Senaste inläggen

Av Sven-Erik Hemlin - 12 februari 2015 07:37

Det finns ett intresse att skriva och visst är det en fantastisk sysselsättning som rensar bort tankar om alla vardagsbekymmer. Och naturligtvis vill den som skriver att någon läser det också och det finns ett enkelt sätt som många kanske inte ens tänkt på.


Jag har på skoj gjort små häften med berättelsen jag skrivit. Det är ju så enkelt genom att skriva ut i liggande A5 format och vika dem och sedan häfta med en häftapparat. Ett billigt och roligt sätt att göra lite annorlunda grejer. Skulle vara roligt att få veta om det finns andra som skriver i sin ensamhet bara på skoj. Men genom att göra små häften på ett enkelt sätt, går det att få vänner och bekanta att läsa det du skrivit.


Hör gärna av er för närmare detaljer. Man kan exempelvis hjälpas åt att skriva tillsammans genom att någon har ett uppslag som sedan någon nappar på och kommer med nya infallsvinklar. Själv fick jag en knasig idé om att skriva en kort humordeckare i vilken det går att plocka in vilka vansinnigheter som helst. Bara genom den början jag skrivit går det att hitta på de mest fantastiska och knasiga händelser.


Som sagt var, hör av er om det låter intressant.

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - 7 augusti 2014 07:10

Sjuksköterskorna inom landstinget Gävleborg går på knäna, men det beror på att de inte följer rutinerna enligt ledningen. Uttalandet visar på total avsaknad av empati för både personal och patienter. Inom idrotten är ledarskapet det som ifrågasätts när det krisar, samma borde naturligtvis gälla inom de offentliga verksamheterna.


Ansvariga politiker börjar darra i knäna och vet inte hur de ska agera, när personalen efter år av påtvingad tystnad får inte bara rubriker, utan också talar om att de inte orkar längre. De hinner inte ta hand om vare sig patienterna eller sig själva. Om man gör som den högsta ledningen gjort i många år, beordrar locket på för att inte kritiken ska nå invånarna, skapar man också en tryckkokare. Nu har locket flygit all världens väg och hela soppan stänker över både den politiskt tillsatta ledningen och den snsvarige landstingsdirektören.


Har skickat in följande insändare till Gefle Dagblad och Arbetarbladet, om de tar in den eller inte får vi se.



En väl fungerande sjukvård är livsviktig för invånarna, därför krävs de bästa förutsättningarna för personalen, att kunna utföra sina arbeten. Onsdagens artikel om sjuksköterskornas förtvivlan över sin arbetssituation, visar att ledningen totalt tappat greppet om verksamheten. Läste att Roger O Nilsson, bemötte kritiken från lungklinikens anställda med, att han vid ett besök på avdelningen, inte upplevt någonting ovanligt.


Det uttalandet och personalens nödrop i onsdagens GD, fick mig att tänka på det som hände vid kommunägda Sandviken Hus. Där bemöttes personalens kritik med hot om repressalier från ledningen. Håll tyst, annars ... I längden fungerade det inte och till slut fick personalen möjlighet, att inför kommunledningen framföra sin kritik mot ledningen. Resultatet blev att verkställande direktören avskedades, trots styrelseordförandens fulla förtroende för hans sätt att leda verksamheten. Personalen hade alltså rätt i den kritik, som tystats ner under flera år.


Vårt skandalomsusade Landsting står nu inför ett liknande problem. Det har länge funnits klagomål mot landstingsdirektörens sätt att leda landstinget. Den politiska landstingsledningen har valt att  bemöta kritiken med, att de har fullt förtroende för landstingsdirektören och hans arbetsmetoder. Här finns alltså en tydlig parallell, med det som hände vid Sandviken Hus. 


Försök med nya rutiner och arbetssätt vid Gävle Sjukhus har inte fungerat, tvärtom har de bara skapat nya problem för personalen. Skattehöjningen har förbättrat landstingets ekonomi, men pengar på kontot kan inte uppväga att det saknas personal på avdelningarna och att sängplatser som tagits bort skapar problem. Ledningen som numera kallar patienterna för kunder, tvingar personalen att inte bara blanda kvinnor och män på salar, utan också placera de intagna så kallade kunderna i korridorer och tvättrum! Snålheten bedrar alltid visheten.


Att vårt Landsting på grund av sitt dåliga rykte har svårigheter att rekrytera skicklig personal, är inte någon väl bevarad hemlighet. Vad värre är, duktig erfaren personal slutar i protest mot de arbetsförhållanden som råder. Slutsatsen man kan dra av det är, att landstingets personalpolitik är under all kritik. Att inte landstinget fungerar trots alla förändringar, måste därför bero på ett grundfel som hela tiden finns kvar.


Kritik mot landstingsledningen har precis som i fallet Sandviken Hus funnits länge. Enligt de envisa rykten som cirkulerar, styrs landstinget med järnhand av landstingsdirektören. Eftersom samma kritik framfördes mot Sandviken Hus VD och den visade sig vara befogad, måste det skapas klarhet i hur det förhåller sig. Enda sättet är att personalen ges möjlighet att framföra, hur de uppfattar landstingdirektörens sätt att leda verksamheten.


Eftersom det här i högsta grad berör länets invånare, måste alla politiskt aktiva ställa sig bakom personalen och ge dem sitt stöd. Alla inser att någonting är fel inom landstinget, personalen är de enda som kan tala om för de ytterst politiskt ansvariga vad det beror på.


Naturligtvis ska det inte kunna förekomma, att en anställd chef anklagas för att uppträda som en despot inom en offentlig verksamhet. Inte heller att det visar sig vara med sanningen överrensstämmande. Men med fel politiskt tillsatta personer med missriktad lojalitet, kan det bevisligen hända.

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - 16 juni 2014 19:53

Jag är av den uppfattningen att när människan försöker rädda någonting, får det oanade negativa konsekvenser. Märkligt nog är inte dessa räddningsaktioner för människans bästa, utan tvärtom är det människan som ska göra de uppoffringar som krävs för att rädda någonting. Dessutom behövs pengar i form av skatter eller avgifter, vilket drabbar de sämst ställda hårdast.


Hur det kunnat vara möjligt att miljötänkandet fått så stort utrymme är svårt att förstå. Vår skola, vård och omsorg har sågats av kritiska bedömare, de för invånarna så viktiga samhällsfunktionerna borde räddas i första hand. Antagligen måste de räddas genom att politisk inblandning förbjuds, vilket knappast är möjligt i dagens läge.  


Idéerna om hur vår miljö ska räddas är många och fantasifulla. Ja, fantasifulla är väl att ta i, jag har ingen som helst förståelse för hur miljövänner kan föredra kolkraft och vindsnurror, som ersättning för kärnkraft. Kolkraften är bevisligen en miljöbov, hur stor skada på vår miljö vindsnurrorna kommer att orsaka, vet vi i dag ingenting om. Det tar tid att samla in de negativa effekter på djur, natur  och växter, att människor plågas av oljudet vet vi redan.


Under många år har det sökts intelligent liv i rymden, men efter alla vansinnigheter som förekommer på vår jord, borde sökandet börjat på vårt lilla jordklot. Inte minst den tekniska utvecklingen har fört med sig att vår värld ser ut som den gör, ganska snart övergår antagligen tekniken de flesta människors förstånd. Risken finns att de som i framtiden kommer att styra världen, är de som kan hantera de avancerade teknikerna som kommer att stå till buds. Någonting för de politiskt aktiva att begrunda.


Hörde som hastigast att det som nu händer i Irak, kommer att pressa upp bensinpriset. Naturligtvis en käpp i hjulet för MP, som vill höja priserna på drivmedel rejält. Men att höja från en redan hög nivå kommer knappast att kunna genomföras. Vad partiet inte tycks ha tänkt på är vad som händer när smärtgränsen är nådd för alla de bilägare, för vilka bilen är en nödvändighet. Lägger man dessutom till att jobb kan försvinna, ser det kärvt ut framöver.


Det gröna partiet MP har de flesta sympatisörerna i storstadsområden där asfalt och betong dominerar. Och det kan man förstå, det kan inte vara trevligt att ständigt leva i en stressig miljö, utan någon grön oas att söka lugn och ro i. Inte många – om ens någon – av dessa storstadssympatisörer, kommer troligtvis inte att få uppleva resultatet, av de satsningar som görs för att rädda miljön.


Människor på små orter och i glesbygder däremot, ser hela tiden hur deras livskvalitet försämras och har därför inte någon som helst förståelse för MP:s politiska budskap. Många anser att partiets förespråkare bör leva som de lär, det vill säga bosätta sig på platser där vindsnurror brummar dygnet runt, och där björn och varg smyger runt husknutarna. Dessutom skulle de få uppleva det fantastiska öppna landskapet som uppstått genom skogsbolagens kalhuggningar.


Man får en känsla av att MP inte förstår hur miljökraven drabbar just mindre orter och glesbygder, som helt saknar den service som finns i storstäder. På många orter finns ingen möjlighet att ta sig till jobbet med buss eller tåg, bilen är enda möjligheten. För att spara på vår miljö är det därför viktigare att medverka till att dessa orter får samma möjligheter till service som i storstäder.


Vad som skett under åren är ju att nästan all service i form av bensinstationer, Posten, Banker mm lagts ner på många orter. Det finns skräckexempel på hur människor tvingas åka tio mil för att handla eller tanka drivmedel. Dessa människor har helt enkelt tvingas till att bli miljöbovar.


Att många tvingas pendla till jobbet i bil, är någonting som av makthavande politiker setts som någonting för de pendlande nödvändigt ont. Vill folk ha ett jobb och tjäna pengar så ... Ja, det går ju att flytta till den plats där jobben finns, det vill säga storstadsområden. Men det förutsätter att det finns bostäder, förstås. Men det verkar inte vara en regerings problem.


Kanske just därför har avdrag för resor till och från jobbet medvetet släpat efter, för avdraget täcker i dag inte de faktiska kostnaderna. En höjning av bensin eller diesel med två kronor skulle därför inte bara ses som en bestraffning för glesbygdsbefolkning och pendlarna, utan också en lönesänkning.


Det är inte människornas fel att vår miljö drabbats av föroreningar, det är de politiska makthavarna som drivit på för att öka den ekonomiska tillväxten. Både människor och maskiner pressas till sitt yttersta för att utvecklingen kräver det. Industrierna jobbar hela tiden med att utveckla metoder som kräver så liten personalstyrka som möjligt, de anställda som blir kvar pressas lika hårt som maskinerna.


Med lite sunt förnuft ser man att gränsen för vad människan tål snart är nådd. Till och med maskiner måste få svalna emellanåt, annars överhettas de och skär ihop. Stress nöter sönder människor på ett förödande sätt, det ser man inte minst inom skola vård och omsorg. Vi måste börja se över vad som är bra för invånarna, inte staten, som faktiskt bara är ett serviceorgan för invånarna.


Det är dags att vårt samhälle anpassas för invånarnas bästa, annars finns ingen framtid för de som i dag är unga.

Av Sven-Erik Hemlin - 15 juni 2014 17:52

Har svenska folket blivit gnälligare, eller är det bara en reaktion på grund av att  vi påtvingats ett samhälle, en majoritet av invånarna inte vill ha? Gnället gäller ju faktiskt alla försämringar för en stor del av befolkningen. Jag tror knappast de så kallade folkvalda har lyssnat till vad invånarna vill ha, alltså är de problem som finns i dag, skapade genom felaktiga politiska beslut.


Tyvärr fortsätter våra politiker att leka arbetsledare av gammal vana och talar om att nya jobb måste skapas. Tacka för det, alla reserver är uttömda och nya friska pengar måste in till statskassan för att kunna behålla den politiska makten. När ska de vakna och inse att nya jobb inte kommer att kunna hålla jämna steg med de som försvinner?


Automatisering och datasystem som tar över det många gör i dag, kommer att påverka enormt med människor. För att möta den utvecklingen krävs nya idéer om hur vi kommer att leva i framtiden. Den egna initiativkraften blir oerhört viktig, men då måste det också ges möjlighet att människorna ges den frihet som behövs att forma sina egna liv.


Politik går ut på att ha makten att förändra vårt samhälle och genomföra de saker som anses viktiga. Att många beslut går stick i stäv med folkviljan tas ingen hänsyn till. Tacka för det, eftersom partiernas ideologier inte sammanfaller med en majoritet av folket. Det finns inget demokratiskt i ett majoritetsbeslut, det är bara en styrkedemonstration av de beslutande.


Ungdomsarbetslöshet är inget nytt problem. Redan på sjuttiotalet ansågs utökad skolgång vara ett smart drag att ge respit till dess det skulle vända. Verkligheten såg till att det aldrig vände. Ingen anade då att det skulle skapa framtida problem, att elevernas kunskaper och betyg skulle försämras.

Hur hade det sett ut om ungdomarna istället getts en chans att lära sig yrken istället för att sitta av tre år i skolan?


 Redan på sjuttiotalet trodde politiker att naturlig avgång skulle ge plats att de unga, industrin hade ju alltid behövt folk. Men det fungerade inte, för många av de som pensionerades ersattes inte med nya. Den tekniska utvecklingen tog fart redan på åttiotalet och med det behövdes allt mindre personal.


I takt med att det privata näringslivets arbetskraftbehov minskat, har det ställt till med bekymmer för våra politiker. Det har nämligen gjort att de offentliga skattefinansierade verksamheterna, blivit en tung belastning för skattebetalarna. Att betala löner med skattepengar är en dålig affär enligt dagens sätt att se på lönsamhet. Det som kommer tillbaka i form av skatter, täcker inte på långa vägar vad det kostar. men det är ju så att hur våra inbetalade skatter används, är någonting som det talas tyst om, nämligen att de är ämnade att fungera som köp av tjänster.


Vi betalar skatt för att få en fungerande skola, vård och omsorg som är grundstenarna i vårt samhälle. Pengarna för dessa verksamheter borde alltså vara öronmärkta, inte någonting som kan naggas i kanten för att bekosta annat. Men politiker har under många år tagit pengar där de funnits och lagt där de fattats. Det kan inte vara trevligt för makthavande politiker att upptäcka, att alla verksamheter behöver pengar. Så ser det nämligen ut i dag, det fattas pengar till det mesta.


Man kan säga att våra politiker under åren lånat av framtida intäkter och hoppats på att allt skulle lösas på bästa sätt. Allt såg ju så bra ut med ökad ekonomisk tillväxt under den ganska långa högkonjunkturen, ingenting kunde gå snett. Av den anledningen sattes det sprätt på de pengar som fanns, nya skulle ju komma i en strid ström.


Den ekonomiska krisen kom som en chock, vilket det inte borde ha gjort. Naturligtvis är det ohållbart om människor i ett land drar på sig skulder som motsvarar sisådär en femton år av framtida årsinkomster. Men vad händer om räntorna av någon anledning stiger med tio procent eller till och med mera? Det hände i vårt land på åttiotalet, men det kommer antagligen bara de äldre ihåg.


När ett samhälle inte fungerar som invånarna vill ha det, startar en process som till slut tvingar fram en förändring. Man kan se det som att invånarna tar saken i egna händer, förhoppningsvis på fredlig väg. För att citera Indira Gandhi: Demokratins själ kan inte inplanteras utifrån. Den måste komma inifrån.


Jag avundas inte de politiker som ska styra vårt land under de nästkommande fyra åren. De står inför en uppgift de antagligen inte ens kunnat drömma om. För att få pengarna att räcka till kan de tvingas banta inte bara vår enorma byråkratiska apparat, utan också övriga offentliga verksamheter. Något annat alternativ kommer inte att finnas, vi har minst fem år framför oss med osäkerhet i omvärlden.

Av Sven-Erik Hemlin - 13 juni 2014 18:02

Alldeles säkert är det fler än jag, som kommer att slå dövörat till när det gäller alla politiska löften inför valet. Nu är de flesta partierna inne på att de kan skapa de jobb, de inte klarat av att skapa tidigare. De nu makthavande har haft åtta år på sig, det enda som hänt är att många blivit sysselsatta i helt meningslösa, men för många företag inkomstbringande sysselsättningar genom Fas3.


Den borgerliga alliansen kan i alla fall skryta med att ha skapat det människofientliga samhället. Det kan bli så när man lever i sin egen värld, med ett skyddsnät som fångar upp de som av skilda anledningar mister sina förtroendeuppdrag.


För mig liknar alla löften om skapandet av nya jobb Zenos paradox, en teori där man utgår från att man först tillryggalägger halva avståndet, sedan hälften av detta osv. Eftersom det halveras i oändlighet, kommer man därför aldrig fram. Det är antagligen av den anledningen politiska vägar, i slutändan förklaras med att de inte nådde ända fram.


Om något år kommer vi säkert få höra att arbetslinjen inte nådde ända fram. Inget konstigt med det, för blickar man ut över Europa och ser det svindlande antal arbetslösa som finns, inser man snabbt att vi ännu inte sett den fulla effekten av detta. Naturligtvis får det följdverkningar för alla, eftersom köpkraften minskar betydligt hos de arbetslösa, vilket leder till ytterligare arbetslöshet. Lägger man dessutom till de oroligheter som blossat upp lite här och var kommer det – trots att de utspelar sig långt borta – att påverka även vårt land.


Genom våra medias ivriga rapporteringar om oroligheterna, blir människorna allt mer oroade över vad det ska föra med sig. Måste vi slå vakt om vårt land och precis som en gång för länge sedan, se till att vi blir självförsörjande inom inte minst livsmedel? Politiska beslut har nästan raderat ut det bondesamhälle som bar vårt land genom andra världskrigets vedermödor. Våra politiska makthavare har definitivt inte lärt sig någonting av det som en gång hänt, trots att samma otrevliga saker återkommer, om än inte i samma skepnad.


Kanske just därför har de politiskt aktiva inte ägnat en tanke åt, att de förändringar som nu sker i snabb takt, kan drabba dem själva. Om inte alla tecken slår fel kommer den politiska kartan att ritas om efter höstens val. Kvinnorna har fått råg i ryggen av Fi:s framgång i EU valet, nu hjälper det inte att de gamla etablerade partiernas ledare påstår sig vara feminister. Politik har varit gubbarnas värld, och förhoppningsvis kommer många gamla betongrövar att mista sina platser.


Man får hela tiden en känsla av våra gamla politiker, inte längre hinner med i svängarna. Vana vid att dra allting i långbänk, tvingas de nu till snabba beslut. Världen står inte och väntar på hur vårt land ska ta ställning till saker och ting, det är vi som måste anpassa oss till det som händer ute i världen.


Det är ingen väl bevarad hemlighet att vårt land i mångt och mycket måste följa EU:s beslut. Det finns inte mycket kvar som våra politiker kan besluta om, utan att riskera en snyting av EU. Bråket om vem som ska ersätta Barrosso, visar med all tydlighet, att en del regeringschefer insett faran med att EU ska ta över den sista biten av medlemsländers självbestämmande.


Vad alla EU kommissionärer tydligen glömt bort, är att allt fler ifrågasätter nyttan med EU. Många beskyller till och med EU för att ha skapat den enorma arbetslösheten genom behandlingen av den ekonomiska krisen. Utan EU hade dessa länder tvingats hantera sina problem på egen hand, vilket troligen skulle haft en betydligt lindrigare effekt på invånarna i krisländerna.


Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga. Ett resultat av det, är att människorna söker egna vägar, utan att blanda in de makthavande politikerna.  Det som nu är på väg att växa fram som en folkrörelse är basinkomst, det vill säga en statlig grundlön. Naturligtvis finns ett politiskt motstånd mot detta, det skulle skaka om inte bara det politiska etablissemanget, utan även hela byråkratin, som byggts upp för att skydda de makthavande, inte för att hjälpa invånarna. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fungerar i dag de som gick fram och tillbaka och lät piskan vina över ryggen på galärslavarna.


Vad som behövs i framtiden är ödmjuka förtroendevalda som ser som sin största uppgift, att skapa ett samhälle anpassat för invånarnas bästa, inte för makthavarna själva. 

Av Sven-Erik Hemlin - 30 april 2014 21:54

Sista April så naturligtvis måste man se snön som kommer ner som ett skämt. Men egentligen var det inget annat att vänta, det har varit alldeles för fint väder för årstiden. Förhoppningsvis ska det stanna vid ett bakslag och att vi får en fin sommar. Men vädret är tyvärr lika oförutsägbart som de politiska beslut vi kommer att tvingas leva med. Tyvärr är det många tankar som rör sig i mitt huvud just nu, jag kan helt enkelt inte låta bli att fundera ut lösningar på de problem vårt land står inför. Borg har visat sitt rätta jag, eller snarare sagt de teorier han blint trodde på.

Att ha ett "bollplank" som får de egna idéerna att studsa tillbaka. även om så i en riktning man inte tänkt sig, är vad som håller mig igång. Det är nämligen otroligt lätt att drabbas av tunnelseende, på samma sätt som många politiskt aktiva. Att sitta i ensamhet och älta saker och ting, kan vara lika förödande som att ständigt omges med likasinnade.

Av den anledningen försöker jag ta till mig massvis med information som är lättillgänglig i vår moderna värld. Min fru klagar att jag läser allt jag kommer över och visst är det så. Jag följer ett flertal utländska tidningar för att få en bild av, om de länderna har samma problem som vårt. Och visst finns det likheter, men i det stora hela är vi ett land som inte passar in i någon mall.

Det som hänt i vårt land de senaste åtta åren skulle ha orsakat massdemonstrationer i en del andra länder. Att ingen anmält regeringen för egenmäktigt förfarande i samband med försämringen av trygghetsförsäkringarna är inte så konstigt, de drabbade är inga stridshingstar. Istället har de drabbade tigit och lidit i det tysta, de personliga tragedierna har bara glimtat till ibland i våra media.

För mig skulle det vara ytterst märkligt om inte det här kommer att visa sig vid både valet till EU och valet i höst. De en gång obrottsligt partitrogna väljarna har börjat visa sitt missnöje. Pensionärerna nöjer sig inte längre vid smulorna som ramlar ner från det dukade bordet, de vill vara med vid köttgrytorna som alla andra. Om inte, kommer de att ta gruvlig hämnd på de gamla etablerade partierna.

Den som kommit över åttio bryr sig knappast om att kallas rasist om de röstar på SD, de har insett att framtiden knappast är deras. Med bara några år kvar av livet, varför då bry sig om vad som händer om tio eller tjugo år. De har alltid tvingats stå på egna ben och fött en massa politiska företrädare som inte gjort ett skvatt för dem. Kan de gamla genom sina röster förändra den politiska bilden, så är de beredda att göra det.

De två stora partiernas rädsla för att SD ska växa ytterligare, har gett många gamlingar råg i ryggen. De har plötsligt upptäckt att de är en maktfaktor. De etablerade partierna kunde inte ens ana, att deras taktik att smutskasta och nonchalera SD skulle få en rakt motsatt effekt.

Men de unga då, är de politiskt intresserade? Inte många faktiskt, de har fullt upp med att leva livet så gott det går men samtidigt röra om i grytan. På annat sätt kan man inte tolka det, när man ser hur deras röster påverkat exempelvis Melodifestivalen eller Let's Dance. Följden har blivit att inte de bästa har nått framgång, utan de på förhand nederlagstippade.

Visst är det barnsligt och ogenomtänkt, men i vår moderna tid är det inte många som tänker på vilka konsekvenser deras röstande kan få. Dessutom skapar de rubriker i tidningarna och skrattar gott åt de som tycker de har röstat alldeles åt helsike. Eftersom all röstning är anonym är det en ofarlig lek. Om det får till följd att programmen läggs ner, på grund av att de seriösa tittarna sviker, har ingen som helst betydelse för dem. Programmen är ändå inte i ungdomarnas smak, så de säger antagligen: Who cares. Vi kanske får vänja oss vid att en stor del av svenska folket inte bryr sig om vad som händer framöver.

Många unga som går ut skolan i juni kommer att få rösta för första gången. Ett stort antal av dem med medelmåttiga eller bedrövliga slutbetyg. Eftersom de flesta vet att arbetslöshet väntar och ett fullständigt meningslös springande vid Arbetsförmedlingen, vill de ha en samhällsförändring. Ingen ska behöva förnedras på grund av att inga arbeten finns, det är de som misslyckats med att ta fram alternativ, det vill säga de makthavande politikerna.

Politiska makthavare som talar om närande och tärande kastar verkligen sten i glashus. Om någon är tärande är det just de som har sitt levebröd från politiken som tär hårt på skattemedlen. Det står klart för de flesta i dag, det är en av anledningarna till, att runt en femtedel av de röstberättigade är osäkra. Slår man ihop alla som inte har någonting att förlora på att jäklas med de etablerade partierna, är det fråga om enormt med röster. Eller om de struntar i att rösta, kommer valdeltagandet att bli historiskt lågt.

Det stora felet med vårt land är egentligen en självklarhet. Felet är helt enkelt att invånarna måste anpassa sig till samhällets krav, men det är ju samhället som ska anpassas efter invånarnas behov. De hårda kraven ska ställas på de förtroendevalda politikerna, att de ser till invånarnas bästa. Om inte, blir det värst för dem själva.

Ingen politiker kan skylla ifrån sig att det blivit så här, de har själva ställt till att det blivit som det är.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 april 2014 09:29

Hörde som flyktigast någon tala om politiska vägval, om vårt land ska gå åt höger eller vänster. Den stora frågan för invånarna är, vart vägarna leder. Politiker som vägvisare har visat sig vara odugliga, de politiska vägarna når sällan ända fram. Men så länge inte invånarna knorrar alltför högljutt, är det bara att testa nya vägar.

Kanske var det lättare förr under det gamla industrisamhällets dagar, eftersom det var möjligt att dra alla över en kam. Svenska folket som helhet med undantag för de rika och välbetalda politiker, sågs som Medelsvenssons, det ansågs att de flesta passade in i den bilden. Men efter att industrisamhället fått ge vika för någonting helt oprövat, ändras bilden utan att politikerna var medvetna om det.

Ungdomar som lekt sig fram till dataproffs gav många gamla politiker skrämselhicka, de hade inte en susning om vad dessa unga genier talade om. Men glansperioden för de flesta av dem bliv kortvarig, eftersom IT-bubblan sprack med en smäll.

Men eftersom det kunnat växa fram dataföretag lite här och var, måste det finnas andra sätt att få fram någonting nytt som skulle skapa arbeten. De unga skulle genom sin kreativitet göra det som varken politiker eller Arbetsförmedlingen kunde, skapa nya jobb. Men i samma veva började industrierna göra sig av med folk, med hjälp av de nya teknikerna kunde tillverkningen bli mindre personalkrävande.

Det här med nya tekniker hade inte våra politiker kläm på, inte heller att de jobb som fanns att söka inte bara krävde specialutbildning, utan också en utbildning som inte fanns på den svenska utbildningskartan. Problemet var alltså utbildningen, den hade inte ansetts viktig.

Läraryrket hade mist sin status och de nyutbildade lärarna var inte en elit, utan de som inte kommit in på andra utbildningar. Det har ju fungerat så i vårt land att den som inte var tillräckligt duktig att få en anställning inom det privata näringslivet, alltid kunde få ett jobb inom någon av de offentliga verksamheterna.

Goda råd var dyra och ivrigt påhejad av regeringen, började Arbetsförmedlingen med Starta eget kurser och de nya företagen skulle få ett startbidrag. Många arbetslösa nappade på konceptet, totalt ovetande om en egenföretagares vedermödor. Ingen upplyste om att ungefär trettio kronor av varje hundralapp var deras lön, det upptäckte de nya företagarna när startbidragspengarna slutade komma.

Men politikerna trodde att ett tjänstesamhälle var på väg att växa fram. Man undvek noga att tala om det risktagande som egenföretagandet innebar, och de flesta nya småföretagen blev inte långlivade med personliga tragedier som följd. Många små företag överlever i dag tack vare RUT- och ROT-avdragen, som fungerar som konstgjord andning, behovet kommer att minska i takt med sämre privat ekonomi.

Var det hela kommer att landa är skrivet i stjärnorna, vårt lands ekonomi är nämligen uppbyggd på vår exportindustri. I takt med att de stora företagen går kräftgång, händer samma sak med de små företagen och landet. Som tur är handlar det om en utdragen process, men eftersom den redan börjat har vi inte mycket tid på oss. Eftersom det här inte bara gäller vårt land utan också vår omvärld, gäller det att vi redan nu börjar titta på möjliga lösningar.

Visst är det trevligt för en regering att uppvisa folkökning, men inte att ökningen också på sikt ökar arbetslösheten i landet. De naturliga avgångarna kommer inte att minska arbetslöshetssiffrorna, de kommer istället att öka de närmaste tjugo åren. Visst är det fantastiskt med teknisk utveckling men det har en baksida också, allt färre kommer att behövas inom tillverkningsindustrierna.

Den från politiskt håll mest motarbetade lösningen, att alla får en statlig grundlön, ses i dag av många ekonomer som den enda framtida lösningen. Det skulle sänka länders enorma kostnader för den politiskt skapade byråkratin och dessutom ge invånarna möjlighet att utnyttja sin kreativitet. Det finns nämligen så mycket regler och förordningar som stoppar människor från att ta egna initiativ att nya grepp kvävs i sin linda.

Släpp svenskarna loss, det är vår!

Av Sven-Erik Hemlin - 8 mars 2014 07:59

Under åren har jag lärt mig att det vi kallar utveckling av vårt samhälle, i själva verket bara är förändringar. I många fall kosmetiska, det vill säga förskönande av vårt skröpliga samhälle. Något nytänkande finns inte, vad våra politiker gör är ungefär som att plocka isär ett gammalt lapptäcke och försöka sy ihop det igen med ett annat mönster.

Naturligtvis ser det då annorlunda ut, men de som tidigare kunnat värma sig under täcket, har upptäckt att det blivit betydligt mindre vid varje ändring. Från början var täcket ett helt vanligt och tänkt  att värma alla. Ja, det var så de styrande fick svenska folket att betala för det genom höga skatter. Men det slets snabbare än beräknat och lappades och lagades till dess det såg ut som ett lapptäcke. Trots allt lappande och lagande höll det i alla fall värmen någorlunda.

Så kom vi in i den nya moderna tiden och de så kallade folkvalda ansåg att lapptäcket inte längre behövdes. Trots det syddes täcket om, men gjordes betydligt mindre. De som hamnade utanför täcket ansåga kunna slå en åkarbrasa för att hålla sig varma. Eller varför inte jobba i sitt anletes svett.

Men när lapptäcket visat sig inte räcka till åt alla, skapade det smärtsamma förändringar för många människor. Det fanns ingen möjlighet att jobba sig svettiga. inte heller de som på grund av sina sjukdomar varken kunde jobba eller slå en åkarbrasa. Det är tufft att hamna i kylan. Så långt hade ingen av de så kallade folkvalda tänkt.

De pengar som kastats bort på det gamla lapptäcket, hade mer än väl räckt till att ge alla en värmande filt istället. För det är ju så att ett samhälle måste anpassas efter invånarnas behov, inte vad de styrande anser vara bäst för invånarna. Känner sig invånarna tvingade till att anpassa sig till politiska fattade beslut, uppstår för eller senare en allvarlig konfliktsituation.

Det är allmänt känt att människor avskyr förändringar. Det gamla invanda är inte bara bekvämt, det ger också en trygghetskänsla. Ständiga förändringar skapar otrygghet, vilket slår tillbaka på hela samhällssystemet. När människor ser hur arbetslösa och sjuka behandlas börjar de tänka och inser då att det kan drabba dem själva.

De båda stora partierna tycks ändå uppfattat att arbetslösa, sjuka och pensionärer tillsammans är en maktfaktor när det gäller antalet röster vid ett val. För alliansen är skadan med de försämringar som drabbat så många omöjlig att reparera. Frågan är vad en ny regering kan göra, för ett regeringsskifte blir det utan tvekan. Risken finns att i ivern att bjuda över varandra i stridens hetta, blir alla löften glömda efter valet. Så har det varit vid många tidigare val.

Ingen tycks tänka på att vad politikerna faktiskt gör, är att lova bort skattebetalarnas pengar för att få eller behålla makten. Pengar som behövs till det invånarna betalar skatt för att få utfört. Det är rent ut sagt skandalöst. Vad vårt land behöver är personer som ser till folkets bästa, det är inte det lättaste att få tag på sådana. Politiker har fullt upp med att se till sitt eget bästa i första hand.

Man hör daglig dags folk kalla inte minst riksdagen för en lekstuga. Partiledarna uppför sig barnungar som leker Herre på täppan. Det har gjort att många frågar sig om de stora politiska partierna spelat ut sin roll. Vad de flesta lärt sig är att det alltid är det största partiet som sätter ramarna för de beslut som ska fattas. Mycket troligt att det är en av orsakerna till att så många inte vet vem de ska rösta på, eller rösta överhuvudtaget.

När nu Moderaterna går från att vara skattesänkare till att höja skatter, är det naturligtvis en kovändning som sätter myror i huvudet på Socialdemokraterna. Det hela verkar bli ett politiskt rävspel i vilket invånarna kommer i kläm. Dessutom har det startat en oro att allt inte står rätt till med vår så omtalade stabila ekonomi.

Naturligtvis är det svårt för våra riksdagspolitiker att veta vad folket egentligen vill ha. De får av sina partiers högsta ledning ständigt höra, att så här ska vi göra, det blir bäst. Men vem eller vilka det är bäst för är det inte lätt att förstå. Av den anledningen förvånas många politiker när det visar sig att deras beslut fått enorma konsekvenser för vissa grupper av människor. De kunde ju inte ens ana att någonting sådant kunde hända.

Enklaste sättet för våra så kallade folkvalda att få grepp om hur deras väljare tänker och tycker, är att vistas ute i verkligheten. Att helt enkelt fråga folk på gatan hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Kanske skulle de bli förvånade när folk ställer sig tveksamma till varför måste betala skatter som måste ses som fullt pris, för en sekunda vara. Som det nu är har inte många politiker den blekaste aning om vad invånarna egentligen vill ha.

Så långt i tankegångarna börjar man fundera och en fråga växer fram. Varför ska vi ha så kallade förtroendevalda som inte har den blekaste aning om, hur invånarna vill ha det? Att betala deras löner, förmåner och pensioner måste ses som att kasta pärlor för svin. 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gamlingen med Blogkeen
Följ Gamlingen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se