbas av konsekvenserna av regeringars misstag.

Det som oroar mest när det gäller framtiden är, att ingen med säkerhet kan säga vad den aktuella krisen kommer att leda till. Den ekonomiska tillväxten, som varit ledstjärnan mot ett blomstrande välfärdssamhälle, kommer nätt och jämnt att hålla styrfart. Faktum är att flera länder är på väg att stanna upp helt, eller till och med rulla bakåt.

Att vårt lilla land ska kunna klara sig undan en ny kris lika lättvindigt som den förra, måste ses om rent önsketänkande. Frågan är bara hur hårt det kommer att slå mot vår exportindustri, som är helt beroende av att hjulen snurrar ute i världen. Det intressantaste av allt är hur vår lovordade finansminister och regeringschef ska agera. Som jag ser det blir det en fråga om upp till bevis.

Naturligtvis ska man inte måla fan på väggen, men vårt land tycks vara sämre rustat inför en kris i dag än för tre år sedan. Skulle det råka bli massarbetslöshet under nästa år, kommer det att sätta hela vårt land i gungning. Någon fastighetsbubbla har vi inte enligt både regering och ekonomiska experter, vi har en finansbubbla. Oavsett vilken bubbla det är, blir det som att slänga skit i fläkten, alla kommer att stänkas ner om bubblan spricker.

Vår borgerliga regering har missat en allvarlig sak, nämligen att de ska se till hela svenska folkets bästa. Vad som nu sker, är en indelning av för staten nyttiga personer och de som inte bör finnas över huvud taget. Vart det leder till i slutändan är det ingen som vet, men varningssignaler om att det hela kan urarta till någonting otäckt finns redan.

Som förvaltare av invånarnas skattepengar måste regeringe (och naturligtvis landsting och kommuner) i första hand avsätta pengar för grundstenarna i vårt samhälle, skola, vård och omsorg. Om inte dessa saker prioriteras utan pengar försvinner på annat, måste det ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga mot landets invånare. Det är dags att svenska folket vaknar upp och ryter till, innan det är för sent.

Det händer ganska ofta, att jag blir sittande och stirrar på det som växt fram på skärmen. Var kom det där ifrån? Jag har börjat skriva om en sak, men sedan har tankarna styrts i en annan riktning. Alldeles säkert finns det någon hjärnskrynklare som har sin teori om, hur tankar växer fram. Antagligen skulle den vara så komplicerad, att jag skulle känna mig utmattad, efter att ha lyssnat några minuter.

Jag är ju inte ensam om det här, hoppas jag i alla fall. Man vill ju känna att gudskelov finns det fler som upplever samma sak, så kanske man inte är knäpp ändå. Nåja, det kan ju vara så enkelt, att det beror på alla tusentals böcker jag läst, någonstans kommer ju (det onyttiga?) vetandet ifrån. Det kanske är det som avses när man talar om det undermedvetna. Det finns där någonstans i huvudet och en ren skitsak kan locka fram det.

Jag kommer på mig själv med att tänka alldeles för mycket. Ibland kan jag plocka fram det jag funderat över under en promenad, men för det mesta har någonting distraherat och det man tänkt är glömt. Kanske fungerar vi människor som så, att det som inte är viktigt för stunden, förpassas till något gömsle, för att plockas fram vid ett senare tillfälle.

När jag satte mig ner för att skriva i dag, har jag haft några dagar på mig att smälta en trevlig överraskning. En överraskning som fick mina tankar att gå långt tillbaka i tiden. Det väckte känslor om en tid jag aldrig får tillbaka, vilket är den sorgliga biten, med att minnas vissa saker som hänt en gång för länge sedan.

När man blir påmind om flydda tider, är det lätt att börja tänka tillbaka hur det en gång var. Jag vet inte om människorna var lyckligare på den tiden, men hela vårt samhälle var mera socialt, folk umgicks på ett helt annat sätt än i dag. Det började ändra sig redan i slutet på femtiotalet, när teven gjorde sitt intåg i många hem.

Teveprogrammen började styra människors liv och allt som sades togs för sanning. De politiska makthavarna insåg vilket kraftfullt redskap teve var, dessutom hade ju staten ett stort inflytande på vad som skulle visas eller inte. Kanske inte så underligt att en stor del av svenska folket, framstod som hjärntvättade med fyrkantiga ögon, de hade ju blivit beroende (till och med missbrukare) av allt som sändes på teve.

I dag är metoderna att hjärntvätta invånarna betydligt mer raffinerade. Nä, förresten, de följer samma mönster, det gäller att trötta ut folk med ett budskap till dess de accepterar det. Och precis som sossarna en gång gjorde, köper man nu sympatier. Numera är det genom skattelättnader och jobbavdraget. Men varifrån kommer pengarna till detta, ramlar de ner från himlen? Vad jag kan förstå, kommer pengarna från svenska folket, varifrån skulle de annars komma? I slutändan har vi då inte fått några förbättringar, vi har själva betalat för dem.

Redan nu kan man läsa att arbetslösheten stigit och att varsel om uppsägningar har blivit en daglig nyhet i tidningarna. Än så länge är vi bara i början på en kris, men företagen måste ligga före, för att inte ha för många anställda om det tar tvärstopp. Tyvärr är det vad som kan hända i vår moderna globala värld, det går inte att vänta och se hur det kommer att bli.

En ekonomisk kris är en sak, en social kris någonting helt annat. Men ur en ekonomisk kris växer det fram tragedier för många, det tar åratal att reparera en sådan skada. Hörde en erkänt skicklig ekonom säga att den finansiella bubblan är uppblåst till bristningsgränsen.

Det har varit lätt att låna till låg ränta och bankerna har slagits om att låna ut pengar. Det har gjort att många banker har gett lån för saker det egentligen inte finns täckning för. Vad händer när alla fastigheter och bostadsrätter hamnar på sitt rätta pris? Vilket det kommer att göra den dag en massa människor tvingas sälja, för att de inte klarar av att betala sina lån. Vad som då händer är att utbudet blir större än efterfrågan. Var det inte så den förra krisen började på andra sidan pölen?

Så här dagen efter, känner jag mig lite som Gunde Svahn. Enligt tidningarnas löpsedlar har han inte kunnat få något besked vad han drabbats av, det har inte heller jag fått.

Tillbringade en förmiddag på Gävle Sjukhus, för att göra en test om det eventuellt kunde vara kärlkramp jag drabbats av. Det började nämligen med en tvärsäker diagnos att jag drabbats av ett virus. När inte viruset gick ur kroppen som det borde ha gjort, ställdes en ny diagnos, det måste vara kärlkramp. Nu är jag (eller rättare sagt läkarna) tillbaka på ruta ett, så det är bara att börja om från början igen.

Skall bli intressant att träffa läkaren igen nästa vecka för att få höra vad det kan vara. Någonting är fel, men det tycks vara svårt att komma på vad det är. Man kan ju hoppas det inte ska behöva gå så långt som till en obduktion, för att få reda på vad det är för fel. Ja, det får ju inte jag då veta, förstås. Men det är klart, man vet aldrig. Kanske man sitter på en molntapp, med perspektiv på allt tok som händer i vår värld.

Nåja, fick möjlighet att prata med flera som bollats mellan olika teorier, som visat sig inte stämma. Är det verkligen så illa ställt i vårt land, att vi endera har läkare som inte kan sitt jobb, eller är så pressade att de måste chansa för att hinna med så många patienter som möjligt? Jag tror mest på det senare och då är landstingsledningarna ansvariga att det blivit så illa som det är.

Vår regering kan skryta hur mycket som helst, om hur duktiga de är att sköta vårt lands ekonomi, men borde inte ha med människor att göra. En regering som sätter landets ekonomi i första rummet, skapar ett samhälle ingen vill ha.

Den borgerliga regeringen har genom sitt samhällsexperiment, planterat ett virus som sakta men säkert fräter sönder vårt land. Vad det uppnått så här långt är ett konkurrenssamhälle, där egoismen frodas och giriga människor ser till att sko sig så länge det går. Vi har lärt oss att det är dessa människor, som en dag står och vädjar om, att vi alla måste vara solidariska med varandra.

Moderaterna har alltid varit emot skatter och om de ska finnas, ska alla beskattas lika, rik som fattig. En tusenlapp hit eller dit för en höginkomsttagare är ingen katastrof, men för en fattigpensionär betyder det mindre till mat på bordet eller kläder på kroppen. Privatiseringen av Apoteken har redan visat, att den medaljen har en ful baksida.

Den politiska världen ser helt annorlunda ut, än den landets övriga invånarna tvingas leva i. Jag ser inte jobbskatteavdraget som annat än en muta, regeringen ser det som en reform. Mutor fungerar så länge som tillräckligt många får mera i plånboken. Nu vet vi ju att ingenting varar för evigt, det är bara att vänta på bakslaget.

Som det ser ut är Italien på fallrepet, vilket enligt regeringschefer betyder att hela Europa kommer att påverkas. Ändå kunde man för någon dag sedan, läsa optimistiska förutsägelserna om tillväxten två år framåt i vårt land. Använder experterna kristallkula, eller är de helt enkelt naiva? Kanske de rent av är mutade av regeringen …

Grekland är kört, det spelar ingen roll hur EU försöker rädda landet. Nästa till rakning ser som sagt ut att bli Italien, som ingen vet hur illa ställt det är med det landets ekonomi. Vad vi vet är, att alla regeringar inom EU kommer att vara maktlösa, om den Europeiska ekonomin brakar ihop.

När regeringar runt om i Europa håller på att göra i byxorna, har vi en iskall regering. Borg är ute med håven för att få hjälp att skapa flera nya jobb, det måste till för att klara välfärden. Kanske borde han locka till sig rika Greker och Italienare, som flyr sitt land när de tvingas betala skatt.

Nä, Borg borde lägga all energi på, att se till att invånarna kan överleva en långvarig kris. Av den information som ges i vårt land, är det bara Tyskland och vårt land som har en någorlunda stabil ekonomi. För mig är det inget lugnande besked, utan tvärtom.

Har Moderaterna bara otur, eller för de en politik som drar till sig problem? Man kan fundera, efter att ha sett hur det gått tidigare när de varit i regeringsställning. Det självspelande pianot är på väg att lägga av, dags att ta fram positivet?

När jag hör folk säga att man måste leva i nuet, börjar jag fundera över hur stora problem de har. Att ta en dag i sänder, betyder egentligen samma sak, men ändå med en viss skillnad. Men i båda fallen, vill man inte se för långt framåt, det känns alldeles för skrämmande.

Många av de människor som säger sig leva i nuet, bränner även broar bakom sig, det finns ingen väg tillbaka. Tyvärr är det hur många unga människor lever i dag, de avskärmar sig från vad som kan hända framöver. Den dagen, den sorgen.

De som tar en dag i taget, är som regel människor som kommit upp i hög ålder, människor som drabbats av allvarliga sjukdomar, eller hamnat i djup fattigdom. Men de har i alla fall kvar hoppet om en framtid, det gäller bara att hänga i och ta en dag i sänder.

En annan stor grupp som tvingas ta en dag i sänder, är de arbetslösa. En grupp vi inte tänker så mycket på däremot, är våra bönder. Är det inte väder och vind som ställer till det, är det konkurrens från andra länder. Att jordbruksprodukter från andra länder kan säljas billigare, måste betyda, att vårt lands kostnadsläge är för högt.

När bankerna blivit mer restriktiva med att låna ut pengar, kommer många bönder att tvingas lägga ner verksamheterna, eller gå i konkurs. Hur många grisuppfödare och mjölkbönder som redan tvingats lägga ner sina verksamheter, finns det säkert uppgifter om. I regeringens ögon har de bara varit olönsamma verksamheter, som inte är någonting att sörja över för statens del.

I en värld då allt snurrar kring ekonomi, stirrar man sig blind på det som inte är lönsamt. Till och med de skattefinansierade verksamheterna ska gå med vinst. För att det ska vara möjligt, måste invånarna utöver sina inbetalda skatter, betala avgifter som ska ge vinster åt verksamheterna.

Hur vårt samhälle överhuvudtaget ska kunna fungera om det skulle bli en depression, verkar ingen ha ett svar på i dag. Men under många år har det delats ut matlappar till de fattiga i Amerika, antagligen för att undvika att pengar i handen kunnat användas till annat.

På sätt och vis rätt tänkt, men det skapar ett förmyndarsystem som är ovärdigt mot invånarna. Tyvärr är det många politiska beslut, som utgår från att invånarna inte vet sitt eget bästa. I själva verket är det ett politiskt kontrollbehov, ett sätt att förvara sin existens.

När gruppen av människor som tvivlar på vad de politiska makthavarna kan göra för dem blir tillräckligt stor, är det ingen som vet vad som händer. Varför inte de politiska besluten ifrågasatts tidigare, är i och för sig en gåta. Eller är det så att invånarna verkligen inte vetat sitt eget bästa? Hade väljarna för länge sedan vetat sitt eget bästa, hade vi inte haft ett så stort och kostnadskrävande politiskt etablissemang. Usch, jag blir bara ledsen av att tänka på det.

Hursomhelst blir det inget skrivande i morgon. Efter att ha fått en snabbremiss, ska jag tidigt på morgonen in till Gävle Sjukhus för ”besiktning”. Får väl hoppas det inte blir för många tvåor, eller kanske rent av körförbud. Jag har slarvat en hel del med underhåll och service, det brukar straffa sig.

Kommer aldrig mer att klaga över att vakna mellan fyra och fem. Sov som en stock fram till sex men känner mig minst av allt utsövd, tvärtom känns huvudet som en klump och resten av kroppen ledbruten. Vad som kommer att trilla fram ur hjärnvindlingarna i dag, vet väl fasiken.

November är en tung månad att välta på rygg i vanliga fall, men tack vare det varma vädret, känns det än så länge lite lättare. Men vintern är lång, oavsett om det kommer snö eller inte, för mörkret är det som känns mest bedrövligt.

Man kan säga att den kris som är under uppsegling, kommer vid alldeles fel tidpunkt. Åtminstone för svenska folket. Nästa månad, är ju den som svenska folket bränner otroligt mycket pengar på julklappar, hur det blir i år, är för tidigt att säga. Kanske många resonerar som så, att det kanske är sista chansen.

Det känns ganska olustigt, att det inte går att förutsäga hur det kommer att se ut om en månad. Vissa branscher börjar redan känna av folks försiktighet, inte minst bilhandeln. Inte många kan köpa en bil kontant och att dra på sig lån som ska betalas flera år framåt i tiden, känns just nu ganska riskfyllt. Det var länge sedan jag hörde folk vara så negativa om framtiden.

Naturligtvis får alla de som tagit ut framtiden i förskott skylla sig själva. Men samtidigt måste man ändå hålla staten ansvarig för att det blivit så. Folk har uppmuntrats att konsumera, det måste finnas en ekonomisk tillväxt, för att det hela ska gå ihop. Ja, för staten, alltså. Det kostar inga småpengar att hålla igång en statsapparat, fråga Grekerna. Och Italien med, för den delen.

De Grekiska politikerna spelar ett högt spel, de försöker pressa övriga Europa, att skriva av den gamla skulden och samtidigt få så mycket nya friska pengar som möjligt. Alla politiker och byråkrater måste ju få ut sina löner. Ett farligt spel, eftersom flera länder visat sig leva över sina tillgångar. Det hela kan sluta med, att Grekland tvingas begära sig i konkurs. Politiskt rävspel om makten, kan ställa till med olustiga och smärtsamma saker för invånarna.

Men om ekonomin kollapsar i ett antal länder, försvinner inte alla pengarna. De finns någonstans, men förmögenheten kommer att minska i värde, för de som sitter på dem. Investeringar med noga kalkylerad vinst som följd, kommer att stå outnyttjad. Vad ska företagen sälja, om det inte finns några köpare?

Det är den verkliga anledningen till, att Grekland måste räddas till varje pris. Till och med Kineserna har insett det och är villig att stötta den Europeiska marknaden. Man kan ta till det gamla uttrycket enade vi stå, söndrade vi falla. Den globala ekonomin har gjort att drabbas en, påverkar det alla andra. Obama talar om den Europeiska krisen som en hämmande faktor, för det egna landets återhämtning av landets ekonomi. Till viss del kanske, men det mesta som gått snett i Amerika, är självförvållat.

Från det ena till det andra, nämligen till vårt eget lands problem. Ja, egentligen Socialdemokraternas, men deras kris påverkar det mesta just nu. Läste för någon dag sedan att förtroendet för Juholt är bottenlågt. Nåja, sjunker han tillräckligt djupt genom dyn – till där det finns fast mark – kan han sparka sig upp till ytan igen.

Visst är Juholt en klantskalle när det gäller att hålla koll på sig själv och vissa andra saker också. Men det kan vara en fördel i långa loppet. Ingen har några förväntningar om att han kan utföra stordåd, men hans klantiga beteende kanske kan få partiet att lägga manken till, att försöka rätta till saker, som blivit helt fel.

Att tvärsäkert säga att saker och ting ska genomföras, är det ingen som längre tror på. Verkligheten sätter hela tiden käppar i hjulet. Det är ju det som varit Socialdemokraternas svaga punkt, de har lovat runt men hållit tunt. Inte ens de gamla trogna väljarna, tror längre på det partiet säger sig vilja driva igenom. Och det är väl den egentliga orsaken till kräftgången.

Det är klart, uttalanden som att det bara är Socialdemokratiska partiet som kan regera, har ju visat sig vara en myt. Istället frågar sig många om Socialdemokrater, överhuvudtaget vet någonting om ekonomi. Partiets ekonomiska talesman, har då sannerligen inte kunnat bevisa motsatsen. Damma av Kjell-Olov Feldt och låt honom läsa lusen av de partikamrater, som tror att de har guldbyxor att plocka fram pengar ur.

Allt det här har fått Moderaterna att växa och de små partierna att krympa. Det ser illa ut för den gamla alliansen, där de tre småpartierna hänger på snöret. Ja, de har inte kraft till annat än att sprattla som marionetter, när beslut ska fattas. Att de fått ministerposter ska de vara glada för, politikens utformning sköter Moderaterna om.

Att det ser illa ut för småpartierna inom den borgerliga alliansen, har fått MP att vädra morgonluft. Partiets högsta önskan i många år, har varit att sitta i en regering. MP är ju ett parti som varken står till höger eller vänster, det kan diskuteras om de ens står i mitten. Med alla krav på en bättre miljö till varje pris (genom skatter på allt som rör sig, utom vindsnurror), är det knappast någonting en majoritet av folket vill ha i beslutande ställning. Moderaterna lär nog tänka sig för både en och flera gånger, om de vill bli ett statsbärande parti.

Genom att ha båda fötterna stadigt förankrade i marken istället för i luften, går det däremot att utforma en politik som tilltalar en mycket stor del av folket. Det är vad Socialdemokraterna måste jobba på. Men partiet måste plocka in nya hungriga välutbildade krafter, som kan ta upp matchen med Moderaterna. De gamla stofilerna måste bort, de har varit mätta och dästa i många år. Om inte annat, så visar de senaste valresultaten, att det är en nödvändighet. Allting sker så snabbt numera, att de gamla rutinerade rävarna, inte har kunnat hänga med i utvecklingen.

Nu börjar jag fundera över, vad det jag skrivit kommit ifrån. Jag har inga som helst sympatier för något parti. Men antagligen kommer det ur en känsla, att vi måste få en förändring till ett mjukare och människovänligare samhälle. Ska det vara så omöjligt?

Bäst att sluta innan jag trasslar in mig för mycket.

Det går allt trögare att komma på, vad jag ska skriva om varje morgon. Men jag jäktar inte för att sätta mig ner framför datorn. Eller kan det vara så, att jag äntligen lärt mig ta det lite lugnare? Nu är det ju inte ansträngande precis att knacka ner flummiga tankar på tangentbordet, men det är ju bara ett tidsfördriv. Ett sätt att slå ihjäl tiden till dess frugan vaknar och vill ha kaffet serverat.

Konstigt nog hinner man mycket mer, om man tar det lugnt och metodiskt. Kanske borde alla slå av på takten, till och med de unga. Många upplever det som att de springer runt i ett ekorrhjul. Om man frågar någon varför de jäktar, får man till svar att alla gör det. Det ska gå fort att hämta barnen på dagis, fort att handla, fort att få barnen i säng. Ja, det mesta måste ske i flygande fläng, men om det även gäller i sängkammaren, är det väl inte så bra förstås.

Jodå, dagens kvinnor är högröstade när de pratas vid i sina mobiltelefoner och inte är de blyga heller. Det jag hörde en kvinna med hög röst säga, var att hennes karl kan tacka sin lyckliga stjärna, att det inte finns en fartkamera uppsatt i sovrummet . En sådan som knäpper en bild när det går för fort.

Man kan fundera över, vart det romantiska samhälle vi en gång hade tagit vägen. Fram till en bit in på sextiotalet, kunde man på radion dag ut och dag in höra låtar om kärlek. Olycklig kärlek också för den delen. Ändå hade rockmusiken gjort sitt inträde i det svenska folkhemmet.

Men det var inte rockmusiken som tog överhanden, på jukeboxarna kunde vi exempelvis höra Pat Boone sjunga Kärleksbrev i sanden. Den låten går faktiskt att lyssna på än i dag. Tänker man efter, matades vi faktiskt med romantiska låtar och blev kanske därefter. Det är väl därför jag fortfarande är en obotlig gammaldags romantiker och det skäms jag inte för.

Hur någon ska kunna bli romantisk av Hårdrock, Hip Hop eller Rap, kan då inte jag bli klok på. Dagens sångare och sångerskor skriker ut texterna, så man får ont i öronen. Ändå är det svårt att höra vad de sjunger. Visst finns det undantag, men de är få. Det är väl därför jag aldrig lyssnar på radion, eller tittar på teveprogram som vänder sig till ungdomar. Och det gör ju de flesta programmen nuförtiden.

Men jag kan inte undgå att höra reklamen när frugan tittar och kors i taket, gamla härliga låtar har börjat användas av reklammakarna. Ibland funderar jag över vart samban tog vägen, en musik som får det att spritta både lite här och var i kroppen. Men det är klart, spritter i kroppen på det unga gör det ändå.

Förr gjorde jag radioprogram för äldre, en tacksam uppgift eftersom de gamla låtarna sällan eller aldrig hördes på radion. Och så är det fortfarande. Många äldre har frågat mig när Radio Sandviken, ska börja spela musik det går att lyssna på igen. Själv orkar jag inte göra fler program, det är ett slitgöra att lyssna igenom de gamla låtarna, om de går att lyssna på överhuvudtaget. Folk har blivit bortskämda med ljudkvalitet, om det hackar och raspar när skivan spelas, tror de att radion är på väg att paja. Annat var det förr, då hörde hackandet och raspandet till, det fick man på köpet.

Men så har det blivit överlag, vi ställer allt högre krav på allting. Inte heller är vi nöjda med det vi har, nytt ska det vara för att sätta sprätt på livsandarna. Kanske är det orsaken till alla havererade äktenskap och samboförhållanden också. Grannens gräs är alltid grönare, ända till dess man tittar närmare och ser alla fläckar som inte synts på håll.

Jag för min del, tror aldrig vi människor blir nöjda, det är därför vår värld ser ut som den gör. Och det är därför vi blir lurade hela tiden av det politiska etablissemanget. Det måste finnas ett missnöje med saker och ting. Vad skulle politiker komma med för budskap, om alla var nöjda? I förlängningen skulle de inte behövas alls för att förändra vårt samhälle till det bättre, som de själva anser sig göra.

Så ett gott råd till alla som vill ändra på det samhällssystem vi har i dag, säg att det får vara stopp och att ni är nöjda med hur det är. Först då kanske saker och ting förbättras. Ska vi ha politiskt valda personer, måste de ta till sig vad människorna vill ha och försöka genomföra det.

De krav som ställs av våra politiska makthavare om hur vårt samhälle ska fungera, bortser från att det inte fungerar för alla invånare. Byråkrater tolkar de fattade besluten som fan läser bibeln och handläggare fungerar därför som domare, inte som hjälp för invånare i nöd. Det som händer i vårt land, kan liknas vid de häxprocesser som förekom en gång. Är det verkligen så vi vill att ett modernt samhälle ska fungera?

Nåja, märker att jag inte rättat mig efter det jag en gång läst och tyckte var otroligt förnuftigt. Det lyder så här: Hur mycket tid skulle vi inte få över för vårt eget, om vi sysslade mindre med andras! Med andra ord, sköt dig själv och skit i andra.

Jag tycker vår regering ska lägga all tid på det som berör vårt land och fullständigt skita i hur andra länder gör. Vi har nog med problem för egen del som måste lösas. Men det är klart, det måste göras på det sätt Palme en gång sa: Det gäller att ta ett helvete i taget. Och en massa helveten finns att ta hand om i vårt land, det är ett som är säkert.

Allt är som vanligt igen, vaknade halv fem. På ett sätt utnyttjar jag dagarna fullt ut, men eftermiddagarna känns sega. Det brukar bli lite av att anden är villig, men köttet svagt. Nåja, just nu känns det som det brukar, så vi får se vad som hamnar på skärmen i dag.

En god vän kallar Dagens Nyheter för Dagens Nonsens. Tyvärr är det så numera, att vad alla tidningar serverar sina läsare, måste ses som ren nonsens. Det sorgliga är att de numera måste fungera som en form av annonsblad, för att kunna överleva. Nåja, hjälp på traven har de fått av alla som klistrat en lapp på sina brevlådor, att de inte vill ha någon reklam. Den enes död … Men visst retar det upp många när reklam ramlar ur tidningen, jag är en av dem.

Om våra dagstidningar har något läsvärde eller inte, finn det många åsikter. De senaste dagarna har en sensationell rättsskandal dominerat. Men det var först efter att teveprogrammet Uppdrag granskning visats. Var finns de grävande journalisterna på våra lokaltidningar?

Den nyhetsrapportering som finns i tidningarna på morgonen är gammal skåpmat från föregående dag. Utdelningen av morgontidningen sker på många ställen så sent, att folk kunnat läsa det viktigaste på datorn, textteve eller höra det på radion. Visst är det högteknologiska samhället fantastiskt, men kanske alldeles för komplicerat för oss människor.

Nåja, tillbaka till tidningarnas läsvärde. Upptäckte för många år sedan, att bara ett fåtal läser ledarsidorna. Fullt förståeligt, eftersom ledarskribenterna mest hackar på, vad den eller den skrivit i sin ledare i andra tidningar. När inte den egna politiska åsikten förs fram, förstås.

Oavsett vad en ledare handlar om, måste den vara politiskt korrekt. Det gäller att vara rädd om tidningsstödet. Det är svårt att avgöra om de unga hungriga kvinnliga ledarskribenterna är politiskt korrekta, men när det gäller att spy galla över någonting är de värst.

Arga unga män har man hört talas om, varför ingen säger arga unga kvinnor vet jag inte. Den moderna kvinnan är tuff och tar för sig, nu vill de ha kvotering till styrelserummen också. Om det hela utmynnar i ädel tävlan vet jag inte, men vi får väl säga: Må bästa man eller kvinna vinna.

I och för sig spelar det ingen roll vilket kön en person har när det gäller att sitta med i en styrelse för ett företag, eller vara ledarskribent. Det är helt enkelt kompetensen som ska vara avgörande. Men det går inte att undvika, att när en snygg parant kvinna finns på bild på ledarsidan, eller står i en talarstol, dyker det upp en tanke om vad hon har för underkläder. Eller till och med, hur hon ser ut utan kläder! Det händer aldrig när en karl står där. Av den anledningen går mycket förlorat av det kvinnan skriver i sin ledare, eller säger i talarstolen.

Den som tycker att det låter knasigt, bör gå ut och prata med folk på gatan. Inte bara män, utan också kvinnor. Jag tror fullt och fast att även kvinnorna har funderingar kring framgångsrika kvinnors kläder, både det som syns och inte syns. Med en så ansvarsfull befattning, är det alldeles säkert inga billiga saker de bär.

Det finns inga tvivel om saken, kvinnor som hamnar i hög befattning är också medvetna om det. I en del fall försöker de smälta in i den manliga omgivningen. Har inte tänkt på det, men är det därför så många karriärkvinnor har byxor och kavaj …?

Nåja, det får vara hur det vill med det, men på bilder man sett, korsar de benen precis som karlarna. Bär de kjol eller klänning och någonting råkar synas, ska det vara snyggt. För de manliga höjdarnas del, tycks arbetsuniformen vara svarta skor och kritstrecksrandiga kostymer. Man kan förmoda att de har neutralt färgade kalsonger, ifall de glömt knäppa gylfen.

Jag har ingenting emot kvinnor, tvärtom. Men kvinnornas framfusighet och framgångar har ett pris, de måste hitta en likvärdig man. Om kvinnan tjänar mycket bättre än mannen, uppstår det lätt problem. I vissa fall kan mannen få problem med potensen, det kan bli så för den som börjar känna sig underlägsen och tappar självförtroendet. Men risken att männen får problem med spriten, är lika överhängande. Män är mycket känsligare än vad kvinnorna tror.

Vad som aldrig tycks gå upp för våra politiker, ledarskribenter, eller auktoriteter av skilda slag, är att människorna i det stora hela, inte tycker om och tänker samma saker som de. Smaken är som baken och det går inte att göra någonting åt. Men i en krets där människor samlas kring en enda sak, kan man tro att alla andra tycker på samma sätt. Det är väl det som gör, att vi har människor som utifrån vad de upplever i sin lilla bubbla, tror sig ha svaret på allting.

I min lilla bubbla sätter jag familjen i första rummet och lyssnar på hur de vill ha det. Tyvärr räcker jag inte till för alla önskemål, men försöker så gott det går. Tänk om de som kallar sig förtroendevalda försökte sig på samma sak, att se alla invånare som en enda stor familj. Det skulle ju då bli på samma sätt, som de nu månar om sina kollegor, som är en jättestor grupp i vårt lilla land. Då skulle alla få en rejäl löneförhöjning med jämna mellanrum, visstidspension vid arbetslöshet och en ålderpension ”vanliga” människor bara kan drömma om. Skulle det bli så mycket dyrare än vad det är nu? Lösningen för att få det hela att gå ihop är ju löjligt enkel, alla får samma lön, oavsett vad man håller på med. Tänk så jämställt vårt samhälle skulle bli! Konsekvensen skulle dessutom bli att alla får chansen att arbeta med det de brinner för. De som nu säger sig brinna för att förändra vårt samhälle, lämnar bara rykande ruiner efter sig.

Ta fram brandsläckaren och släck brasan innan allt blir till aska.