Ett gammalt uttryck från förr är att man aldrig ska döma hunden efter håret, eller skåda given häst i munnen. Gamla uttryck som egentligen inte gäller vare sig hund eller häst, utan människor. Tyvärr är det så många politiker ser på sina väljare, de flirtar med den grupp av människor som är svåra att omvända och bryr sig inte om de som anses säkra. Vid en närmare titt, skulle de upptäcka att köpta sympatier är lättflyktiga och hur bitelaka de givna blivit på grund av alla grusade förhoppningar. Inte undra på att det inte fungerar som de tänkt sig och att opinionsmätningar inte går att lita på.

Har ni tänkt på hur ofta man kan höra politiker säga att de brinner för att förändra vårt samhälle? Samma sak med mig, men jag lämnar inga rykande ruiner efter mig av det som en gång byggdes upp av våra förfäder, det har många politiker som brinner för sin sak gjort. Borde inte alla dessa bära varningsskylt?

Det samhälle vi nu har är förskräckligt, ja, nästan omänskligt. Det finns en människosyn bland vissa byråkrater och politiker som är skrämmande, folket borde svara med samma mynt. Både Försäkringskassan och Migrationsverket är en skam för vårt land. Det är förhoppningsvis inte personalens fel, utan på grund av att de offentliga verksamheternas chefer saknar organisationsförmåga. Trots det kanske inte heller de ska hållas ansvariga, det är inte lätt att utföra vansinniga direktiv, fattade av de politiska makthavarna.

Man kan se avsaknaden av organisation inom hela den offentliga sektorn, vilket måste betyda att både de politiska makthavare och utsedda chefer, över hela linjen saknar organisationsförmåga. Eller kan det vara så att de politiska makthavarna helt förlitar sig till de tjänstemän som lägger fram förslagen? Vårt land sägs ju vara tjänstemannastyrt, så…

Hur det än är, funderar man över hur det kunnat bli en osmaklig soppa av alltihop. Kanske kan det enklast förklaras med det gamla talesättet: För många kockar, ju sämre soppa. Ge personalen inom de viktiga samhällsfunktionerna som tvingas utföra sina uppdrag befogenhet att använda sunda förnuftet, istället för att skapa regler och förordningar ingen begriper sig på.

Alla har säkert fått en skrivelse från någon myndighet och ingen har väl blivit riktigt klok på vad det stod i skrivelsen. Byråkratsvenska är ett obegripligt språk, det är därför vår byråkratiska apparat måste skäras ner och förenklas. Varje läskunnig ska kunna förstå det som står, om inte ska den som upprättat skrivelsen omedelbart avskedas. I folkets tjänst, för folket, vilken byråkrat eller politiker resonerar så?

Jag har i många år hört talas om att en dag, ska det papperslösa samhället vara verklighet. Möjligheten har funnits att skapa det, men pappershysterin har blivit sju resor värre. Istället för människans frihet från att fylla i alla slags blanketter, har vi idag ett sjukligt kontrollsamhälle med blanketter för allting.

En massa papper går det också åt till att dra fram statistik om nästan allting. Statistik visar någonting som hänt i form av staplar eller tårtbitar, men är ett dåligt underlag för prognoser om framtiden. Förklaringen till varför statistik presenteras inom de politiska kretsarna kan bero på, att de inte begriper sig på att läsa siffrorna i en balans eller resultaträkning. För att kunna visa statens redovisning, räcker inte ett A4 till på bredden för att få med alla siffror, men till och med inom kommuner och landsting, handlar det om en förfärlig massa.

Färgblinda är de däremot förhoppningsvis inte, men även om de är det, kan de i alla fall se när staplarna hamnat under strecket. Då är det åt helsike! Det är då skattehöjningar förs fram för att avhjälpa underskottet.

En gammal man sa till mig för ett tag sen att skattepengar, är alldeles för viktiga för att politiker ska få komma i närheten av dem. Jag tror han har alldeles rätt. Ingen vill ju ha en osmaklig soppa, när det finns politiker som säger att de vill tillbaka till köttgrytorna. De politiker som säger så har varit där förut, men borde aldrig få komma tillbaka.

Kaffet skvalpar i magen, tidningen är läst. Som vanligt får det jag läst bero, det visar sig väl vad som var värt att lägga på minnet. För att skapa plats i hjärnkontoret, skriver jag nu av mig vad som legat där ett tag.

Gammal är äldst, det bör vara ett obestridligt faktum. Den senaste tiden har ett flertal politiker kommit på att de gamla behövs. Inte bara till att jobba längre, utanför för att överföra den kompetens de har och som går förlorad när de går i pension. Det är så dags att komma på det nu, just kompetensförlusten har påtalats i många år.

Det har alltså inte med pensionsåldern att göra. En del är pigga och alerta högt upp i åldrarna, andra sjuka och utslitna på grund av hårt och hälsovådligt arbete. Vad det egentligen handlar om och som de äldre frågat sig under många år, är varför lärlingsjobben togs bort. Att jobba tillsammans med en gammal rutinerad yrkesman eller kvinna och få lära sig knepen, är ovärderligt för en ung människa. Att det dessutom ger mycket mer än teoretiska kunskaper, beror på många faktorer. Om ordet lärling får någon att tänka på pigjobb, varför inte kalla dem för aspiranter, det låter väl tillräckligt fint för att kunna ge ungdomarna en chans att lära sig ett yrke.

För att kunna tillägna sig teoretiska kunskaper, förutsätts att eleven kan läsa och skriva, det är många ungdomar som inte kan det, trots många år i skolan. Många av de skickliga yrkesmän som gått i pension har haft samma problem i skolan, men ordblindhet som man kallade det förr var inget hinder. Betyg var inte så viktiga, det var vad de kunde utföra som räknades.

Nåja, antalet elever som går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva blir allt fler, betygen därefter. Men när dessa ungdomar istället får visa vad de kan med sina händer och uppfinningsrikedom, blir alla förvånade. Förvånansvärt många med läshuvud har tummen mitt i handen.

Ingenting har skadat vårt land så mycket, som den olycksaliga skolreformen som kom till i slutet av sextiotalet. Reformen gjorde så att politikerna fick större inflytande över hur skolan skulle skötas, det bar utför som en snöboll i en rejäl utförsbacke. Det är ofattbart att socialdemokratins företrädare försvarat någonting som aldrig skulle genomförts.

Om inte… Ja, det kan väl inte vara så, att det funnits en rädsla för att ungdomarna skulle bli bättre utbildade än de styrande politikerna? Eftersom allt fler inte gavs en ärlig chans att lära sig läsa och skriva, behövdes inte heller en modern historieskrivning. Istället har det muntligen berättats av politiker vad som hänt i vårt land de senaste hundra åren. Tro mig, skillnaden är stor mellan den av politiker berättade historien om Sveriges framgångar och den verkliga.

En stor del av dagens elände inom skolan, beror också på den fantastiska saneringen av landets ekonomi, som Göran Persson tog åt sig äran av. En skollärare, som med pekpinne myndigt förklarade vad som var rätt eller fel, men själv gjorde tvärtemot. Som den skollärare han var, skulle han insett att det som sparades in på statens kostnader för skolan, kunde barka alldeles åt helsike när kommunerna tvingades ta över.

Kommunernas ekonomi var redan då dålig, och inte blev den bättre precis och kaoset var ett faktum. Mot bättre vetande tog kommunerna tacksamt emot och skapade kunskapskontor som skulle ta hand om skolan. Ni har säkert hört om hur det går, när bocken utses till trädgårdsmästare.

Det fanns ”trädgårdsmästare” i form av rektorer, som bör ha varit väl insatta i den uppgiften. Men politiker tänker på annat sätt, så för kommunernas del innebar de nya kunskapskontoren att de trogna ja-sägarna kunde placeras på ett försvarbart jobb. Det behövs många solidariska ja-sägare för att uppnå den majoritet som behövs, de måste ju uppmuntras på något sätt.

Låter som om vi lever i ett korrumperat samhälle, eller hur? På sätt och vis gör vi faktiskt det. Att kunna dra fördel av att närvara vid möten och säga ja till allt som föredras och belönas för det, kan ju faktiskt ses som en muta, även om det inte betraktas som en. Men bara misstanken om att det kan vara så, är inte smickrande för vare sig de statliga makthavarna eller de som sitter i ledningen för kommuner och landsting.

Landstingsledningen i Gävleborg har fått uppleva vad som händer när någon säger nej och rubbar maktbalansen. Att det var en miljöpartist kan ses som en ödes ironi, eftersom det partiet genom sitt agerande, faktiskt ändrat på ett valresultat tidigare och förlängt pinan med ett odugligt politiskt ledarskap.

Men mannen (för det är en man) kallas nu politisk vilde, men hans nej baserade sig på det mandat (bara politiska makthavare säger sig ha det) han fått av sina väljare. Därför struntade han i partiledningens påtryckningar. En sådan man ska hyllas, inte vanäras. Förlorarna i det här fallet, är därför hans partikamrater och de övriga närmast sörjande inom vänsterblocket.

För vem eller vilka våra politiker är till för, är det inte upp till politikerna att avgöra. Det enda de ska göra är att utföra invånarnas önskemål. Inte är det lätt, men vad är det som är lätt här i livet.

Jag brukar inte titta på teve, men i tisdags hörde jag faktiskt nyheterna eftersom frugan tittade. Det jag reagerade på var Mona Sahlins släpiga Stockholmsdialekt och att hon liknade någonting vid att betala för en Ferrari men få en lådbil. Lite konfunderad hörde jag frugan säga att det var någonting om försvaret det gällde.

Vad Mona borde tänkt på innan hon använde sig av liknelsen är, att den som inte är van vid vapen, kan skjuta sig själv i foten. Det var precis vad hon gjorde. Men visst är liknelsen slående när det gäller skola, vård och omsorg, ja, hela paketet av det vi kallar vår välfärd. Genom att vara världens högst beskattade folk, har svenska folket fått betala för en Ferrari och bara fått lådbilar, år efter år. Mona ska definitivt inte kasta sten i glashus, för under största delen av tiden, har sossarna regerat.

Det som våra politiker beskyller varandra för i stridens hetta, visar bara att det är hipp som happ vilket av blocken som regerar. Egentligen. Att vända svart till vitt och tvärtom ingår ju i det spel som handlar om att kunna behålla eller överta makten. För mig liknar det mest en lek som väl nästan alla barn känner till, herre på täppan. Kanske just därför, påminner det politiska spelet mig titt som tätt, om det gamla kortspelet Löjliga familjen.

I vår riksdag har funnits (och kanske finns det fortfarande) personer som inte klarat av att sköta sin privata ekonomi, det visar att de är mänskliga. Men personer som inte kan hantera sin egen ekonomi, är de verkligen lämpliga att förvalta invånarnas skattepengar? En känslig fråga som ofta besvaras med att man måste skilja på privatliv och arbete. Hur en oekonomisk person kan tänka ekonomiskt i sitt arbete som politiker men inte i privatlivet, går inte ihop.

Ekonomi är sannerligen inte lätt, fråga vår finansminister. Det regnar inte pengar från himlen, som en del tycks tro. Jag förstår faktiskt hur vår finansminister tänker, att vi inte får göra samma misstag som det stora landet i väster, att ta ut kommande år i förskott. Göran Persson var förresten inne på det också, han sa att den som sätter sig i skuld är inte fri. Det är sant, därför håller vår finansminister hårt i de pengar han har att röra sig med.

Ingen vet hur lång lågkonjunkturen kommer att bli, vi kan bara hoppas att det vänder så snart som möjligt. Oron för att vårt byråkratiska land ska gå samma väg som det forna Sovjetunionen och dess satellitstat DDR, finns hos flera ekonomer, men de vågar inte säga det högt. Det som fick det stora Sovjetunionen i gungning och DDR på fall, berodde till stor del på deras enorma byråkrati och offentliga sektor. Visst finns det folk som tror att det är rundgång på de löner som betalas ut till de offentliganställda, men inte ens hälften kommer tillbaka. Att plocka fram nya friska pengar är inte lätt, inte ens fantasihöga skatter och avgifter räcker till i långa loppet.

För mig känns det skönt att vara politiskt oberoende, jag kan lugnt sitta och titta på och kritiskt granska resultatet av vad våra politiker verkligen gör. Inom svensk politik har det pratats mycket under åren, men väldigt lite har blivit gjort för att få fason på alla fel och brister.

Helt felaktiga beslut har legat fast av prestigeskäl, det har hänt alldeles för många gånger. Det sorgliga är att om de styrande lyckas bli omvalda, sopas felet under mattan i hopp om det ska glömmas bort. Felet syns därmed inte, men följderna blir katastrofala.

Vad som händer när man reducerar Försäkringskassans personal har många blivit smärtsamt medvetna om. På sätt och vis är den nya organisationen ett experiment, går det så går det. Det skulle vara roligt att se vad som händer, om det togs bort yrkespolitiker och generaldirektörer i samma omfattning. För alla skattebetalare skulle det vara ett experiment som skulle mottas med en applåd. Något att tänka på inför kommande val nästa år, för båda blocken. Bättre valfläsk går knappast att bjuda på. Men det gäller att bjuda på det i god tid före valet.

Kan inte hjälpa det, för det mesta vaknar jag tidigt och hjärnan sätter omedelbart igång och arbetar. Tankar virvlar runt i huvudet och sorteras i rangordning, om de är viktiga eller inte. Har märkt att jag först sorterar bort tvärsäkra uttalanden av experter.

Kanske blir det så när man insett att auktoriteter av skilda slag, blivit det på tidigare meriter. För att ständigt vara uppdaterad (som det finns folk som säger) räcker inte dagarna till, därför måste man ta de flesta expertutlåtanden med en nypa salt. Det är gammal skåpmat de har att bjuda på, för all kunskap om vår nutid, är faktiskt färskvara med kort datum i den oförutsägbara värld vi nu lever i.

Vår finansminister ser ingen upptining av den djupfrysta finans- och arbetsmarknaden det här året. Tydligen inte nästa heller, men 2011 ska det bli bättre. Man kan ju fråga sig om han kan ge en väderprognos för den tiden också, det är väl ungefär samma sak. Ändå är jag optimistisk om vårt lands framtid, men det blir inte de som kommit upp i åren och dagens politiker, som kommer att skapa förändringen till det bättre. I det fallet får vi lita till uppväxande välutbildade ungdomar, om de anser politiken värd att satsa på, förstås.

De i dag riktigt gamla lever med ett dolt handikapp. Det var nämligen så att under andra världskriget, fanns affischer uppsatta där det stod: En svensk tiger. De som var med vid den tiden, har tigit sen dess och sällan eller aldrig opponerat sig mot idiotiska beslut, fattade av folkvalda politiker.

Många bönder däremot klagar och det med all rätt. EU får alltid en släng av sleven, men allt som händer är inte bara EU:s fel. Om det var så att EU:s direktiv fördyrar, skulle i så fall alla bönder inom EU konkurrera på samma villkor. Problemet är att nitiska byråkrater i vårt land, vill visa framfötterna och hittar på den ena dumheten efter den andra och de politiska makthavarna hakar på.

Nu är det träd i beteshagar som är på tapeten och byråkraterna vill visa framfötterna igen och göra det gamla EU-beslutet till sitt eget. Det är dags för vår jordbruksminister att ta dessa byråkrater i örat och visa dem var utgången finns.

Vårt stora problem är vad jag kan förstå byråkraterna, inte EU, där vi faktiskt har högavlönat folk som ska ta på sig att förklara vad som är ursvenskt och värt att bevara. Ja, skydda vårt lands intressen, helt enkelt. Det gör sannerligen inte våra maktberusade och stelbenta byråkrater, därför dras våra svenska bönder med högre kostnader än konkurrerande länder inom EU. Konkurrens på lika villkor, glöm det. Byråkraterna och de politiska makthavarna är nämligen övertygade om, att svenska folket ändå väljer svenskproducerade varor, trots ett högre pris. Har de gratis mat, eller…?

Osökt slår mig ett gammalt talesätt: Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Om inte längre svenskägda Volvo och Saab försvinner, visst kommer vi att sakna dem, men folket har inte råd att rädda dem. En sak vi däremot har råd med att rädda innan det är för sent, är våra mjölk-, kött- och spannmålsbönder, men också det fåtal yrkesfiskare som finns kvar. Varför inte ta bort alla onödiga avgifter, så att de kan konkurrera på lika villkor? Det är väl samma sak som att premiera de som arbetar med skattesänkning. Dessutom blir det förhoppningsvis billigare för oss konsumenter att handla svenskproducerade varor.

Jag tycker i alla fall att det är bättre att ha smör, ost, skinka, korv, leverpastej, eller varför inte en strömmingsflundra på brödet och till det ett glas kall mjölk, än att tvingas äta barkbröd (som folk faktiskt tvingades göra en gång i tiden) och dricka vatten. 

Ja, lite överdrift kanske, men om de svenska bönderna kommer att slås ut på grund av statlig motarbetning istället för hjälp, kommer importvaror att bli betydligt dyrare. Vem tjänar på det?

Visst är det sant att hur man än vänder sig, har man ändå ändan där bak.

Jag tycker om att rota i gammalt material, inte minst läsa (ibland läsa om) de gamla författarna. Den engelska författaren H.E Bates, som väl egentligen inte hittade sin nisch med  humoristiska berättelser förrän på femtiotalet, är en av mina favoriter. Man blir glad av att läsa hans vansinniga berättelser om familjen Larkin.

Och visst är det väl så att vi behöver muntras upp, när allt tycks vara eländes elände. Underhållning för att roa och lätta upp stämningen hos folket, har förekommit även i vårt land, hur otroligt det än låter. Då kallades det skådebröd åt folket,

Numera glöms det bort från politiskt håll att de är till för folket och inte tvärt om. Ja, utom i valtider förstås, då är det annat ljud i skällan. Det är väl av den anledningen jag kom att minnas den gamle danske humoristen och satirikern Storm P, eller Robert Storm Petersen som han faktiskt hette.

Av en händelse fick jag tag på en tidning från fyrtiotalet, i vilken Storm P gjorde en lysande beskrivning av en politiker i valtider. Jag citerar på en höft:

Om en politiker ställer sig upp i talarstolen och säger att alla sitter i samma båt, betyder det att han vill att åhörarna ska ro båten och att han själv ska vara kapten.

Omedvetet slog mig tanken att ingenting har förändrats, med sättet politiker försöker bli valda under de nästan sjuttio år som gått. Många av nutidens aktiva politiker, försöker dessutom pracka på väljarna ideologier som är runt hundra år gamla. Eftersom de själva tycks tro på vad de säger, är det inte underligt att många politiker lätt hamnar vilse i vår svårorienterade moderna värld.

För egen del tycker jag att ideologier mer ska ses som en form av religion. Det gäller att ha fanatiska troende, vilket vårt största parti verkligen hade, så länge det gamla industrisamhället fanns kvar. Men allt förändras med tiden, nu tunnas leden ut bland de under många år äldre fanatiskt troende, genom det oundvikliga slutet på ett människoliv.

Att inget politiskt parti längre kan få ensam majoritet, har skakat om hela vårt valsystem, vilket knappast gynnat varken landet eller dess befolkning. Från att ha varit en enpartistat, är det många "kockar" som ska laga till soppan, det blir vattvälling av alltihop.

Det har gjort väljarna medvetna om, att det finns alldeles för många partier. Oavsett vilket block som kan skrapa ihop en majoritet, får vi istället för en stark regering, fyra år av kohandel.

Det är inte klokt att små partier kan få inflytande över den förda politiken och på så sätt kan driva igenom de mest vansinniga ideologiska saker. Man kan förstå alla de människor som inte bara känner sig besvikna, utan också upplever det som att de efter varje val, mer eller mindre tvingats köpa grisen i säcken.

Vad kan nu svenska folket göra åt det här? Inte mycket, eller snarare kanske väljarna inte ska göra någonting alls, genom att inte rösta vid val. Låter odemokratiskt, inte sant? Inte alls, i själva verket är det så en demokrati ska fungera.

Att rösta är en demokratisk rättighet, samma sak med att inte rösta, det är upp till var och en. Även om jag inte rekommenderar det, är det vad jag kan förstå, enda metoden att få våra politiker att lyssna på folket. Vem ska få vår stolta skuta i hamn, om det bara finns kaptener på kommandobryggan och inga "galärslavar" som ror?

Tänker man efter lite, är Sverige ett märkligt land på många sätt. Vi uppmärksammans inte längre av hur bra det går för oss, utan för att det gått utför med landet. För mig och många fler, känns det genant att ha blivit lillebror i den Nordiska familjen, vi som var störst, bäst och vackrast. Antagligen är lillebrorskomplexet anledningen till, att vi söker uppmärksamhet med de mest spektakulära saker som kan hittas på.

Ibland uppfattar jag det som att det politiska etablissemanget, inte fattat hur saker och ting ligger till. De lever i sin egen lilla värld. Ja, hur ska man annars uppfatta det, när de oförtröttligt matar på med den ena vansinnigheten efter den andra. Nu gäller det inte bara politiker, utan även forskare och auktoriteter av skilda slag.

För ett par år sen slöt inte bara feminister, utan även den grupp som anser sig vara intellektuella och som en svans, de politiska makthavarna upp kring någonting som fick benämningen genusperspektivet. Ingen vanlig människa begrep vad det var frågan om.

Ja, knappast någon utanför kretsen som hittat på det och utomlands mottogs det med ett gapskratt. Men genusperspektivet infördes i undervisningen, eftersom ingen politisk makthavare, fattade vad det hela handlade om. Det visar att politiker faktiskt är vanligt folk. Om genusperspektivet inneburit att undervisningen i skolorna och vårt samhälle blivit bättre, tror jag inte ens någon kan svara på.

När jag i alla fall är inne på tokigheter, minns jag den forskare som fick mig att skratta flera dagar i sträck. Han skrev en artikel i vilken han på fullt allvar påstod, att fisande kor var en fara för vår miljö. I sin iver att föra fram forskningsresultatet, glömde han bort alla miljarder människor som fiser varje dag.

Tänk om han med utgångspunkt från det han kommit fram till, gått ett steg längre och insett att fisandet ger metangas i sådana mängder, att vi skulle kunna utnyttja det till både uppvärmning och att driva våra bilar med.

Det skulle i så fall inte bara spara vår miljö från en påfrestning, utan förhoppningsvis också rädda en massa människor från att frysa eller svälta sig till döds.

Den risken finns nämligen, eftersom makthavare världen över (utom i oljeländerna, förstås), slutit upp kring att använda grödor som alternativt bränsle till våra motorfordon. Tänk så tokigt det kan bli, om man tänker enkelspårigt.

Att ta fram en metod, exempelvis en enkel blåsa som kan fästas där bak på både djur och människor, från vilken gasen sen kan föras över till en behållare för lagring, kan inte vara svårt. För att skapa metangas (läs fisar) i tillräcklig mängd, räcker det för människans del med att äta bruna och vita bönor, kål, ja, allting som framkallar gaser i våra magar. Korna behöver inte grubbla på vad de ska stoppa i sig.

Tänk efter, vilken självhushållning! Tredje världens invånare, skulle alldeles säkert glädja sig åt en sådan uppfinning.

Men tekniska framsteg av den här arten, möter tyvärr ett oöverstigligt hinder. Det som är bra för människor världen över är en sak, men det ger inga skattepengar. De flesta av våra forskare är beroende av statliga anslag och de biter inte gärna den hand som föder dem.

Nöden är uppfinningarnas moder, sägs det. Nöden närmar sig, är det inte dags att forskare och uppfinnare bevisar att det är sant.

Än har vi inte sett slutet på den finansiella krisen, det gäller att hushålla med det vi har. Alla förslag om hur regeringen ska rädda storföretagen Volvo och Saab, är inget annat än att kasta pärlor för svin. Tyvärr måste vi rädda bankerna, trots att de själva i avsaknad av sunt förnuft, satt sig själva i knipan.

Det är egentligen nästan ofattbart att sunt förnuft, en egenskap de flesta får genom att bli bränd av sina misstag, inte alls existerar inom bankvärlden. Det är inte länge sen svenska folket var tvungen att rädda både statens och bankernas bedrövliga finanser, nu är det dags för bankerna igen. Nåja, det är många fler som saknar sunt förnuft, men tyvärr har vi valt dem. I många fall oavsiktligt, men ändå.

Sverige är ett märkligt land, håll med om det.

Det är söndag, den dag vi förr tillbaka kallade för vilodagen. Inte nu, när människor i välfärdens och den ekonomiska tillväxtens namn, jäktar dag och natt, helg som vardag. Just nu är det sämre ställt med tillväxten, välfärden har de flesta inte sett röken av tidigare, så varför sakna den nu.

Jag har flera gånger hört politiker säga, att vårt samhälle har utvecklats de senaste femtio åren. Jo pyttsan, tekniker utvecklas, våra samhällen genomgår bara förändringar. Till det bättre eller sämre avgör invånarna, inte politikerna.

Vi kan göra jämförelser med hur vi har det materiellt och ekonomiskt mellan förr och nu, men det bevisar egentligen ingenting. Det är som att jämföra äpplen och päron, som man brukar säga. För femtio år sen fanns inte det enorma utbud av varor vi nu har, men det var ingenting som bekymrade dåtidens människor. De allra flesta hade upplevt trettiotalets enorma arbetslöshet och fattigdom, för dem var femtiotalet ett fantastiskt årtionde, trots sexdagarsvecka och urusla löner.

Under andra världskriget var det brist på det mesta och ransoneringskort för att kunna köpa det som fanns. Ingen vågade då ens drömma om att vårt land på ganska kort tid, skulle komma att lyftas ur fattigdom och arbetslöshet, genom att dra fördel av ett världskrig. Ändå var det precis vad som hände. Landets arbetslöshet försvann i en svinblink efter krigsslutet.

Ekonomin förbättrades i takt med att våra storföretag levererade allt de kunde tillverka. Våra naturtillgångar var guld värd. Det gav oss ett försprång framför andra länder som av många ansågs ointagligt.

Men så i slutet på femtiotalet, hade försprånget krymt. För de anställda var det nästan ofattbart när Sandvikens Jernverk, som Sandvik hette på den tiden, tvingades permittera folk. Det var en otäck fingervisning om att sötebrödsdagarna var på väg att ta slut. Några år senare hade de krigshärjade länderna byggt upp sina industrier och vi började utsättas för konkurrens på allvar.

Redan då skulle den offentliga kostymen ha anpassats till de nya förutsättningarna, för sen dess har vi hamnat i svackor när det gäller de offentliga finanserna. Receptet som flitigt används för att råda bot på det problemet, har tyvärr ensidigt varit skattehöjningar. Det receptet används än idag av landstingen.
Naturligtvis var det ingenting att skryta med för de politiska makthavarna på sextio- och sjuttiotalet, att vi inte längre var en framstående nation utan blivit en i mängden. De politiska makthavarna insåg alldeles säkert att de inte kunde påverka storindustriernas kunder, inte heller kunde de  tvinga dem anställa folk, med hänvisning till att de måste ta sitt sociala ansvar. Det sociala ansvaret fick folket ta istället, alla måste vara solidariska.

För att hålla skenet uppe, att utan politiker skulle det sannerligen gå utför med landet, fick därför svenska folket höra vad de styrande ansett sig ha gjort, för att ha skapat en välfärdsstat och på den vägen är vi än. Inte ett ord nämndes om, att de stackars krigshärjade länderna var den faktiska orsaken.

Alla visste det, men sa ingenting. Det bevisar att när någonting upprepas gång på gång och ingen säger emot, har en myt skapats. I vårt land har det skapats många politiska myter, en efter en avslöjas i takt med att vi blir mer informerade. Ibland sker det genom människor som fått perspektiv på vårt land, så var det när myten om vår fantastiska välfärd avslöjades offentligt. För alla de som råkat bli gamla och sjuka, var det ingen nyhet.

Dagens politiker har det betydligt svårare att skyla över sina misstag och skapa myter. Därför används numera en metod som kan göra svart till vitt och tvärtom. Det kallas retorik, vanligt folk kallar det skitsnack. Jag har en känsla av att de politiskt aktiva insett, att de måste anpassa sig till de nya spelreglerna, vilket inte är lätt för alla de som varit med alldeles för länge inom politiken.

Kan det vara så att vår modern komplicerade värld, växt folkvalda politiker över huvudet? Alla inhyrningar av konsulter av alla de slag som anlitas av de offentliga verksamheterna, som innebär fördyrade kostnader för skattebetalarna, tyder på det. Resultatet blir oftast att konsulterna för framtida uppdrags skull, skräddarsyr sina rapporter enligt de styrande tjänstemännens önskemål. Ett sätt att undgå ansvar för de politiskt tillsatta beslutsfattarna, javisst.

Nej usch då, allt sammantaget blir det här bara till en sorglustig historia. Glöm inte det jag skrivit, men försök i alla fall att njuta av vilodagen den som kan.

Alla äldre har alldeles säkert hört uttrycket att arbete och hälsa ger välstånd. Vår nuvarande regering propagerar för samma sak, det är alltså ingenting nytt de har att komma med. Men är det verkligen så att arbete ger hälsa och välstånd? Inte om man frågar alla utslitna gamla människor som numera lever sina sista dagar som fattigpensionärer. Det som svider mest för dessa människor är att de numera ses som en belastning, en tärande grupp som bara kostar pengar. Otack är världens lön, är väl ett passande uttryck.

Vi kan utgå från att alla de som inte har samma lönevillkor, fallskärmar och övriga förmåner i paritet med våra yrkespolitiker, eller de chefer som utöver sina fantasilöner erhåller bonusar, inte kan räkna med att uppnå välstånd under sin livstid. Enda chansen är väl att vinna på lotto eller V75.

Naturligtvis får man se den arbetsfilosofi vår nuvarande regering har, som ett experiment. Men att långtidssjukskrivna som på grund av vårdköer inte behandlats i tid ska bli friskare om de jobbar, låter minst sagt underligt. Vem vet, deras skador blir kanske sju resor värre och de slutar sina liv som vårdpaket!

Den egentliga orsakentill att alla måste jobba är helt enkelt, att hela vårt offentliga samhällssystem kostar enormt med pengar varje år. Enbart utbetalning av pensioner till avdankade politiker är svindlande. Det finns alltså ett oändligt behov av pengar, för att det ska gå runt.

Jösses, nu är jag där igen vid den gamla tesen att ingen blir rik på de stora inkomsterna, utan de små utgifterna. Ett utmärkt exempel är Kalix, som måste låna pengar till de anställdas löner. Kommunalrådet hade ingen förklaring till varför pengarna tagit slut, istället beskyllde han regering för det inträffade. Har man så dålig framförhållning att det kommer att ta ett år att rätta till problemet, är det ett år för sent.

Det är inte befolkningen som ska dra in mer pengar till makthavarna inom stat, kommuner och landsting, det är naturligtvis makthavarna det ska dras in på för att spara pengar. Vi kan ta bort de flesta statliga verk, dra ner riksdagsgruppen till hälften, halvera kommunledningar och lägga ner landstingen, utan att svenska folket kommer att märka det på annat sätt, än att skattepengarna räcker längre.

När våra riksdagspolitiker har sommarlov, rullar det på i alla fall, trots att bara ett fåtal tvingas jobba. Samma sak med kommunledningar och landstingens stora ledningsgrupper. Men alla har säkert märkt vilket kaos det blir i semestertider, när de för invånarna VIKTIGA samhällsfunktionernas personal går på semester.

Man måste alltså ställa sig frågan om våra politiker är så viktiga för vårt samhällssystem som de själva påstår. Vad vi med säkerhet vet är, att de avlönas med skattemedel som varit otillräckliga i många år. Vi måste kritiskt börja granska vilka som är närande och tärande, som våra politiska makthavare faktiskt delat upp befolkningen i.

Arbete genom tvång skapar knappast arbetsglädje, det är därför det finns små- och egenföretagare. Att själv kunna avgöra om de vill arbeta dygnet runt om de så vill. Inte för pengarna i de flesta fall (bönder av alla slag exempelvis), utan tillfredställelsen att ha utfört någonting de kan se resultatet av. Visst, de anses som udda, till och med inte riktigt kloka i huvudet, men i de flesta fall har de arbetsglädje. Dessutom ger det  faktiskt någonting som kallas livskvalitet.

Ett samhällssystem som uppmuntrar människor att endera vara nöjd med det lilla som bjuds, eller göra det där lilla extra för att sätta guldkant på tillvaron, visst vore väl det någonting att se fram emot? Att själv ges möjligheten att välja, bara det uppmuntrar till att göra det där lilla extra. Livskvalitet istället för pengar till konsumtion, en intressant fråga att ta ställning till. Vem vet, kanske går det att uppnå båda dessa saker.

Embryot till just ett sådant samhälle finns faktiskt, det kan vara genomförbart med någonting som kallas Medborgarlön. Hur det fungerar kommer jag inte att gå in på, det hoppas jag bättre insatta kan informera om. Förhoppningsvis som en kommentar till min blogg.

Känner Du igen Dig, vilken utmaning eller hur?

Njut av dagen, det är gratis och kan inte beläggas med skatt, trots att alla dagar är dyrbara i ett människoliv.