Senaste inläggen

Av Sven-Erik Hemlin - Onsdag 18 juli 06:03

Vi måste jobba längre och fler måste i arbete får vi ständigt höra. Men det finns ett stort aber, vad skall människorna jobba med om sisådär tio år eller kanske rent av betydligt tidigare? Den högteknologiska utvecklingen har redan gjort sitt inträde och inom bara några år kan de politiska makthavarna ställas inför vad invånarna skall jobba med. Med den höga skuldsättningen hos en stor del av invånarna är det en knepig ekvation, hur skall de klara av sina lån om de mister jobbet? För makthavande politiker blir frågan hur fler skall kunna komma i arbete, jobba mera och längre om jobben blir färre?


Det är inte hos de stora exportföretagen mest folk behövs, de behöver däremot välutbildad kvalificerad arbetskraft. Det stora behovet av personal finns inom vården, skolan och polisen, vilket betyder att administrativ personal måste reduceras kraftigt. Användandet av personalbesparande teknik kommer att bli ett måste, eftersom administratörerna inom de offentliga verksamheterna avlönas med skattepengar. Smarta maskiner används redan till att organisera saker för att flödet skall bli bättre, vilket de offentliga verksamheterna är i ett skriande behov av.


De smarta maskinerna kan snabbt analysera problem och spotta ur sig alternativa lösningar som även presenterar konsekvenserna. Politisk styrning gör att vi hela tiden ligger steget efter utvecklingen. De omorganisationer som gjorts ligger det politiska direktiv bakom, resultat är ingen omedveten om. Det är tillsatta chefer som ställs vid skampålen, de som orsakat det hela frånsäger sig allt ansvar. Det kommer med all säkerhet invånarna också att göra, arbetslinjen sliter ut människor i förtid. Varför skall invånarna ta det sociala ansvaret för det politiskt skapade samhällets överlevnad?


Tyvärr har vi fått ett samhälle där människan ska anpassa sig istället för att deras behov skall tillgodoses, det gäller både politik och affärer. Av den anledningen har någonting hänt som ingen räknat med, många äldre röstar och handlar inte längre av gammal vana. De tittar noga igenom de erbjudanden som finns för att få pengarna att räcka längre. När det gäller politik har de blivit lurade så många gånger att de inte längre lyssnar på vad politikerna har att säga. Man kan säga att de äldre inte längre är varken parti- eller köptrogna.


Därför är det inte förvånande att många äldre överväger att inte rösta alls vid höstens val. Det finns inget vettigt parti att rösta på var det en som sa och det har jag har förståelse för. Det finns inga politiska lösningar på alla de problem vårt land fått på halsen. Möjligtvis då att det politiska maktsystem vi har går i graven, det är både dyrt och odemokratiskt eftersom det fungerar efter att störst bestämmer. Och som det visat sig är det inte de största konstellationerna som genom sina beslut, varit bäst för invånarna.


Med åren har det blivit vad som är bäst för storstädernas invånare, det är där partierna trott sig kunna fiska flest röster. Precis som för kommunpolitiker ute i landet, ser riksdagspolitikerna trots att de kommer från en småstad någonstans i vårt land vad som behövs i Stockholm. I många fall genom fönstret på en taxi, den förmånen har våra förtroendevalda i riksdagen. Ja, utöver andra förmåner förstås.


Under åren har därför politiker som hamnat i toppen kommit allt längre från sina väljare, många flyttar från de orter de kommer ifrån och tappar alla kontakt med gräsrötterna. Det välavlönade förtroendeuppdraget formar dem till borgarbrackor som tyvärr bortgångne Jerry Williams kallade de som lever i välmåga. Det är många av arbetarklassens både tidigare och nuvarande företrädare som gör det.


Det är naturligtvis alldeles fel att ett mycket stort antal människor genom sina partiböcker kan leva gott på att vara politiska företrädare. Den som tar på sig ett uppdrag att företräda sina väljare ska göra det under en kortare tid eftersom världen förändras i snabbare takt, än vad dessa företrädare hinner anpassa sig till. Man kan inte lära gamla hundar sitta, som man sa förr i tiden..


I många fall motarbetas nytt tänkande eftersom det finns en rädsla att mista den uppnådda positionen. Att bevaka egna intressen går ut över invånarna eftersom det som försvaras visat sig negativt påverka viktiga samhällsfunktioner. Genom att införa att ingen politisk företrädare får sitta kvar längre än en mandatperiod (fyra år är en lång tid när förändringar kommer i snabb takt), skulle nya krafter och nya idéer komma in i bilden. Så är det inom sportens värld där lagledare och tränare byts ut när  både resultaten och publiken uteblir.


Det som nu händer inom politiken får mig att tänka på en gammal melodi som faktiskt spelas än i dag och texten passar in på det som händer inom politiken. Eller vad sägs om: Sån't är livet, så mycket falskhet bor det här. Den man förlorar finner en annan, så håll i vännen du har kär. Inte minst partitoppen inom Socialdemokraterna har varit odugliga på att vara rädda om sina gamla trogna väljare, vilket nu också visar sig i opinionssiffrorna.


När det närmar sig val borde partierna ställa sig frågan: Vad oroar sig invånarna mest för? Ja inte är det klimatförändringen eller utrotningshotade rovdjur, det är att bli sjuk eller inte ha pengar till mat fram till nästa påfyllnad av kontot. Det är de akuta frågorna som är viktiga, det är nu vi lever och måste ta oss igenom vardagsproblemen. Många vågar inte ens tänka längre än en dag i taget.


Det som hänt med vårt land måste ses som ett enormt politiskt misslyckande, men också som ett bevis på att så kallade folkvalda inte kan hantera de komplexa problem de ställs inför. Att stifta nya lagar som strider mot inte bara våra egna gällande utan också EU:s, visar på en skrämmande inkompetens. Men tydligen är det så att en dum alltid hittar de som är dummare och lojalt gör som de blir tillsagda. Men är svenska folket dum nog att låta det här fortsätta? Jag tror inte det.

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 1 juli 07:50


Problemet med dålig täckning finns kvar, men det är inte bara Comviq som har usel täckning, alla bolag tycks ha det i området. Det är antagligen anledningen till att det nu skall dras fiberkabel, en teknik som troligen är lika omodern som ADSL är i dag om tio år. Jag ser det här som ett tecken på att vi i alla sammanhang numera får betala fullt pris för sekunda varor, det gäller ju även de skatter vi betalar för en fungerande skola, vård och rättsväsende. Ett land i förfall? För mig ser det inte bättre ut.


Det som nu händer inom politiken är någonting ingen för några år sedan trodde skulle kunna hända. Det gäller inte minst våra politiker som invaggats i falsk säkerhet om att ingenting skulle kunna rubba den politiska maktbalansen. De traditionella partierna travade på i gamla fotspår väl medvetna om att invånarna inte kunde kräva att de skulle ställas till svars för felaktiga beslut.


Allt är uppbyggt kring att ingenting skall kunna påverka det politiska systemet vad som än händer. Våra politiker har gömt sig bakom i demokratisk ordning fattade beslut och genomfört förändringar som drabbat en alldeles för stor del av landets invånare. När samtidigt vissa grupper premierats och de rika blivit rikare har splittringen blivit ett faktum som inte går att reparera på traditionellt sätt. Det våra politiska partier kommer att ställas inför är att använda okonventionella metoder, vilket de inte har någon erfarenhet av.


Har svårt att hålla mig för skratt när Moderaterna vill fortsätta använda jobbskatteavdraget som lockbete, ett bidrag som de svagaste grupperna tvingas betala för i form av konfiskering av trygghetsförsäkringarnas pengar. Är inte ett dugg förvånad över att tidigare Moderata väljare fått kalla fötter, de har genomskådat att det handlar om att de rika skall bli rikare.


Ställs människor emot varandra blir det förr eller senare en konfrontation i någon form. Som det nu ser ut kommer SD att användas som ett slagträ mot de partier de tidigare sympatiserat med. Om man bortser från det spektakel en regeringsbildning kommer att bli efter valet, vad har svenska folket att se fram emot? Gamla mätta, dästa och trötta politiker som inte har några lösningar på någonting? Skulle inte förvåna om Moderaterna för att vara politiskt korrekt, kommer att tvingas bita i det sura äpplet och samarbeta med Löfven och kompani.


Kanske ser vi början till slutet på ett föråldrat styrelsesätt och att invånarna blir de som bestämmer färdriktningen. Landet är i behov av storstädning uppifrån och ner, frågan är bara vem eller vilka som skall hålla i kvasten. I Amerika ser vi nu de unga storma fram och lyfter Demokraterna genom minst sagt okonventionella metoder. De pratar inte om tillväxt i ekonomin, de pratar om hur det kapitalistiska  samhället misslyckats. Någon större hjälp får de inte från de gamla inom partiet, de är livrädda för de nya välutbildade ungdomarna som nu gett sig in i politiken och går sin egen väg.


Även i vårt land har unga startat upp en rörelse om att återskapa vår demokrati, den som vårt politiska etablissemang trasat sönder genom tvetydiga beslut som i många fall måste anses vara olagliga. Man skall inte kunna ta pengar från försäkringar invånare och företag betalar in till och kalla det för skattesänkning, det borde till och med en politiker förstå. Många i den favoriserade gruppen med ett arbete har sett den skada "bidraget" orsakat nära och kära, vänner och bekanta som drabbats av Försäkringskassans omänskliga handläggning av sjukskrivningar med mera.    


På sätt och vis skall man se på SD:s framgång som en väckarklocka, ingen vill betala för att avlöna politiska vildar och gamla trötta politiker som inte har en egen åsikt om någonting. Nästa fråga som de makthavande kommer att ställas inför kommer antagligen att bli halvering av riksdagens ledamöter, sedan en bantning av vår enorma byråkrati. Det är bättre att spara in på onödiga kostnader istället för att höja skatter. Dessutom börjar det bli svårt att fylla stolarna i de olika församlingarna eftersom de som aldrig fått chansen hoppat av och återväxten stannat av för länge sedan.


Ser man framåt några år väntar den tid då de smarta maskinerna och robotarna tar över. Det nu påbörjade handelskriget kommer alldeles säkert att påskynda utvecklingen, ett flertal länder har redan börjat se om sitt hus medvetna om vad självhushållning kan betyda för invånarnas överlevnad. Det behövs så lite för att det vi trodde var en självklarhet, i själva verket var en utopisk önskedröm att alla i jobb och den ekonomiska tillväxten skulle vara lösningen på alla problem.


Pengar styr vår värld, det gäller därför att invånarna har pengar att handla för, annars faller allt platt till marken. Kan inte de sämst ställda få det på annat sätt måste staten träda in och förse dem med pengar i form av en statlig lön. I vår oroliga värld kan man vänta sig ett sabotage av det digitala betalningssystemet, vilket visar nödvändigheten av att invånarna måste ha kontanter för att kunna köpa vad de behöver. Det har våra makthavare helt blundat för, eller helt enkelt inte begripit innebörden av vad det kontantlösa samhället kan få för konsekvenser.


Gång på gång har våra politiker försäkrat invånarna om att det inte finns någon lånebubbla i vårt land, men några garantier har aldrig lämnats. Var och en är ansvarig för sina skulder, men politiska beslut kan göra så att låneskulden blir en börda låntagarna inte orkar bära. Vad som väntar är åtstramningar för de som lånat pengar, men när så sker vet ingen vad som kommer att hända. Det får nämligen konsekvenser för hela vårt samhälle.


Våra politiker har varit urusla på att lyssna på folket istället för lobbyister och har därför inte fattat att en mycket stor del av invånarna blir förbannade när de pratar om att alla måste ha ett jobb. Många har ett meningslöst skitjobb med dåligt betalt som de vantrivs med, men är tvingade till det tack vare den arbetslinje som våra politiker förespråkar. Till och med halta och lytta skall ha ett arbete att gå till!


Naturligtvis gör det här att våra politiker får en växande skara emot sig, välbetalda politiska företrädare har tagit kommandot över deras liv. De tvingas leva i ett samhälle de inte vill ha, vilket har skapat missnöjet och misstron mot de som beslutat vad de tvingas anpassa sig till. Enda utvägen för våra politiker är att ta missnöjet på allvar innan det är för sent. Det är mycket i livet som kan skapa en jävla oreda, men tyvärr är det nu våra politiska företrädare som skapar den värsta oredan.

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 17 juni 14:51


Den usla mottagningen på telefonen är frustrerande, att försöka surfa är inte ns att tänka på. Enda trösten är att alla de kända telefonbolagen är lika dåliga, det finns säkert fler än jag som klagar på sin telefonoperatör i vårt område. Visst är det ett gammalt stugområde, men numera är de flesta åretruntboende i de ombyggda stugorna.


Jag tycker uppriktigt synd om den nu unga generationen som råkat ha oturen att växa upp när allt det gamla snart är förstört. Den gamla hederliga skolan med katederundervisning exempelvis. Man har svårt att hålla sig för skratt när våra politiker pratar om hur viktigt det är med en utbildning. Inte för egen del, de har redan passerat stadiet då de verkligen kan ta till sig kunskaper.


Men det som våra politiker nu pratar om är bristen på utbildning i den politiskt skapade modellen som utvecklades till en flumskola. Tanken var säkert god, men de som lade grunden för det nya skolsystemet redan i slutet av sextiotalet, hade inte en aning om vart det skulle leda. Inte blev det bättre när utbildningstiden byggdes på för att förvara de ungdomar som inte kunde få ett jobb, nu har de urusla avgångsbetyg istället.


Vad våra politiker missat är alla de som inte har förutsättningar för teoretiska kunskaper, men fötts med helt andra förutsättningar som exempelvis teknisk begåvning. Det är minst sagt idiotiskt att ens tro, att alla är lika skapade. Men för de makthavande har det varit enklast så, de väljer alltid de enklaste lösningarna på de problem som uppkommer.


Vid min ålder har man lärt sig att livet inte handlar om att satsa på en utbildning redan vid unga år. Det som kan ses som en utbildning och skall ge en bra inkomst livet ut, kan efter några år vara helt bortkastad. Vad värre är om det visar sig att jobbet  visar sig vara tråkigt och det blir en pina att utföra arbetet vecka ut och vecka in.


Skolans viktigaste uppgift är att lära ut grunderna som gör att de unga kan förstå skriven text och kunna kommunicera med både myndigheter och andra människor. Problemet är att våra politiker tagit på sig ansvaret att alla skall ha en grund att stå på, men har misslyckats genom att inte ge skolan tillräckligt med resurser.


Underbetalda lärare som dessutom påtvingas administrativa uppgifter är inte ett problem som kan lösas på ett eller två år, tvärtom kommer läget de närmaste åren att förvärras. Så länge som politiker på kommunnivå bestämmer över skolan, kommer den aldrig att fungera. Kommunerna har inte den ekonomi som krävs och inte heller kunniga beslutsfattare.


Egentligen skall inte livet krånglas till av politiska makthavare, för livet handlar om de band vi skapar till andra. Våra relationer. De kriminella ungdomsgängen har växt fram ur de ungdomar som vill känna gemenskap. Den gemenskapen har inte vårt samhälle erbjudit dem, men får ta konsekvenserna av att inte gjort det. Vi kan inte bortse från att människan är ett ”flockdjur” även om det finns en del som av skilda orsaker helst vill leva ensamma. Men orsaken till att det är så beror för det mesta på erfarenheter, det är ju en del av livet.


Det politiskt skapade samhället kom i otakt med verkligheten i samband med det ekonomiska tänkandet infördes, det är stor skillnad att täcka upp en förlust med nya skatter och att försöka få ekonomin att gå ihop och förhoppningsvis gå med vinst. Svårigheten ligger i att vårt samhälle är skapat att invånarna betalar skatt för de tjänster staten, kommuner och landsting skall utföra i invånarnas tjänst. Kan förstå att många känner sig vilsna när de plötsligt ses som kunder hos en del offentliga verksamheter, eftersom det är folket som är ägaren till de offentliga verksamheterna.


Genom det här har vårt samhälle inte bara blivit opersonligt utan också som det visat sig, människofientligt. De människor som inte passar in i den politiskt skapade mallen för hur vårt samhälle skall se ut, stöts bort med hjälp av de verksamheter som ingår i kontrollapparaten. Någon demokratisk förebild är vårt land knappast längre, men som varnande förebild ligger vi i framkant.


Ett bevis för det, är att de en gång skapade verksamheterna för att hjälpa invånarna, numera används för att klämma åt invånarna. Över hela linjen gäller ensidig bevisföring som följs av de rättsinstanser som finns. Att överklaga ett beslut kan inte bara ta lång tid, chansen att få rätt trots bevis är försvinnande liten. Det är en av anledningarna till att våra politiska makthavarna fått invånarna emot sig, istället för med sig.


Jag har försökt tänka mig hur det kommer att bli i framtiden, men kan bara se hur det hela tiden blir sämre. Risken finns att hela den uppbyggda kontrollapparaten faller sönder och samman, därmed även det politiska styrelsesätt vi har. Skaran av missnöjda växer, men våra politiker står handfallna och vet inte vad de skall göra.


Det är lätt att förutspå att vårt land kommer att förändras, i vilken riktning vet vi däremot inte. Vad vi kan utgå ifrån är att vårt land kommer att förändras och förlora sin särart. Benämningen typiskt svensk kommer kanske att förekomma i historieböcker, om någon anser vårt lands historia är värld att skildra. Kanske kommer då även den svenska modellen att nämnas, den hör egentligen redan till historien precis som vårt så kallade demokratiska styrelsesätt.


Det enorma politiska misstag som gjorts är att utgå från att alla är i samma stöpta form. Så är det ju inte och att det först nu visar sig är i och för sig förvånansvärt, men har inte varit oförutsägbart. Inte heller att folkgrupper kommer att ställas mot varandra, människor med en tro som hör till underutvecklade länder tänker i många fall rasistiskt, de som står på motsatta sidan är människor som aldrig tillfrågats om de skall tas emot i vårt land. Om de politiska makthavarna inte stämmer i bäcken kommer antagligen SD att bli överlägset största parti.


Naturligtvis kommer politiskt aktiva som mister sina platser när de gamla partierna krymper att ta chansen att byta parti. Med alla tomma stolar som väntar om SD växer ytterligare, blir de ett välkommet tillskott för SD. Det finns många politiskt aktiva och politik är det enda de hållit på med och kan knappast få ett annat jobb. I takt med att SD får in politiker med erfarenhet av hur en slipsten skall dras, kommer det också att städas i partiet.


Läste att många utlandsfödda sympatiserar med SD, vilket måste få vice talmannen Söder att klia sig i huvudet. Enligt honom är judar och samer inte svenskar vilket är minst sagt märkligt i samernas fall, det är ju vår urbefolkning. Vad vi andra då är känns lite virrigt, för under åren har kommit människor från många länder. Men det är klart, om tungan bluddrar på utan att hjärnan hinner med kan det bli minst sagt tokigt. Han kanske inte är renrasig själv när det kommer till kritan.


Nåja, vi får se det som att SD precis som andra missnöjespartier vi haft sakta tynar bort. För naturligtvis kommer de gamla partierna att enas och se till att det skapas ett rättvisare samhälle och att det som blivit fel rättas till. Det är ju deras levebröd det handlar om, så även om prestigen får sig en törn är var och en sig själv närmast.

Av Sven-Erik Hemlin - Tisdag 12 juni 07:44


Det märks att inte våra politiker tagit invånarnas oro på allvar, eller så har de inte följt med i det som skrivs på sociala medier. Som politiska företrädare skall de eliminera orättvisor som uppstår, inte förvärra dem genom ogenomtänkta beslut. Det har nu gått så långt att våra politiker ställts inför att rädda det som räddas kan, vilket innefattar även deras existensberättigande.


I ett land som fungerar skall det inte kunna uppstå kris i de viktiga samhällsfunktionerna skola, vård och omsorg, det är vad som skall prioriteras både vad gäller behov av pengar eller personalresurser. Med de miljarder budgetar handlar om numera känns det overkligt att partiernas nominerade personer utses utan krav på högre utbildning (helst ekonomisk), eftersom det är de som genom beslut fördelar skattepengarna.


Ett bevis på vad som kan hända när den politiska ledningen saknar den kompetens som krävs är någonting jag har på nära håll, nämligen Region Gävleborg. Regionen har en PR-avdelning, hyr kontor i Stockholm och har anordnat resor till Amerika för chefer och administratörer, det har ansetts viktigare än en personalpolitik som varit under all kritik i många år.


Den politiska ledningen har använt skattepengar till saker som ligger långt från vad Regionen har som huvuduppgift. Av vilken anledning behöver en verksamhet som har som huvuduppgift att ge vård till invånarna en PR-avdelning? Folk blir sjuka och vet vem de skall kontakta, det behövs ingen reklam bara personal som tar emot och behandlar dem.


Men det märkliga styrelsesätt vi har, visar sig även inom kommuner. Precis som landstingsledningar har kommunledningar svällt sedan det behövts fler än ett parti för att kunna fatta majoritetsbeslut. Det vimlar av landstingsråd och kommunalråd och dessutom oppositionsråd som naturligtvis kostar pengar för invånarna. Många av de tidigare kommunstyrda verksamheterna har övergått till att bli aktiebolag som skall drivas i vinstdrivande syfte.


Det är inte lite kostnaderna har ökat för invånarna på grund av detta, istället för att vinsten ograverat går in i kommunernas kassor, försvinner en betydande summa i kostnader för chefer, styrelser och utökad administrativ personal. Men det värsta är att invånarna inte längre äger sina rättmätiga tillgångar betalade med skattepengar. Hur det kan vara lagligt är för mig obegripligt.


Men priset för att de politiska makthavarna tagit sig friheten att besluta efter vad de själva anser invånarna behöver, kommer att bli mycket högt. Majoritetsbeslut i kraft av att samla ihop över femtio procent blir mer avlägset för varje år. Istället får vi vänja oss vid minoritetsregeringar vars förslag kan röstas ner om det inte faller de politiska motståndarna på läppen. Vad det har med demokrati att göra är svårt att fatta.


Hörde en aktiv politiker säga att det som nu händer är SD:s fel, de sprider lögner om både invandring och att vårt rättsväsende inte längre fungerar. Med sådana verklighetsfrånvända politiker är det inte undra på att vårt samhälle blivit som det nu är. Vad SD gör är att påpeka det folk i gemen ser med egna ögon, det är enda hemligheten med partiets framgång.


Våra politiker under åren har haft det alldeles för lätt, de har inte mött något motstånd från invånarna. När det nu händer står de inte bara handfallna, utan också handlingsförlamade. Vad har de gjort fel som fått svenska folket att misstro deras kunnande?


Orsakerna är många, men det antagligen största misstaget var att försvaga grunden för ett välfärdssamhälle genom försämringen av trygghetsförsäkringarna. Om inte invånarna kan känna trygghet sprider sig oron om hur framtiden kommer att se ut. En mycket stor del av invånarna har köpt hus eller bostadsrätt genom att ta stora lån. Utan trygghet om någonting händer, blir det de politiska makthavarnas göranden som hamnar under lupp.


Sjukdom kan drabba alla, just nu vill ingen tänka på att vi om några år kan få massarbetslöshet, det finns alltså många om och men för invånarna. Risken att förlora allt vid sjukdom eller arbetslöshet har ökat dramatiskt, en högkonjunktur ersätts alltid av en lågkonjunktur. Lägger man dessutom till invånarnas ändrade köpvanor, kan vi räkna med en samhällsförändring våra politiker inte ens kunnat tänka sig.


Och så har vi det här med en åldrande befolkning. Läste att Expressens ledarskribenter anser att Kristerssons löfte om lägre skatt för pensionärer var idiotiskt. Det angavs att en mycket stor del av pensionärerna inte alls kunde klaga. Nej, visst är det så, men de pensionärerna har endera haft höga befattningar inom både näringsliv och offentliga verksamheter. Vi hittar även före detta förtroendevalda bland de med pensioner i klass med de som arbetar.


Kristersson kan alltså begränsa skattesänkningarna till de som har usla pensioner som ligger under EU:s fattigdomsgräns, då blir kostnaden betydligt mindre. Resterande pengar kan han sedan använda till att reparera den skada jobbskatteavdraget orsakat, det blev betydligt fler än vad Borg räknade ut skulle drabbas. Det är inte de gamla pensionärerna med usla pensioner det skall klankas på, det är de beslutsfattare som inte insett vad deras uppdrag går ut på i invånarnas tjänst.


Amerika visade sig ha ett "rostbälte" som desperat ville ha en förändring och lite av det kan man även se i vårt land så här inför valet. Vi har en landsbygd som helt negligerats av de styrande som varit helt storstadsfixerade. Levnadsförhållandena är helt annorlunda utan tunnelbana, pendeltåg och bussar som går var tjugonde minut. Ute på "landet" som storstadsbor säger, kostar det både tid och pengar att ta sig till jobbet.


De gamla etablerade partierna har inte insett att de skapat ett omänskligt samhälle där missnöjet växer. Inte heller de stora dagstidningarna som ständigt hoppas på en "kioskvätare", som man kallade en sensationell nyhet för förr i tiden. En sådan nyhet hinner de inte ens vara först med längre.


Kanske en smart dator kommer till en annan åsikt än det Expressens ledarskribenter kommit fram till, när den med utgångspunkt från fakta skriver det våra journalister gör i dag. Även tidningarnas ledningar börjar i dag bli desperata över den förändring som vi bara sett början på.

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 10 juni 17:13

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten har blivit bevingade ord. Men visst är det så, se bara på Socialdemokraterna och Moderaterna som envist krigar om makten och utropar sig själva som segrare efter de opinionsundersökningar som duggat tätt. Ja, inte efter den senaste förstås som visade att SD klättrat förbi Moderaterna och är hack i häl på Socialdemokraterna.


Hur har det här kunnat hända trots den häxjakt SD varit utsatt för? Tja, egentligen är det väl häxjakten som lagt grunden till SD:s framgång. Ju mer det hackats på dem, desto fler sympatisörer har de fått. En stor del av de människor som nu öppet vågar erkänna att de tänker rösta på SD, har tidigare varit rädda att kallas rasister. Våra politiker är så fixerade vid kampen om makten och att förändra vårt samhälle, att de inte märkt att både invånarna och samhället förändrats i en riktning de inte tänkt sig.


Pekpinnar och förmaningar är det värsta politiska makthavare kan ta till, det uppfattas som översittarfasoner och väcker ilska. Det är ingen tillfällighet att förtroendet för Löfven har minskat, han har gammaldags värderingar som inte passar in i ett samhälle i snabb utveckling. På något underligt sätt sammanfaller Socialdemokraterna med hur kyrkan stadigt tappar medlemmar. Ett parti som tror att skatter löser alla problem har precis som kyrkan av invånarna börjat förknippas med någonting som kostar pengar, men ger väldigt lite tillbaka, Myten om att Socialdemokraterna är det enda parti som kan regera, har företrädarna med hjälp av MP tagit död på.


Att bilda regering efter nästa val kommer att bli en verklig prövning för de kvarvarande partierna i riksdagen, det skall till ett under för att inte KD skall åka ur. Om hoppet släcks hos de gamla trogna väljarna kanske de lägger sin röst på något annat parti. Den som hoppas mest på att det blir så är antagligen Jan Björklund, som nästa år antagligen gjort sitt som partiledare. Han har orsakat partiet lika stor skada som Göran Persson sossarna under sin tid.


Det är med lite av skräckblandad förtjusning jag nu följer de allt mer pressade partistrategernas försök att stryka de flesta medhårs. Att först sätta foten i baken och knuffa ut folk med fel åsikter och sedan försöka locka in dem är dömt att misslyckas. Det måste till någonting som är helt fritt från gammalt politiskt tänkande, någonting som kan återskapa förtroendet för att de politiska företrädarna kan göra någonting bra.


En sak de lyckats med utan att det var meningen utöver att ha retat upp många, är att ha återuppväckt nationalismen. Vårt land har många gamla stolta traditioner som åtminstone de äldre växt upp med, inte minst när det gäller skolavslutningar. Många upplever det som att vårt land försökt anpassa sig till de som kommit till vårt land istället för tvärt om. Det är ett misstag som blir svårt, för att inte säga omöjligt att reparera.


Det är just undfallenheten och oförmågan att mota Olle i grinden som gjort att SD ses som det enda partiet som vågar ta tag i problemen med den alldeles för stora skaran av människor som sökt sig till vårt land. De börjar ta alldeles för stor plats och det väcker känslor som blir svåra att hantera. Den första tiden när främlingarna började fylla de annars tomma gatorna präglades av uppgivenhet hos invånarna, men som nu ersatts av ilska. De har inte gett sitt medgivande till att det skulle bli så här.


För att SD någonsin skall kunna regera, krävs att de får egen majoritet, men enbart som största parti kan de välja att regera i minoritet. Någonting som skulle vara fullständigt värdelöst, de skulle bli nedröstade hela tiden, till och med det som skulle vara bra för invånarna. Den politiska kampen är inte för invånarnas bästa, det är den politiska makten som är betydligt viktigare.


Det talas vitt och brett om vilka problem vårt land står inför när det gäller skola, vård och omsorg, polisen, ja säg den offentliga verksamhet som inte brottas med problem. Det har gjorts politiska misstag på löpande band sedan många år tillbaka, Orsaken till de problem landet har är politiskt skapade och kan därför inte lösas på politisk väg.


Läget efter höstens val kommer knappast att ha förbättrats, det kommer att kohandlas för att försöka skrapa ihop en majoritet, vilket bara leder till att invånarna står som förlorare. De får en regering, kommun- eller landstingsledning de inte vill ha och missnöjet växer ytterligare.Det som måste reformeras för att vårt land skall ha någon framtid, är det politiska maktsystemet. Om inte invånarna har någonting att säga till om när det gäller vårt samhälles utveckling, är det dömt att gå under.


Moderaterna har upptäckt att pensionärerna måste få skattelättnader, men som vanligt skall det då användas procenträkning, istället för kronor och ören. Genom att använda procent blir det alltid de med lägsta pensionerna som får minst och det är de som behöver pengarna mest. Det bästa vore om de två största partierna kommer överens om att gemensamt sträva efter att rätta till de största orättvisorna med pensionssystemet och trygghetsförsäkringarna vilket bara kan ske genom att ta bort de förmåner som finns, men som drabbar de fattiga mest trots att alla är med och betalar.


Ännu tydligare kommer orättvisorna att framstå om ett handelskrig startar. Det som Trump nu satt igång kan innebära en snabb recession som påverkar vår värld globalt. Trump har inte fattat det, men många ekonomer har redan målat upp en bild av vad som kan hända. För vår del blir det som vanligt att bara hänga med, vi är inte ett land som klarar oss på egen hand. Det gör faktiskt inget land numera, vi är knutna till varandra så att faller en, faller alla.


Samtidigt kunde jag läsa om den nya superdatorn som kan utföra miljoner miljarder beräkningar i minuten. Människans kanske inte ens behövs längre, de här datorerna lär sig själva betydligt bättre än vad människan kan lära dem. Vad det handlar om är att de som använder dessa datorer, med lätthet kan styra hela världen. Vi kan bara hoppas det inte är de sjukaste hjärnorna som får tillgång till de här datorerna.


Tyskland har nu lagt fram förslag om arbetslöshetsförsäkring inom EU som skall hjälpa länder där arbetslösheten blir för stor. Det skall smidas medan järnet är varmt som det heter och tiden rinner iväg snabbare än vad de makthavande hinner med. Vad Tyskland insett är att jobben inte kommer att räcka till alla, det blir arbetskraft över som måste försörjas. I vårt fall kommer vi att hamna i ett läge där staten inte längre har råd att sysselsätta människor för att uppvisa en positiv statistik.


Arbetslinjens tänkande måste övergå i vad de arbetslösa skall ges för alternativ, vilket kommer att ställa de makthavande i en situation de aldrig varit i tidigare. Eftersom a-kassan är tidsbegränsad ger det inte våra politiker mycket tid att förändra det gamla invanda mönstret, de kommer att tvingas ta till sig det som står till buds. En statlig grundlön kan vara den enda lösningen och därmed starten på att forma ett nytt samhälle där människan sätts i första rummet.


För det är ju vad det handlar om, pengar måste alla ha för att både vårt samhälle och invånarna skall överleva.

Av Sven-Erik Hemlin - Fredag 8 juni 09:44


Det var en minst sagt annorlunda tanke som fanns i huvudet när jag vaknade. Kunde inte för mitt liv komma på varför texten till en gammal melodi fanns i mitt huvud. Är du kär i mig ännu Klas-Göran, har du kvar dina känslor för mig … malde texten på i mitt huvud. Efter Lill-Babs död har svenska folket ( i alla fall den äldre delen) blivit påminda om att hon funnits med och spridit glädje sedan de var unga.


Lill-Babs har förknippats med det helsvenska, en helylletjej som bjöd på sig själv för att roa och glädja andra. Såg att hon postumt tilldelats Kärlekspriset, det borde hon naturligtvis tilldelats medan hon ännu levde. Genom hennes bortgång har vårt land blivit betydligt fattigare i dubbel bemärkelse. Dels för att det finns ont om människor som sprider glädje, men också för att Hälsingland och alla platser utanför storstäder mist sin mest hängivna ambassadör.


Melodin Klas-Göran är om man lyssnar på texten det som format svenska folket och då givetvis även våra politiska företrädare. Att lämna ifrån sig allt ifråga om de skatter som betalades in till politiska företrädare som svenska folket gjorde var oerhört naivt minst sagt. En stor del av befolkningen har sedan inte lyssnat på att Folkhemmet var dödfött redan från början, många har trott att det bara fått det nya namnet välfärdssamhället. Det är först som pensionärer de insett sig blivit grundlurade, eller som i melodin, solochvårade.


Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på när Barbro Svensson blev Lill-Babs med hela svenska folket. Det var en tid då våra politiker verkligen försökte att alla skulle få det bättre och leva trygga fram till slutet. De gamla politiska företrädarna kände sig hedrade över sina uppdrag och trodde knappast att varken de själva eller vårt land, var lite finare än andra. Det kom först senare vilket vi tyvärr sett hos många av de politiska företrädarna.


När våra politiker har talat om hur landet utvecklats, har det i själva verket bara varit kosmetiska förändringar. De stora politiska reformerna genomfördes under åren strax efter andra världskriget, redan i slutet på sextiotalet började vårt land hamna på dekis och under åren sedan dess har det varit si och så med landets ekonomi.


I modern tid har vi kunnat se hur det som en gång byggdes upp raserats bit för bit av politiska makthavare. Man kan säga att det som en gång byggdes upp blivit till aska på grund av politiker som sagt sig brinna för att förändra vårt samhälle. Vi äldre kan se förändringarna ur ett annat perspektiv, förändringen från ett samhälle där det fanns social gemenskap och solidaritet med de svagare grupperna i samhället till att människor med de makthavandes godkännande blir utstötta ur gemenskapen.


I dagens Sverige ses de svagare grupperna, det vill säga de äldre, sjuka och handikappade med flera som en belastning för samhället. En ung kille jag pratade med sa: Det är tur att jag jobbar, annars skulle du inte få någon pension. Förklarade för honom att alla pensionärer betalat in till sina pensioner, det var inget bidrag som folk får när de blir gamla och killen utbrast: Och vart har pengarna ni betalat in tagit vägen? Bra fråga han borde framföra till våra politiker att svara på.


De med ett arbete har fått höra det ofta att det är de som skall premieras genom lägre skatter på arbete. I själva verket finns baktanken att pengarna skall bidra till att vårt politiska maktsystem skall kunna fortsätta, att politiska makthavare skall vara de som fördelar de pengar som kommer in. De miljarder som inte finns för att rätta till orättvisorna, utlovas nu till att bygga ut järnvägar och andra vidlyftiga löften och de pengarna kommer inte till statskassan från himlen precis.


Många har upptäckt det finurliga politiska upplägget som enklast kan förklaras med att från varje hundralapp invånarna betalar, försvinner drygt hälften till administrativa omkostnader. Det är ett enormt dyrt styrelsesätt vi har, det föder många människor vars jobb egentligen är helt onödiga. Varför har vi egentligen politiska företrädare i en värld då vi tvingas sköta det mesta själva?


När det nu är på väg att vända, eller snarare att de politiska företrädarna och den politiskt skapade byråkratin börjat ses som en börda, vet inte våra politiker vad de skall ta sig till med. Det här är en helt ny situation de ställts inför, deras existens ifrågasätts. För visst är det så man skall tolka det misstroende som finns mot vårt politiska maktsystem och de gamla partierna.


Socialdemokraterna famlar i tomma intet efter någonting som skall rädda partiet från ett katastrofval, men har totalt glömt bort vilka frågor som gjorde partiet stort en gång i tiden. Det är inte bara Socialdemokraterna som totalt glömt bort att de företräder inte bara sina väljare utan hela svenska folket, det gäller även de övriga partierna. Genom den ständiga maktkampen har svenska folket som helhet glömts bort genom den storstadsfixering som genomsyrar partierna.


Under de senaste femtio åren har många mindre kommuner avfolkats på grund av att de unga sökt lyckan i storstäder. Inte bara de unga, utan även skickliga yrkesmän och kvinnor som sett potentialen att tjäna pengar. Neddragningar av den service som krävs för kvarvarande att kunna bo på en plats som avfolkats genom politisk uppmuntran sedan sextiotalet, har  ignorerats helt av de politiska makthavarna.


Under åren har politiker både på riksnivå och ute i landet bemött klagomål och kritik med att de redan tagit tag i problemen. Att det inte hänt någonting visar att det inte haft en aning om hur de skulle hantera de uppkomna problemen i hopp om att folk skall glömma. Det vi ser i dag är resultatet av problem som skulle ha åtgärdats för många, många år sedan. Så långt tillbaka jag kan minnas har regeringar hänvisat till att det tillsatts en utredning, som efter lång tid visat sig vara fullständigt värdelös. Allt förändras snabbare än en utredning ens hinner tillsättas, eller komma igång.


Man pratar ofta om pudelns kärna och den tycks vara de snabba förändringar som gör att fattade beslut kommit i ett läge då förutsättningarna ändrats. Den demokratiska beslutsprocessen hänger inte med i svängarna, så enkelt är det. Ser man tillbaka några år har de gamla etablerade partierna ändrat ståndpunkt ett flertal gånger, nu blöter de ett fingret för att känna varifrån vindarna blåser.


Det samhälle vi har är alldeles för komplicerat för att styras av förtroendevalda politiker och ännu värre kommer det att bli inom en snar framtid. Våra politiker kan inte göra någonting åt den snabba utvecklingen utan tvingas hänga med så gott det går. Men för landets invånare kan det leda till katastrof när inte de makthavande klarar av att hantera allt det nya. Det krävs med andra ord ledare för landet som vet vad som krävs, det vill säga vad som måste rensas bort därför att det kostar för mycket.


Jag har påtalat tidigare att ett land långsamt går mot bankrutt när de offentliga kostnaderna blir för stora. Varje offentliganställd avlönas med skattepengar, men det den offentliga kassan får tillbaka är bara den procentsats som betalas, vilket ger ett genomsnitt på cirka 40%, vilket beror på att många offentliganställda som inte är höginkomsttagare. Man kan tro att skillnaden då blir 60% men det blir betydligt mer eftersom även de sociala avgifterna skall räknas in. Dessa pengar måste varje år tas fram på något sätt, det är finansministerns, kommunernas och landstingens  stora huvudbry.


De offentliga verksamheterna skola, vård, omsorg, polisen med mera är ingen lysande affär för invånarna, men det är vad de betalar skatt för den service dessa verksamheter är tänkt att utföra i invånarnas tjänst. Man kan kalla det för en servicekostnad för att samhället skall kunna fungera som det är tänkt. Den ökande administrationen är därför en belastning som måste hållas på ett minimum för att vårt välfärdssystem skall kunna fungera.


Vad våra politiker haft svårt för att förstå är att de för invånarna viktiga verksamheter skall gå i första hand, det som blir över när dessa verksamheter fått vad de behöver, är vad som skall avlöna politiker, byråkrater och administratörer. Samma sak är det med vägskatter med mera som skall vara öronmärkta att användas till till nybyggnationer och underhåll av vårt lands vägar, inte till att baka in i statens budget som därmed hanteras som ”vanliga” skattepengar..


Det jag angett ovan är vad som menas med den gällande lag de politiska makthavarna måste (eftersom det är en lag) rätta sig efter, nämligen att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Den lagen efterföljs inte av våra politiker och de bör därför ställas till svars för att bryta mot det för invånarna viktiga skydd mot misshushållning.


Med det kan jag inte annat än konstatera vad Lill-Babs gamla slagdänga kan ställa till det i huvudet på mig, men också för våra politiker. Är de ingenting annat än solochvårare?

Av Sven-Erik Hemlin - Tisdag 5 juni 07:55


Det var definitivt inte meningen, men jag råkade höra Moderatledaren Kristerssons försvarstal över sänkta skatter. Hans tal om den utbildning som kommer att krävas kommer tjugo år för sent, men vad spelar det för roll i valtider. Eftersom alla partier skall ta åt sig kängan att vårt land de senaste femtio årens flumskola, hur ända in i helsike skall det kunna ändras under en mandatperiod?


Det här med sänkta skatter på arbete är intressant för de som måste betala skattesänkningen. Är Kristersson beredd att gå så långt som att helt skrota de sargade trygghetsförsäkringarna, eller höja skatten för pensionärer och de med sjukbidrag? Jag tror det, han har nämligen aldrig behövt lida nöd.


Sänkta skatter gynnar alltid de rikaste och högavlönade, de lite längre ner på skalan är det meningen ska jubla åt några hundralappar. Men Kristersson sade någonting som säkert fick många av de som kan se fram emot några hundralappar, han vill nämligen höja momsen på mat. Tala om att ge med ena handen och ta tillbaka med den andra.


Vinnare genom sänkta skatter skulle även gynna en mycket stor del av våra heltidspolitiker, med de inkomster de har gör inte några hundralappar mer i kostnader per månad någon skillnad. När politiker av skilda anledningar försvinner från politiken innan de uppnått lagstadgad pensionsålder, måste de tas om hand. De har offrat sig för sina väljare och är svåra att placera på den hårda arbetsmarknaden.


Det får mig att tänka på alla som offrat sig och gått in i väggen, varför tas inte de omhand på samma sätt? Vad är skillnaden mellan att ta hand om människor ute i arbetslivet och vara med och säga ja och amen när det fattas beslut i demokratis ordning? Vem har gjort den största arbetsinsatsen?


De flesta av våra politiker har ingen högre utbildning eller ett yrke att gå tillbaka till, det är vad det handlar om. Genom väl tilltagna löner har de skaffat sig en livsstil som knappast kan uppehållas med ett "vanligt" arbete. Massvis med politiker har klamrat sig kvar inom politiken utan att invånarna ens vet vad de heter, eftersom de aldrig kommit tillräckligt högt på karriärstegen. Men de har varit lojala mot sina respektive partier.


Har lekt med tanken vad som händer om det politiska maktsystemet brakar ihop. Finns det inte pengar kan inte heltidspolitiker, byråkrater och administratörer avlönade med skattepengar försvaras. De ytterst makthavande blir tvungna att ta sitt sociala ansvar och skära ner över hela linjen. Det scenariot kan mycket väl bli verklighet, vi vet nämligen inte hur framtiden kommer att se ut. Att se tio år framåt i tiden är omöjligt, vi kan bara gissa oss till hur det kommer att bli.


Vad vi ser är att det största partiet representerar en fjärdedel av väljarna, det ger knappast mandat att bestämma över invånarna. Tvärtom är de låga sympatisiffrorna ett bevis på att det politiska maktsystem vi har inte längre är försvarbart. Den högteknologiska utvecklingen kommer ytterligare att sätta press på det styrelsesätt vi har, det kräver välutbildade kunniga ledare för att kunna hantera de komplicerade problem det kommer att innebära.


Vad politiska ledningar kan ställa till med kan vi se inom kommuner och landsting, där finns ingen lösning i sikte. Enligt SKL som är en sorts huvudman för kommunerna och landstingen kommer det att krävas skattehöjningar framöver, inga som helst direktiv att administrationerna måste bantas. Med andra ord lever dessa byråkrater i en värld som inte längre finns, kanske inte ens har funnits.


Varför det pratas om vinster i välfärden istället för de enorma kostnaderna att driva de viktiga offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg är svårt att förstå. Det är ingen väl bevarad hemlighet att inte minst landstingen haft politiska ledningar som inte fattat vad de hållit på med. För invånarna är det så enkelt att ett hål i väggen räcker för att få träffa en läkare, det behövs inga ståtliga entréer.


En förutsättning för att en verksamhet skall fungera är att personalen uppskattas, det har inte våra landstingspolitiker fattat. Precis som på riksnivå försöker de istället klamra sig fast vid sina välavlönade uppdrag och låter anställda tjänstemän ta hand om de vardagliga problemen. Av den anledningen har vi i dag många chefer och administratörer varav många inte har en aning om vad det innebär att utföra ett arbete i invånarnas tjänst.


På de få platser i vårt land har verkligen politiker försökt hitta lösningar för att slippa hyra in läkare och sjuksköterskor, skapas en sammansvetsning av personalen. På många orter stänger istället sjukhus avdelningar eller slår ihop dem, vilket leder till att ännu fler tappar sugen och slutar. Det finns privata företag som uppskattar deras arbetsinsatser, varför då stanna hos någon som inte gör det.


Allt tal om begränsningar av vinster inom välfärden faller på sin egen orimlighet, skola, vård och omsorg skulle kollapsa och skapa kaos om de privata ägarna skulle lägga ner sina företag. För att inte tala om hur många som skulle bli arbetslösa. Orsaken till att det överhuvudtaget getts möjlighet till privata aktörer har varit de offentliga verksamheternas oförmåga att leverera det de får betalt för. Pengarna går till saker som inte det betalas skatt för att få utfört.


Det är först när de politiska företrädarna inser att de bara är ett verktyg i invånarnas tjänst, att de bara är drängar och pigor som skall göra som lagen föreskriver, som kan orsaka en vändning. Vad de skall se sina uppdrag som är hedersuppdrag, de har inget stöd i lagen att bestämma över invånarnas levnadsförhållanden. Det kallas för att folkviljan styr, än så länge har inte invånarna använt sig av detta, men det kommer. 

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 3 juni 19:00


Läste i en intervju med Stefan Löfven, i vilken han sa att nu skall hela Sverige vara med i satsningen på framtiden. Det är inte storstäderna som är framtiden, det är de mindre orterna ute i landet med betydligt billigare tomtmarker och driftigare människor. Det är ute i landet de innovativa finns (eftersom de tvingats till det för att kunna bo kvar) och de behöver den service som staten, bensinmackar, banker, Posten med mera tagit ifrån dem.


Trevligt att i alla fall att statsministern så här i slutändan på mandatperioden, kommit underfund med att det inte är storstäder som är motorn som driver vårt land, utan det är de som åker snålskjuts på övriga landet. De storstadsproblem vi kan se är bara början, det blir värre runt hörnet.


Löfven gör samma misstag om och om igen, han försöker nämligen vara alla till lags och då blir det fel. Att han blev partiledare såg jag en förklaring om som fick mig att skratta, han hade inte någon politisk belastning. I och för sig rätt tänkt, de personer som tidigare lanserats, har verkligen kastat ett löjes skimmer över partiet. Kanske just därför är återväxten i partiet i det närmaste obefintlig.


Istället för politiker var Löfven istället en man från arbetarrörelsen, som arbetat sig upp från svetsare till fackliga uppdrag. Men hans uppdrag som partiledare och statsminister var dömt att misslyckas, eftersom de som utvalts att stötta honom som ministrar, istället ställt till det för honom genom både uttalanden och handlingar.


Av det forna arbetarpartiet och försvararna av de sämst ställda grupperna, har blivit ett medelklassparti. Partiets företrädare kan på grund av väl tilltagna löner leva under helt andra ekonomiska förhållanden än de som röstat på dem. Den här klassresan har ändrat synen på många av företrädarna och visar genom bristen på förståelse för fattigdom att de skäms över sina rötter. Detta trots att det varit fattiga hårt arbetande människor som legat bakom att partiet kunde styra landet under så många år. Visst märks det när dessa kvarvarande gamlingar vänder partiet ryggen.


Trots att partiet krympte i takt med att de gamla trogna väljarna gick ur tiden, trodde företrädarna för partiet att det var en tillfällig svacka. De fortsatte påminna väljarna om vad partiet en gång gjort, vilket de unga inte ens hört talas om. Socialdemokraterna är det parti som har svårast att locka unga väljare och det har jag full förståelse för, det finns ingen som kan tala ungdomarnas språk.


Magdalena Andersson må vara en välutbildad ekonom, men det är svårt att vara det i ett parti som inte begriper sig på ekonomi. Till största delen klamrar sig de gamla socialdemokraterna kvar med näbbar och klor, för att inte mista sina välavlönade uppdrag. Räcker inte pengarna till måste skatterna höjas, det är vad vi äldre lärt oss att socialdemokrater hanterar ekonomin. Och vi kan se långt tillbaka i tiden.


Många unga som satsat på politisk karriär inom partiet har efter en tid hoppat av. De har inte fått gehör för sina moderna åsikter. Det är alltså de som varit med under många år som vill att allting skall vara som det alltid varit. Har till och med hört personer som mest skall ses som inventarier i maktens korridorer än företrädare för sina väljare säga, att deras sociala kompetens behövs. Är ganska säker på att dessa personer inte vet mer eller är smartare än en femteklassare.


De gamla trogna väljarna har tröttnat på dessa gamla företrädare som under alla år lovat betydligt mycket mer än vad de kunnat hålla. En gammal bekant påminde mig om hur Socialdemokraterna varje val ända sedan slutet på sextiotalet talade om att det skulle bli förbättringar för de lågavlönade, men efter valen förklarades det att politiker inte skulle lägga sig i löneförhandlingar.


Jag kan förstå de som ifrågasätter hur Annika Strandhäll kunde få en så ansvarsfull ministerpost. Hon är inte vuxen uppgiften, det borde de anssvariga inom partiet insett. Om det var partiet som låg bakom avskedandet av Försäkringskassans generaldirektör som i vida kretsar anses vara oerhört skicklig får vi nog aldrig klarhet i. Men det kommer för all framtid att vara Strandhäll som får stå med hundhuvudet, eftersom generaldirektören följt sina order till punkt och pricka. 


Det är här man kan se skillnaden mellan politiska amatörer och välutbildade proffs som vet hur verksamheter skall organiseras och drivas. För Socialdemokraterna och Strandhäll är det här inte bara en prestigeförlust, många chefer inom både statliga verk och övriga verksamheter, kommer fram till valet att ha en stram hållning till både Strandhäll och regeringen. Strandhäll kommer själv att fram till valet få stå för de beslut hon tagit, tror knappast Löfven kommer att hålla henne bakom ryggen..  


Ett starkt socialdemokratiskt parti behövs som vågmästare inom svensk politik, men när runt tre fjärdedel av väljarna inte har något som helst förtroende för partiet, bäddar det för politiskt kaos. Det är de båda tidigare dominerande partierna som får ta på sig skulden, de har varit mer intresserade av kampen om makten, än vad som skulle vara bäst för invånarna. Det har gått så långt att snart vill invånarna själva bestämma hur vårt samhälle skall vara.


Våra politiker har gjort misstaget att underskatta vad invånarna verkligen kan göra för att förändra både det politiska styrelsesättet och det havererade välfärdssamhället. För havererat har det och en kriskommission innehållande experter av alla de slag borde redan vara i fullt arbete. Löfven pratar om hur många poliser det skall finnas om sex år och folk hånler, det är nu de behövs.


Både när det gäller poliser, sjuksköterskor eller lärare, skulle de funnits i dag om våra politiker följt med i det som hänt. Problemen skapades redan på nittiotalet, men det har istället lagts fram de mest idiotiska förslag om hur en kommande naturkatastrof skall kunna undvikas. Skolproblemen Lille Fridolf skulle lösa på hundra dagar är nu hundra gånger värre. Tänk om lika mycket tid, pengar och kraft lagts ner på att utbilda poliser, sjuksköterskor och lärare!


När nu det en gång så stora partiet ser ut att gå mot ett svidande valresultat, kan man hoppas att det är det gamla gardet som städas bort och partiet förnyas. Eftersom social kompetens är samma sak som erfarenhet av det som hänt tidigare, finns det ingen plats för dem i det nya samhälle som är på väg att växa fram. När S kommit att stå för Svikarpartiet för de svaga grupperna, är det dags att byta både folk och logga. Rosen har visat sig ha alldeles för många vassa taggar som gör illa människor.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gamlingen med Blogkeen
Följ Gamlingen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se