Det märks att hösten smugit sig på. Nätterna har blivit både kyligare och mörkare, snart kommer första frostnatten som ett tecken på vad som väntar framöver. Ju äldre man blir, desto tydligare märker man av att snart två tredjedelar av året försvunnit i en svinblink. De månader som ligger framför oss fram till ljusare tider känns som en evighet, men kommer antagligen att gå lika fort.

Har funderat över varför vår finansministers försiktiga prognos om de närmaste åren, skiljer sig från vad bland andra bankerna tror. Någonting obehagligt verkar han ha i bakfickan, eller så är det en gardering för ett bakslag.

Att ekonomiska experter börjat prata om gröna skott, får mig bara att tänka på mordutredningen av Palmes våldsamma död, men då tändes ett ljus varje dag enligt dåvarande spaningsledningen. Tydligen tog det slut med ljusen, för vem som mördade Palme är fortfarande höljt i dunkel. Av den anledningen ska man inte hoppas för mycket på de gröna skotten en del kan se, en frostknäpp kan vara allt som behövs för att de inte ska slå ut i full blom.

Satt faktiskt och småskrattade för mig själv efter att ha hört vår statsministers minst sagt naiva uttalande om hur vårt land ska kunna ha en framträdande roll i framtiden. Ingenting pekar på att vårt land ska kunna bli ett föregångsland, snarare då ett varnande exempel hur det kan gå, om man försöka förändra ett samhälle för snabbt.

Apropå vår statsminister har han ett allvarligt problem att brottas med fram till valet nästa år. Vad jag kan förstå lyssnar inte ungdomarna till vad han har att säga, de äldre kanske försöker men hör inte vad han säger. Visserligen har han hela tiden talat tyst, omständligt och otydligt, men den plojen blir tröttsam i längden för de äldre.

Nåja, de kan ju läsa hans uttalanden i tidningen och där går inte hans budskap fram. Som det här med hur alliansens ser på vilka som ska premieras med skattesänkningar (eller är det nya Moderaternas åsikt som framförts?) har verkligen lyckats reta upp nästan alla pensionärer. Att vända de som avgjorde valet förra gången ryggen kan inte anses särskilt klokt. Det var ju de äldres misstro mot Göran Persson som var avgörande, inte vad alliansen gick till val på.

Visserligen finns samma misstro mot Mona Sahlin, men ett luttrat folk älskar att ge igen för gammal ost, så man vet aldrig. Eftersom ytterligare ett orosmoment i form av SD (som faktiskt ser ut att kunna nästla sig in i riksdagen) kan man räkna med att nästa val blir en riktig rysare för de etablerade partierna.

Jag funderar ofta över varför våld blivit allt vanligare, men eftersom allt säga vara politik, måste det bero på felaktiga politiska beslut. Det går inte som nuvarande regeringen gjort, indela ett folk i närande och tärande (läs- och skrivkunniga också, för den delen), för om det ska vara så är det politikerna som är de som verkligen tär på de otillräckliga skattemedlen. Jag har en känsla av att de politiskt aktiva inte tänkt i de banorna. De tror att de behövs, men vi skulle klara oss alldeles utmärkt utan. Det finns faktiskt välmeriterade och välutbildade människor som skulle kunna driva det här landet på ett affärsmässigt sätt, det är ju vad våra nuvarande politiker försöker göra men inte kan.

Enda möjligheten för landets invånare att bryta den makt politiker och byråkrater har idag, är att införa Medborgarlön. Det skulle dessutom göra Sverige till det föregångsland vår statsminister förutspådde att det ska bli, men jag blev inte klok på vilket sätt han menade att vi skulle bli det. Jag tror att införandet av medborgarlön är en betydligt enklare väg att gå, än den politiska visionen.

En utmärkt grogrund för krav på medborgarlön är alliansens omsvängning när det gäller att satsa på vuxendagis i AMS-regi för att sysselsätta de arbetslösa. Att tvinga arbetslösa att genomgå teoretisk utbildning kommer knappast att ge några politiska poäng. Snarare tvärtom eftersom många av de som blivit arbetslösa knappast känner för att sätta sig i skolbänken igen. Men det är klart, så långt tänker knappast en politiker, de måste ju dra alla över en kam för att få det att gå ihop när de klurar ut vad invånarna vill ha. Det är därför det alldeles för ofta visar sig att det mesta som det beslutas om att invånarna behöver, inte alls är vad invånarna vill ha.

Vad jag kan förstå återstår endast för invånarna att enas om vad de vill ha och på skarpen säga det till de politiska företrädarna. Den dag det händer, kanske de så kallade folkvalda förstår vad att leva i en demokrati innebär. I en fullfjädrad demokrati behövs inga politiska förmyndare, bara valda representanter som håller tummen i ögat på dem som får förtroendeuppdraget att se till att skattepengarna används på bästa sätt.

Var finns den som kan dra igång frigörelsen från det politiska förmyndarskapet?

Det är skillnad på folk och folk i dagens Sverige, trots försäkringar från de politiska makthavarna att det inte är så. Tydligast märks det på den arbetslinje alliansregeringen och vår statsminister tycks vurma för. Den aviserade skattesänkningen kommer att kosta runt tio miljarder och ska ge några hundra mer i plånboken för de som anses ska belönas. För mig ser det ut som att de som har ett jobb, behöver uppmuntran för att orka jobba vidare och försörja allt fler.

Men att uppmuntra människor som jobbar inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna med skattesänkning, är det verkligen så klokt? De flesta jobben som försvunnit är inom det privata näringslivet, där varje skattekrona är viktig för de offentliga verksamheterna. Försvinner etthundratusen jobb inom det privata näringslivet, måste etthundrafemtiotusen bort från de offentliga verksamheterna för att få balans i den offentliga ekonomin. Kan det vara så att vår finansminister inte uppmärksammat den för många räknekunniga så självklara orsaken till de offentliga verksamheternas ständiga brist på pengar, eller har han tystats ner?

Naturligtvis börjar de som pensionerats efter runt femtio års slit och som hoppats få njuta av vad de jobbat ihop till staten och kommunerna, fundera över på vilket sätt de kommer att belönas. Ser man tillbaka, har dessa äldre under sitt långa arbetsliv kämpat med att inte bara försörja sig själva och sina familjer, utan också genom världens högsta skattetryck försörjt de offentliga verksamheterna. Om inte det är någonting värt, borde det vara en varningsklocka för alla som fortfarande har ett arbete. De kan inte räkna med att få någonting tillbaka för sin samhällsinsats, det är bara politiskt aktiva som kan räkna med det.

Alldeles säkert skulle de nuvarande politiska makthavarna (precis som Mona Sahlin och de övriga i oppositionen) vilja bättra på pensionerna, om det inte var politiskt ogenomförbart. Pensioner till alla de som haft ett politiskt uppdrag måste gå i första hand och det är inga småpengar det handlar om.

Naturligtvis måste det vara svårt för de politiska makthavarna att förklara för de äldre att de inte bara kan tänka på sig själva. Gamla människor har ju nästan allt de behöver, om man undantar tänder som de inte haft råd att underhålla de senaste tjugo åren, förstås. Dessutom är de vana att vända på slantarna och kan klara sig på att äta gröt och köpa bröd och andra produkter med kort eller till och med utgånget datum för att hålla nere matkostnaderna. Därför är det viktigt att de är solidariska med alla de tidigare politiskt aktiva, som inte kunnat (eller inte kan) få ett jobb där de tjänar lika mycket och inte heller lärt sig att leva på några ynka tusenlappar i månaden.

Trodde i min enfald att alla uttalanden om att vi nu går mot ljusare tider skulle sätta fart på ekonomin. Svenska folket har börjat lätta på plånboken och många ekonomer drar en lättnadens suck. Efter att ha läst hur mycket svenska folket lånat enbart under det senaste året, kan man fråga sig om det är en konstlad förbättring av köpkraften vi kan se just nu. Varje dag fortsätter små och medelstora företag att gå omkull och allt fler människor blir arbetslösa, vilket måste betyda att vi ännu inte nått botten.

Det som oroar är att vi än så länge inte kunnat räkna in hur många som blivit fattiga det senaste året, vilket antagligen är den låga räntans förtjänst, inte de politiska åtgärderna. Först den dag räntan höjs till en nivå runt fem procent, visar det sig vilka som varit överoptimistiska och framöver tvingas leva ett liv i fattigdom. Kronofogden som redan nu har fullt upp med havererade ekonomier, är väl en av få branscher som kan behöva folk i de närmaste åren.

På sätt och vis är väl allt som händer någonting naturligt. Bygger man ett korthus får man räkna med att det rasar ihop, så är det bara. Men när det gäller hur våra liv kommer att se ut i framtiden, vet vi egentligen ingenting. Ja, egentligen är ju allting oförutsägbart, ingen vet i förväg vad som väntar oss i livet, vi kanske rent av mistar det. Eftersom vi inte vet någonting om vad som väntar, hur ska vi då kunna förutsäga hur det blir om ett år? Stackars satar som oroar sig över att vattennivån kan komma att höjas medf en meter år 21000, det kanske sker om fem år, om det vet vi ingenting. Det enda som med säkerhet kan sägas om framtiden är att alla teorier som framförs om vad som kan hända, bara är kvalificerade gissningar.

Antagligen har allt det som händer någonting med livets lotteri att göra, som min mamma påstod att vi alla lever i. En del tilldelas en vinslott vid födseln, väldigt många får nitlotter. Ser man till det enorma Pyramidspel vi tvingas delta i med våra skattepengar, är det lätt att se vilka som fått vinstlotter, det börjar väcka en avundsjuka som kan få katastrofala följder om ingenting görs för att blidka förlorarna.

Valet nästa år kommer inte att handla om jobb eller höjda skatter för att rädda välfärden, det kommer att handla om att alla måste behandlas lika i vårt land. Politiska företrädare måste behandlas på samma sätt som ett affärsbiträde, metallarbetare eller byggjobbare som mistar jobbet, när deras politiska förtroendeuppdrag upphör.

För att följa den jobblinje som omhuldas av regeringen bör även avdankade politiker ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ingen särbehandling där inte. Den sociala kompetens de säger sig ha, måste väl ändå vara värdefull för någon bransch. Kanske vid någon återvinningscentral, eftersom de antagligen vet allt om det gamla och invanda, men aldrig riktigt kunnat ta till sig det nya.

Många av våra politiskt aktiva säger sig brinna för att skapa ett samhälle där alla är lika mycket värda, men att genomföra det betyder att de rycker undan mattan för sig själva. Inte undra på att misstron mot politiker och vad de kan tillföra vårt samhälle blomstrar för fullt, så mycket dynga som sprids av dessa så kallade folkvalda.

Jag hoppas verkligen att vår statsministers förhoppning om att kunna hänga sig kvar vid makten under lång tid inte blir verklighet. Vad vi behöver är ständig förnyelse där nya förmågor får chansen att visa vad de kan. Kanske är det dags att en politiker bara får ha sitt uppdrag i två mandatperioder, sen är det dags att gå vidare i livet. Ett rimligt krav som skulle få slut på att fel personer letar sig till politiken i förhoppning om att bli försörjda av invånarna till döddagar.

Stoppa den politiska karusellen som tycks sakna säkerhetsspärr, det är många som vill hoppa av.

Tycks inte hinna med det jag vill göra, det finns så mycket annat som tar all tid och kraft. Ja, en pådrivare finns naturligtvis med i bilden och som ser allt som måste göras innan vintern. Jag kan tacka Bingo Lotto för att få en stund för mig själv vid datorn för att skriva ner det som gnagt i bakhuvudet några dagar. Kanske börjar jag bli gammal och gaggig, men jag oroar mig över att de politiska makthavarna tycks bli dummare för varje år. 

Visst är det en kuslig tanke, ändå börjar man ana att människan (eller snarare de politiska makthavarna) är på väg att förgöra vårt älskade jordklot. Naturkatastroferna står som spön i backen numera, trots att vår miljö blivit renare för varje år sen nittiotalet. Kan det vara så att de minskade koldioxidutsläppen är en orsak till att naturen ryter till för att varna oss? Tja, ingen tycks ha någon vettig förklaring till varför klimatet blir varmare och att länder dränks av enorma skyfall, så varför inte …

När politiker blandar sig i brukar det tyvärr gå åt helsike. Det är bättre när de inte gör någonting alls, vilket ofta händer när det gäller att förbättra för människorna. Har funderat en hel del över varför förslag som teoretiskt sett har en möjligt att kunna fungera, är politiskt omöjliga att genomföra. Tanken slog mig eftersom det som behöver göras för att få inte bara vårt landsting utan hela vårt samhälle på fötter, inte är politiskt genomförbart. Varför har vi då politiskt tillsatta som styr?

En intressant fråga, eftersom politiskt valda personer anses vara en garant för vår demokrati. Som det nu är utgör de inte bara en fara för vår demokrati, utan är också en ekonomisk belastning svenska folket inte har råd med. Det sägs att ju fler kockar desto sämre soppa och i vårt land finns det många ”kockar” som snor de bästa bitarna ur grytan, kvar att servera folket blir bara soppa på en spik.

Jag har under många år ställt mig själv frågan om vår moderna värld blivit alldeles för komplicerad för att politiskt valda och tillsatta personer ska kunna klara av sina uppdrag. Nu används för all del konsulter flitigt, men de tvingas presentera en beställd rapport av de politiska makthavarna för att kunna få nya uppdrag. Inte så lite av tok gjorde som tok sa, med andra ord.

Hela vårt samhällssystem är uppbyggt kring en demokratisk process där folkviljan ska styra besluten, vilket bara händer när de politiska makthavarna inte vågar fatta beslut i känsliga frågor. De gånger inte svenska folket får avgöra, tillsätts utredningar som inte har en chans att hänga med i den verklighet som präglas av snabba svängningar. Den segdragna demokratiska processen gör att vi alltid hamnar på efterkälken.

För min del har jag väntat på en granskning när det gäller satsningen på att rädda vår miljö. Den finansiella krisen uppstod genom mänsklig dumhet, lågkonjunkturens snabba spridning världen över däremot, berodde till stor del på de allt hårdare miljökraven. Vilket i och för sig också visar att politiska makthavare kan vara otroligt dumma.

De hade aldrig kunnat tänka sig följderna av att försöka rädda vår miljö, kunde drabba de industrier vi hade och som stod för en stor del av länders försörjning. Mest drabbad blev bilindustrin och drog med sig stålindustrin i fallet. Det kom alldeles säkert som en chock och lamslog beslutsfattarna. Tänk om de försökt rädda regnskogarna istället för att rädda vår miljö, men ingenting gjordes åt skövlingen av regnskogarna. Tvärtom har detta vansinne uppmuntrats genom regeringars satsning på alternativt bränsle till våra fordon.

Som gatuintellektuell tänker jag antagligen på annat sätt, än de auktoriteter som gör tvärsäkra uttalanden om vad som är bäst för mänskligheten. Jag har alltid uppfattat det som att ingenting börjar från noll, vilket tyvärr många auktoriteter och företagsledare utgår ifrån. När det gäller vår miljö kan vi gå tillbaka miljontals år och se hur vår värld överlevt de mest fantastiska naturkatastrofer. Konstigt nog har även mänskligheten lyckats med konststycket att under alla dessa år att hålla sig kvar och fortplanta sig på vår lilla planet och det helt utan inblandning från politiska makthavare. Ser man till det som predikas idag av politiska makthavare, måste det ses som ett under. Tänk att vårt jordklot och mänskligheten överlevt alla dessa år utan politiska beslut och satsningar på att minimera utsläppen! Fram till nu vill säga, för ingen vet vad den politiska inblandningen kommer att få för konsekvenser för människorna och vår miljö.

Vad satsningen kostat människor världen över redan nu i form av förlorade jobb och pengar, vågar man inte ens tänka på. Lägger man dessutom till den fattigdom och hunger som drabbat enormt med människor sedan krisen startade, kan man fråga sig om miljön är viktigare att rädda än mänskligheten.

Men för statskassorna har det varit en bra affär i form av miljöavgifter, grön skatteväxling och Gud vet allt. Tyvärr måste jag konstatera att den största faran för människans överlevnad är makthavarna i länder runt om i världen. Statens finanser och överlevnad är viktigare än invånarna, det kan inte annat än gå åt helsike.

Jag tycker faktiskt synd om alla miljövänner som verkligen trodde på att vår värld skulle kunna förändras till det bättre genom en renare miljö, men som istället kommer att ställas vid skampålen när den nuvarande miljösatsningen går i stöpet. Frågan är på vilket sätt vår miljö kommer att hämnas människans inblandning i någonting den klarat av alldeles själv i miljontals år.

Att tankarna omedvetet bär iväg i en riktning man inte tänkt sig från början, har säkert alla varit med om någon gång. Jag hade inte en tanke på att novellen ni kunnat läsa förra veckan och som jag skrev för några år sen, kunde sammankopplas med mitt intresse för medborgarlön. Men några tyckte sig ha sett den sammankopplingen och kanske bottnade det jag skrev ner i en omedveten dröm om att få leva som Hubert Karlsson och hans familj.

Man blir minst sagt trött på att leva i ett samhälle som styrs av att mycket vill ha mer och att helvetet aldrig tycks bli fullt. Människor utnyttjas till bristningsgränsen och uppmuntras till och med av de politiska makthavarna att konsumera för att skapa tillväxt i ekonomin. De som anammar budskapet tänker inte på att de genom sitt konsumerande blir beroende av en ständigt stigande inkomst, annars återstår ju bara att låna för att betala med kommande löner. Från att ha varit fria människor binder de upp sig att jobba så länge de kan stå på benen.

Det märkliga är att de så kallade överlevarna, de som hamnat utanför ramen hur invånarna i vårt samhälle bör vara anpassade, på något underligt sätt föder sig själva. Dessa människor avskyr myndighetspersoner som pesten, eftersom de försöker påverka deras sätt att leva. Friheten att själva kunna bestämma över sina liv är mera värt än bidrag de kan få genom att anpassa sig till systemet.

Hur politiskt valda personer ens kunnat komma på den vansinniga idén att icke läskunniga, av AF ska tvingas till att sätta sig på skolbänken, övergår mitt förstånd. Ändå är det precis vad som diskuteras just nu i maktens korridorer. Arbetslösa måste aktiveras, annars kanske de inte vill jobba alls den dag det finns jobb.

Jag tror inte våra politiskt aktiva har uppmärksammat de nya strömningarna bland ungdomar, i alla fall bland de som idag bidrar till att vi har den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. De lär sig den hårda vägen att inte konsumera, utan leva på de resurser som finns till hands. Vad de också lär sig är, att det inte finns något skyddsnät för ”vanliga” medborgare, det skapar avundsjuka mot de som har ett att falla mjukt i.

Människan anpassar sig till det mesta, men bara till en viss gräns, sen vet man inte vad som kommer att hända. I vår fortfarande politiskt tillväxttänkande värld, är det de unga som genom sin optimism att allt ska ordna sig, är de som sätter sprätt på sina pengar och håller konsumtionen igång. Medelålders och äldre försöker placera sina pengar som kommer att behövas en dag. Eftersom de politiska makthavarna inte tagit tag i ungdomsarbetslösheten, har de även ställt till så att de som vågar konsumera, inte kan göra det. Verkligheten kolliderar med de politiska målen som vanligt och det har släppts lös en kraft, ingen vet vad den kommer att ställa till med.

Jag har svårt att förstå hur vårt nuvarande samhällssystem ska kunna överleva när inte alla invånarna omfattas av besluten. Alla i arbete är en politisk dröm, det har ingen förankring bland en stor del av landets invånare. Definitivt inte hos alla de människor i landet som lever med dolda handikapp, som exempelvis läs- och skrivsvårigheter, eller psykiska sjukdomar som på grund av vår urusla sjukvårdspolitik inte ger människorna den hjälp de behöver.

Räknar man även in de som nästan jobbat livet ur sig och blivit utbrända, en sjukdom politiker och byråkrater inte kunnat förstå hur eller på vilket sätt det drabbar människor, inser man att arbetslinjen bör skrotas snarast möjligt. Arbetslinjen förlänger bara ett politiskt makthavande som leder mot undergång, på grund av att invånarna en dag tvingas betala in hundra procent i skatt för att försörja politiker, byråkrater och administratörer.

Människor är inte robotar och arbetsmaskiner och har inte heller fötts till det. Vad skulle hända om vi alla skulle sittstrejka för ett bättre samhällsklimat? De flesta skulle alldeles säkert vilja ha ett mjukare och mänskligare samhälle, inte det hårda och människofientliga som politiska beslut skapat. Det är av den anledningen jag anslutit mig till införandet av medborgarlön, eftersom det ger ett bättre samhälle för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Läste att vi nu har nästan två miljoner bidragstagare i landet, lägger man till de administrativa kostnaderna, skulle det räcka till medborgarlön för dubbla antalet. Den som påstår att en medborgarlön inte kan finansieras är endera politiska makthavare, eller ekonomiska talesmän för något parti. Ja, det finns även ekonomiska experter som lever på att vara de politiska makthavarnas rövslickare, men de är ju fel ute för det mesta så det är ingenting att bry sig om. 

Märker själv att det är virriga tankar som snurrat runt i huvudet, men det är saker som måste ut om jag ska orka med det som måste göras idag. Summan av kardemumman blir i alla fall att det är dags för svenska folket att tala om för de politiskt förtroendevalda, hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Ingen har gett de politiska makthavarna mandat att bestämma över invånarnas liv, de ska bara utföra folkets önskningar. Faktum är att medborgarlön tycks vara det enda som kan upprätta vårt lands numera skamfilade rykte som en dåligt fungerande demokrati.

Ja, så är vi då framme vid den fjärde och sista delen av sommarföljetongen. Hoppas ni som hängt med och läst, haft nöje av mitt lilla avsteg från att skälla på våra urusla politiker, nitiska byråkrater och giriga företagsledare. Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, därför borde vi skratta varje dag åt de människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ha det så trevligt det går idag, det tänker jag försöka ha, trots ömheten i kroppen.

*

Efter att Lisa bäddat åt honom i lillstugan och han tillsammans med Hubert mätt och belåten efter kvällsmaten, slagit sig ner framför teven medan kvinnorna plockade av bordet, kändes allt nästan overkligt för Magnus. Snabbt kom han tillbaka till verkligheten, när Hubert ljudligt rapade och knäppte upp byxorna i midjan.

  – Vilken suverän dag, sa Hubert. Skulle du inte kunna tänka dig att bo så här?

  Magnus visste inte vad han skulle säga. Att bo i en storstad hade han aldrig gillat, men att bo ute på vischan … Nja, skulle vara tillsammans med Lisa då. Men vad skulle dom leva av?

  – Tja, visst skulle jag väl det, men det går inte, sa han.

  – Nähä, du har förstås ett jobb att sköta, sa Hubert och tänkte att Lisa nog fick vänta ett tag till med att få tag på en karl.

  – Nä, nåt riktigt jobb har jag inte, sa Magnus öppenhjärtigt. Just nu har jag ett praktikjobb som tar slut nästa vecka, sen vet jag inte hur det blir.

  – Betyder det att du inte har nåt riktigt jobb? sa Hubert, som vädrade morgonluft för Lisas del igen.

  – Precis, sa Magnus. Har inte haft ett riktigt jobb sen skolan. Är dyslektiker, förstår du.

  – Dys … Vad fasiken sa du? sa Hubert förvånad. Vad betyder det? Betyder det att du har nån mystiskt sjukdom?

  – Nä, det betyder att jag har svårt att läsa och skriva. Det är därför jag har dåliga betyg och har svårt att få ett fast jobb. Med jag är för jäklig på att meka med bilar, men det får jag aldrig en chans att visa.

  – Gosse! sa Hubert och dunkade Magnus i ryggen. Du har kommit till precis rätt ställe. Häng inte opp dig på en skitsak, för jag kan ta mig fasiken inte heller läsa och skriva men har klarat mig bra ändå. Det där med att läsa har jag aldrig fått grepp om, så det tar två dar för mig att traggla mig igenom en serietidning. Jag har ju Helga som läser för mig och Lisa kan göra samma sak för dig.

  Magnus stirrade på honom. Vad Hubert menat med att Lisa kunde läsa för honom fattade han inte riktigt, men att den som tidningen trott vara ett aktiegeni, inte ens kunde läsa och skriva …! Ja jäklar, dom skulle få dåndimpen på tidningen. Lagom åt dom, förresten.

  – Kan du gissa varför jag kom hit, Hubert? sa han därför.

  – Hur fasiken ska jag kunna göra det. Både frugan och jag hoppas att det är för Lisas skull, men du kunde ju inte veta att hon bodde här.

  – Hade jag vetat att hon bodde här så … Magnus tystnade och blev röd i ansiktet. Ja, om jag gjort det hade jag nog inte vågat komma hit, fortsatte han. Nä, det är så här förstår du, Hubert, att jag blev hit-skickad för att spela in ett reportage om dina aktieaffärer.

  – Spela in … på vadå? sa Hubert och satte sig kapprak i soffan.

  – På den här som dom skickade med mig, sa Magnus och plockade fram den lilla bandspelaren ur innerfickan.

  – Ja jädrar i mig, det är ju suveränt, sa Hubert och hans ansikte lystes upp av ett stort leende. Vad är det för tidning, förresten?

  – Vi vet först, sa Magnus. Det är en sån där skvallertidning.

  – Den brukar Helga läsa varenda vecka, sa Hubert. Hon gillar sånt. Men du, jag kom att tänka på den där lilla bilen eller vad det är. Har du fått låna den också?

  – Javisst, inte tror du väl att jag har råd med en nästan ny bil?

  – Nä, det är klart, sa Hubert och gnuggade hakan med fingertopparna. Hör du, Magnus, gå ut till Lisa, så ska jag prata in nånting som får dom som skickat dig att dratta på ändan. Säg till Helga att det vi pratar in i den här apparaten ska hamna i skvallertidningen hon brukar läsa, så kommer hon som ett skott.

  – Ska inte jag vara med då? sa Magnus.

  – Du kommer in lite senare i handlingen, grabben. Som jag fattat det har du inget riktigt jobb.

  – Det stämmer, sa Magnus.

  – Jamen, då kan du väl lika bra vara arbetslös här. Och dom på arbetsförmedlingen kan ta mig fasiken inte skicka dig på nåt praktikjobb, för såna finns inte här i trakten. Det betyder att Lisa och du kan vara tillsammans varenda dag. Vad säger du om det?

  Hubert fick inget svar, för Magnus var redan på väg mot köket.

Magnus blev inte kvar i köket, för Lisa sa till honom att vänta utanför. Glad att slippa sitta vid köksbordet och vänta till dess disken var klar, satte han sig på farstutrappan.

  Det var fortfarande varmt i luften, trots att solen snart skulle försvinna ner bakom den täta skogen. Han vände ansiktet mot solen och drog några djupa andetag. Utan att vara medveten om det, utbrast han högt för sig själv.

  – Suveränt!

  – Nu börjar du låta som farsan, hörde han Lisa säga.

  Han vred på huvudet och rodnade. Inte för att hon hört vad han sagt, utan därför att hennes korta kjol gav honom full insyn hela vägen upp till trosorna.

  – Du tar dig friheter när dom bjuds, sa Lisa och skrattade. Titta du, jag har ingenting att skämmas över.

– Jag har märkt det, sa Magnus och rodnade om möjligt ännu mer.  

– Då så, sa Lisa. Det är så här förstår du, att jag gillade dig direkt. Det gör morsan och farsan också. Hur är det, gillar du mig också?

  – Minst sagt, sa Magnus. Du är skitsnygg och konstigt nog är jag inte blyg tillsammans med dig. Om det är så att du gillar mig så …

  Han tystnade eftersom Lisa sjunkit ner bredvid honom och slagit armarna om hans hals. Sakta lutade hon sig fram och kysste honom. Hennes läppar var varma och mjuka, de fick honom att tänka på ett solvarmt plommon. Ivrigt kysste han henne tillbaka.

*

Med jeansjackan slängd över axeln och med ett brett leende i det renrakade ansiktet, gick Magnus över den illa skötta gräsmattan från lillstugan där han tillbringat natten tillsammans med Lisa. Han strök försiktigt över den korta hårstubben på huvudet, som var allt som blivit kvar efter att Lisa klippt honom.

  Du kan inte ha skägg och långt hår om vi får för oss att rulla runt i gräset, hade Lisa sagt. Hon hade sagt någonting om kardborrar som var ett helsike att få bort när de fastnat också, men han hade inte lyssnat så noga. 

Efter att han talat om för Lisa vad Hubert sagt, att han skulle kunna flytta till gården för att vara tillsammans med henne, hade hon farit fram som en tätting och pekat på vad som måste göras om de skulle bo i lillstugan. Rakning och klippning hade kommit först utan att han protesterat.

  Visserligen tyckte han själv att det gått lite väl fort, men han var ju inte mer än människa. Att han tänkte så berodde på den försmak han fått av det Lisa hade att bjuda på och som sopat bort de sista resterna av den blyghet han alltid lidit av. Både Hubert och Helga hade säkert blivit förvånade, om de vetat om att han redan börjat fatta så smått hur man gör.

  På trappan till huset satt Hubert och kisade mot morgonsolen och Magnus satte sig bredvid honom.

  – Snygg frisyr och nu ser man hur du ser ut i ansiktet också, sa Hubert. Det händer saker när Lisa sätter igång. Apropå att sätta igång så har jag pratat in mina aktieråd i apparaten. Tyckte det var lika bra att få det gjort så du kan åka tillbaks med både den och bilen.

  – Det är ju ingen brådska med det, sa Magnus besviken över det Hubert sagt.

  – Lisa tycker det i alla fall, sa Hubert. Ja, hon tycker att du ska lämna tillbaks både apparaten och bilen. Hon tänker följa med dig, förresten. Du får hjälpa henne att köpa en ny bil som ni kan ta er hit i. Lisa har fullmakt så hon kan ta ut pengar på banken. Vi har ju ingen bil, så det är på tiden att vi skaffar en. Man blir trött på att åka flakmoppe på sommaren för att handla, på vintern är det snöskoter som gäller. En bil är nog bra mycket trevligare.

  – Jaha, sa Magnus. Och sen då? Det måste väl bli långa dar att inte göra nånting.

  – Man vänjer sig, sa Hubert och kisade mot solen. Hur är det, är du händig på att snickra och sånt där om du absolut vill göra nånting?

  – Tja, jag har inte tummen mitt i handen precis, sa Magnus och sneglade på Hubert.

  – När Lisa och du har rustat opp lillstugan, kanske du kan fixa till lagårn lite, sa Hubert och Magnus tittade förskräckt på den fallfärdiga byggnaden.

  – Fixa till … Nää, riva den menar du väl? sa Magnus. Jag är inte rädd för att jobba, men … Han kom av sig eftersom ett underligt ljud hördes.

  Det som avbrutit honom var ett svagt knirkande, som övergick i ett gnisslande ljud. Den gamla ladugården såg ut att ruska lite på sig, sedan knakade det till och taket vek sig på mitten. Det fruktansvärda braket när tak och väggar föll till marken, hördes säkert flera kilometer.

  Tryckvågen slog nästan omkull de båda på trappan och det efterföljande dammolnet som piskade deras kroppar, liknade mest en sandstorm i Saharaöknen.

  De båda hörde dörren slås upp bakom deras ryggar och även de förvånade utropen, men de stirrade bara på den enorma brädhög, som var det enda som fanns kvar av den stora ladugårdsbyggnaden. Fyra förvånade ögonpar såg hur ett dammoln likt röksvampen från en atomexplosion, sakta steg upp mot den klarblåa himlen där det skingrades av de svaga vindarna.

  Samtidigt vred sig Hubert och Magnus mot varandra. De förvånade ansiktsuttrycken ändrades till breda leenden. Deras av dammet nästan sotsvarta ansikten, fick de bådas tänder att gnistra i det skarpa solljuset.

   – Suveränt! ropade båda exakt samtidigt och kvinnornas skratt rullade ut över de solbelysta ägorna.

––––– SLUT–––––

Mörbultat är bara förnamnet för hur jag känner mig. Det kommer efter som Arbogaöl brukar man säga, men störtdykningen i björkhäcken har orsakat en ömhet i kroppen som är betydligt mera smärtsam än en baksmälla. Nåja, frugan har insett att det inte fungerar att ge fina vinkar om vad som behöver göras, det räcker med att jag stönar lite vid förflyttningar över golvet för att det som behöver göras ska få vänta.

Hursomhelst är det nu dags för tredje delen av min sommarföljetong, har du inte hängt med så titta tillbaka innan du fortsätter att läsa.

*

– Nå morsan, hur tycker du att han verkar? sa Hubert och trummade med fingertopparna mot bordsskivan. Ja, om han skulle raka sig och klippa håret.

  – Verkar inte vara mycket krut i honom. Men han verkar snäll i alla fall.

  – Precis, så tänkte jag också när jag såg honom, sa Hubert. Skulle kunna vara nånting för Lisa att pyssla om under mörka vinterkvällar. Måste väl vara ganska trött på att glo på teve med oss vid det här laget.

  – Jag håller med dig, men det är inte bara för Lisa att norpa åt sig den här grabben, som du tydligen tror. Förresten, det är det faktiskt, eftersom det finns karlar som velar i en halvtimme för att välja slips, men det tar bara en sekund för dom att välja fruntimmer. Men han är kanske förlovad eller rent av gift. Har du tänkt på det?

  Hubert lade pannan i djupa veck. Ringar i öronen hade han haft, men vad han kunnat se i hastigheten, inga på händerna.

  – Nää, det tror jag inte, sa han efter en stund. Förresten, det kan väl Lisa luska ut.

  – Vad ska jag luska ut, farsan? sa Lisa, som kommit ut från det Hubert kallade kontoret med Magnus i hälarna.

  Kontoret hade med all säkerhet hundra år bakåt i tiden varit en pigkammare. Det var alldeles för litet att använda som sovrum för någon i familjen, men tillräckligt stort för att ha en bokhylla, en stol och ett bord att ställa datorn på. Men många decimeter över var det inte att röra sig på.

  – Sånt du behöver veta naturligtvis, sa Hubert undanglidande och blinkade med ena ögat mot sin dotter. Sånt man bör ta reda på, förtydligade han det hela.

  – Han är varken gift eller förlovad. Inte har han sällskap med nån tjej heller. Det var väl det som ni pratade om antar jag, sa Lisa och Magnus ansikte färgades rött. Jag frågade honom alldeles nyss, la hon till.

  – Nånting ditåt var det vi pratade om, sa Hubert. Hur gick det med Ericsson och Telia, förresten? la han till.

– Ericsson hade gått ner lite, så jag köpte femtusen. Telia har inte rört på sig, så jag köpte femtusen såna också. Förresten passade jag på att sälja nåra andra skvättar som legat till sig på samma gång. Jösses, vad dom har gått opp senaste veckorna. Det blev väl bortåt en fyrahundra tusen i förtjänst på dom.

  – Tala inte om det. Fy fasiken vad kommunalgubbarna och den där finansministern vi har med pipskägget i nacken vad han nu heter ska bli nöjda, sa Hubert och ruskade bedrövad på huvudet.

  Magnus stirrade på Hubert som om han sett en cirkuselefant sitta vid köksbordet. Men det han egentligen såg, var en man som nyss fått veta att han kammat hem nästan fyrahundra tusen, men såg ut som om han förlorat ett par miljoner. Det var det jäkligaste ... Han kom av sig när Lisa sa:

  – Vi sticker ut en stund. Tänkte visa Magnus runt lite.

  – Är ni tillbaks till middan? sa Helga.

  – Beror på, sa Lisa svävande och log. Vem vet vart vi hamnar nånstans.

  – Suveränt vart ni än hamnar, sa Hubert. Det är ju så vackert väder.

  Hubert såg de två försvinna ut genom dörren. Makligt reste han sig från bordet och gick fram till fönstret. Hans hustru stod där redan och han lade armen runt hennes axlar. Båda såg efter de två ungdomarna när de sneddade över gårdsplanen och gick upp mot skogen. Den unge mannen skyggade till som en unghäst, när Lisa tog hans hand och drog honom med sig.

  – Morsan, vi kan nog inte vänta oss att Lisa får ihop det med den där i brådrasket. Den där vet då ta mig fasiken inte hur man gör, sa han och suckade.

  – Det visste inte du heller, sa Helga. Men så där tafflig kommer jag inte ihåg att du var. Lisa brås på mig, så vi får väl se hur det går.

*

Nästan vimmelkantig av både mottagandet på gården och Lisas fullkomligt ogenerade sätt att behandla honom, kisade Magnus försiktigt på henne. Att den nedre halvan av henne var välformad hade han redan sett och överdelen var inte sämre. Från sidan kunde han se hur hennes bröst mjukt buktade ut under den tröja hon i all hast tagit på sig.

  Solen värmde och han knäppte upp jeansjackan. Det kändes både ovant och oroande att gå hand i hand med en fullkomligt främmande tjej, med det gick ovanligt fort för honom att vänja sig vid det.

  Den första biten utefter den slingrande stigen var han inte medveten om det intensiva fågelkvittret runt omkring, men efter en stund hörde han tydligt den kör av olika läten fåglarna gav ifrån sig. Doften av skog blandat med ruttet gräs, var en sällsam doftblandning han aldrig känt tidigare. Och mitt i allt detta en svag parfymdoft från Lisa, som gjorde honom yr i huvudet.

  – Hör du fåglarna? sa Lisa. Finns inget underbarare än att gå ut så här när solen skiner och fåglarna kvittrar. Man vill kvittra och sjunga själv en sån här dag. Man blir glad helt enkelt. Känner du det så också?

  – Uppriktigt sagt, vet jag inte, sa Magnus och strök sig med den fria handen över pannan. Han hade blivit skickad att spela in allt som aktiefenomenet skulle kunna tänkas kläcka ur sig och hamnat på ett ställe som minst av allt liknade en plats där en börsklippare höll till. Dessutom hade han redan fått en inblick i på vilka lösa boliner aktieaffärerna gjordes. Det var inte klokt helt enkelt.

  – Vet du inte om du känner dig glad?

  Lisas fråga fick honom att tänka efter. Var han glad? Han kunde inte ens tänka klart, när han hade henne så nära. Om det var något han kände, var det knappast något han kunde tala om för henne. Därför sa han lamt:

  – Jo, det gör jag nog.

  Han vred huvudet mot henne och drunknade i hennes grönskimrande ögon, som var riktade mot honom. Kanske just därför hördes hennes röst som om den kommit långt ifrån när hon sa:

  – Tänk om du kunde stanna nåra dar. Det är ju onsdag idag, så varför kan du inte stanna tills på måndag?

  – Jag måste... Nä, det går inte... Orden tog slut när han såg hur hon log mot honom. Han darrade till när hon lyfte händerna och lade dem mot hans kinder. Det fanns inget utmanande i hennes sätt att lätt stryka över hans skägg, ändå gjorde det hans ben ledlösa som kokta spagetti.

  – Är det nåt speciellt du måste göra?

  Frågan fick hennes friska andedräkt att smeka hans ansikte, så nära honom var hon. Han såg en skär tunga pila fram mellan hennes vita tänder och slicka de blodröda läpparna. Med något som nästan började likna panik tänkte han: Kom ihåg varför du är här. Du ska spela in vad Hubert säger. Men på något underligt vis, trängdes det undan av redaktionschefens sista ord: Det får ta den tid det tar, om det så tar en vecka.

  – Inte är det nåt speciellt jag måste göra. När jag tänker efter är det säkert ingen som kommer att sakna mig antar jag, sa han och kände sig plötsligt glad inombords. Under några dagar tillsammans med Lisa, skulle han kanske våga ...

  Längre kom han inte i sitt tänkande, för Lisa strök honom hastigt och fjärilslätt över kinden med fingertopparna.

  – Om du ska stanna nåra dar, måste du lova mig en sak, sa hon.

  – Det beror på vad det gäller, sa han.

  – Jag vill att du inte ska tala om för farsan att jag varken köpte Ericsson eller Telia, sa hon. Du förstår, jag har inte köpt nånting han har sagt åt mig att köpa på länge. Hade jag gjort det, hade vi varit utfattiga.

  – Visst, det kan jag väl lova, sa han. Det din farsa inte vet om, mår han inte illa av.

  – Kors då, precis så säger morsan också, sa hon. Du kommer inte att ångra dig om du stannar nåra dar, la hon till och hennes leende fick honom att snabbt stoppa ner handen i byxfickan.

*

Forts. följer i morgon.

Gamla gubbar ska inte klippa höga björkhäckar, det lärde jag mig igår. Bocken jag stod på gled undan och efter ett cirkusnummer hamnade jag på backen inne i häcken. Tidigare har jag haft ont i en axel, nu är jag öm lite här och var i muskler jag inte visste om att jag hade.

Nåja, nog om det. Här kommer fortsättningen på novellen som började igår, hoppas du uppskattar lite galenskap i påhittad form, istället för det som påtvingas oss av våra politiker.

*

Att våren äntligen kommit, var den första tanke som slog Hubert Karlsson när han kom ut på farstutrappan och kände solstrålarna värma genom den mossgröna flanellskjortan. Samtidigt tänkte han att den femtonde maj, skulle den väl egentligen ha kommit för länge sen, men slog snabbt bort den tanken. Han hade vant sig vid att ta dagarna och vädret som det kom, även om han föredrog sol och värme istället för kyla, regn och rusk.

  Och visst tyckte han det var trevligare att se på en nästan helblå himmel, än en gråsvart som aldrig lyckades locka honom att lämna stugvärmen. Om det inte varit för några ynka moln som mest liknade utslängda små bomullstussar, hade det varit som himlen i charterbolagens kataloger, som han älskade att bläddra i.                    

  Inte för att han tänkt resa någonstans, det fick andra göra hur mycket de ville. För honom räckte det att se glada människor leka och sola sig på solbelysta sandstränder med ett blått hav i bakgrunden. Bilder på människor som badade i eller låg på solsängar runt pooler däremot, bläddrade han snabbt förbi. Han kunde inte förstå hur folk var funtade, som åkte till sol och värme för att plaska i en pool, när det fanns ett hav i närheten.

  Men just nu när solen strålade, behövdes inga broschyrer om fjärran länder. Tacka vet jag Sverige, tänkte han, när solen värmde både hans kropp och ansikte. Det kunde inte bli mycket bättre någon annanstans.

  Smaken av morgonkaffet satt fortfarande kittlande kvar på tungan. Morgontidningen var avklarad, den hade hans hustru Helga läst högt för honom om det han ville höra. De lokala nyheterna rymdes på en smal spalt i tidningen, så de var snabbt avklarade, börssidan däremot brukade ta en kvart. Resten fnyste han åt, eftersom det mesta var saker som hänt i Fjollträsk – som han alltid kallade huvudstaden. Dom som var dumma nog att bo där, fick skylla sig själva.

  Med tidningen och kaffet avklarat har jag ju nästan gjort ett halvt dagsverke, tänkte han, sträckte lojt på sig och satte tummarna under de breda färggranna hängslena. Han kisade mot solen, som till färgen påminde honom om den gula Västerbottenost han nyss skurit tjocka skivor av.

  Han lät blicken glida ut över sina ägor, som han själv alltid tänkte om sitt gamla bondhemman. Det enda som vittnade om att det en gång varit lantbruk på ägorna, var de rostiga skeletten av en uppochnedvänd höräfsa och ett slåtteraggregat som stod kvarlämnade ute på ängen. Den som lämnat redskapen på ängen, hans svärfar, var den sista som slagit den. Hubert visste inte ens hur man gjorde.

  Den gamla ladugården som inte inhyst några andra djur än råttor sen han tagit över gården, lutade betänkligt åt ena kortsidan. Det hade knarrat rejält i ladugården under vintern när snön legat meterdjup på taket, men än stod den kvar. Blev det bara en rejäl snövinter, skulle den alldeles säker rasa ihop och då skulle han slippa riva den. En angenäm tanke som fick Hubert att le mot solen. Arbetade, var det bara dumt folk som gjorde, tänkte han.

  – Suveränt! ropade Hubert så högt, att en flock skator skrämda flög iväg från sin plats i björken alldeles framför huset.

  – Vad sa du? sa hans hustru Helga inifrån huset.

  – Jo, jag sa att det är suveränt, sa han. Jag menade vädret alltså.

  – Jaha.

  – Allting annat är inte dumt det heller, sa han och såg ut över det solbelysta landskapet som låg framför hans ögon.

  – Nä, visst har vi det bra.

  – Det var ju det jag menade, sa han. Vi bor ju mitt i Guds gröna natur och inga grannar som stör oss.

  – Inga grannar som stör oss, men det finns ju andra. Det kommer då i alla fall en bil hitåt, hörde han sin dotter säga från balkongen ovanför hans huvud.

  – Vad säger du, Lisa? Kommer det en bil? Hubert stirrade nedåt den smala krokiga vägen som ledde upp mot huset, men såg bara något som liknade en liten röd korvkiosk komma guppande på den minst sagt gropiga vägen.

  Lisa Karlsson hade från balkongen sett den lustiga lilla röda bilen redan vid vägskälet, drygt ett par hundra meter från gården. Den hade stått stilla en bra stund, innan den svängt upp mot deras gård. Oavsett vilket ärende den som rådde om bilen hade, var det i alla fall roligt med främmande. Att lantbrevbäraren brukade komma upp till gården någon gång i veckan, räknades inte som främmande, även om han alltid drack en kopp kaffe varje gång.

  – Bry dig inte om vem som kommer, utan sätt dig vid datorn istället, sa Hubert, som råkat se något betydligt intressantare. Ser du gråsparvarna som sitter på telefonledningen, Lisa?

  – Visst farsan, vad är det med dom då?

  – Ett tecken naturligtvis, sa Hubert. Och eftersom dom är så många, kan du gott passa på och köpa nåra tusen Ericsson och Telia. Dom har ju med telefoner att göra.

  – Men farsan! Både Ericsson och Telia åker ju jojo opp och ner.

  – Dom går snart opp båda två ska du se, sa Hubert och vände blicken mot det lilla röda korvkioskliknande föremålet, som försiktigt snirklade sig fram mellan all bråte och decimeterdjupa gropar som fanns på den stora gårdsplanen.

  Makligt gick Hubert ner från trappan för att ta en närmare titt på det underliga ekipaget. Herre min skapare, inte kan väl det där vara en bil, tänkte han och kliade sig i huvudet. Men att det verkligen var en bil, märkte han när den stannade en liten bit ifrån honom. Ur den klev en ung man, som med stora ögon såg sig omkring.

  För Magnus Elonsson var det en minst sagt omtumlande upplevelse att se gården på nära håll. Allt verkade förfallet och skrot blandat med annan bråte låg lite här och var på gårdsplanen. Det var klart, en börshaj kunde kanske kosta på sig att vara bohem, själv levde han ett bohemliv utan pengar. När han tittat runt och blicken till slut fastnat på Hubert, sa han:

  – Det var ett helsike att hitta hit. Jag trodde Bakvattnet bara var några kåkar, men det är ju stort.

  Hubert blev stum. Bara det fantastiska att en fullkomligt okänd människa gjort sig besvär att leta sig fram till gården, var mer än han kunde fatta. Han blev glad när Lisa ropade från balkongen:

  – Hallå där, vad är du för en?

  Hubert smålog för sig själv när han såg den unge mannens gapande mun, efter att ha tittat upp mot balkongen. Nu jäklar tände det till direkt, tänkte han. Giftasvuxen hade Lisa varit i flera år, så det var på tiden att hon snärjde en karl. Nog hade det funnits några grabbar som ränt efter henne, men endera hade de inte fallit henne på läppen, eller kanske varit svårfångade. Men den här såg då både trevlig och lättsnärjd ut.

  Hursomhelst ser han inte ut som nån storstadsbo, tänkte Hubert, när han såg på det glesa ovårdade helskägget och det långa svarta håret, som var hopsatt i nacken med en färggrann snodd. Det hade faktiskt sett ut som om killen haft en lång hästsvans som vispat till bak på ryggen, när han hastigt vridit huvudet åt Lisas håll.

  Nåja, oavsett var han kom ifrån, var han i alla fall klädd som folk, tänkte Hubert. De urblekta jeansen och en svart tröja under en jeansjacka som tycktes ha varit med om en hel del, var en klädsel helt i Huberts smak. Kläderna vittnade om att det var en rejäl grabb och ingen fisförnäm snobb. Dessutom såg han snäll ut och rodnaden som slagit upp i hans ansikte, visade med all tydlighet att han var blyg.

  – Jaha, och vad vill du då? sa Hubert när han tittat färdigt, vilket fick Magnus att hoppa till.

  Förklaringen som Magnus tänkt komma med blev bara till ett kraxande ljud, eftersom Lisa sin vana trogen när hon hade bråttom ner från balkongen, klättrade nerför spaljén på husväggen.

  Förvånad såg Hubert ögonen på den unge mannen rulla som bollar i hans huvud. Grabben verkade inte vara bortskämd med att se vad jäntor har precis, tänkte han. För en jänta som klättrar nerför en spaljé och visar opp en snygg ändalykt, där ett par gula trosor skymde det mesta var väl inget märkvärdigt. På teve hade han då själv sett fruntimmer som inte haft en tråd på kroppen. Men grabben var kanske en sån som inte tittade på teve, det fanns ju ungdomar som inte gjorde det hade han hört.

  Magnus gav ifrån sig ett nytt kraxande läte, innan rösten klarnade och han sa:

  – Har jag verkligen hamnat hos Hubert Karlsson?

  – Han och ingen annan, sa Hubert. Och jäntan min heter Lisa, fortsatte han. Inga dåliga grejer, eller vad tycker du?

  – Sluta fjanta dig, farsan, sa Lisa som kommit fram till dem. Ser du inte att han blir generad.

  – För vadå? sa Hubert.

  – Inte vet jag, sa Lisa och studerade oblygt Magnus.

  – Han hade då mål i mun och fråga om jag var Hubert Karlsson i alla fall, sa Hubert.

  – Varför ville han veta det? sa Lisa och stirrade ännu mer. Jösses, han är ju gullig, tänkte hon. Precis en sån som hon önskat sig skulle dyka upp en vacker dag. Visserligen tyckte hon inte om vildvuxet skägg och långt hår, men det gick ju alltid att ändra på. Hon kom av sig i sitt fantiserande när Hubert sa:

  – Inte vet jag. Fråga honom för fasiken och vände ryggen åt de båda och gick mot huset. Vill han ha kaffe, får du säga till morsan att sätta på pannan, la han till.

  – Inget kaffe, tack, sa Magnus.

  – Jaså, du kan prata, sa Lisa och log mot honom. Vad heter du?

  – Magnus... Magnus Elonsson.

  – Jaha, och vad vill du farsan då?

  Magnus blick irrade lite överallt, men stannade till slut på Lisa. Ögonen verkade famla i luften, för att få in den bara en meter ifrån honom leende Lisas ansikte i fokus. De röda läpparna och de bländ-vita tänderna fick honom att tänka på någon reklambild. Måste ha varit reklam om friluftsliv eller någonting sånt, tänkte han. Med en märkbar kraftansträngning sa han:

  – Din farsa ... är det han som ... äh …, är så fenomenal på aktier?

  – Du är inte klok! Lisa började skratta och buffade honom lekfullt med handen i bröstet.

  – Är det inte sant att han tjänade över två miljoner på aktier förra året?

  Lisas skratt kom av sig. Hur kunde den här killen veta det? Och visst hade han rätt, dom hade tjänat en massa pengar på aktier, men det hade ju bara berott på ren tur.

  – Visst är det sant sa hon. Men du förstår, farsan kopplar jämt ihop nånting han ser med en aktie. Det kan vara nästan vad som helst, men det funkade ett tag i alla fall. Är det fenomalt, så är det väl det då. Apropå farsans snilleblixtar, hur mycket är klockan?

  – Snart halv tio, sa Magnus efter att ha sneglat på klockan.

  – Jösses, då måste jag in och slå på datorn, sa Lisa och snodde runt. Häng med får du se farsans snilleblixt idag.

  Magnus stirrade efter henne när hon med lätta fjädrande steg gick mot huset. Först nu upptäckte han att hon var barfota. Det fanns något eggande i hennes sätt att gå, som fick blodet att rinna som vit-glödgat järn genom hans ådror. Utan att han själv var medveten om det, började han springa efter henne.

*

Forts. följer i morgon.

Känner mig trött och hängig trots att kaffemuggen står tom bredvid datorn. Kaffet brukar få huvudet att klarna, men inte idag. Vet inte varför, antagligen orkar inte psyket med att grubbla på vad våra politiker hittar på för tokigheter.

Skådebröd åt folket var vad som bjöds förr när tiderna var kärva, folket behövde muntras upp för att inte deppa ihop. Så fungerar det inte längre tyvärr, det är därför det måste hållas skrattkurser för att lära stressade nutidsmänniskor den ädla konsten.

Förra veckan flög det av någon anledning för mig att jag för något år sen, skrev flera noveller om lite udda människor som aldrig publicerats. Visserligen är väl de flesta av oss udda innerst inne, men vågar inte vara oss själva. Det förväntas av oss att vi ska passa in i ett samhälle som skapats utifrån en mall, där det förutsätts att alla tycker och tänker lika. Eftersom vi inte gör det, växer klyftan för varje år mellan de som i god tro försöker förbättra vårt samhälle och människorna som tvingas leva i det.

Naturligtvis kommer det här att bli ett problem ganska snart. Det kan inte bli annat när personer som säger sig ha mandat att föra folkets talan, trugar på folket saker de inte vill ha. Vad som händer den dag folket fått nog är svårt att sia om, men förhoppningsvis kommer det att leda till att "vanligt" folk får det bättre.

Nåja, varför inte glömma bort allt eländes elände och tänka på någonting annat än alla försämringar som de politiska besluten ständigt skapar. På något sätt känns det som att det är dags att dela med mig av det jag lekte fram för att skingra tankarna en gång. Märkte att tiden gått snabbare än jag kunnat ana och tvingades därför ändra lite för att berättelsen inte skulle kännas omodern, ändå rör det sig bara om några år sen jag skrev novellen. Man kan förstå varför våra politiker inte hinner hänga med i svängarna.

Hursomhelst tänker jag nu lägga ut min knasiga novell för att lätta upp stämningen och förhoppningsvis få er som brukar läsa min blogg, att kanske dra på smilbanden. Det skadar ju inte att läsa lite tok ibland, även om det fanns ett allvar, eller snarare en dröm om ett varmare och mjukare samhälle bakom mina tankegångar när jag skrev ner det som då flög för mig. Så håll till godo några dagar framöver med någonting lättsamt, som omväxling till mitt ständiga hackande på politiker och byråkrater.

Suveränt!

En sommarnovell av

Sven-Erik Hemlin

Det var ett i all hast sammankallat viktigt möte, som fick ett rykte att spridas som en löpeld på tidningen VVF:s redaktion. Att det skulle bli ett viktigt möte, var vad de som först fört ryktet vidare egentligen sagt. Eftersom rykten har en underlig förmåga att skapa en höna av en fjäder, ändrades ryktet följdriktigt nästan omgående till, att det skulle bli drastiska neddragningar av personal.

  Ett illavarslande rykte, som fick många att darra framför sina datorskärmar och ängsligt snegla mot det rum, där hjärntrusten på redaktionen samlats. Många såg det som en ödets ironi att själva befinna sig i en situation, där de inte visste sanningshalten i det rykte som för varje minut blev värre och värre.

  Tidningen VVF, en förkortning av Vi Vet Först, var nämligen en tidning vars hela existens, vilade på en så bräcklig grund som att sprida rykten till sina läsare. Nu hade medarbetarna själva drabbats, vilket fått många att inse, att ingen gick säker i finanskrisen och den nya vingliga ekonomins kölvatten.

   Visst hade tidningen så här långt haft en trogen läsekrets som älskade skvaller, men det gick ju inte i längden, att ljuga ihop den ena rövarhistorien efter den andra. Att det var alldeles för ont om verkligt stoff till artiklar om kändisar, var de anställda pinsamt medvetna om.

  Även bland de personer som kallats till mötet, var det en förtätad stämning. De hade ju också hört ryktet om personalneddragningar cirkulera innan de gått till sammanträdesrummet. Med ängsliga nollställda ansikten, satt de runt det hästskoformade bordet i väntan på det som komma skulle.

  Inte blev stämningen bättre när redaktionschefen Ulla Berg med sammanbitet ansiktsuttryck komma in i rummet. Förvånade såg de henne rycka i ett snöre och med en smäll vecklade en Sverigekarta ut sig på kortväggen. Med återhållen andedräkt riktades allas ögon mot kartan, där en röd ring ritats kring något som på håll inte ens kunde ses som en liten prick.

  Att statliga verk utlokaliserades till de mest underliga platser visste alla, men var det meningen att även tidningen skulle flyttas till någon glesbygd? Inte kunde det väl vara så, att ett saftigt glesbygdsstöd låg bakom alltihop? Några fler frågor hann aldrig dyka upp i huvudet på de närvarande, för redaktionschefen knackade med en pekpinne mot ringen på väggkartan och sa:

  – Ser ni den här röda ringen? Den är orsaken till att jag trummat ihop det här mötet med så kort varsel. Det är så här förstår ni, att jag råkade snappa upp en panggrej för några dagar sen. Man måste smida medan järnet är varmt sägs det, men jag smörjde en kille med en resa till Mallis istället. Ja, jag var tvungen att göra det, för att få reda på adressen till en smart och fullkomligt okänd aktieklippare. Det jag fick reda på är, att det inte är någon duvunge vi har att göra med. Kan ni tänka er, två mille i reavinst förra året när dom flesta förlorade pengar. Att det dessutom är en helt vanlig privatperson, är väl inte fy skam, eller vad säger ni?

  Den samtidiga utandning som gjordes, fick kartan på väggen att fladdra till.

  – Vad vi vet, fortsatte redaktionschefen, är att den här börsklipparen är bosatt på en plats som av oss storstadsbor, kan betecknas som en plats bortom all ära och redlighet. Med andra ord bor den här mannen – för det är en man – så långt ut på vischan som det är möjligt. Om det är en ödets nyck eller inte, men en som har sånt flyt när det gäller aktieaffärer, bor i en liten håla som heter Bakvattnet.

  Några lågmälda skratt hördes i rummet. Vissa stirrade bara dumt, eftersom de inte var säkra på om det var ett skämt eller inte. De sken dock upp när redaktionschefen fortsatte:

  – Nu när vi fått nys om det här, gäller det att snabbt som ögat få dit nån som kan intervjua karln. Har nån av er ett förslag om vem vi ska skicka dit?

  Frågan följdes av en tystnad som om en knappnål fallit till golvet, skulle det pyttelilla ljudet, fått allesammans vid det hästskoformade bordet att reagera som vid en explosion.

  – Nån måste väl ändå vara den rätta för ...

  Redaktionschefen tystnade och vände sig mot den unge man, som utan att knacka kommit in genom dörren och tyst stått där en stund.

  – Vi sitter i ett möte, sa redaktionschefen. Var det nåt särskilt du ville?

  – Var ända in i helsike ligger Mallis nånstans? sa den unge mannen och höll fram ett stort brunt kuvert.

  I förvåningen över frågan, tog redaktionschefen brevet ur hans hand och stirrade på honom.

  – Vet du inte att man säger Mallis istället för Mallorca? sa redaktionschefen snäsigt.

  – Nä, men nu vet jag, sa den unge mannen och vände på klacken. Han var precis på väg ut genom dörren, när det skrapade till från stolsben mot golvet och någon med hög röst sa:

  – Varför kan vi inte skicka iväg den där. Något som fick de andra runt bordet att av bara farten instämma och redaktionschefen att ropa:

  – Kom tillbaka! Vilket fick den unge mannen att stanna i dörröppningen och vända på huvudet.

  Redaktionschefen hade ett svagt minne av att den unge mannen var en praktikant som arbetsförmedlingen skickat över. Men i övrigt visste hon inte ett dugg om honom. Praktikanter kom och gick i en aldrig sinande ström och gjorde en inte alls föraktlig arbetsinsats utan att kosta något.

  – Vem föreslog att vi skulle skicka iväg den här killen? sa redaktionschefen och lät blicken svepa över personerna vid bordet.

  – Det var jag, sa Gittan Sandberg, som för det mesta fick hålla på med bröllopsrykten.

  – Och varför om jag får fråga? sa redaktionschefen och såg ut som ett levande frågetecken.

  – Jo, sa Gittan Sandberg, svaret är ju hur enkelt som helst. En som dragit sig undan som den här snubben tydligen gjort, kan nog känna lukten av en tidningsmurvel på flera mils avstånd. Skulle det inte vara perfekt att skicka någon som inte är det? Det är ju bara att utrusta killen med en bandspelare och sen får han snacka runt med snubben.

  Ett mumlande hördes i rummet och redaktionschefen stirrade på den unge mannen och mätte honom med blicken. Skäggig, långhårig och med urusel klädsmak, var det första som for igenom hennes huvud. Det var ju perfekt helt enkelt! Om någon skulle passa in ute i obygden, så var det den här killen.

  – Men Gittan, vad smart du är! sa redaktionschefen och la i samma andetag till: Vad heter du, grabben?

  – Magnus Elonsson, sa den unge mannen. Men dom flesta kallar mig för Maggan.

  – Maggan, sa redaktionschefen, du ska ut på ett viktigt uppdrag. Du kommer till och med att få betalt för det. Hur är det, har du körkort?

  – Nog har jag styrlapp alltid, men ingen kärra, sa Magnus Elonsson.

   – Utmärkt, sa redaktionschefen. Jag ska se till att någon ger dig en muntlig snabbkurs i konsten att intervjua en person. Sen är det bara för dig att sticka iväg.

   – Jaha, och vart ska jag åka då? sa Magnus Elonsson.

   – Du ska åka till ett ställe som heter Bakvattnet, jag har vägbeskrivningen på mitt kontor. Eftersom vi har resurser ska du få låna vår reservbil som står i garaget, en liten Atos. När jag tänker efter väcker förhoppningsvis den precis som du, inte nån uppmärksamhet därute i obygden. Nåja, när du väl tagit dig dit, är det bara att snacka runt med en som heter Hubert Karlsson. Ska väl inte vara nåra problem, eller hur?

   – Möjligtvis att hitta dit då, sa Magnus Elonsson.

*

Forts. följer i morgon.