Alla inlägg under februari 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 28 februari 2009 06:38

 

Februari har gått och man funderar över hur fort tiden egentligen går. Nåja, naturen har sin gång brukar man säga. Att naturen har sin gång gäller väl också i alla högsta grad människan. Allting förändras med åren, inte minst kroppen vilket vi inte kan göra någonting åt, vi åldras. Det har visst någonting med cellförändringar att göra. Någonting som inte förändras är vår hjärna, inga celler tillkommer eller byts ut, vi får nöja oss med de vi fått. Vi kan alltså inte räkna med att våra hjärnceller förnyas eller blir fler under vår livstid, men kanske rymmer de mer, jag vet inte. Någon lär ha kommit fram till att det är våra kroppar som minns, inte hjärnan.

Det är alltså inte undra på att människor minns femtio år eller mer tillbaka i tiden som om det var igår. Till och med senila människor minns, vilket kanske låter lite underligt. Kanske är ett minne associerat med en känsla som gör att vi kan komma ihåg, det låter inte otroligt.

För mig kan femtiotalet ibland upplevas som att kasta en blick över axeln, när något minne återuppväcks genom att träffa någon man umgicks med på den tiden. Av någon anledning har jag fötts med förmågan att minnas, utan egentligen anstränga mig. Den begåvningen är både på gott och ont.

Det sägs att man kan skriva av sig minnen som legat och gnagt, det stämmer inte alls. Däremot kan man genom att skriva, göra om minnesbilden som man själv vill ha den och många har alldeles säkert också gjort det. Antagligen ligger det i människans natur att försöka förtränga tråkiga minnen och bevara de trevliga. Att jämföra minnen med någon som var med om samma sak, är därför en fråga om hur var och en sett på och bevarat det som hände.

Kanske har jag fel som minns femtiotalet som en tid då det kändes som om det fanns en framtid. De flesta som var ute på dans, hade också varit med om krigsårens brist på allt. Att gå på bio i början på femtiotalet och sitta på kepsraden – det vill säga längst fram – kostade en krona och tjugofem öre. Omräknat till dagens penningvärde och löner, ungefär lika mycket som för en biobiljett idag.

Om det berodde på att nästan alla var ödmjuka efter att ha upplevt krigsåren är svårt att säga, men vårt samhälle var mjukare. Det mest frapperande om man jämför med dagens ungdom, är ändå klädseln. På den tiden var det vitskjorta, slips och kostym som gällde för killarna. En hatt var nästan obligatorisk, det var sällan man såg någon gå barhuvad. Samma sak gällde flickorna, men i deras fall var det klänning och kappa som gällde. Om jag inte minns fel, var det hatt som gällde för flickorna också.

När både klädsel och vårt samhälle förändrades har jag inte en aning om, förändringar som sker med små steg, gör att de automatiskt blir en del av vardagen. Vad jag minns bäst är att musiken förändrades. Storbandsmusiken som var ett måste på folkparkernas danskvällar ersattes av rock’n roll. Istället för att hålla om en tjej i en härlig tryckarlåt på dansgolvet, började alla stå mitt emot varandra och vicka på rumpan till twist and shout. Det är klart, till det behövdes både mindre och bekvämare kläder.

Vad man inte får glömma bort är vad tevens intåg i hemmen andra hälften av femtiotalet kom att betyda. Trots myrornas krig på den svartvita skärmen samlades familjemedlemmarna och folk började umgås allt mindre. Vi kunde se annat än filmernas förljugna värld, verkligheten bjöd inte på samma lyckliga slut som filmerna.

Så här i efterhand känns det som att vår licensfinansierade statliga television, användes i syfte att hjärntvätta folket. Omedvetet tog människor till sig vad de trodde var opartiska budskap, skickliga politiker utnyttjade den nya möjligheten.

Det tog lång tid innan det politiker och byråkrater hade att säga granskades och då kom det som en chock för den makthavande eliten. Under senare år har vi sett hur de styrande och makhavande försökt inskränka både yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är upp till folket att sätta gränserna i en demokrati, politiker och byråkrater i folkets tjänst, måste finna sig i att vara bevakade.

Med tanke på det som hände med vårt land fram till mitten på sjuttiotalet, inser man hur stor skada ett stort parti med egen majoritet kan åstadkomma. Vi lider fortfarande av sviterna efter alla ideologiska experiment som svenska folket tålmodigt tvingades foga sig i. Förutsättningarna för att ett parti ska kunna få egen majoritet i framtiden är ytterst liten och det ska vi vara glada för. Ett land som styrs av ett stort parti med egen majoritet är ingen demokrati, det är en enpartistat. Förhoppningsvis kommer vi aldrig få uppleva en sådan mera.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 februari 2009 05:53

 

När man kommer upp i åren är det lättare att överblicka de förändringar som skett med vårt land sen femtiotalet. Väger man för och nackdelar mellan femtiotalet och nu, kommer man fram till att det är ungefär jämt skägg. Man ser att människor inte blivit lyckligare, bara för att levnadsstandarden höjts.

Det var på femtiotalet någon fick för sig att det bästa för svenska folket var att det skulle byggas betongbunkrar i kommunal regi. Att de kommunala bostadsbolagen skulle bli de som satte ribban för vad en lägenhet skulle få kosta att hyra. Jag tror inte privata hyresvärdar kunnat ta ut dagens fantasihyror, om inte de kommunala bostadsbolagen varit marknadsledande. Någonting som alltid förbryllat mig är att hyresgästföreningen så lätt kunde ta över förhandlingar om hyrorna även i privata fastigheter. Om det var för att hjälpa de allmännyttiga fastighetsbolagen, eller hyresgästerna är en fråga som gnagt länge. Faktum är att hyresgästföreningen inte varit framgångsrika med att hålla hyrorna nere.

Elaka tungor påstår att det beror på att de styrande inom hyresgästföreningen och de styrande inom de allmännyttiga bolagen haft samma partibok. Kanske är det så. Men det finns faktiskt en lag i vilken det står att var och en har rätt att förhandla om sin egen hyra, många vet inte ens att den finns.

I vår lilla stad har det rivits en hel hög av allmännyttans bostadsbestånd, det har kostat åtskilliga miljoner. Nu byggs istället moderna bostäder i det som en gång var själva centrum av staden, men som inte längre är det i ordets rätta bemärkelse. Vi har ett resecentrum i ena ytterändan av staden och ett snabbt uppväxande köpcentrum i den andra. Tyvärr missade de styrande att gamla människor måste ta sig till båda dessa saker, det glömdes i hastigheten bort.

Vad de också glömde bort var att det finns ett öde torg som ligger centralt, där ligger också stadshuset. Om det var orsaken till att inte ett resecentrum byggdes upp på torget som inte används, är det väl ingen som kommer att få reda på.

Men visst hade det varit smart om allt resande utgått från ett väl upplyst centrum av en stad, istället för från en öde plats dit inga äldre vågar gå kvällstid. För vem eller vilka lösningen var den bästa, blir man med andra ord inte riktigt klok på.

Nåja, det blir man ju aldrig på politiska beslut.

Från det ena till det andra, om det är en ny trend eller inte, men många nyblivna pensionärer flyttar ut till sina sommarstugor för att bo året runt. Några kilometers skillnad för att handla mot att bo i centrum, uppvägs av bättre livskvalitet och billigare boende. Det märkliga är att när folk väl flyttat ut i naturen, är det trivseln som överväger de eventuella olägenheter som finns med att inte bo mitt inne i en stad. Människan har lätt att anpassa sig till det de själva bestämt sig för att göra, men att tvingas till någonting av styrande makthavare skapar det bara olust.

Med den nya gruppen pensionärer med betydligt högre pensioner än tidigare åldersgrupper, kommer vi att få en enorm indelning av samhällsgrupper. Fattigpensionärer, sjukpensionärer, ensamstående föräldrar, lågavlönade, samtliga på gränsen till fattigdom, bäddar för att det hela kommer att sluta på ett tråkigt sätt.

Partiet som i alla tider sagt sig värna om de lågavlönade och svaga i vårt samhälle, lyckades aldrig rätta till de fel som hela tiden uppstod, efter hand vårt samhälle blev modernare. Att inte ha lyckats med det under de senaste femtio år som gått, visar hur svårt det är. Eller kan det vara så att den rätta viljan inte funnits, de sämst ställda är en tacksam grupp att lova förbättringar inför ett val. Om alla har det lika bra, vad ska då en stackars politiker lova.

Kanske måste vårt nuvarande samhälle falla sönder och samman, innan vårt samhälle byggs upp för att anpassa sig till människan, istället för tvärtom.

Det är sant som det sägs om åskådare på matcher av alla de slag. Från åskådarplats ser man bäst vad som händer, de som spelar är alldeles för upptagna av att vinna.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 februari 2009 14:24

 

Lite snopen blev jag när sajten låg nere i morse. Men så är det väl med tekniken, man vet aldrig vad som händer. Under tiden jag skottade taket på stugan under förmiddan, tänkte jag fram och tillbaka på det som hänt senaste dagarna.

Om man tänker efter lite, visst är det underligt att kungen nu gett sitt samtycke till att Victoria och Daniel ska få gifta sig. På sätt och vis känns det som att kungen genom ett smart handlande, fått fokus att hamna på någonting annat än finans-, industri- och jobbkris.

Vår statsminister såg ut att ha fått glädjefnatt och log med hela ansiktet. Stackars Mona såg nog ännu ledsnare ut än hon brukar göra, men skyndade att gratulera. Att hovet nu kommer att innefatta en man av folket, måste vara ett rejält bakslag för ett parti som inte är så förtjust i att vi har en monarki.

Det var väl det partiet som såg till att kungen inte längre fick bestämma. Folket skulle styra, men det funkade inte så länge vårt land var en enpartistat (att ett parti har ensam majoritet). Naturligtvis måste det svida i många gamla trotjänare inom partiet när nästan hela folket jublar över det som hänt. Trots alla försök att få bort kungahuset, fick aldrig de socialdemokratiska företrädarna gehör hos folket. Att folket kunde ha en annan åsikt än företrädarna för partiet, var naturligtvis ett rejält bakslag. Det är väl en av de få gånger partiet följt folkviljan, men bara för att rädda sitt eget skinn.

Hursomhelst, när nyheten om förlovningen kablats ut över hela världen, visar det sig att det enda som är intressant med vårt land är just kungahuset och vad som händer där. Pyttelandet Sverige har någonting som inte så många länder har, så långt har inte de båda partierna till vänster tänkt. Av någon anledning kan jag inte se MP som ett parti till vänster, för mig har deras åsikter alltid lutat åt höger.

Nåja, jag kan tänka mig att kungen med ett stort leende sa för sig själv: Släng er i väggen alla ni som tror att politiska företrädare för folket, är viktigare än en kung. Nu tror jag inte att bröllopet är en maktdemonstration, men en tydlig markering att kungahuset är det enda som kan ge glans åt ett land som inte är större än en flugskit på världskartan.

Att vi kritiserar till höger och vänster för att få uppmärksamhet kan i bästa fall ge en klapp på huvudet, i sämsta fall att andra länder vänder oss ryggen. Vilket om man går tillbaka i tiden sisådär runt fyrtio år, faktiskt har hänt.

Hursomhelst får vi inte vara med när de stora pojkarna har sina sammankomster. Ja, utom i EU förstås, men det är ju blaha blaha enligt några politiska partier. Visst händer det att vi ibland får uppmärksamhet, men det beror för det mesta på att vårt land så ofta hamnar i Europadomstolen. Man kan ju se det som att det beror på att EU:s regler, inte alls stämmer med hur vårt fantastiska samhälle är konstruerat.

Åratals lappande och lagande av gamla lagar och beslut, har gjort att ingen människa kan reda ut hur det egentligen ska vara. När inte vi själva klarar av att reda ut begreppen, ska då EU få lägga sig i och påpeka fel och brister som vi borde insett själva?

Men just det kaos som allt lappande och lagande orsakat, har gjort att en massa småpåvar på egen hand tolkar lagarna och EU direktiven som de bäst passat syftet. Om inte dessa småpåvar fått hållas, hade vi inte varit ett så fantastiskt miljövänligt land, som borde vara ett föredöme för alla världens länder. Men det är klart, ju duktigare vi är att spara på miljön, desto mer kan de skita ner. Att det skapar balans är en sak, men i slutändan blir inte miljön bättre bara för att vi är duktiga.

Nu när finanskris och lågkonjunktur är här, skulle det behövas nya revolutionerande uppfinningar som kan ta världen med storm. Ser man tillbaka på vår historia har vi alltid haft många duktiga uppfinnare, men de flesta har inte blivit profet i sitt eget hemland. Många fantastiska uppfinningar har därför skapat välstånd i andra länder. Jag vet inte om det har med socialdemokratins långa maktinnehav att göra, men ett parti som genom sin ideologi skapat den besynnerliga Jantelagen (den enda lag jag känner till där en enorm massa människor är obrottsligt lydande), kan man i alla fall misstänka att det är så. 

Det får vara hur det vill med det, men genom förlovningen som kom med alldeles rätt tajming, skingrar det tankarna kring allt elände finanskrisen ställt till med. Att det dessutom kommer att ge ett kassaklirr utan like för både staten och Stockholm, är ju inte helt fel. För tidningar i kris kommer att finnas stoff för drygt ett år framåt, det är ju inte heller fel.

Kungafamiljen har gjort vad inte vårt politiska etablissemang lyckats med under alla år, sätta fokus på vårt land igen. Senast det hände var när vår kung gifte sig. Om inte annat visar det hur viktigt monarkin är för ett litet land. Man kan väl säga att kungen genom sitt medgivande till att Victoria och Daniel får gifta sig, visat var skåpet ska stå. Visst känns det underbart att vårt land är en monarki, annars hade vi på grund av vår usla valuta, varit en sorts bananrepublik. Bananer kan vi inte odla, men ekologiskt ska det vara, därför kanske dyngrepublik passar bättre. Skämt åsido, vi har inte mycket att komma med, vi får vara glada för det lilla positiva som händer och tacksamt ta emot de tillfällen som bjuds att få lite uppmärksamhet. Det behöver vi, för att ta oss ur den svacka som drabbat alla länder.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 februari 2009 06:03

 

Lite förvånad blev jag när vår kronprinsessa äntligen fick förlova sig med sin Daniel från lilla Ockelbo. Inte det minsta förvånad blev jag av att vårt landsting måste bantas med flera hundra personer. Trots en skattehöjning för inte så länge sen, går det bara bakåt med ekonomin. Jag har nämnt det förut och gör det igen, politiker skulle inte ens få komma i närheten av invånarnas skattepengar och inte heller ha någonting med vår sjukvård att göra.

Den som inte inser att landstingen är precis lika illa ute som Saab, ska inte heller på något sätt vara inblandad i verksamhetens skötsel. Som vanligt klagar SKL (Sveriges kommuner och landsting) över att inte staten inte skjuter till mera pengar och tacka för det. Om landstingen läggs ner, försvinner inte bara sista L:et och bara SK blir kvar, sen ryker det folk inom den organisationen också.

Med förvåning har SKL konstaterat att skatteintäkter minskat med många miljarder på kort tid, man kan undra vad de kommer att säga om ett år. En organisation som håller i trådarna för landets kommuner och landsting, ska inte behöva drabbas av överraskningar. Organisationen är med andra ord fullstängigt onödig, en kostnad som drabbar alla landets skattebetalare.

Förhoppningsvis ser vi nu början på någonting som skulle gjorts för många år sen, en rejäl nedbantning av vår enorma byråkrati. Oavsett vad de håller på med, betalas deras löner med skattepengar i slutändan. Inom kommuner och landsting finns pensionsavtal liggande som en pyrande glöd, det behövs bara en vindpust för att det ska ta eld och bli en riktig brasa.

Skattepengar kommer att bli en bristvara de kommande åren, för varje nedskärning av det folk betalar skatt för att få, inser de vad som är viktigast för deras del. Är alla politiker och byråkrater så duktiga som det ges sken av, gör de bättre nytta ute i det privata näringslivet. Där behövs folk med kunskap och visioner de närmaste åren.

Läste förresten att Kina kan ställa om och börja tillverka vindmöllor och elbilar med kort varsel. Överlevnadskriget är i full gång. Men visst skulle det vara trevligt om alla åkte elbilar, men vad skulle hända med elpriset? Med en liten försiktig uppskattning skulle priset för en kilowatt troligtvis rusa upp till bortemot tio kronor, inklusive moms och alla avgifter för miljöns skull. Det är inte bara motorfordon som är en fara för vår miljö, det finns hur mycket som helst som måste bekämpas och till det behövs skattepengar.

Om det blir en långvarig kris, kommer det knappast att diskuteras miljöfrågor. Skulle vår arbetslöshet rusa iväg upp mot tjugo procent som man kan befara, går all tid och kraft åt till helt andra frågor. Frågor som rör landets invånare när det gäller arbete och deras livssituation borde naturligtvis prioriterats långt tidigare, men vem kunde ens ana att det skulle bli så här. Ja, just att de inte ens kunna anat följderna av sina beslut, är ju en förklaring politiker gett många gånger i vårt land.

Usch, jag blir bara trött av att tänka på hur politiker världen över tävlat om hur vi ska kunna rädda vår miljö. Men i takt med försämringar kommer det säkert att letas efter syndabockar för finanskris och att jobben försvinner. På något sätt känns det som miljöorganisationerna kommer att få ta smällen. Rättvist eller inte, har ingen betydelse alls, men det är så folk tänker. Någonting måste de få avreagera sig på.  

Som det ser ut nu, blir det ett intressant val nästa år.

 

Av Sven-Erik Hemlin - 24 februari 2009 06:34

 

Ja, så är då karusellen i full gång. Efter att en allvarsam Mona Sahlin dykt upp i teverutan och sagt att det skulle vara en skandal om inte regeringen tog samhällsansvar för att rädda Saab, har det hänt en hel del. Först trasslade hon till det hela med att säga att hon inte vill köpa Saab, bara köpa tid. Att köpa tid är som att försöka köpa odödlighet, det går inte.

Om det funnits något värde i Saab hade GM redan sålt företaget. Saab har varit en främmande fågel inom GM:s sortiment, inte en del av det som exempelvis Opel. Den rekonstruktion som Saab nu ska gå igenom kommer att kosta skattebetalarna en massa pengar. Alla blir fattigare på grund av att några tusen jobb står på spel, det känns inte rätt. 

Duktig på att räkna har Mona aldrig varit och som det verkar, har hon inte heller några medhjälpare som kan det. Att LO tar till brösttoner kan man förstå, det kommer att tära hårt på arbetslöshetskassan. Problemet är att de pengar det pratas om i samband med Saab är hela svenska folkets, det regnar inte pengar från himlen, även om en del tycks tro det.

Nu råkar det vara så att det inte är regeringen som ställt till det för Saab, det är den forna biljätten GM. Det som nu försiggår är ett rävspel på högsta nivå, där ledningen för GM försöker blidka Obama och bilarbetarna i USA. Det är ingen vild gissning att GM kommer att begära sig i konkurs.

Saab har inte varit någon vinstmaskin precis utan tvärtom. Tillverkar man bilar som vänder sig mot en viss köpgrupp, måste det till någonting extra för att lyckas. Att förknippas vid flygplan kanske var säljbart en gång i tiden, men inte nu. När högsta hönset inom Saab kritiserade regeringen för att komma med dubbla budskap, fungerar det bara som sista spiken i kistan.

När en sak som berör så många tusen människor blir till ett slagträ för att sätta regeringen i dålig dager, visar det bara hur rutten politiken verkligen är. Man kan ju fråga sig hur den nybildade vänsteralliansen gjort i en liknande situation, skulle verkligen MP ställt sig bakom Mona för att rädda kvar jobben vid Saab? Det bilfientliga partiet skulle då svika sina väljare, det låter inte troligt.

Vad det handlar om i svensk politik då partier med skilda ideologier ska samsas, är att det uppstår kohandel. När väl kohandeln är igång, tvingas allianspartiers företrädare till att bli hästskojare. Vad som sen händer är att hästskojarna måste gadda ihop sig, för att lura på folket det ena öket efter det andra för dyra pengar, som sen visar sig inte ens vara värt slaktpengar.

Lättare går det inte att förklara alla de politiska beslut, som kostat skattebetalarna en massa pengar till ingen nytta de senaste femton åren. Allianser är bra för den som vill driva igenom majoritetsbeslut, men gynnar sannerligen inte landets invånare.

Tyvärr är vi inte ensamma om att ha alliansregeringar, eller samlingsregeringar. Det är väl en av anledningarna till att fler än vårt land har drabbats. Det är inte undra på att växthusgaserna ökar i atmosfären, det är så mycket ruttet som pågår att någonstans måste det ta vägen.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 februari 2009 05:30

 

I flera dagar har jag gått och tänkt på förklaringar som getts, omkring klimatförändringen alla experter är eniga om att vi måste bekämpa. Man blir aldrig riktigt klok på vad vi ska bekämpa och på vilket sätt vi ska kunna rädda vår värld. Den senaste larmrapporten kom från någon som oroades över att växthusgaserna ökat, men inte vad som orsakat ökningen.

Faktum är att det verkar svårt att komma på varför växthusgaserna ökar. Nåja, växthusgaser bildas när någonting ruttnar och i en rutten värld är det kanske därför inte så konstigt. Men rapporten ställer allt på huvudet för mig när det gäller att rädda vår miljö. Det är tydligen inte bara en sak, utan flera saker vi måste bekämpa. Det har talats om att vi måste bekämpa koldioxiden, men det är tydligen mer komplicerat än så. Kan det vara så att miljötänkandet tagit död på bilindustrin och därmed hela industrivärlden i onödan?

I takt med att miljörörelserna blivit en maktfaktor, har den dragit till sig en hel hög med skadliga element. Smarta människor har sett sin chans och klivit fram på scenen. Det går alldeles utmärkt att leva på att vara miljömedveten, till och med avdankade politiker har insett det.

Tanken slog mig att när bollen väl kom i rullning, blev det en tävlan om att vara mest miljövänlig och därför har det spårat ur. Men så länge ingen säger emot domedagsprofetian, betyder väl det bara att det är lättare att överse med dumhet, när den delas lika av alla. Nåja, så är det ju inom det politiska etablissemanget också, det är väl därför vår värld ser ut som den gör.

Som det ser ut nu väntar de flesta på ett under, det finns inte mycket annat att göra. Om man bortser från optimister som sett räntesänkningen som ett tecken på att allt ska bli som vanligt igen. De borde tänka på det enda Göran Persson sagt av värde: Den som sätter sig i skuld är inte fri.

Alla länder kommer att behöva låna mycket pengar, inte minst Amerika. Än så länge tycks vi ha pengar i statskassan, men när de tar slut är också vi inne i lånekarusellen. Eftersom vi inte kan låna i svenska kronor utomlands, kommer det att bli en dyr affär. Så snart konjunkturen vänder höjs också räntorna, det är väl det enda man med säkerhet kan säga idag. På åttiotalet var det många villaägare som betalade runt tjugo procent i ränta på sina lån, inte alls omöjligt att samma sak kommer att hända igen.

Vårt land återhämtade sig inte efter den smällen, därför försvagades den svenska kronan och blev sårbar för en attack. Någon attack mot den svenska kronan tror jag inte vi behöver oroa oss för den här gången, det finns ingen vinst att hämta. Tyvärr finns inga tecken på att den svenska kronan ska kunna stiga till sitt tidigare värde inom överskådlig tid.

En flytande valuta är guld värd vid en högkonjunktur, men snedeffekten är minst lika stor vid en lågkonjunktur. Man har full förståelse för att svenska folket inte hade en aning om att det här skulle kunna hända. Vad det än gäller, måste folket förlita sig till att de valda politikerna har rätt i att det de framför är det rätta. Eftersom vi har många partier som vill profilera sig i de olika ställningstagandena, blir det ett sammelsurium av alltihop. Men summan av kardemumman blir att svenska folket får skylla sig själva när de  visar sig att de röstat fel, bara för att de trott på vad politikerna sagt. Det är ju så vårt fantastiska demokratiska samhälle fungerar.

Som sagt var, dumhet är lättare att ha överseende med, om den delas lika av alla.

Av Sven-Erik Hemlin - 22 februari 2009 05:59

 

Är det någon äldre som bryr sig i vad våra ungdomar har att säga om vårt välfärdssamhälle? Kanske några, men de flesta slår dövörat till, det som sägs är ju bara i ungdomligt oförstånd. De ungdomar jag lyssnat på vad de har att säga, har visat att deras erfarenheter av vårt så kallade välfärdssamhälle knappast är smickrande.

Vi äldre tycker att våra ungdomar har det bra förspänt i förhållande till vår uppväxt, då det var ont om pengar för väldigt många av oss. Samma problem har tyvärr ett mycket stort antal ungdomar idag. Eftersom de växt upp i ett konsumtionssamhälle där pengar är en nödvändighet för att få vara med i gemenskapen, är det lätt att hamna utanför. De kommande åren kommer att bli tuffa för betydligt många fler, arbetslösa föräldrar kommer att påverka både veckopeng och levnadsförhållanden.

I arbetslöshetens spår kommer nya problem att uppstå, det kan vi vara övertygade om. Vår fullständigt misslyckade flyktingpolitik kommer att drivas till sin spets, det bör de flesta vara medvetna om. Flyktingpolitiken bör inte ens nämnas av någon, men om någon gör det stämplas den som rasist. Våra politiska makthavare har under många år till och med kritiserat andra länder som sagt nej till att ta emot flyktingar. För att visa hur det ska gå till, har vi därför tagit emot de som kommit till vårt gästfria land.

Den organiserade brottsligheten har tackat och tagit emot, hur mycket pengar de har tjänat på att transportera flyktingar till vårt land, kan vi inte ens gissa oss till. Hur mycket det kostat landets skattebetalare har vi inte heller en aning om. Det enda vi med säkerhet vet, är att skattepengarna inte räckt till det svenska folket betalar skatt för att få utfört. Med andra ord en känslig fråga när både vårt land och dess valuta befinner sig i kris.

Vad vi kan se genom Migrationsverkets (som egentligen borde heta Flyktingverket) ständigt kritiserade hantering av ärenden, har det hela inte bara växt byråkrater inom verket över huvudet, utan också våra politiska makthavare. Vårt lands hantering av flyktingärenden bryter mot barnkonventionen, de mänskliga rättigheterna och gud vet vad.

Ryktet om vårt lands förträfflighet, har skjutits i sank av den bistra verkligheten. Det har till och med nått Irak, fråga de som har hand om invandringen i Finland. Inte är de glada precis, de hade knappast räknat med att få ta över vår roll när det gäller flyktingar från andra länder.

I Finland rör det sig än så länge om bara några tusen, vad händer när det kommer i tiotusental?

Finland är väl medveten om att vi inte klarar av och inte heller har råd med att ta hand om hundratusentals flyktingar från världens alla hörn.

Egentligen gör vi flyktingarna en björntjänst. Att ta emot dessa flyktingar är att inge dem hopp om en framtid, som kanske inte finns i det här landet. Det är därför alla mänskliga tragedier vid avvisningar går som en följetong i våra media.

Det finns mycket de etablerade partierna har att tänka på i nuläget, inte minst det som händer i finanskrisen och lågkonjunkturens spår. Det förra valet kom att avgöras genom en så enkel sak som jobbpolitik, valet nästa år ser just nu ut som det kommer att handla om miljö och kärnkraft. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Den politiker som inte inser att tystnaden när det gäller flyktingpolitiken kommer att gynna ett främlingsfientligt snabbt växande parti, bör nog snarast hoppa av från politiken. Det är en fråga som för många har större betydelse än både miljö och kärnkraft. Inte minst bland de arbetslösa ungdomarna, det är bara att lyssna på vad de har att säga. Hela det politiska etablissemanget måste sätta ner foten (vilket betyder samma sak som att vara bestämd) när det gäller flyktingpolitiken. Det går inte att som nu, stå med bägge fötterna stadigt placerade i tomma luften.

Flyktingproblemet måste stötas och blötas inför öppen ridå, först då kan problemet lösas över blockgränserna. Inget parti vågar riskera att stå utanför ett majoritetsbeslut fattat över blockgränserna och ställas vid skampålen. Inte blir det lätt för de politiska partierna, eftersom det är vad som kommer att hända, vad än det slutliga beslutet blir.

Av Sven-Erik Hemlin - 21 februari 2009 04:52

 

Att göra en höna av en fjäder, är utgångspunkten i det som kallas retorik. Retorik är egentligen konsten att vända svart till vitt eller tvärtom, det används flitigt i politiska debatter. Många politiker är faktiskt så duktiga, att kändisadvokater borde känna sig avundsjuka.

Ni har säkert hört någon politiker omnämnas som skicklig debattör och retoriker, som om det skulle vara en merit. Det pratas mycket i svensk politik, det är en tradition sägs det. Jodå, att saker och ting dras i långbäck har vi hört många gånger.

Det blir mycket sittande för våra politiskt aktiva, därför har de som varit med länge, i folkmun döpts till betongrövar. Så mycket tok de varit med om att besluta och som sedan cementerats, är det ett passande uttryck.

Som det verkar har de yngre politiska förmågorna inte tålamod att sitta still och lyssna, de vill ha action. Det måste hända saker, inte vänta och se om det blir bättre av sig självt. Av den anledningen hoppar de flesta yngre av politiken och ägnar sig åt annat.

Att politiska makthavare inte tål kritik som berör deras beslut har visat sig många gånger. Vad de inte tänkt på är, att de faktiskt skrutit om vad de kan uträtta för att bli valda, men misslyckats. De diskvalificerar sig själva genom att säga: Vi gör så gott vi kan. Försök själva får ni se.

Hela vårt samhällssystem är uppbyggt enligt ett förmansbeteende, att någon leder och fördelar arbetet. Det är någonting som hörde det gamla industrisamhället till, det tog slut för länge sen. Inom vårt privata näringsliv förekommer det inte längre, men inom de offentliga verksamheterna lever det fortfarande kvar. Betyder det att de politiska företrädarna, inte längre tar efter det privata näringslivet?

En politiskt tillsatt chef över en kvalificerad anställd chef, hur är det egentligen möjligt i en högteknologisk kunskapsvärld? Frågan är motiverad, eftersom det är hur kommuner och landsting fungerar, eller rättare sagt inte fungerar.

Vad det handlar om är att den anställde chefens kunskap, ställs mot någon med social kompetens, som lägger fram vad deras partiideologer och högre rankade partikamrater sagt till dem att säga. Följden blir alltid att den anställde chefen tvingas vika sig för att behålla jobbet. Så har det varit när privatisering av sjuvården hamnat på beslutsfattarnas bord. De som berörs av det fattade beslutet, de som betalar skatt för att få vård, behandlas som luft.

Oavsett vilket block som kommer att styra landstingen inom de närmaste åren, tvingas de att anpassa sig efter den verklighet vi nu lever i. Det har förekommit hot mot landstingspolitiker vilket inte kan tolereras, våld löser ingenting. Men att det förekommer visar på ett missnöje som inte får underskattas. Men varför blir människor förbaskade? Det är den frågan landstingspolitiker måste ställa till sig själva, för att slippa begära polisskydd. Det betalas nämligen också med skattepengar.

Precis som med skolväsendet, borde sjuk- och åldringsvården vara statens ansvar. Landstingen fungerar inte och det som hänt efter att kommunerna tagit över ansvaret för skolan, visar på ett tydligt sätt att det inte fungerar. Det är inte bara kompetensmässigt det brister, det saknas ständigt pengar.

Jag tror inte vi får uppleva ett folkuppror i vårt land, men det finns andra sätt att få till stånd en ändring. Vad händer om svenska folket bojkottar valet nästa år? Om bara de politiskt aktiva röstar blir det visserligen åtskilliga tusen, men... Ja, visserligen väljer de sig själva med det valsystem vi har, men något mandat kan de knappast säga sig ha som vald.

Ja, det var väl allt för idag, tidningen ramlade precis ner i brevinkastet. Vad jag kan förstå, mer tokigheter som sagts av våra politiker, man vet aldrig.

Kan det vara så att jag nu har gjort en höna av en fjäder?

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards