Att sia om framtiden, det är vad allting handlar om idag. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kan bara gissa oss till det. Vad som är på väg att hända tycks vara att maktbalansen i världen, är på väg att ändras. Makt byggs upp genom ekonomiska resurser, pengar styr världen.

  Amerika, en gång världens rikaste land och därmed den styrande supermakten, har inte längre de ekonomiska resurserna. Än så länge hålls skenet uppe genom inblandning lite varstans i världen, men den ekonomiska verkligheten börjar ge Obama kalla fötter.

  Det är egentligen fantastiskt att det har hållit så länge. Den ekonomiska tillväxten beror till stor del på hur mycket vi konsumerar. Att konsumera har amerikanarna varit duktiga på under många år, på bekostnad av att leva över sina tillgångar och utnyttjat bankkrediter maximalt. Inte ens långivarna har ägnat en tanke åt att det en dag skulle drivas till sin spets.

  Amerikanarnas sätt att leva har spridits till många länder. Lev idag, vem vet om det finns någon morgondag, kan man förenklat förklara fenomenet. Även invånarna i vårt land har dragits med i konsumtionsyran och många sitter rejält fast i skuldfällan.

  Det tidigare så framgångsrika tunga industrierna är inte längre är inte längre drivmotorn i vår ekonomi. Jobbavdraget är idag en viktig del av den fortsatta konsumtionen, men det blir lite av att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett land som alltid hållit solidaritetens fana högt, har halat den för välfärdens skull. Ja, det är ju för välfärden som konsumtionen måste hållas igång.

  Naturligtvis är det bara egna funderingar som ligger bakom, men tänk om det inte blir bättre än vad det är nu. Att de länder som klarat finanskrisen och lågkonjunkturen skaffat sig ett ointagligt försprång, de tidigare i-länderna får slåss om smulorna som blir över. De folkrika asiatiska länderna är på väg att bygga upp någonting på samma sätt, som en gång tog vårt land ur fattigdom och arbetslöshet, låga kostnader för arbetskraft.

  För att varor av alla de slag ska kunna säljas, krävs att de produceras så billigt som möjligt. I finanskrisen och lågkonjunkturens spår måste det till att varorna har rätt pris. De varor som är för dyra säljs inte i samma omfattning som de billiga, därför kan man vänta sig en nedgång av så kallade lyxvaror. Vad som händer med ekonomin de närmaste åren, kommer att bli avgörande.

  Med all den osäkerhet om vad som väntar oss i framtiden, måste vi komma ur de gamla hjulspåren och tänka i nya banor. Hur gör vi om inte jobben kommer tillbaka, eller ve och fasa, blir allt färre på grund av den mördande konkurrensen från de asiatiska länderna?

  Våra internationella företag har redan fabriker i de länderna, av kostnadsskäl kanske de tvingas flytta hela verksamheten dit. Sänkta löner har vi sett för första gången på många år inom våra stora företag, men vid minsta lilla tecken på uppgång i konjunkturen, kommer facket att kräva både en återställning och löneförhöjningar. Det enda företagen kan svara med är att låta flera gå från sina arbeten.

  De optimistiska tongångarna om att skapa en upplevelseindustri i vårt land och satsa på turismen, låter mist sagt som en önskedröm. Att turismen ökat från de Nordiska grannländerna beror på den svaga svenska kronan, det tackar Systembolaget och handlare i gränstrakterna för. Men vårt usla klimat lockar knappast turister från sydligare länder. Det hjälper inte att vårt land upplevs som billigt, det måste till bättre sommarväder också.

  Medelhavsländerna kunde en gång bjuda på både sol och billiga priser, den tiden är förbi efter införandet av euron. Visserligen reser många fortfarande till värmen, men de lagar maten själva, att äta på restaurang är alldeles för dyrt. Hur många hotell och restauranger som lagts ner på till och med vid de populäraste resmålen är svårt att hålla räkningen på. Enbart på Gran Canaria står femtio procent av hotellen tomma, det är numera byggstopp och många byggen står halvfärdiga.

  Av det kan vi lära oss att turismen är en vansklig satsning, om inte den svenska kronan kommer att behålla sitt låga värde, eller kommer att värderas ännu lägre framöver, förstås. Men det kommer knappast att gynna svenska folket som helhet.

Frågan är alltså vad vårt land ska satsa på i framtiden. Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga, det tvingar i alla fall människorna att själva försöka lösa de problem som finns för att överleva. Det är dags att ge frihet åt människornas kreativitet och uppfinningsförmåga, vad har egentligen de makthavande politikerna för val?

Med mössan nerdragen över öronen, skallrande tänder, frusna händer och fötter har jag under korta promenader funderat över den globala uppvärmningen. Alldeles säkert har frusna människor runt Medelhavet grubblat på samma sak och funderat över vad som orsakat det snörika kallare vädret.

  Kan det vara så att precis som EU, efter en vild uppskattning om hur snabbt en glaciär skulle smälta, i hastigheten räknade bom på trehundrafemtio år. Tänk om det är samma sak med den globala uppvärmningen, att vi först drabbas av en istid istället om sisådär en femtio år. Vad en hotande klimatkatastrof handlar om, är ju faktiskt vad forskare med stöd av både det ena och andra, ändå ska ses som en vild gissning.

  Det verkar som om de politiska makthavarna, ivrigt påhejade av de olika miljörörelserna som ömmar för att rädda både vår miljö, utrotningshotade djur och växtarter, har haft alldeles för bråttom. Som det här med alternativa bränslen exempelvis. Ingen tycks veta hur farlig etanolen egentligen är för människor och miljö. Vad vi vet är att regnskogarna skövlas i allt snabbare takt, naturens fantastiska reningsverk kan snart vara ett minne blott.

  Med andra ord är det precis som vanligt när det gäller politiska beslut, ingen av beslutsfattarna tycks ha haft den blekaste aning om konsekvenserna av de genomförda åtgärderna. Beslut de trodde sig få se resultatet av åtskilliga år framåt i tiden, visar sig redan nu. Klimathotet låg ju så långt fram i tiden, det var ju egentligen en idiotsäker satsning eftersom inte många nu levande skulle få uppleva om de politiska besluten var rätt eller inte.

  Redan nu håller forskare på och tittar närmare på om satsningen på att rädda vår miljö har ett samband med finanskrisen och lågkonjunkturen. Skulle inte förvåna mig, om det visar sig att miljötänkandet har stor del i den nuvarande krisen. Åtminstone fick miljötänkandet den amerikanska bilindustrin på fall, den fadäsen kan bli dyrbar för miljörörelserna.

  För kommuner med usel ekonomi har de senaste vintrarna satt käppar i hjulet. Det skulle ju bli varmare och därför har inte snörika vintrar tagits med i beräkningarna. Naturligtvis kommer det att påverka de kommunala verksamheterna, fattas bara annat.

  Men även invånarna drabbas, inte minst av de allt högre elräkningarna. Elproducenterna tycks ha utgått från varmare vintrar och passat på att se över sina kärnkraftverk när de som bäst hade behövts. Eller kan det vara så att de insett vartåt det barkade och passade på att ge alla kärnkraftmotståndare en rejäl snyting? Många kommer nu att kräva att kärnkraften byggs ut, det är ju plånboken som styr våra liv.

  Antagligen är det fler än jag som vid det här laget insett, att vår värld blivit alldeles för komplicerad för att styras av politiker. 

Vi har hunnit så långt in på nya året att det visat sig att de nyårslöften vi gav, visat sig svåra att hålla. Att det sällan blir som man tänkt sig, är någonting som läggs till de erfarenheter ett liv bjuder på. Man kan fråga sig varför vi så ofta sätter upp mål som ska uppnås, det sätter bara press på oss själva. Det ställs tillräckligt med krav på hur vi ska leva av de som valts till företrädare för landets invånare. Vi får inte bli en börda för samhället, vi måste genom slit och skattebetalningar hålla välfärdssamhället igång. Ingen ägnar en tanke åt att en dag blir bördan för tung och den bräckliga människan bryts ner.

  Det märkliga är att när människan av egen fri vilja utför ett arbete, tröttar det inte. När inte kravpiskan viner över ryggen upplevs arbetsglädje och tillfredsställelse. Med det i åtanke, varför skapas inte ett samhälle som ger människorna rätten att styra över sina egna liv? Människan behöver frihet för att utvecklas och finna harmoni i sina liv, varför finns vi annars till här på jorden?

  Jag kan inte hitta någon anledning till att vi ska jobba och sova största delen av våra liv. Naturligtvis måste vi ha mat, kläder och tak över huvudet, men i många fall offrar många en mycket stor del av sina liv för att jobba ihop till boendekostnaden. Många människor har byggt eller köpt en villa på flera hundra kvadratmeter och en massa rum att bo i. Vad är vitsen med det, när de ändå stupar i säng varje dag?

  Det är mänskligt att önska saker, men varför måste det vara bilar, båtar, hus, dyra bostadsrätter och lyxartiklar som visas upp som statussymboler. För många leder förvärvet av det de önskat sig till privat ekonomisk ruin. Det bästa vore att inte önska något annat, än att inte önska något alls.

  Obama har fått mycket kritik för att han drivit på en reform som ska ge alla amerikaner rätt till sjukvård. Man kan fråga sig varför. Men kritikerna har haft de mest underliga argument, inte minst från miljöhåll. Nu ser det ut som om Obama ska stupa på mållinjen, inte ens världens mäktigaste man rår på de krafter som inte syns, men som ändå finns.

  Vad jag kan förstå har Obama gjort ett medvetet val mellan att ta hand om människorna i nutid, för att så småningom kunna ta hand om de ekonomiska frågorna och först därefter hur miljön ska kunna räddas. Om det är fel tänkt, vad ska då kunna rädda mänskligheten i framtiden?

  Den moderna människan räknar allt i pengar, till och med de sämst ställda. Det är pengarna som är betalmedel för allt vi behöver för att överleva. Det lockbete som finns för att människor ska tjäna pengar är att arbeta. Enligt det nya sättet att se, måste alla människor arbeta, annars faller vårt samhälle sönder och samman.

  Jag har ofta frågat mig vad som menas med ett välfärdsamhälle. Är det orter uppdelade att styras av tillsatta personer som små enheter? Det är ju så vårt land fungerar med en hel drös av kommuner, inte att välfärdssamhället är en enda stor väl fungerande enhet. Även om tanken var god från början, kan vi aldrig få vårt land att fungera som en enda enhet med nuvarande politiska styrning.

  Råkade lyssna lite på partiledardebatten och det slog mig att vi nu är på väg att tvingas ändra på vår nuvarande stelbenta politiska beslutsprocess. Ingen orkar lyssna på de politiker som slåss om att ha makten efter valet i höst, eftersom det bara diskuteras skatter, jobb och bidrag. Det skulle vara intressant att höra någon politiker kliva utanför de politiska ramarna och säga, att vi måste börja titta efter alternativ till det samhälle vi nu har.

  Nedbantningen av företag inom det privata näringslivet kommer inte att sluta inom de närmaste åren, återanställningar kommer bara att ske vid naturlig avgång. Den nedåtgående spiralen kan bara brytas genom nytänkande, att inte förse det privata näringslivet med arbetskraft. Att släppa människorna fria att göra vad de vill är ett sätt.

  Jag tvivlar på att människorna i en sådan situation skulle gå och dra benen efter sig, man ska aldrig underskatta den kreativitet alla bär med sig redan från födseln. Som små tillåts vi leka och vara kreativa, ja till och med uppmuntras till det. Men så en dag ställs kraven att vara en god samhällsmedborgare och solidariskt ta på sig ansvaret att föda inte bara behövande, utan också en kostnadskrävande offentlig apparat som ständigt kräver mer och mer pengar. Men det är sant som det säga, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt.

  Pensionssystemets utformning utgör en fara för framtida pensionärer, med allt färre i arbete som betalar de löpande pensionerna, kommer det hela att falla som ett korthus. När dessutom de skattefinansierade offentliga verksamheterna slukar allt mer av skattepengarna varje år, hur ska människorna orka bära den bördan? Enda lösningen tycks vara att skrota vårt nuvarande samhällssystem och införa medborgarlön. Det kommer i alla fall att ge svenska folket en rättvis fördelning, så fungerar det inte nu.

Det har spekulerats mycket om vad som fått vår tidigare omtalade sjukvård, att dala på den Europeiska rankinglistan. Från en topplats till en i mängden av mediokra länder är inte smickrande precis. Svaret är inte att vår sjukvårdspersonal är sämre än i de länder som rankas högre än oss, anledningen kan man finna i den politiska styrningen, som på grund av sin oförmåga att organisera, orsakar kaos för alla inblandade.

  Helt ofrivilligt kom jag under vår resa till Gran Canaria i kontakt med den Spanska sjukvården på grund av en akut sjukdom. På den klinik jag besökte, Clinica Scandinavica, gavs inget tillfälle till missförstånd, eftersom en svensktalande sköterska hela tiden fanns med vid undersökningen, trots att läkaren talade en alldeles utmärkt engelska.

  Undersökningen tog runt tjugo minuter, eftersom läkaren pumpade mig om vad som kunde ha orsakat problemet. Därefter fick jag en dunderkur som räddade resten av vår vistelse där nere, men läkaren rekommenderade mig att uppsöka läkare här hemma för en kontroll. Det ska bli intressant att göra en jämförelse.

  Hur det kunnat bli så att så kallade folkvalda politiker, kunnat inbilla svenska folket att de behövs för att vårt samhälle ska kunna fungera är en gåta. Att den myten levt kvar under så många år måste anses som ett bevis på att invånarna invaggats i en falsk säkerhet, eller att de inte tänkt överhuvudtaget. Men i en tid då människan i allt större omfattning tvingas inte bara fatta egna beslut, utan numera också saknar det skyddsnät som vårt välfärdssystem egentligen ska tillhandahålla, behövs inte längre politiska företrädare. De är en onödig kostnad svenska folket inte har råd med.

  I en tid med sänkta pensioner, arbetslöshet och att sjuka människor tvingas ut i arbete, måste politiker behandlas på samma sätt. Det politiska etablissemanget är en tärande grupp, faktum är ju att deras löner betalas med skattepengar som betalas in och som rättvist ska fördelas. Som anställda av skattebetalarna har de ett socialt ansvar att återgå till sina tidigare arbeten när inte pengarna räcker till, istället för att som nu i ett ekonomiskt krisläge, ligga samhället till last.

  De närmaste åren kommer skatteintäkterna att minska, ingen kan säga med hur mycket. Eftersom statens finanser går i första hand, kommer det att bli kärvt för de offentliga verksamheterna. Att satsa pengar för att möta framtiden låter ju bra, men om den förväntade återhämtningen uteblir, kommer kostnader att släpa med under lång tid.

  Sett ur politisk synvinkel är det inte lätt att fatta beslut om neddragningar av politiskt tillsatta tjänster. Den demokratiska processen blir vanskligare när tidigare ja-sägare mister sina jobb, de sparkade står ju inte längre i tacksamhetsskuld till makthavarna. Tyvärr är det så att hela vårt politiska system är uppbyggt på att kliar du min rygg, så kliar jag din. Det hela är en otroligt förfinad form av korruption, som det påstås att vi inte har i vårt land.

  Det fåtal dagar vi varit hemma har det jag läst och hört om hur våra politiker tänker rädda vårt land undan både det ena och andra, men jag misströstar redan nu inför vad som kommer att hända efter valet. De munhuggningar och påhopp som redan startat inför valet, är precis så onyanserade som de alltid varit. För mig är de politiska signalerna som skickas ut lika förvirrande, som en trasig radiosändare ger ifrån sig.

Jag har inte en aning om vad det beror på, men jag har börjat sova längre än tidigare, men känner mig inte piggare för det. Tidigare fick jag sitta och vänta på tidningen, nu kommer den vid sextiden då jag lagom hunnit sätta på kaffekokaren.

  Morgontidningen håller inte samma klass längre, det är jag inte ensam om att tycka. Om det beror på journalistiken eller att samma saker tycks upprepas är det svårt att svara på. Söndagstidningen har återgått till att snabbt bläddras igenom, det verkar som om den ansvarige tagit fasta på att det är en vilodag. På vardagarna verkar det som om de flesta av dagens journalister, drömmer om att just de ska kunna få vara med om att skriva en kioskvältare. I sin iver åstadkommer de bara klavertramp, som i många fall väcker munterhet hos läsarna. Men till och med det är värdefullt, för det finns inte mycket att skratta åt i dagens människofientliga samhälle.

  För den regerande alliansen kan man nog redan nu förutspå att det är kört för den här gången. Kanske var de alldeles för ivriga att rätta till alla fel som funnits i årtionden under en mandatperiod. På ett sätt modigt gjort, men inte speciellt klokt. Det gäller att ta ett helvete i taget, som Olof Palme sa en gång för länge sen. Ett klokt råd att ta fasta på, både för politiker och vanligt folk.

  Det är egentligen inte alls så konstigt att alliansregeringen gått bet på att ändra det invanda i vårt samhälle, ett oöverstigligt hinder är nämligen den offentliga byråkratiska apparaten. Den har levt sitt eget liv sen femtiotalet och generaldirektörer, byrådirektörer och övriga chefer, tolkar de fattade besluten som fan läser bibeln. Vår byråkrati är skapad att vara omöjlig att begripa sig på, den skapades nämligen för att de makthavande skulle kunna behålla makten. Visserligen var det under enpartistatens tid, men den tiden är fortfarande levande för vår byråkrati.

  De offentliga verksamheternas uppgift är att vara invånarna behjälpliga, det räcker att läsa de handlingar som skickas ut skrivna på byråkratsvenska för att inse att så inte är fallet. Vår byråkrati behöver inte bevisa någonting för sitt handlande, det är upp till den enskilde att kunna bevisa att de har rätt och myndigheterna fel. Många gånger hjälper inte ens det, vilket bevisar att det finns ett väl genomtänkt maktmissbruk i vårt land.

  Det finns faktiskt bara ett sätt för svenska folket att bryta ner den maktstruktur som finns i vårt land och det är att inte rösta vid ett val. Politiker anser det vara odemokratiskt, men i själva verket är det precis så en demokrati ska fungera. Att gå till valurnorna är en rättighet, inte ett tvång att vi måste göra så. Varje val har blivit lite av en fars sedan inget parti kunnat få egen majoritet. Vi har sett de mest underliga konstellationer plockas ihop inom både kommuner och landsting vilket i slutändan inneburit att besluten tvingats kohandlas fram.

  Vårt föråldrade politiska system har överlevt sig självt, det är dags att ersätts av någonting nytt.

Egentligen är det nästan otroligt hur ofta man hör människor påpeka alla vansinnigheter som kläcks av politiska makthavare. Men samtidigt är de tveksamma, eftersom det bakom de politiska makthavarna finns tjänstemän som anställts på grund av sina kvalifikationer. Man kan fråga sig om de ibland rent omänskliga beslut som fattas är baserade på tjänstemannaförslag, eller om det är de så kallade folkvalda, som kommit fram till beslut som slår hårt mot deras egna väljare?

  En intressant fråga som vi väl så småningom kommer att få ett svar på, men ovissheten när det gäller vem som egentligen bestämmer, skapar en oroskänsla som inte går att slå bort. Problemet är ju att de politiska företrädarna alldeles för ofta beslutar om saker, som ingen vettig människa kan begripa varför besluten fattats.

  Man får ofta en känsla av att inte ens beslutsfattarna, ibland inte har den blekaste aning om vad de egentligen sagt ja och amen till. Många gånger har man hört politiker säga när någonting gått åt helsike, att de inte ens kunnat ana att det skulle hända. Men eftersom besluten fattats i demokratisk ordning ska de också gälla, åtminstone mandatperioden ut.

  Nu inför valet är det full fart på de som slåss för att hamna vid köttgrytorna fyra år framåt. Inom det politiska etablissemanget upplevs visserligen krisen som obehaglig, mest för att det inte finns pengar till valfläsk. Det är svårt att bli vald på att gå ut med att dra ner på både det ena och andra, som invånarna betalar skatt för att få utfört.

  Hur gör då de politiska makthavarna för att hålla skenet uppe? De kan inte rekommendera svenska folket att vara sparsamma och minska konsumtionen, då går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Det gäller med andra ord att ständigt påpeka att alla måste konsumerar så mycket som möjligt, men talar tyst om att annars riskerar hela det politiska etablissemanget faller sönder och samman på grund av penningbrist.

  Konsumtionssamhället är ju en del av problemet många regeringar försöker lösa, klimatförändringen som ännu ingen kunnat ge ett vettigt svar på vad förändringen beror på, trasslar till det ytterligare. Miljörörelser världen över har satsat allt krut på koldioxiden, att våra fordon är boven i dramat. Jag har inte ens hört någon miljöaktivist prata om skövlingen av de regnskogar som fungerar som ett naturens reningsverk. Vem den verkliga boven är, kanske helt enkelt har med ekonomi att göra, snikenheten bryr sig inte om vare sig miljö eller människor.

  Att jag inte kan skjuta undan en känsla av att vi bara sett början på en värld i förändring, känns på något sätt olustigt. Så länge som regeringar världen över inte manar till återhållsamhet vad gäller jordens resurser, hjälper varken beskattning av allt som behövs, sopsortering eller att handla ekologiskt. Vad det måste handla om är att vi byter livsstil, vilket inte är det lättaste. Men en dag står vi kanske där och tvingas ta skeden i vacker hand och rätta oss efter naturen, vilket borde vara en självklarhet.

  Medborgarlön som jag ofta kommer in på, är ett sätt att lägga om livsstil. Alla predikningar om en kommande miljökatastrof drunknar i vardagsproblemen, nutidsmänniskan klarar inte av att hantera flera problem i taget. Vad som kommer att hända blir att allt fler slås ut, på grund av att de inte längre klarar av den press människan utsätts för idag. Vårt så kallade välfärdssamhälle är baserad på ekonomisk tillväxt, ett kortsiktigt tänkande som kommer att förgöra människan snabbare, än den klimatkatastrof som påstås ska inträffa.

  En blick på verkligheten säger att troligtvis ytterligare jobb kommer att försvinna, hur många kan vi bara gissa oss till. Det gamla industrisamhället blev långlivat, men det högteknologiska kunskapssamhället är redan på väg att övergå till att bli en förväntans tidsålder. En politiskt skapad osäker tidsålder, som tvingar människor att leva på hoppet, att det en dag ska bli bättre. Men om förväntningarna kommer på skam, vad kommer då att hända? Jag tror ingen kan ge oss det svaret i nuläget. 

Det känns fortfarande tungt i huvudet, omställningen från att ha varit i värmen två veckor till sträng vinterkyla är knappast bra för kroppen. Inte heller att sitta som packade sillar på de plan researrangörerna använder sig av, det gäller att vara under medellängd för att få plats med benen. Trots allt finns det ljuspunkter med att lämna vårt land under den kallaste tiden och man får ta det dåliga med det goda. Än så länge sitter resan kvar i kroppen men om några dagar, är antagligen allt som vanligt igen.

  Igår nämnde jag som hastigast att ha provat på Spansk sjukvård, som vid en jämförelse gör att vår politikerstyrda sjukvård måste ses som ett skämt. Jag klandrar inte den arbetande personalen, vi har duktiga läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, men resten kan vi vara för utan. Varför inte plocka bort en massa heltidspolitiker, byråkrater och administratörer för att ha råd med läkarsekreterare som avlastar läkarna det tidsödande administrativa arbetet. Läkare är utbildade till att bota människor, inte tvingas utföra skrivjobb andra kan göra.

  En svensk före detta distriktssköterska jobbade vid kliniken jag tvingades uppsöka, hon gav inte ett ruttet lingon för hur vår svenska sjukvård fungerar. Hon kunde inte begripa varför det finns så stort motstånd mot att vården privatiseras, men det motståndet finns ju bara till största delen hos de så kallade folkvalda. Efter att ha fått information om kostnaden för en privat sjukförsäkring, kom jag fram till att varje svensk skattebetalare skulle betala ungefär hälften av vad vi i dag betalar i landstingsskatt. Som jag ser det är det dags att landstingen skrotas och en fungerande sjukvård skapas.

  Det är märkligt att alliansen som så ivrigt jobbat på att sälja ut monopolföretag, inte gjort samma sak med sjukvården. En privatisering innebär effektivare hantering av kostnaderna genom att administrationen hålls nere och att personalen hinner med många patienter istället för pappersarbete. Det är samma sak med den flumskola som drivs av kommunerna numera, det viktigaste är att spara in på det som går, inte att lära eleverna. Många lärare är förbaskade på att det är så byråkratiskt och inrutat efter en mall ingen begriper sig på. Även där ligger Spanien före.

  Det går inte att undvika, men hur skulle vårt samhälle se ut om vi skulle övergå till medborgarlön? Jag har grubblat en hel del på vad det skulle innebära och kommit fram till att alla skulle tjäna på en övergång till ekonomisk grundtrygghet. Den stora fördelen skulle vara att vi skulle slippa både politisk styrning som bara skapar byråkratiskt elände, men också att alla skulle få en chans att förverkliga sig själva och sina drömmar.

  För den som tänker efter hur det nu fungerar, inser att det samhällssystem vi har långsamt stryper människors kreativitet. Det är onaturligt att politiskt valda företrädare beslutar om hur vårt samhälle ska fungera, det omyndigförklarar ett helt folk. Riksdagens ledamöter kunde omedelbart halveras utan att någon skulle märka det på annat sätt än att kostnaden halverats. Samma sak med politiker betalda av kommuner och landsting, där finns gott om chefer som anställt på grund av sina kunskaper och meriter, de bör utan problem klara av det arbete som måste utföras i folkets tjänst.

  För att inte bli långrandig klipper jag av för idag, men det finns massvis med argument för att skrota vårt politiskt styrda samhälle. Till och med Olof Palme var inne på att vårt politiska system inte passar in i en demokrati, han sa nämligen att ingenting har skapat så mycket elände i världen, som i demokratisk ordning fattade beslut. Och just att besluten är fattade i demokratisk ordning, är ju vad de så kallade folkvalda förvarar sina beslut med. Det går inte att undgå att dra paralleller med det forna DDR, och det brakade ju ihop med mur och allt, så det är bara och vänta och se vad som händer.

  Ett land som styrs av makthavare som har planhushållning och planekonomiskt tänkande ständigt i bakhuvudet, är dömt att gå samma väg som det forna Sovjetunionen och dess satellitstater. Vem rår för att vi hamnat i kylan?

God fortsättning på det nya året. För mig började året på ett sätt jag inte kunnat tänka mig. Vem kunde tro att jag skulle få se hur Spansk sjukvård fungerar från insidan genom att bli akut sjuk på Gran Canaria. Men så här i efterhand var det en nyttig och tankeställande erfarenhet om hur sjukvård ska fungera. Till de som styr och ställer inom våra landsting kan jag bara säga, slängt er i väggen!

  Jag vet inte om alla läkare där nere visar samma skicklighet och allmänkompetens, men jag märkte att de hela tiden sätter patienten i fokus. Att de dessutom kan ta till dundermedicinering som aldrig skulle tillåtas av vår byråkratiskt styrda sjukvård för att få patienten på benen så fort som möjligt, är väl bara vad man kan förvänta sig av ett land som ligger långt före vårt när det gäller sjukvård.

  Talade med flera svenskar som bor på Gran Canaria och de kände sig ängsliga att bli sjuka under ett besök i hemlandet, det vet att sjukvården där nere fungerar oändligt mycket bättre. Sett till hur mycket en sjukförsäkring där nere kostar, är det åtskilligt mycket billigare än vad vi tvingas betala i landstingsskatt. Det enda hinder som finns mot att privatisera sjukvården och få en bättre fungerande till ett billigare pris, är så kallade folkvalda politiker och vår byråkrati.

  Eftersom läkaren tyckte att jag skulle uppsöka läkare för efterkontroll när jag kommit hem, ska det bli intressant att göra en jämförelse. Det var länge sen jag behövde uppsöka läkare här hemma.

  Hursomhelst är jag nu hemma igen och ska försöka skriva någon blogg i veckan i alla fall. Som jag nu känner mig, behöver jag några dagar för att landa och acklimatisera mig till runt fyrtio graders skillnad i temperatur. Till dess, ha det bra.