Senaste inläggen

Av Sven-Erik Hemlin - Tisdag 12 dec 20:15


Alla upprop vi nu sett och som skapat rubriker i våra media, vad leder det till? Inte ett mjukare samhälle i alla fall, risken finns att vårt samhälle blir hårdare och hårdare. George Elliot skrev en gång: Jag förnekar inte att kvinnor är dåraktiga. Gud skapade dem ju till mannens avbild. Kanske är det så att vi är av samma skrot och korn när allt kommer omkring.


Vi har levt i många år med att det krävts könskvotering, det har nämligen varit svårt att rubba på gubbväldet. När nu locket flugit all världens väg kan vi vänta oss vad som helst, det kommer aldrig att bli som förut. Och annat var inte heller att vänta. Jag tror ingen politiker insett att det konkurrenssamhälle som växte fram, var förödande på sikt. Nu är det dags att titta närmare på om det finns några alternativ till dagens sätt att leva.


Hela vårt samhällssystem är utformat efter en mall som skapades för länge sedan. Det våra politiker lutar sig emot är att så har det alltid varit i vårt land. Den svenska modellen våra politiker talar om är ingenting annat än ett halmstrå de klamrar sig fast vid, de har inte räknat med att invånarna skulle förändras . Men det blir den stadigt växande gruppen med människor som känner sig utanför, som kommer att driva fram en förändring.


Kanske de många uppropen om trakasserier och andra övergrepp snarare är en regel än ett undantag. Den enda som vi egentligen fått bekräftelse på, är att vårt land är lika ruttet som länder som kritiserats av våra politiker. Att det blivit så här förklaras att det har med en "kultur" som sitter i väggarna att göra, var det någon som skrev. Det är väl därför även Svenska Akademien är inblandad i skandalen. Kultur som kultur.


Men visst är dets så att gamla synder ligger bakom. Vad jag kan förstå, gjorde Göran Persson en dundertabbe i samband med saneringen av statens och bankernas urusla ekonomier. Han skulle på samma gång sanerat hela den politiskt uppbyggda kontrollapparaten, och rensat bort alla småpåvar som redan då tilläts utnyttja sina maktpositioner.


Vid den tiden fungerade i alla fall de viktiga samhällsfunktioner någorlunda tillfredsställande, men det har stadigt gått utför. Efterföljande politiker borde därför skämmas över att inte varit medvetna om att någonting måste göras. Det är inte politiskt maktkamp vårt land behöver, det är en storstädning av vår enorma byråkratiapparat.


Just makten att hålla i alla trådar, kräver att vederbörande vet vilka trådar det ska dras i. Då fungerar de marionetter som ska se till att saker och ting blir gjorda. Några trådar tycks inte de politiskt tillsatta generaldirektörerna sprattlat i, men så har de också gjort saker som skadat vårt land. Den största tabben som gjorts var att utse Dan Eliasson till högsta polischef har skadat både invånarna och hela vårt polisväsende. Men det finns flera som definitivt inte är lämpliga för sina uppdrag.


Det här är den nackdel ett politiskt styrt samhälle uppvisar, när utvecklingen och förändringarna i vår värld, inte stämmer med de politiska visionerna. Visioner som inte sträcker sig längre än tre år, beror på att fjärde året gäller att komma med nya löften att rätta till allt som blivit fel. Vad som då händer är att väljarna glöms bort i stridens hetta, eftersom att behålla eller överta makten blir viktigare än allt annat.


Den kommande valrörelsen ser ut att bli oviss, mycket beroende på att de gamla partiernas ställningstagande gällande ankommande flyktingar ändrats. Flera partier har nu börjat ockupera SD:s planhalva. Till och med i maktens korridorer har de säkert hört att det finns en utbredd uppfattning, att flyktingarna tagit alldeles för stor plats, på grund av de politiska misstag som gjorts. Nu är det inte en fråga om rasism att debattera flyktingproblemet, utan hur det hela påverkat många invånares liv negativt.


Oavsett vad våra politiker säger, har den enorma mängd flyktingar som kommit, gjort att många helt tappat förtroendet för våra politiker. Tvärsäkra uttalanden som gjordes för några år sedan har visat sig vara alldeles åt helsike. När nu alla dessa flyktingar ska hjälpas ut på arbetsmarknaden kommer många ungdomar i kläm, som aldrig fått de möjligheter flyktingarna nu får.


Vad värre är, de som kommit hit har med sig sina traditioner och värderingar som inte stämmer in med vårt lands seder och bruk, det kommer säkert en tid då det blir en fråga om vi och dem. Det som nu händer kan bara ses som storm i ett vattenglas, de som kommit hit och inte haft rent mjöl i påsen, kommer att förstöra för alla de andra. Den utmaning som vårt polisväsende står inför, kräver en helt ny ledning som vågar ta i med hårda tag för att rensa upp.


Bra karl klarar sig själv tänker säkert Löfven, men han har visat så dåligt omdöme, att han måste ta hjälp av någon som kan och vet hur saker och ting kan göras. De eftergifter han gjort för MP är ett svek mot de egna väljarna som det är tveksamt om de kan förlåta. Misstaget att ta med MP i en regering, har påverkat inte minst de sämst ställda i form av fördyringar som gjort dem ännu fattigare.


Samarbetet mellan Socialdemokraterna och MP får mig osökt jag att tänka på att med sådana vänner, kan fiender vara en bättre bundsförvant. Vid regeringsbildningen gjordes samma misstag som på många ställen ute i landet, nämligen att underskatta de partier, som skulle stötta det stora partiets beslut. Inom politiken finns inga lojala samarbetspartners, var och en är sig själv närmast.


Det läge vi befinner oss i bäddar för att vi kommer att serveras om inte falska besked, så i alla fall halvsanningar. Har ett citat av Anon som passar in nämligen: Akta dig för halvsanningar – du kanske har fått fatt på den felaktiga halvan.

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Fredag 8 dec 11:31

Varför glömmer vi bort barns sätt att leka? Varför stänger vi inne dagdrömmar om ett bättre liv? De som inte gör det, erkänner det knappast. Men vårt land vimlar av människor som vantrivs på sina jobb och dagdrömmer. Många om vad de skulle göra om de skulle vinna på spel som skulle kunna förändra deras usla liv. För satsa på spel är det många som gör, det är enda sättet för de allra flesta att bli rik, men också ett sätt att bli ännu fattigare.


Men visst är det rikedom folk drömmer om och många fantiserar sig bort från den grå vardagen, eftersom de insett att de makthavande knappast kommer att skapa ett bättre samhälle inom överskådlig tid. Det finns varken kunskap eller kompetens att göra vårt samhälle rättvist, utan att de makthavande själva blir lidande.


Och de som drömmer om ett bättre samhälle blir fler för varje år, efter att med egna ögon sett alla försämringar. Löften från makthavarna rör sig år framåt i tiden, tid som inte de gamla och sämst ställda har, eftersom det är nu det är akut.


Det låter vackert när politiskt aktiva säger sig brinna för att förändra vårt samhälle. Den dag de ges möjlighet till det, har de som hjälp dem dit glömts bort. Mänskligt, ja visst. Det gäller att till varje pris klamra sig kvar vid det välavlönade jobb en förtroendevald har. För ett jobb blir förtroendeuppdraget, vilket gjort att många ser det som att politiker är ett yrke.


Det om något har orsakat de problem som finns inom statliga myndigheter, de statliga verken, de offentliga verksamheterna, landsting och kommuner. Med andra ord en katastrof för svenska folket. Ett förtroendeuppdrag ska vara tidsbegränsat och inte ett arbete som med tiden ger mättnad och därmed en slentrianmässig hantering av sitt förtroendeuppdrag.


När det gäller att försvara sitt jobb och sin position i det politiska maktspelet blir det en lojalitetsfråga. Alldeles för ofta lönar det sig inte att vara solidarisk med sina väljare, det gäller att vara solidarisk med den politiska ledningen. Men genom att svika sina väljare har de politiska partierna hamnat på djupt vatten. De har inte den blekaste aning om hur svenska folket kommer att lägga sina röster vid nästa val.


Naturligtvis borde det vara en väckarklocka inte minst för Socialdemokraterna, som tappat många före detta väljare. Eller snarare är det så att de gamla trogna väljarna dör ut, det finns inte många kvar sedan storhetstiden. Det märkliga är att det en gång så stora partiet, inte tittar närmare på vilka frågor som fick partiet att uppnå egen majoritet och försöka göra samma sak, istället för att ständigt föra fram vad partiet gjort.


Det var bekämpandet av de orättvisor som fanns som lade grunden till att partiet växte sig så stort. I takt med de glesnande 1:a maj tågen  stod det klart att de som gick främst i leden, protesterade mot sig själva, de hade genom sina förtroendeuppdrag blivit högavlönade och tidigare företrädare  kapitalister. En märklig utveckling av ett arbetarparti.


I både tankesätt och handlande har partiet med tiden sökt locka medelklassen, den grupp många förtroendevalda lönemässigt hamnat i. Den gamla ideologin tas fram bara inför val där det lovats runt men hållits tunt. Naturligtvis är inte de gamla, lågavlönade och sjukpensionerade dummare, än att de genomskådat den moderna Socialdemokratin. Det är inte längre ett parti som står upp för de svagare grupperna.


När man lyssnar på det som folk pratar om, håller Stefan Löfven på att bli lika impopulär som Göran Persson. Han påminner mig om ett citat av det Alfred Adler en gång skrev: Det är lättare att slåss för sina principer, än att leva upp till dem. Det här med ordning och reda har verkligen ställt till det för Löfven, maken till oordning i vårt land har vi nog aldrig upplevt.


Läkare, sjuksköterskor, lärare och poliser har gett upp, anställda inom socialtjänsten, migrationsverket likaså. Vad vi nu ser är ett politiskt haveri som för all framtid kommer att ligga alla politiska partier i fatet. Antagligen har de flesta politiker insett att det politiska styrda samhället går mot om inte sin undergång, så i alla fall en modernisering. Det kommer inte att behövas politiska företrädare i det högteknologiskt styrda samhälle vi kan förvänta oss. Smarta datorer kan göra konsekvensanalyser som ger ett tillförlitligare beslutsunderlag. 


I den mest vansinniga högkonjunktur som inte ens kan förklaras av experter, kan en djupdykning komma som en blixt från klar himmel. En intressant teori är att de som kan nu handlar för glatta livet, är de som insett att vad som helst kan hända. Men hur hade det sett ut om de som satt sprätt på sina pengar istället sparat dem, vilket många med möjligheter till det har gjort?


Bakom allt det som nu händer ligger tveksamma, till och med felaktiga politiska beslut. Vårt land är dessutom inte ett utopiskt välfärdsland dit tiden inte når, det som händer ute i världen påverkar även oss. Det är på tiden att våra politiker erkänner sina misstag och rättar till dem. För länge sedan skrev Alexander Pope: En människa bör aldrig skämmas att tillstå att hon haft orätt, vilket bara är att säga att hon blivit klokare i dag än hon var i går.



ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Lördag 2 dec 20:56

Den som jag levt i över åttio år, har för länge sedan insett att miljöhot och kommande naturkatastrofer är en förutsägelse uppbackad av en skickligt upplagd propaganda. Visst kan det upplevas som att naturkatastrofer duggar tätt, men anledningen till det svävar vi i okunnighet om. Miljöbovarna anges vara koldioxiden och växthusgaser.


För enkelhetens skull har forskarna koncentrerat sig på koldioxid och växthusgaser, men inte ens de själva har den blekaste aning om, vad en minskning av dessa utsläpp kommer att innebära. Någonting som kommit i skymundan för växthusgasers och koldioxidens påverkan på miljön, är vilken roll solen har i den globala uppvärmningen.


I vårt solfattiga land har vi inte hört talas om eller märkt av det, men forskare har kommit fram till att solen blivit betydligt hetare. Vad innebär det för vår värld, om solen ger ifrån sig mer värme än tidigare? Kan det ha orsakat en atmosfärisk obalans, vilket skapat de svårförklarliga jetströmmar som gör väderprognoser allt svårare att ställa?


Om det beror på att ett tidigare befintligt skyddande lager i atmosfären tunnats ut eller annan orsak vet vi inte. Vad vi vet är att hudcancer ökat dramatiskt som en följd av en alldeles för hög UV strålning. Den globala uppvärmningen kan därför misstänkas vara mer komplicerad än vad klimatforskarna anger. Den är ju inte heller global som det framhålls, utan snarare har vissa områden i världen drabbats lokalt.


De temperaturhöjningar som anses som bevis på att vi går mot ett varmare klimat, har vår jord upplevt många gånger. Visserligen med drygt hundra år eller mer emellan de varma perioderna, men också de kalla. Det har från vissa håll varnats för att vi kan gå mot en ny istid. Vi äldre minns kalla vintrar från barndomen och det var under en tid då bostäder och industrier värmdes upp med ved, kol och kocks. Det bolmade ur skorstenar över hela vårt land, nu används el som måste anses ha mindre miljöpåverkan.


På den tiden var vi ett bondesamhälle med många små jordbruk vilket betydde gödselstackar som gav ifrån sig metangas. Det fanns betydligt fler kor och hästar än i dag, men som nu av en del anges vara miljöbovar. Men människorna var betydligt färre, trots det bidrog säkert utedass och sophögar med en betydande del av utsläpp. Hursomhelst får jag det inte att gå ihop, vi skulle på den tiden enligt det forskarna anger som orsak, ha haft global uppvärmning istället för kyla.


Många klimatforskare har visat sig inte vara trovärdiga genom de förutsägelser som gjorts. Ändå har skickliga lobbyister lyckats övertyga regeringar om att de måste mota Olle i grinden, som man sa förr. Så här långt är den mest synbara effekten att det blivit dyrare att leva tack vare miljökrav,  vilket gjort att allt fler blivit fattigare. Orsaken till det är att även de sämst ställda, tvingas vara med och betala för ett miljöhot som ligger en bra bit framåt i tiden.


Hotet mot människan finns betydligt närmare, nämligen den växande fattigdomen. Enbart i vårt land finns många äldre, men också ensamstående föräldrar som lever i fattigdom. Vi har hör och häpna en utbredd politiskt skapad barnfattigdom, någonting barnen kommer att bära med sig hela livet, Ordet välfärd som flitigt används av våra politiker, har en helt annan betydelse för de som drabbas. De kan inte känna någon lycka, de lever inte i välmåga, de har ingen del i medborgarnas välstånd och känner ingen social trygghet. Användandet av ordet Välfärdssamhälle bör därför förbjudas.


Det är märkligt att miljöhotet som ligger långt fram i tiden, får större uppmärksamhet än hur många människor har det i nutid. Än så länge har inte effekterna av Försäkringskassans hårdare regler när det gäller sjukersättning och den för många livsavgörande assistansersättningen slagit igenom, men det kommer. Sett ur nationalekonomisk synvinkel kan det vara ett större hot mot både landet och invånarna än klimatfrågan.


Om fler blir fattiga så naturligtvis påverkar det hela vårt samhälle. Skatteintäkterna minskar genom att det påverkar konsumtionen. Det hela fungerar som fallande Dominobrickor. Eftersom vi sett sådana här saker hända tidigare, kan vi också förutse vad som kan komma att hända. Det är ingen vild gissning att vi är på väg ur den konsumtionshysteri vi fått uppleva under några år, vilket kommer att skapa oro bland de som producerar varor och tillhandahåller tjänster.


Många företag har varit förutseende med att inte producera för att lägga på lager, det handlar om logistik istället. Enkelt uttryckt gäller det att få varorna så snabbt som möjligt från tillverkare till kund. Naturligtvis rimmar det illa med det miljötänkande som anses så viktigt, men miljön får alltid stryka på foten för de ekonomiska intressena. Först nu börjar många inse att affärer i centrum av städer minskat på grund av ändrade köpvanor, och mycket värre kan det bli.


Under många år har vi tvingats leva med slit och släng, kvalitet är och har varit alldeles för dyr. Trots återvinning har det här nött på jordens resurser, när de tar slut är det kört som man säger. Men hur lär man människor att vara rädda om det vi har, innan det är för sent? Det säger sig självt att vi kommer att få framtida problem, eftersom framtiden tagits ut i förskott.


Egentligen är det inte människornas fel att det blivit så här, det är pressen att alla måste försörja sig själva, det vill säga ha ett arbete. Politiska beslut har gjort att det skapats ett samhälle som inte är miljövänligt, de makthavande motarbetar alltså de miljömål de sätter upp.


Allt det här reder antagligen ut sig självt genom den tekniska utvecklingen. Med lite eftertanke är det vad som kan rädda vår miljö och förhoppningsvis även människorna. Robotar och smarta maskiner tar över och friställer människor som då kan leva ett helt annat liv.


Kanske lösningen då blir att gå tillbaka till det gamla. Om man ser till invånarnas bästa, skulle vårt nuvarande samhällssystem skrotas så snart som möjligt. Livet är alldeles för viktigt för att andra ska bestämma över det och det är tyvärr hur den politiska styrningen fungerar.


När människorna blir pressade uppstår en frihetslängtan, det är vad vi kan se embryot av i det som nu händer. Väl utvecklat kommer det att leda till ett helt annat samhälle, där invånarna får möjligheter att styra över sina egna liv. I ett sådant samhälle passar inte ett påtvingat lönearbete in i bilden.

Av Sven-Erik Hemlin - Tisdag 28 nov 20:24

Det var länge sedan fackliga och politiska företrädare stod på barrikaderna för att invånarna skulle få det bättre. Varför de klättrade upp på barrikaderna verkar inte dagens politiker ens ha en aning om, i alla fall inte dagens regeringsmedlemmar. De är inte ensamma om det, en majoritet av invånarna kanske inte ens hört talas att Sverige före andra världskriget, var ett fattigt land med hög arbetslöshet. Det är knappast vad de fått lära sig i skolan.


Med andra ord fanns ett stort stöd för det budskap som fördes fram om att vara solidarisk med de svaga grupperna. En förkrossande majoritet av invånarna visste vad fattigdom innebar. Av egen kraft hade vi knappast klarat av det som hände, för andra världskrigets förödelse ute i Europa och i våra grannländer, gjorde att vårt "neutrala" land hamnade i guldsits.


Våra industrier samt vårt lands rika naturtillgångar, gjorde att de flesta kunde få ett arbete. Det fattades till och med folk och industrierna över hela landet dammsög inte minst Norrlandslänen på arbetskraft. Många invandrade från Finland, ja till och med från Tyskland. Men det som verkligen fick familjerna att få bättre ekonomi, var att många tidigare hemmafruar gick ut i arbetslivet.


Att förvalta en uppgång på bästa sätt är inte lätt, de politiska makthavarna ville i sin iver alldeles för mycket, vilket kom att straffa sig. Förändringen från att ha varit ett bondesamhälle till att bli ett industrisamhälle, förändrade makthavarnas sätt att tänka. De stora exportföretagens väl och ve blev plötsligt viktigare, än att landet var i det närmaste självförsörjande tack vare de många jordbruken.


För många småbönder uppstod ett dilemma, industrijobben gav en regelbunden lön betydligt större än vad jordbruket gav. Det gjorde att vi under flera år hade någonting som gick under benämningen månskensbönder, det vill säga de skötte sina jordbruk på fritiden. I och för sig inte så konstigt eftersom de vara vana vid att arbeta sju dagar i veckan och kanske hoppet fanns om att en dag så ...


Den dagen kom aldrig och de små jordbruken lades ner, de kvarvarande har gått över till stordrift. Det har skapat hårt skuldtyngda bönder som under många år dragits med dålig lönsamhet, tack vare de pålagor som regeringar i oförstånd beslutat om. De svenska varor som finns i butikerna har genomgående ett högre pris, men det tillfaller inte producenterna. Antagligen kommer inte våra makthavande att sakna korna förrän båsen är tomma.


Nåja, reflexionen är helt min egen, men det är svårt att förstå hur regeringar som skall se till landets bästa istället för att stötta, gjort allt för att utrota våra bönder. Genom att svenska bönder inte kunnat och inte ens i nuläget kan konkurrera på samma villkor, kan vårt land inom en snar framtid vara helt beroende av importerade varor. När det nu gnälls det över att mjölken, osten och svenskproducerat kött blivit alldeles för dyrt, ska det helt skyllas på inte bara nuvarande, utan också tidigare regeringar.


Trots de politiska styrningen av vårt land lever vi nu bekvämare, men det kan vi tacka den tekniska utvecklingen för. Alla har fått det bättre hörde jag en politiker säga, men en stor del av svenska folket kan bevisa motsatsen. Den  fattigdom som fanns i vårt land för åttio år sedan, trodde vi i dag äldre var någonting som aldrig skulle komma tillbaka. Men politiska beslut är nu på väg att skapa fattigdom i vårt land igen, där har utvecklingen gått åt alldeles fel håll.


Alla har säkert hört talas om att arbete ger hälsa och välstånd. Jodå, svenska folket har verkligen jobbat hårt sedan andra världskrigets dagar, men det har knappast skapat det välstånd våra politiker talar om. Ordet välfärdsamhälle som så ofta används, passar inte alls in på det samhälle vi nu har. Det har visat sig att arbete istället skapar ohälsa som leder till fattigdom.


Men visst är det många i vårt land som lever i välfärd, som skapats genom snåriga lagar som gjort att de blivit både fler och rikare enbart de senaste tio åren. Inkomstskillnaderna märks tydligare när allt blir dyrare, men på sikt drabbar det även de högavlönade och de rika. Den växande gruppen med usla pensioner, sjukbidrag och låga löner gör att de inte längre kan beskattas som tidigare, det gäller för finansministrar att ta pengar där de finns och lägga där de fattas.


Tidigare sa man att statens kaka var liten men säker, det vill säga lönerna var ingenting att skryta över. Men så förändrades bilden och de förtroendevalda uppbär löner i klass med chefer för stora företag. Argumenten för dessa löner har varit det ansvar som dessa personer har, men det ansvar som en gång fanns i lagen togs bort. I dagens läge har de politiska ledningarna ett kollektivt ansvar, där ingen har det yttersta ansvaret.


När det nu har hettat till sig och Löfven istället för landsfader, står som tuppen på en illaluktande dynghög, vad kan vi vänta oss? Om man bortser från att LO nu höjt rösten och anser det vara nog, kan orättvisorna få de fackliga och politiska företrädarna att klättra upp på barrikaderna igen? Knappast troligt, de ses numera som kapitalister av de som valt dem. Vilsna och tagna på sängen av det som nu händer, gömmer de sig istället i maktens korridorer.


Ralph Waldo Emerson skev någonting som fastnade i mitt huvud och dök osökt upp när uppropen blommade ut på sociala media. Man pratar om metaforer, men ord kan förtydliga orsak och verkan på ett sätt alla förstår. Begrunda gärna de ord han skrev.


Tanke, gärning eller ord är aldrig för obetydliga att återverka någonstans på dig själv eller andra.. Kasta en sten i vattnet och de utflytande ringarna är en vacker bild av hur allt utövar inflytande. 


Det är ju precis så uppropen fungerat och gett önskad effekt. De har fungerat som ringar på vattnet. Ändå har jag en känsla av att det här bara är början på hur invånarna kan påverka, för tillsammans är de starkare, än det politiska makt- och kontrollsystemsystem som skapats i vårt land.

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 26 nov 12:09


Jag har skrivit otaliga blogginlägg där jag varit kritisk mot våra så kallade politiska företrädare och anledningen är enkel, de förtjänar ingen som helst respekt. De fungerar som beslutsfattare som påverkar invånarnas levnadsförhållanden, men har inte tillräckliga kunskaper om vad de beslutar om. De är därför inte medvetna om konsekvenserna och tar inte heller något ansvar för dem.


Politiska floskler matas vi ständigt med, men det handlar ändå bara om det politiska maktsystemets bevarande. Utan den makt invånarna i god tro gett dem, skulle aldrig det samhälle växt fram som det vi nu har. Precis som bankerna en gång i det närmaste bankrutt gjorde med mössan i hand och bad staten om hjälp, får vi antagligen inom bara några år se både sittande regering och det övriga politiska etablissemanget be invånarna om hjälp.


Vid min ålder trodde jag mig aldrig få uppleva en form av revolution där folket tar över makten, men förhoppningsvis hinner jag vara med om det. De politiska misstagen har spelat invånarna i händerna genom att fattade beslut skapat ett omänskligt samhälle. Eftersom de offentliga verksamheterna inte längre fungerar tillfredställande, växer också misstron om vad politiker egentligen kan göra. När regeringen säger vi måste, ställer invånarna motfrågan: Varför?


Det makthavarna anser vara ett måste kolliderar med vad invånarna vill ha. De vill definitivt inte ha ett samhälle som mer och mer övergått i att tvinga invånarna anpassa sig till det de politiska makthavarna vill att vi ska ha. Att människor i en strid ström skulle gå in i väggen på grund av ett allt hårdare samhälle, har inte funnits med i de politiska beräkningarna. Ändå borde det inte komma som en överraskning, eftersom det är följden av de inbesparingar som tog sin början vid saneringen av landets och bankernas urusla ekonomier.


På nittiotalet exporterades bland annat sjuksköterskor till våra grannländer, personalkostnader var redan då betungande genom att staten inte längre stod som huvudman. Kommunerna fick överta ansvaret för utbildningen med känt resultat. Psykiatrin skulle inte röras enligt Göran Persson, när den nu behövs som mest räcker den inte alls till efter att ha legat för fäfot i många år. Det saknas sjuksköterskor, barnmorskor, psykiatriker, lärare, poliser, ja Gud vet allt, men det finns ett överflöd av politiker och personer med politiskt skapade jobb.


Så snart de stora exportföretagen signalerar avskedanden av personal, börjar politiker gapa om att de måste ta sitt sociala ansvar. Var finns det sociala ansvaret hos makthavande politiker, när det gäller att förse svenska folket med vad de betalar för? För svenska folket är det en fråga om vilka som behövs mest, är det personal inom de offentliga  verksamheterna eller de med politiska uppdrag? Det är samma kassa löner tas ur. Svaret bör till och med våra politiker kunna lista ut.


Jag har under flera år följt med i vilka lösningar andra länder jobbar med, eftersom det varit känt att vår värld drastiskt kommer att förändras genom robotisering och smarta datorer. Det är ingen vild gissning att miljontals traditionella jobb kommer att försvinna, det har redan börjat så smått. För politiker gäller att gilla läget, eller försöka streta emot så länge det går.


På försök har nu några länder infört någonting som kallas Basinkomst, egentligen ett mesigt ord för någonting så kraftfullt. Vad det går ut på är att alla får en viss summa av staten utan förbehåll, en form av trygghetspengar som ska kunna ge tak över huvudet och mat på bordet. Det belopp som provas i Finland räcker inte till det, men vitsen är att ge människorna frihet att välja hur de vill leva.


Har sett uppställningar på vad det går att spara in på och som kan tänkas finansiera det hela. Till mångas glädje skulle en nedläggning av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kunna ge alla ett belopp liknande det i Finland har jag läst. Skulle man på toppen av det lägga ner de statliga verk som inte längre kan agera på eget bevåg på grund av EU-direktiv, skulle det plussa på med ytterligare några tusenlappar.


Den riktigt stora förtjänsten vid införandet av en trygghetspeng till invånarna, skulle nedmonteringen av det politiska kontrollsystemet innebära. Det enda som skulle behövas är en lagstadgande församling, det vill säga en riksdagsgrupp betydligt mindre än dagens. Politiska företrädare skulle inte längre behövas överhuvudtaget. De skulle inte ha någon som helst försvarbar funktion i ett samhälle, där människorna själva kan bestämma över sina liv


Redan i dagsläget när kommuner och landsting drivs enligt företagsmässiga lönsamhetsprinciper är politiska ledningar överflödiga. Det som beslutas är underlag framtagna av anställda tjänstemän som utgår från befintliga skattemedel. I en framtid kan därför de få politiker som behövs, komma att ha en roll som kontrollant, som ser till att invånarnas pengar används på bästa sätt. Få av dagens politiker är vuxna den viktiga uppgiften.


Naturligtvis är Basinkomst (eller Medborgarlön som anses bättre ange vad det handlar om) att motarbetas med näbbar och klor inte bara av det privata näringslivet, utan också av det politiska etablissemanget. Motargumenten finns det gott om och som får medhåll av de som har höga löner som ger dem status och makt. Men i det stora hela är de som är mest emot i en förkrossande minoritet, vilket gör dem livrädda.


Jodå, hot fungerar alldeles utmärkt och är ett redskap som de politiska makthavarna flitigt använder, men som invånarna tyvärr aldrig använt sig av. Men det är kanske dags nu när de politiska vägarna visat sig inte nå ända fram, eller i värsta fall bara varit röjda en kort bit. Många av de beslut som fattats senaste åren har varit kortsiktiga.


När en majoritet av invånarna inte har någonting att förlora på en så radikal förändring av vårt land, vad har då det privata näringslivet och det politiska etablissemanget att sätta emot? De upprop vi sett få en så stor sprängverkan på maktkulturen som finns, fungerar säkert lika bra när det gäller att få ett bättre och rättvisare samhälle. Det finns betydligt fler som drabbats av politiska beslut som varit förödande för deras livsvillkor och säkert kan berätta de mest horribla saker i ett helsvenskt #jagockså.


En beskrivning av vad som händer med många som lyckas göra politisk karriär, men också de som lyckats hamna i maktposition på annat sätt, hittade jag i mina anteckningar. Det var Oswald Spengler som en gång skrev: Den som sväller i medgång, krymper i motgång. En vän som kommit till makten är oftast en förlorad vän. 

Någonting att tänka på, eller hur?

Av Sven-Erik Hemlin - Fredag 24 nov 16:28


Allt som nu rullas upp i samband med Metoo-uppropet har fått många äldre att reagera. Först fattade de inte vad det handlade om, att personer de haft stor glädje av att se i favoritprogram hängdes ut till allmän beskådning. När de kommit underfund med att alla som skrivit på uppropet varit utsatta, började alla bitar falla på plats. Det var ju förfärligt, som Löfven så ofta säger.


Men när det sjunkit in slog de dem, att äntligen började det talas om den maktkultur som funnits under alla år. De gjorde jämförelser med hur makt missbrukats i skydd av demokratins vändbara kappa. Att bli sexuellt trakasserad är en sak, att bli trakasserad av sina politiska företrädare måste ses som sju resor värre, men det är precis vad som hänt i vårt land under många år.


Att under ett långt liv betalat in världens högsta skatter, men sedan bli behandlad av staten som icke önskvärd, borde ha åtgärdats för länge sedan. Hur de som drabbats av allvarliga sjukdomar behandlas är en skamfläck som aldrig går att tvätta bort. De som på grund av politikers inkompetens går in i väggen på grund av omänsklig arbetsbörda, borde dekoreras med tapperhetsmedalj, istället straffas de både mentalt och ekonomiskt.


Kunglig medalj visade det sig istället ha utdelats till en person med kontakter inom kulturvärlden. När vår kulturminister uppmärksammades om att personen ifråga uppträtt opassande under många år, ska nu medaljen om möjligt tas tillbaka. Men hur ska resten av svinstian saneras för att få bort både lukt och innehåll?


Minns att jag för länge sedan var inne på att förr eller senare får vi vara med om räfst och rättarting som man förr sa. Att saker och ting rättas till och att de skyldiga straffas. Eftersom det nu dras upp gamla oförrätter, kanske det inte är för sent att sätta en massa före detta makthavare vid skampålen. Läste för en stund sedan att Lars Ohly portats av V för olämpligt uppträdande. Det kommer fler, var så säker.


Men egentligen är de själva offer för någonting som började för länge sedan och blivit en form av kultur. Precis som det mesta som händer, har det med orsak och verkan att göra. Någonting har startat det som sedan växt utan att någon försökt stoppa det. Eller som det visat sig i det som nu rullas upp inför öppen ridå, sopats under mattan istället för att kastats ut. Man har använt sig av minsta motståndets lag helt enkelt.


Egentligen är förklaringen så enkel att det hela började med den samhällsförändring vi fick vara med om redan i slutet på sextiotalet, det vill säga för femtio år sedan. Det var då det som senare skulle komma att kallas flumskolan sjösattes i vårt land. Undan för undan ersattes lärarnas auktoritet med elev- och föräldrainflytande.


Det här spred sig inom alla de offentliga verksamheterna, ja inte att invånarna fick mer inflytande, de anses numera bara vara kunder, eller brukare som någon idiot till byråkrat hittat på. Vadå brukare, är invånarna någon sorts missbrukare av det de betalar skatter för att få utfört? De enda missbrukare som finns är de politiker som lyfter svindlande löner för sina uppdrag, men inte insett att de är till för invånarna och inte tvärtom. De är en tärande grupp som invånarna inte har råd att försörja i framtiden.


Framtiden kanske redan är här, det högteknologiska samhället förser invånarna med enorma möjligheter att själva påverka utvecklingen. På något sätt känns det som proppen dragits ur, nu kan vi inte ens gissa oss till vad som kommer att hända. Det kommer definitivt inte att räcka med fagra löften om ett bättre och rättvisare samhälle, för regeringen gäller upp till bevis.


Har studerat de pensionshöjningar som aviserats och tog mig för pannan, Hur dumma är egentligen de personer som ligger bakom det som sägs ska rätta till det snedvridna i pensionssystemet? De med lägsta pensionerna får minst och de med högsta pensionerna mest. För att skapa rättvisa gör man naturligtvis tvärtom, det vill säga de med lägsta pensionerna får den höjning de med högsta pensionerna får.


Man kan inte använda sig av procentuella höjningar, man räknar fram en pott som sedan ska fördelas rättvist. Man ger helt enkelt de med lägsta pensionerna mest och sedan fördelas pengarna i fallande skala. Ju högre pension, desto mindre påslag. Med de höjningar som räkmats fram ökar klyftorna mellan olika pensionsgrupper ytterligare, ska det vara så svårt att förstå. Gör om och gör rätt!


När det gäller trygghetsförsäkringarna måste de återställas, premierna har ju inte sänkts och då ska invånarna ha valuta för sina inbetalda pengar. Om inte måste trygghetsförsäkringarna läggas över på privata försäkringsbolag som tvingas följa de spelregler som finns. Politiska makthavare ska inte ha tillgång till pengar som inte har med vårt skattesystem att göra. Varför ingen anmält detta till Europadomstolen är helt enkelt ofattbart.


Det behövs nya friska idéer som fyller igen de gamla hjulspåren vårt politiska etablissemang i sakta mak förflyttar sig i. Eftersom inbetalda skatter är invånarnas pengar bör de också ha möjlighet att bestämma över hur de ska användas. Det kravet har aldrig ställts, men i takt med att skattepengar slösas bort kommer det att bli aktuellt.


Hittade i mina anteckningar någonting som borde finnas framför alla med förtroendeuppdrag av skilda slag, taget från Nathan Söderbloms gravinskription som lyder: Vi är blott ringa tjänare: vi hava gjort endast vad vi voro pliktiga att göra. Det är exakt vad förtroendeuppdrag går ut på, det är invånarna som är arbetsgivaren och är de som ska bestämma. Fungerar det så i vårt land? Kanske frågan istället skulle vara: Har det i modern tid fungerat så i vårt land?

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 19 nov 16:26

Har kommit på mig själv med att inte lyssna på vad våra politiker säger, utan tittar på deras kroppsspråk. En del är spända så man nästan kan höra hur det knakar i lederna, en del nästan ber om ursäkt för att de finns till och måste säga det de säger. En del av kvinnorna rodnar, anledningen är höljd i dunkel, övergångsåldern kanske.


Utstrålning kan man knappast beskylla våra politiker för att ha, snarare framstår de som intetsägande. Inte särskilt allmänbildade heller, för den delen, det är inte lätt att hålla reda på gamla författare de aldrig läst.

Men det som ruskat om våra politiska makthavare är att deras dubbelmoral gått i kvav. Visserligen skrev  Henrik Tikkanen att dubbelmoral är bra, mister man den ena har man den andra kvar, men nu handlar det ju omoral. Även om det inte sägs öppet, finns antagligen en del äldre som tycker att tafsande är okej, för så har ju alltid gjorts. Men genom order från högsta partiledningar blev i ett nafs en massa mansgrisar feminister. Det kan inte vara lätt att vara låtsasfeminist och mansgris, det blir som att leva i två skilda världar samtidigt.


Nåja, de får väl skylla på att så har det alltid varit inom politiken, och visst har det funnits i bilden sedan långt tillbaka. Prostituerade har ju kopplats ihop med kända politiker, men även då tystades det hela ner. Ingen vettig människa kunde väl tro på, vad unga prostituerade sagt sig varit med om.


Tyvärr fanns inget Internet på den tiden, men det hade alldeles säkert tystats ner som fake news, eftersom en justitieminister var inblandad. Nu har vi fått veta att det som nu skapar rubriker är ganska vanligt inom domstolsväsendet, polisen, försvaret, ja lite överallt inom våra skattefinansierade verksamheter. Lägger man dessutom till det privata näringslivet, så visst börjar den spridas en rutten lukt som blir svår att vädra ut.


Men visst är det roligt att som åskådare se på när locket flugit av och det som gömts väller ut. Men allt har blivit råare och till och med omänskligare, vart det skall sluta vågar man knappast tänka på. Snart är det ju öppet krig mellan kvinnor och män och det leder sannerligen ingenstans.


Egentligen är det inte förvånande att det nu vädras ut i riksdagen också, många snuskhumrar har suttit i den. Antagligen finns de även nu, för med det politiska system vi har kan de politiska företrädarna ses som ett tvärsnitt av folket. Som helhet är de politiska företrädarna inte klokare än invånarna i övrigt, de råkar bara valt att engagera sig inom politiken. Tyvärr finns inget krav på vare sig utbildning, kompetens eller moral, ett välsmort munläder räcker långt för att göra politisk karriär.


Vårt moderna samhälle kräver mer av våra politiker och av den anledningen skär det sig när politiska beslut visar sig vara dåligt genomtänkta och fattade i panik. Det känns faktiskt skakigt att tänka på den förvandlingens tid som väntar. Det är ju inget tomt hot att den tekniska utvecklingen kommer att föra med sig stora förändringar.


Det verkar i alla fall inte oroa vår nuvarande regering, det kommer att dyka upp nya jobb istället. Det får mig att tänka på det Bertrand Russel skrev en gång för länge sedan: Felet med vår värld är att de dumma är säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel. Men vad händer när tvivlarna blir i majoritet och inser att de måste ingripa?


Naturligtvis försöker de förtroendevalda göra sitt bästa, men det kloka skulle vara att de också inser sina begränsningar. Allt blir mer och mer komplicerat i takt med att nya tekniker tar över gamla rutiner. Än så länge måste smarta datorer och robotar matas med information av människan, annars blir det skräp in och skräp ut. Det måste med andra ord ställas krav på kunskaper och inte sätta bocken till trädgårdsmästare.


Kanske är det haken för att vårt land ska kunna förändras och anpassas till den verklighet som nu även letar sig in i maktens korridorer. Medvetet kan man misstänka, pressas invånarna så hårt att de skall ha nog med sina egna problem. Men ingen undgår att se hur vårt så kallade välfärdssamhälle bara är en politiskt uppmålad bild som krackelerar mer och mer för varje dag som går.


Vårt land omnämns inte så ofta i utländsk press, men de gånger det gör det är det mindre smickrande ord som skrivs. Det är inte bara svenska folket som nu synar det som våra politiker säger, även utomlands tvivlas det på om vårt land verkligen kan fortsätta gå sin egen väg. Ett politiskt beslut som framöver kommer att påverka alla är avvecklingen av småbönder. På kort sikt märktes det inte, men nu lutar det åt, att vi kommer att få brist på många varor som anses vara nödvändiga.


De flesta har säkert ruskats om av de prishöjningar som skett på mejerivaror, inte minst prishöjningar på ost och Bregott har ventilerats på de sociala medierna. Vad det handlar om är den gamla regeln gällande tillgång och efterfrågan, vi har inte tillräckligt med mjölkbönder för att kunna tillgodose efterfrågan. Men som vanligt kommer en annan regel att styra framöver, om priset blir för högt säljs inte varan.


Under många år har klagats på att vårt lands bönder på grund av skatter, avgifter och en ständigt ökande administration, inte kan konkurrera med andra länder. Det viktigaste för ett land är att ha en självhushållning när det gäller basvaror. Många av de kvarvarande bönderna har gått över till ekologisk odling för att få bättre betalt för sina varor, men det har inneburit att de tappat basen för produkterna. De fattiga har blivit fler enbart de senaste åren, ekologiska produkter har de inte råd att köpa. Även det styrt av politiska beslut som fattats utan en konsekvensanalys.


Miljökrav och miljöhänsyn har varit viktigare för de styrande, än hur många människor tvingas leva i vårt land. Våra politiker har blivit fartblinda eller snarare prisblinda, genom att titta i sina kontoutdrag från banken. När det varje månad fylls på med mer än vad fem fattigpensionärer får ut efter skatt, har de ingen förståelse för att varje fördyring betyder att de tvingas snåla in på maten. Det är dags att våra politiker begriper att varje prishöjning, gör de fattiga ännu fattigare.


Vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut om lånebubblan spricker, vilket den kommer att göra om skatter är ett måste för landets överlevnad. Alla skatter som införs på toppen av inkomstskatten kommer att bli det som stjälper hela lasset. Är välfärdssverige på väg att bli fattigsverige? Historien brukar ju upprepa sig.


Jag själv kan inte se tjugo år framåt, då finns jag knappast till längre. Så resonerar många äldre i dag, de vill se en ändring medan de ännu lever. De vill se en halverad riksdag, mindre byråkrati och därmed nedläggningar av många statliga verk. De vill ha en sjukvård som fungerar och en pension de kan leva drägligt på. De kraven tror jag även många unga instämmer i, de ska ju förhoppningsvis leva längre än tjugo år framåt i tiden.


Nåja, får väl se det som Aksel Sandemose en gång skrev:Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon.

Av Sven-Erik Hemlin - Fredag 17 nov 19:51


På ålderns höst lär man sig att dra ner på tempot, men det beror mest på att kroppen säger ifrån. Det är skillnad på att vilja och kunna, brukar man säga. Enligt läkarvetenskapen börjar kurvan peka utför runt trettio års ålder, sedan går det raskt utför med kroppen. Den som tränar för att hålla sig ung, för med andra ord en ojämn kamp mot det naturliga åldrandet.


Våra politiker har svårt för det här med att åldrande trots att det är någonting som drabbar alla. De har inte heller förståelse för att kroppsarbetande människor slits ut, sitta i sköna fåtöljer är knappast kroppsarbete. Men som en vink till alla dessa finns det säkert många som anser att den rätta pensionsåldern borde vara femtiofem. Det är efter den åldern krämporna börjar göra sig påminda.


Arbetslöshetssiffrorna skulle se betydligt bättre ut eftersom det då måste fyllas på med folk långt tidigare än i nuläget. Med högre pensionsålder kan vi räkna med ännu större ungdomsarbetslöshet. Men det är de närmaste årens problem, sedan kanske det är dags med AMS-kurser för att utbilda turistguider eller någonting annat istället för industriarbete mm.


För politiska makthavare måste det kännas lite som att hur de än vänder sig, har de ändan där bak. Försöker de ändra på någonting, påverkar det ibland saker de inte ens kunnat tänka sig. Den senaste tiden har regeringen antagligen fått gråa hår av de beslut som fattats visat sig vara alldeles åt helsike. Man sparkar inte på den som redan ligger, är en regel som aldrig får frångås, men det är precis vad politiska beslut ställt till med.


Valet är inte så långt borta, för många politiker står framtiden på spel. Det lönar sig inte att snegla på opinionssiffror, det är lite som att invånarna håller upp skyltar med poäng för vad de gillar och ogillar.  De som är med i undersökningarna speglar inte hur svenska folket tycker, vårt land är så splittrat att det inte går att få ett trovärdigt stapeldiagram över sympatisörerna.


Det är i dag så många som hamnat utanför den ekonomiska gemenskapen på grund av pensionering, sjukdom eller arbetslöshet, att det rör sig om runt en femtedel av befolkningen, men också runt en tredjedel av väljarna. Våra politiker har inte en aning om hur de lever, eller hur de lyckas överleva trots de låga inkomsterna. Den senaste tidens prishöjningar kommer att avspegla sig när det är dags för val, det parti som kan skapa ett rättvisare samhälle kommer att stå som vinnare.


Jag hörde ett par diskutera om vad vi kommer att få för regering efter valet och den ena sa: Skit samma vilket block som vinner, det finns ju inget parti som ställer opp för vanligt folk. Och visst är det så att inget politiskt parti har någon lösning på att allt fler blir både äldre och fattigare, som kommer att bli vårt lands framtida problem.

Om Socialdemokraterna skulle följa den gamla ideologin, skulle de faktiskt kunna nå en bra bit över trettio procent.


Det var så länge sedan den ideologin hade en framträdande roll i partiet, att ingen av de nuvarande företrädarna förstår dess betydelse. Man kan därför förstå varför partiet är på väg att tappa alla röster, det var de svaga grupperna som en gång backade upp partiet.


Det är inte precis några klara besked Löfven kommer med, anledningen till det beror antagligen på att han tycks vara den minst informerade och inte vet vilket fot han skall stå på. Tyvärr är inte Löfven ensam om att ge kryptiska svar på viktiga frågor, det senaste uttalandet om assistenter för de handikappade var inte något lugnande besked, snarare tvärt om. Inte heller ges besked om mer pengar till alla bestulna som tvingas leva på ett uselt sjukbidrag. Det mest hedervärda skulle vara att regeringen går ut och säger som det är, vi fattar inte vad vi håller på med.


Skolans, vårdens och polisens kris kan alla se, det tyder på fullkomligt inkompetenta ledningar, eller att de politiska direktiven kan tolkas som fan läser bibeln. Vad vi har är en politisk kris utan like, det finns ingen som längre tar ansvar för landet och dess invånare. Det finns vad jag kan förstå inga politiska lösningar, vilket betyder att vårt land verkligen är illa ute.


Vi har nu flera partier som kommer att ge allt för att hänga kvar i riksdagen, trots allt behövs de med i bilden för att inte något parti ska växa sig för stort. Tiden som enpartistat födde en kultur som finns med än i dag hos många företrädare, det de nu gamla upptäckt alldeles för sent. Ingen trodde att äldre människor skulle sluta rösta som de alltid gjort, men där är vi nu. Den pyttelilla höjningen av pensionerna gjorde många ännu mer förbannade än tidigare.


Det är inte ett dugg förvånande Moderaterna går framåt just nu, regeringen har knappast visat handlingskraft och under de tre år som gått har det mesta blivit dyrare. Det är inte mer pengar regeringen ska ösa ut före valet, de skall se över kostnaderna. Att Radiotjänst i Kiruna läggs ner ger ingen inbesparing, men om runt tio onödiga statliga verk läggs ner, ger det resultat i statens kassakista. Det finns mycket som staten kan lägga ner, utan att invånarna skulle märka det.


Men politik är vad det är. Den cigarrökande Winston Chuchill uttalade en gång de bevingade ord som helt täcker in vad politik handlar om.  Han sa nämligen: Politisk skicklighet är förmågan att förutsäga vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år, och ha förmågan att efteråt förklara varför det inte blev så.


I vårt land har många politiker när besluten visat sig vara alldeles åt helsike försvarat sig med orden: Vi nådde inte ända fram. Herrens vägar är outgrundliga brukar man säga, kanske gäller det också de politiska vägarna.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gamlingen med Blogkeen
Följ Gamlingen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se