Har märkt en längre tid att jag nästan fått tvinga mig till att skriva min blogg, därför har jag efter varje gång inte haft en aning om vad jag skrivit. Om jag upprepat mig själv, eller tragglat om samma ämne är det någonting som kommit utan att jag försökt styra det. Anledningen är alldeles säkert att min hjärna sysslat med en sak, det som hamnat på skärmen har inte haft något samband.

  Jag kan inte slå bort tanken att vi människor formar våra egna liv. Att omständigheterna gör det svårare för en del kan så vara, men i stort sett kan vi påverka vårt sätt att leva. Om vi hamnar i en viss situation, är det för det mesta resultatet av ett val vi gjort. Tyvärr kan resultatet alldeles för ofta, inte alls bli det vi tänkt oss när vi tvingades välja.

  Det har gett mig en viss förståelse för de misstag våra så kallade förtroendevalda gjort. Det är inte lätt att reparera misstag som visat sig vara förödande, det har med prestigetänkande att göra. Allt sammantaget måste det vara frustrerande, att ständigt försöka visa sig handlingskraftig, men samtidigt ha en känsla av att kanske inte ha gjort rätt.

  Anledningen till att jag just nu känner mig trött på alltihop är svår att förklara, till och med för mig själv. Jag fyller dagarnas hålrum genom att skriva. Det finns inga baktankar bakom det jag skriver för glatta livet om dagarna, det är helt och hållet för nöjes skull. En form av terapi kanske, jag tänker inte gräva ner mig i att försöka hitta en förklaring.

  Att det jag skriver är en form av protest mot kritikers ställningstagande till vad som är skönlitteratur eller inte, finns inga tvivel om. Huvudsaken är ju att det kan roa någon, inte minst mig själv. De senaste årens bästsäljande böcker har varit deckare, en gång föraktfullt kallat kiosklitteratur. Men kritikerna har svalt förtreten, de har ju inte kunnat idiotförklara deckarläsarna, eftersom många av dem läser deras recensioner i tidningen.

  Men visst börjar folk bli mätta på deckare, det är antagligen en av anledningarna till att det säljs färre böcker. Man kunde se samma fenomen på sjuttiotalet då nästan alla böcker endera handlade om psykfall i sjukhusmiljö, eller hade ett politiskt budskap. Lyckliga slut var bannlysta.

  När det gäller deckare känns det på något sätt som att kritikerna tvingades ta skeden i vacker hand, svenska folket visade sig inte vara så fina i kanten som de hoppats kunna lära dem att vara. Egentligen är svenska folket i gemen betydligt mer jordnära, lite mer åt buskishållet. Och javisst, ett gott skratt förlänger livet, men får man verkligen skratta i ett land som vårt?

  Kan det vara så att vi svenskar tar oss själva på alldeles för stort allvar? Om så är fallet borde vi lägga om stil och tillåta att göra bort oss och dessutom kunna skratta åt det. Att våga samspråka med folk i affären, på bussen, tunnelbanan eller under tågresan. Kanske låter det lättsökt, men om en börjar följer andra med, det är så vi svenskar fungerar.

   Mer djuplodande tänker jag inte bli idag, men om andan faller på och jag tycker mig ha någonting att säga, blir det alldeles säkert en blogg. Förhoppningsvis kan det inträffa en dag i veckan, men som sagt, det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

  Just nu pockar kaffet och en smörgås.

Att vakna tidigt är inget att rekommendera, det är bättre att få sova ut ordentligt. Men det gick inte idag, det var omöjligt att somna om. Det kunde jag utan problem göra som ung på söndagarna efter en lång sexdagarsvecka, som det var på den tiden jag växte upp. Det känns minst av allt som en nostalgisk tillbakablick, när man tänker efter hur det var.

  Nostalgi är ett känsloladdat ord som ofta förknippas med bakåtsträvare, men också sentimentalitet. Många tycker att bevara det gamla, inte passar in i vår moderna tid. Ändå är det precis vad de etablerade politiska partiernas företrädare gör, de bevarar sina uråldriga ideologier som borde moderniserats för många herrans år sen.

  Själva har de säkert aldrig ägnat det en tanke, av den anledningen har inte vårt land kunnat anpassa sig fullt ut till den globala värld vi nu tillhör. Det finns för mycket hemvävt och väl invant som stör för att kunna göra det. Det sociala skyddsnät som en gång fanns för befolkningen har raserats, men det anses som någonting nödvändigt ont för att bevara vår välfärd. Om det är ett pris som måste betalas för att hänga med i den globala utvecklingen, är det dags att tänka om.

  Jämför man hur vårt samhälle en gång såg ut, innan människor med visioner om hur landet borde fungera började experimentera, ja inte vinner då dagens samhälle. Visserligen är inte vårt nuvarande samhällssystem så olikt det vi en gång hade, men det finns inte längre den empati för människors väl och ve som en gång fanns.

  Man blir ledsen när man hör att det finns människor, som på fullt allvar tror att välfärdssamhället är ett annat ord för Folkhemmet. Men så är det ju inte. Men till viss del har de ändå rätt, för även om vårt land piffats upp genom att riva gammalt och byggt nytt, är det bara en kosmetisk förändring. Vårt land rullar faktiskt på i samma hjulspår som för femtio år sen.

  Kanske just därför är det inte så konstigt med finanskrisen och lågkonjunkturen, många äldre känner igen sig. Dagens kriser har faktiskt likheter med trettiotalets och den här vintern, har faktiskt likheter med krigsårens snörika och kalla vintrar. Det verkar som om naturen skapar väder som den behagar på samma sätt som ”marknaden” styr våra liv.

   När jag nu halkat in på det som hänt en gång i vårt land, är det inte med en nostalgisk tillbakablick. De äldre som varit med om att inte bara växa upp i samhälle där arbetslösheten (precis som idag) var hög, utan också den fattigdom som fanns i skuggan av ett världskrig, upplevs snarare som ett Deja vu.

  De idag gamla har varit med om att se hur vårt land kravlade sig upp ur arbetslösheten och fattigdomen. Vad jag fått höra är att fattigdomen var lättare att bära på den tiden, eftersom det fanns en gemenskap och en solidaritet som helt försvunnit. Nu handlar det bara om att var och en är sig själv närmast. Men visst är fattig Sverige på väg tillbaka, än så länge håller frikostiga banklån skenet uppe.

  Men det håller inte länge om landets invånare delas upp i socialgrupper som en gång fanns. I ett land måste dess invånare fungera som en enhet som drar åt samma håll om det ska kunna överleva. Eftersom det tyvärr är på väg åt andra hållet, känns framtiden oviss. Den maktpyramid som finns kommer att svaja betänkligt, när basen (stödet från folket) blir allt mindre.

  Läste i tidningen innan jag satte mig vid datorn att Centern siktar på tio procent, det fick mig att fundera över om politiker verkligen lever i verkligheten. Den väljargrupp som stått bakom partiet har några dåliga år bakom sig, den gruppen börjar säkert tvivla över vad partiet egentligen kan göra. Jobben har varit viktigare, än att se över vårt lands möjlighet till självförsörjning. Jag har en känsla av att Centern får vara glad om de klarar spärren, det vill säga fyra procent.

  Det fanns många nazister i vårt land under andra världskriget och de fanns på högt uppsatta maktpositioner inom både vår byråkrati och inom försvaret. Många visade öppet sina sympatier, andra höll sig i bakgrunden. Men för dem gällde att vara garderad utifall vi skulle bli anfallna. I Norge kallades dessa fegisar för Quislingar, här kunde de byta sida efter kriget utan repressalier.

  Finns det någon som helst anledning att vara nostalgisk och tänka tillbaka på den tid som en gång var? Eftersom det visat sig att det gamla inte fungerade som det var tänkt, finns ingen anledning att önska det samhälle vi hade då. Det enda vi kan ta till oss av det som hänt är att inte göra samma misstag som gjorts sen andra världskriget.

  Jag återfaller ofta i nostalgi, men då gäller någonting helt annat än vad de politiska besluten lyckats förstöra. Att tänka tillbaka på gamla glada och lyckliga minnen däremot, är ett bra botemedel mot den depression man kan få, genom att se på när vårt så kallade välfärdssamhälle faller sönder och samman.

Vaknade sent idag igen, ingen tid att passa så varför inte. Har genom busvädret skrivit mycket på dagtid, tidigare har det blivit tidig morgon innan frugan vaknat. Om det har gjort att jag haft annat att tänka på än att folkvalda politiker är på väg att sänka vårt välfärdssamhälle, sover jag gärna till fram emot lunch.

  Nåja, lite funderingar dyker alltid upp efter kaffet. Man kan ju fundera över om det är folkviljan som styr de beslut som fattas. Det sägs att vi är ett demokratiskt land, med politiska företrädare som ska föra folkets talan och uppfylla invånarnas önskemål om hur vårt samhälle ska fungera. Tyvärr fungerar det inte så, beslut fattas som är bra för staten och vårt byråkratiskt uppbyggda samhällsystem, det är så vårt välfärdssamhälle fungerar.

  Att leda och fördela arbetet fanns det folk som tillsattes att göra en gång i tiden. Företagsledningens förlängda arm var förmän, som över sig hade överförmän, som i sin tur hade sina överordnade. Inom det privata näringslivet existerar inte chef över chef i flera lager längre, men inom de offentliga verksamheterna finns det kvar.

  Just oförmågan att ställa om till ett smidigare system som blir effektivare, är den offentliga sektorns stora och svårlösta problem. Det finns chefer över chefer och sparkade chefer som avlönas i så många lager att det hela mest liknar en lök. Om alla dessa onödiga lager skalas bort så att endast kärnan blir kvar, skulle ändå invånarna inte märka någon skillnad, annat än att det skulle kosta betydligt mindre.

  Att många av de offentliga verksamheterna inte privatiserats är en gåta. Om människorna betalar exempelvis en privat sjukförsäkring istället för landstingsskatt, skulle det innebära besparingar för invånarna. De pengar sjukvården kostar skulle gå raka vägen till vården, utan det överhäng med kostnader som de politikerstyrda landstingen belastar skattebetalarna med i dagsläget.

  Den moderna människan har nog med vardagsproblem att ta hand om, därför är det inte många som tänker på alla de onödiga kostnader som de tvingas betala via skatten. Politiker inom landsting och kommuner sparar in pengar på det invånarna betalar för att få utfört, men glömmer bort att de själva är en kostnad som bidrar till den dåliga ekonomin. Naturligtvis ska kostnaderna ses över, men eventuella besparingar får inte drabba skattebetalarna.

  Jag vet att välbetalda politiker försvarar sig med att de betalar skatt, men i själva verket gör de bara en mindre återbetalning av vad de kostar skattebetalarna. Man måste räkna det brutto de kostar (och kommer att kosta) i form av löner, sociala avgifter men också speciella avgångsavtal och pensioner. Många heltidspolitiker förblir en ekonomisk börda för skattebetalarna så länge de lever. Många utnyttjar till och med möjligheten att hoppa av politiken, men ändå ha en väl tilltagen lön. De kompenseras för att inte ha någon utbildning som är gångbar i dagens samhälle. Minst sagt märkligt.  

  Eftersom vårt samhällssystem är uppbyggt så att vårt land lever efter principen ur hand i mun när det gäller pensioner, de offentliganställdas lönekostnader mm, är det svårt att få det hela att gå ihop. Av den anledningen måste alla (och dessutom även de som inte kan) jobba för att inte allt ska gå över styr. Sunda förnuftet säger att det kommer att gå åt helsike.

  De unga människorna i landet är mer informerade om saker och ting än tidigare generationer. Information finns att hämta om allt, därför blockeras Internet av vissa länder, faran finns att det kan hända även här. Det är ju möjligt att bara med några knapptryckningar på datorn, leta fram de eftersökta uppgifterna.

  De ungdomar jag pratat med är medvetna om att deras framtid kommer att bli att försörja hela välfärdssystemet och dessutom de människor som under sin tid i invånarnas tjänst, kostat föregående generation en massa pengar varje år. 

  Vi ser framåt när det gäller vår miljö och den katastrof som kan inträffa, den ekonomiska katastrofen är mer överhängande. Därför är det dags att skrota vårt nuvarande politiskt styrda samhälle, för kommande generationers skull. Ingen kan idag säga hur vår ekonomi ser ut om tjugo år, det gäller att vara förberedd på att både jobb och pengar kan vara en bristvara.

  Jag kan förstå om politiskt aktiva tar illa vid sig, men faktum är att de inte längre behövs på samma sätt som för femtio år sen. Att ett visst antal förtroendevalda ska fungera som tummen i ögat på de som anställts på sina meriter att sköta landet på bästa sätt kan så vara, men de måste vara väl kvalificerade för sin uppgift. Det är bara att lyssna vad som sägs just nu, att den som inte har betyg och ett utmärkt cv, riskerar att slås ut på den framtida arbetsmarknaden. Vi kan inte ställa mindre krav på de så kallade folkvalda. 

Tänkte inte alls skriva någonting idag, men vaknade av någon anledning tidigt. Visserligen fanns tröttheten där när jag vaknade, men samtidigt fanns en oro i kroppen, tankarna som rör sig i huvudet får mig dessutom att bli otålig och smått förbaskad.

  Antagligen har jag helt fel, men jag har fått för mig att någon har gissat alldeles galet, vad beträffar den globala uppvärmningen. Men det går inte att undgå det faktum att det snöar och är kallt, trots att massvis med experter sagt det ska bli varmare. Och mera snö ska det tydligen bli. Kanske är det så att vi bara upplever att det kommer mera snö och blivit kallare vintrar, sen vi blivit medvetna om vad vi har att vänta i form av ett varmare klimat.

  För många kommuner har snön och kylan kommit som en obehaglig överraskning, de har budgeterat efter vad experterna sagt. Men även för landets invånare kostar det kalla klimatet pengar i onödan. Jobbavdrag och skattesänkningar i all ära, men varför inte sänka alla miljöavgifter som drabbat inte minst de svaga grupperna på ett smärtsamt sätt, när snön och kylan satt sina klor i vårt land.

  Tyvärr är det så att människan glömts bort i klappjakten att vara bäst i klassen när det gäller att värna om miljön. Enda gången människans väl och ve förs fram i en debatt tycks vara i kärnkraftsfrågan. Kärnkraftsavfallet är farligt för människan på sikt och tänk om det skulle hända en olycka som i Harrisburg och Tjernobyl… Men även då gör kärnkraftsmotståndarna de svaga grupperna en björntjänst.

  Det finns billig el att tillgå, om den produceras i kärnkraftverk, vill säga. Man måste väl ändå väga för och emot för att komma fram till vad som är bäst för människan. Med dagens teknik går det att bygga någorlunda säkra reaktorer, riktigt säker kan man aldrig vara och så är det ju med allting i vårt moderna otrygga samhälle.

  Det går inte att undgå att miljötänkandet har orsakat prishöjningar på det vi mest behöver, det är nog alla överens om. Är det verkligen värt priset att tvingas sänka levnadsstandarden, för att försöka rädda oss undan en framtida naturkatastrof, ingen med säkerhet kan säga kommer att inträffa?

  Naturligtvis är det inget fel i att skydda kommande släkten, men naturkatastrofer sker på löpande band, vi har fullt upp med att hjälpa de som drabbas nu. Om de politiska makthavarna för femtio år sen varit lika förutseende som dagens, hade då många naturkatastrofer kunnat undvikas? Knappast troligt, vilket forskare insett och det är därför rymdfärjor sonderar den yttre rymden om det finns någon annanstans där människor kan bosätta sig.

  På något underligt sätt känner sig många manipulerade av auktoriteter, forskare och andra experter när det gäller vår miljö. Eftersom förändringar sker med rasande fart, kan de ha fel. Ett utmärkt exempel, är de beräkningar som lagts fram hur länge oljan som pumpas upp ska räcka. Numera drar både bensin och dieseldrivna fordon bara hälften så mycket, i en del fall till och med en tredjedel av vad de gjort tidigare. Vad jag kan förstå betyder det att oljan kommer att räcka betydligt längre, men det är inte intressant i sammanhanget. Naturligtvis frågar man sig varför och börjar misstänka att det hela är en väl iscensatt bluff.

  Nödlösningen etanol har visat sig inte bara slösa med våra naturtillgångar, dessutom drar dessa fordon betydligt mera. Forskning om vilka skador etanolen kan orsaka både människor och natur, har inte högsta prioritet, man får ta det onda med det goda. Att företrädare för sina väljare inte är mer måna om dem än så, kommer naturligtvis att straffa sig.

  Eftersom vi genom den minskade förbrukningen och därmed en dramatisk sänkning av koldioxidutsläppen ändrat förutsättningarna för att bekämpa bilismen, kan man fråga sig vad de politiska makthavarna håller på med. Det visade sig att det räckte med att sätta skräck i biltillverkarna för att det skulle ge resultat, de borde ha nöjt sig med det.

  Att det plötsligt (i politiska sammanhang är det en tioårsperiod) miljötänkandet fått fungera som en rökridå för att skymma betydligt allvarligare problem, är någonting som diskuteras flitigt just nu. Jobben blir allt färre, men en vändning väntas 2012. Hur kan vi med säkerhet veta det? Våra politiska makthavare blev tagna på sängen av finanskrisen och lågkonjunkturen, har de blivit klokare nu? Nästa smäll kan bli att bostadsbubblan spricker, då sitter vi i samma skruvstäd som ett flertal andra länder.

  Vi kan bara gissa oss till hur det ska bli, men det brukar sällan bli som man tänkt sig. Av den anledningen skulle det vara intressant att få ta del av vad optimismen grundar sig på. Än så länge är det till stor del den privata konsumtionen som håller den ekonomiska tillväxten vid liv, men om den drastiskt sjunker av olika anledningar…

  Det enda vi med säkerhet vet, är att vi inte vet någonting om vad som kommer att hända i framtiden. Vilken allians vågar lägga korten på bordet och erkänna att de faktiskt inte har den blekaste aning om i nuläget, hur de framtida problemen ska kunna tacklas. I ett sådant läge gäller det i första hand att se till att invånarna får en ekonomisk grundtrygghet, den allians som anser sig klara av det, kommer med all säkerhet att vinna valet. Om inte i höst så vid nästa val. Det gäller ju att se framåt, eller …

Det verkar som om snöbollen kommit i rullning. Nu menar jag inte det som slagit slint med den globala uppvärmningen, utan det växande intresset för medborgarlön. I och för sig är det ganska naturligt i den trakt jag bor, ungdomsarbetslösheten är bland det högsta i landet. Och att just ungdomarna börjat intressera sig för medborgarlön, kan visa sig vara början till att en samhällsförändring tvingas fram.

  Motståndet mot medborgarlön är stort, eller snarare är det väl så att det finns många politiska makthavare som spjärnar emot. Hela konstruktionen med politiska makthavare som spindeln i nätet, har skapats för att skydda mot drastiska samhällsförändringar. Oavsett de strategiska blockeringar som kan göras, raseras det hela i samma ögonblick som en majoritet av folket kräver en ekonomisk grundtrygghet.

  Folkhemmet var tänkt att fungera som ett trygghetssystem som skulle ta hand om alla från vaggan till graven, men det behövdes alldeles för många för att ta hand om allting. Precis som nu, hade alldeles för få, tvingats försörja alldeles för många. Alliansregeringens osmidiga påtryckningar att alla måste dra sitt strå till stacken, visar att vi även nu står inför samma problem.

  Redan när tanken på Folkhemmet såg dagens ljus, fanns människor som upptäckt att en grundtrygghet behövs för att människorna ska kunna göra sitt bästa. När experimentet med Folkhemmet visade sig vara ogenomförbart, började bidragsformer av alla de slag dyka upp, det hade med solidaritet att göra, sas det.

  I modern tid har av något underligt anledning människors önskan om trygghet i tillvaron, inte tagits på allvar. Eller snarare är det väl så att det hela av någon anledning missuppfattats av de politiska makthavarna, att folket behövde en dadda som tog hand om allting. Det politiskt uppbyggda samhällssystemet har utvecklats till att bli överbeskyddande.

  Resultatet har blivit att alldeles för många nu är inblandade för att ta hand om saker och ting. Det har blivit för många kockar helt enkelt och det har blivit en dyr och oätlig soppa av alltihop. Det blir så när smaksättningen görs för att passa alla, men smaken är ju så olika, det en del gillar, avskyr betydligt många fler.

  Vad medborgarlön handlar om, är ju att människan inte längre belastas med kravet att vara en samhällsförsörjare utan en del av samhället. Tanken är att ett samhälle skapas, där var en blir sin egen lyckas smed. Omställningen blir naturligtvis inte lätt, människorna kommer till att börja med att känna sig vilsna. De har sen barnsben lärt sig att andra talar om vad de ska och inte ska göra.

  För oss äldre känns medborgarlön som att slungas tillbaka till ungdomsåren. Uppfinningsrikedomen när det gällde att sysselsätta sig utan att det kostade pengar, fick de flesta lära sig fram till början på femtiotalet. Vårt land hade troligtvis inte sett ut som det gör idag, om invånarna getts en chans att utveckla sig själva och landet, istället för att tas om hand.

  Dagens ungdom är inte lika lyckligt lottade som vi äldre, nästan allt kostar pengar om de vill göra någonting. De har aldrig fått lära sig att själva utforma sina aktiviteter, det har andra tagit hand om. Svenska folket har blivit beroende på många sätt, eller snarare avsagt sig möjligheten att själva bestämma. Det finns massvis med organisationer som byggt upp för att ta hand om allting i vårt land, vilket inneburit onödiga kostnader för någonting människorna kunnat göra själva.

  Det växande intresset för medborgarlön är intressant, det visar att inte minst de unga insett att ett liv inte handlar om lev idag, dö i morgon. De vill engagera sig på ena eller andra sättet, men ges inte en chans att påverka hur deras framtid ska se ut. Jag har hört politiker ge rådet att de unga ska engagera sig politiskt, men det fungerar inte. Det är inte de politiskt aktiva som kommer att leda landet mot ett nytt samhällssystem, det är alla de som vill ha någonting som inte styrs av politiska beslut som fattas ovanför deras huvuden.

  Kommer det samhället en dag att bli verklighet? Jag har en känsla av att det kommer betydligt tidigare, än den så omtalade klimatkatastrofen som ska inträffa någon gång framöver.

Det känns som om jag försöker sova bort de kyliga dagarna, jag hatar kylan. Hörde någon säga att den här vintern, har vårt land sannerligen fått sin beskärda del av, vad naturen (eller vår miljö som det numera heter) har att erbjuda. Visst är det någonting sjukt med vår miljö, det har säkert de flesta märkt. Men vem kunde tro att Moder Natur skulle göra tvärt emot vad alla experter förutspått, ge oss en vargavinter istället för en varmare. Men det kan ju vara så åtgärderna för at få bukt med den globala uppvärmningen fungerar, så här kallt och snörikt har det inte varit på många år.

  Sverige är ett land som verkligen månar om allting, de senaste åren har det varit miljön som prioriterats. Det sorgliga är att människans väl och ve blivit åsidosatt, så upplever i alla fall de arbetslösa, långtidssjuka och pensionärerna det. När det gäller pensionerna var alla etablerade politiska partier med om det som kommit att bli en försämring för de äldre. Vilken fantastisk belöning för dem som varit med och skapat vår omtalade fantastiska välfärd.

  Vad jag kan förstå har resonemanget varit att de gamla har haft sitt lilla roliga, nu måste de stå tillbaka för alla de som fortfarande har ett jobb. De som ska hålla den ekonomiska tillväxten och välfärdssamhället igång, måste uppmuntras för att orka med att föda en betydande del av vårt lands invånare.

  Fortare än de själva ens kan tänka sig, kommer de idag medelålders också att bli gamla, vad belöningen blir för deras slit visar sig en dag. Eller kan det vara så jäkligt att vårt välfärdssamhälle då inte längre finns. Risken är överhängande, men varför grubbla över det nu.

  En gammal man jag pratade med hade sina funderingar om det var möjligt för en pensionär att söka asyl i något av medelhavsländerna med ett varmare klimat. Skälen för att söka asyl i annat land ansåg han fanns. Egentligen finns samma grunder för dagens fattigpensionärer, som för de som söker sig till vårt frikostiga land. Det tål att tänka på.

  Man pratar ofta om tvåtredjedelssamhället, många blir inte klok på vad det betyder. Betyder det att en tredjedel har ansvaret att försörja de övriga? Tänker man efter och letar lite på Internet, visar det sig stämma ganska bra, det privata näringslivet krymper oroväckande.

  Det finns många gamla, sjuka, arbetslösa och bidragsberoende i vårt land. En inte obetydlig del invandrare också, för den delen. Om det privata näringslivet inte kan återanställa alla som blivit arbetslösa, rubbas hela vårt samhällssystem, baserat på skatter och avgifter..

  Med stöd av siffror som bör vara tillförlitliga, visar det sig att den offentliga sektorn, den som avlönas med skattemedel, växt någonting alldeles ofantligt de senaste trettio åren. Kostnaden för den offentliga sektorn är enorm, trots att det dragits in på dagispersonal, sjukvårdspersonal och lärare. Förklara det den som kan. Vad gör alla dessa övriga människor i skattebetalarnas tjänst, som inte utför sitt jobb inom barnomsorgen, sjukvården och skolan?

  Vi vet att vår byråkrati är omfattande, kommunernas och landstingens administration kräver massvis med människor för att fungera. Men utöver dessa finns ett stort antal människor som på hel- eller deltid är valda att representera invånarna. De har blivit allt fler med åren. Hur underligt det låter är det för att värna om vår fantastiska demokrati.

  Jodå, det är faktiskt sant om man ska tro de politiska makthavarna. Det behövs massvis med människor för att de demokratiska processerna ska kunna leda fram till beslut fattade i demokratisk ordning. Ibland funderar man lite om inte det är ett svepskäl. Vad som händer är ju att ingen enskild står som ansvarig för det slutliga besluten. Men kanske just det är det fina i kråksången, eftersom ingen kan utpekas som ansvarig och kan klandras för de fel som uppstår.

  Det är kanske just det, som gör vårt land så fantastiskt, sett med andras ögon.

Att sia om framtiden, det är vad allting handlar om idag. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kan bara gissa oss till det. Vad som är på väg att hända tycks vara att maktbalansen i världen, är på väg att ändras. Makt byggs upp genom ekonomiska resurser, pengar styr världen.

  Amerika, en gång världens rikaste land och därmed den styrande supermakten, har inte längre de ekonomiska resurserna. Än så länge hålls skenet uppe genom inblandning lite varstans i världen, men den ekonomiska verkligheten börjar ge Obama kalla fötter.

  Det är egentligen fantastiskt att det har hållit så länge. Den ekonomiska tillväxten beror till stor del på hur mycket vi konsumerar. Att konsumera har amerikanarna varit duktiga på under många år, på bekostnad av att leva över sina tillgångar och utnyttjat bankkrediter maximalt. Inte ens långivarna har ägnat en tanke åt att det en dag skulle drivas till sin spets.

  Amerikanarnas sätt att leva har spridits till många länder. Lev idag, vem vet om det finns någon morgondag, kan man förenklat förklara fenomenet. Även invånarna i vårt land har dragits med i konsumtionsyran och många sitter rejält fast i skuldfällan.

  Det tidigare så framgångsrika tunga industrierna är inte längre är inte längre drivmotorn i vår ekonomi. Jobbavdraget är idag en viktig del av den fortsatta konsumtionen, men det blir lite av att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett land som alltid hållit solidaritetens fana högt, har halat den för välfärdens skull. Ja, det är ju för välfärden som konsumtionen måste hållas igång.

  Naturligtvis är det bara egna funderingar som ligger bakom, men tänk om det inte blir bättre än vad det är nu. Att de länder som klarat finanskrisen och lågkonjunkturen skaffat sig ett ointagligt försprång, de tidigare i-länderna får slåss om smulorna som blir över. De folkrika asiatiska länderna är på väg att bygga upp någonting på samma sätt, som en gång tog vårt land ur fattigdom och arbetslöshet, låga kostnader för arbetskraft.

  För att varor av alla de slag ska kunna säljas, krävs att de produceras så billigt som möjligt. I finanskrisen och lågkonjunkturens spår måste det till att varorna har rätt pris. De varor som är för dyra säljs inte i samma omfattning som de billiga, därför kan man vänta sig en nedgång av så kallade lyxvaror. Vad som händer med ekonomin de närmaste åren, kommer att bli avgörande.

  Med all den osäkerhet om vad som väntar oss i framtiden, måste vi komma ur de gamla hjulspåren och tänka i nya banor. Hur gör vi om inte jobben kommer tillbaka, eller ve och fasa, blir allt färre på grund av den mördande konkurrensen från de asiatiska länderna?

  Våra internationella företag har redan fabriker i de länderna, av kostnadsskäl kanske de tvingas flytta hela verksamheten dit. Sänkta löner har vi sett för första gången på många år inom våra stora företag, men vid minsta lilla tecken på uppgång i konjunkturen, kommer facket att kräva både en återställning och löneförhöjningar. Det enda företagen kan svara med är att låta flera gå från sina arbeten.

  De optimistiska tongångarna om att skapa en upplevelseindustri i vårt land och satsa på turismen, låter mist sagt som en önskedröm. Att turismen ökat från de Nordiska grannländerna beror på den svaga svenska kronan, det tackar Systembolaget och handlare i gränstrakterna för. Men vårt usla klimat lockar knappast turister från sydligare länder. Det hjälper inte att vårt land upplevs som billigt, det måste till bättre sommarväder också.

  Medelhavsländerna kunde en gång bjuda på både sol och billiga priser, den tiden är förbi efter införandet av euron. Visserligen reser många fortfarande till värmen, men de lagar maten själva, att äta på restaurang är alldeles för dyrt. Hur många hotell och restauranger som lagts ner på till och med vid de populäraste resmålen är svårt att hålla räkningen på. Enbart på Gran Canaria står femtio procent av hotellen tomma, det är numera byggstopp och många byggen står halvfärdiga.

  Av det kan vi lära oss att turismen är en vansklig satsning, om inte den svenska kronan kommer att behålla sitt låga värde, eller kommer att värderas ännu lägre framöver, förstås. Men det kommer knappast att gynna svenska folket som helhet.

Frågan är alltså vad vårt land ska satsa på i framtiden. Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga, det tvingar i alla fall människorna att själva försöka lösa de problem som finns för att överleva. Det är dags att ge frihet åt människornas kreativitet och uppfinningsförmåga, vad har egentligen de makthavande politikerna för val?

Med mössan nerdragen över öronen, skallrande tänder, frusna händer och fötter har jag under korta promenader funderat över den globala uppvärmningen. Alldeles säkert har frusna människor runt Medelhavet grubblat på samma sak och funderat över vad som orsakat det snörika kallare vädret.

  Kan det vara så att precis som EU, efter en vild uppskattning om hur snabbt en glaciär skulle smälta, i hastigheten räknade bom på trehundrafemtio år. Tänk om det är samma sak med den globala uppvärmningen, att vi först drabbas av en istid istället om sisådär en femtio år. Vad en hotande klimatkatastrof handlar om, är ju faktiskt vad forskare med stöd av både det ena och andra, ändå ska ses som en vild gissning.

  Det verkar som om de politiska makthavarna, ivrigt påhejade av de olika miljörörelserna som ömmar för att rädda både vår miljö, utrotningshotade djur och växtarter, har haft alldeles för bråttom. Som det här med alternativa bränslen exempelvis. Ingen tycks veta hur farlig etanolen egentligen är för människor och miljö. Vad vi vet är att regnskogarna skövlas i allt snabbare takt, naturens fantastiska reningsverk kan snart vara ett minne blott.

  Med andra ord är det precis som vanligt när det gäller politiska beslut, ingen av beslutsfattarna tycks ha haft den blekaste aning om konsekvenserna av de genomförda åtgärderna. Beslut de trodde sig få se resultatet av åtskilliga år framåt i tiden, visar sig redan nu. Klimathotet låg ju så långt fram i tiden, det var ju egentligen en idiotsäker satsning eftersom inte många nu levande skulle få uppleva om de politiska besluten var rätt eller inte.

  Redan nu håller forskare på och tittar närmare på om satsningen på att rädda vår miljö har ett samband med finanskrisen och lågkonjunkturen. Skulle inte förvåna mig, om det visar sig att miljötänkandet har stor del i den nuvarande krisen. Åtminstone fick miljötänkandet den amerikanska bilindustrin på fall, den fadäsen kan bli dyrbar för miljörörelserna.

  För kommuner med usel ekonomi har de senaste vintrarna satt käppar i hjulet. Det skulle ju bli varmare och därför har inte snörika vintrar tagits med i beräkningarna. Naturligtvis kommer det att påverka de kommunala verksamheterna, fattas bara annat.

  Men även invånarna drabbas, inte minst av de allt högre elräkningarna. Elproducenterna tycks ha utgått från varmare vintrar och passat på att se över sina kärnkraftverk när de som bäst hade behövts. Eller kan det vara så att de insett vartåt det barkade och passade på att ge alla kärnkraftmotståndare en rejäl snyting? Många kommer nu att kräva att kärnkraften byggs ut, det är ju plånboken som styr våra liv.

  Antagligen är det fler än jag som vid det här laget insett, att vår värld blivit alldeles för komplicerad för att styras av politiker. 

Vi har hunnit så långt in på nya året att det visat sig att de nyårslöften vi gav, visat sig svåra att hålla. Att det sällan blir som man tänkt sig, är någonting som läggs till de erfarenheter ett liv bjuder på. Man kan fråga sig varför vi så ofta sätter upp mål som ska uppnås, det sätter bara press på oss själva. Det ställs tillräckligt med krav på hur vi ska leva av de som valts till företrädare för landets invånare. Vi får inte bli en börda för samhället, vi måste genom slit och skattebetalningar hålla välfärdssamhället igång. Ingen ägnar en tanke åt att en dag blir bördan för tung och den bräckliga människan bryts ner.

  Det märkliga är att när människan av egen fri vilja utför ett arbete, tröttar det inte. När inte kravpiskan viner över ryggen upplevs arbetsglädje och tillfredsställelse. Med det i åtanke, varför skapas inte ett samhälle som ger människorna rätten att styra över sina egna liv? Människan behöver frihet för att utvecklas och finna harmoni i sina liv, varför finns vi annars till här på jorden?

  Jag kan inte hitta någon anledning till att vi ska jobba och sova största delen av våra liv. Naturligtvis måste vi ha mat, kläder och tak över huvudet, men i många fall offrar många en mycket stor del av sina liv för att jobba ihop till boendekostnaden. Många människor har byggt eller köpt en villa på flera hundra kvadratmeter och en massa rum att bo i. Vad är vitsen med det, när de ändå stupar i säng varje dag?

  Det är mänskligt att önska saker, men varför måste det vara bilar, båtar, hus, dyra bostadsrätter och lyxartiklar som visas upp som statussymboler. För många leder förvärvet av det de önskat sig till privat ekonomisk ruin. Det bästa vore att inte önska något annat, än att inte önska något alls.

  Obama har fått mycket kritik för att han drivit på en reform som ska ge alla amerikaner rätt till sjukvård. Man kan fråga sig varför. Men kritikerna har haft de mest underliga argument, inte minst från miljöhåll. Nu ser det ut som om Obama ska stupa på mållinjen, inte ens världens mäktigaste man rår på de krafter som inte syns, men som ändå finns.

  Vad jag kan förstå har Obama gjort ett medvetet val mellan att ta hand om människorna i nutid, för att så småningom kunna ta hand om de ekonomiska frågorna och först därefter hur miljön ska kunna räddas. Om det är fel tänkt, vad ska då kunna rädda mänskligheten i framtiden?

  Den moderna människan räknar allt i pengar, till och med de sämst ställda. Det är pengarna som är betalmedel för allt vi behöver för att överleva. Det lockbete som finns för att människor ska tjäna pengar är att arbeta. Enligt det nya sättet att se, måste alla människor arbeta, annars faller vårt samhälle sönder och samman.

  Jag har ofta frågat mig vad som menas med ett välfärdsamhälle. Är det orter uppdelade att styras av tillsatta personer som små enheter? Det är ju så vårt land fungerar med en hel drös av kommuner, inte att välfärdssamhället är en enda stor väl fungerande enhet. Även om tanken var god från början, kan vi aldrig få vårt land att fungera som en enda enhet med nuvarande politiska styrning.

  Råkade lyssna lite på partiledardebatten och det slog mig att vi nu är på väg att tvingas ändra på vår nuvarande stelbenta politiska beslutsprocess. Ingen orkar lyssna på de politiker som slåss om att ha makten efter valet i höst, eftersom det bara diskuteras skatter, jobb och bidrag. Det skulle vara intressant att höra någon politiker kliva utanför de politiska ramarna och säga, att vi måste börja titta efter alternativ till det samhälle vi nu har.

  Nedbantningen av företag inom det privata näringslivet kommer inte att sluta inom de närmaste åren, återanställningar kommer bara att ske vid naturlig avgång. Den nedåtgående spiralen kan bara brytas genom nytänkande, att inte förse det privata näringslivet med arbetskraft. Att släppa människorna fria att göra vad de vill är ett sätt.

  Jag tvivlar på att människorna i en sådan situation skulle gå och dra benen efter sig, man ska aldrig underskatta den kreativitet alla bär med sig redan från födseln. Som små tillåts vi leka och vara kreativa, ja till och med uppmuntras till det. Men så en dag ställs kraven att vara en god samhällsmedborgare och solidariskt ta på sig ansvaret att föda inte bara behövande, utan också en kostnadskrävande offentlig apparat som ständigt kräver mer och mer pengar. Men det är sant som det säga, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt.

  Pensionssystemets utformning utgör en fara för framtida pensionärer, med allt färre i arbete som betalar de löpande pensionerna, kommer det hela att falla som ett korthus. När dessutom de skattefinansierade offentliga verksamheterna slukar allt mer av skattepengarna varje år, hur ska människorna orka bära den bördan? Enda lösningen tycks vara att skrota vårt nuvarande samhällssystem och införa medborgarlön. Det kommer i alla fall att ge svenska folket en rättvis fördelning, så fungerar det inte nu.

Det har spekulerats mycket om vad som fått vår tidigare omtalade sjukvård, att dala på den Europeiska rankinglistan. Från en topplats till en i mängden av mediokra länder är inte smickrande precis. Svaret är inte att vår sjukvårdspersonal är sämre än i de länder som rankas högre än oss, anledningen kan man finna i den politiska styrningen, som på grund av sin oförmåga att organisera, orsakar kaos för alla inblandade.

  Helt ofrivilligt kom jag under vår resa till Gran Canaria i kontakt med den Spanska sjukvården på grund av en akut sjukdom. På den klinik jag besökte, Clinica Scandinavica, gavs inget tillfälle till missförstånd, eftersom en svensktalande sköterska hela tiden fanns med vid undersökningen, trots att läkaren talade en alldeles utmärkt engelska.

  Undersökningen tog runt tjugo minuter, eftersom läkaren pumpade mig om vad som kunde ha orsakat problemet. Därefter fick jag en dunderkur som räddade resten av vår vistelse där nere, men läkaren rekommenderade mig att uppsöka läkare här hemma för en kontroll. Det ska bli intressant att göra en jämförelse.

  Hur det kunnat bli så att så kallade folkvalda politiker, kunnat inbilla svenska folket att de behövs för att vårt samhälle ska kunna fungera är en gåta. Att den myten levt kvar under så många år måste anses som ett bevis på att invånarna invaggats i en falsk säkerhet, eller att de inte tänkt överhuvudtaget. Men i en tid då människan i allt större omfattning tvingas inte bara fatta egna beslut, utan numera också saknar det skyddsnät som vårt välfärdssystem egentligen ska tillhandahålla, behövs inte längre politiska företrädare. De är en onödig kostnad svenska folket inte har råd med.

  I en tid med sänkta pensioner, arbetslöshet och att sjuka människor tvingas ut i arbete, måste politiker behandlas på samma sätt. Det politiska etablissemanget är en tärande grupp, faktum är ju att deras löner betalas med skattepengar som betalas in och som rättvist ska fördelas. Som anställda av skattebetalarna har de ett socialt ansvar att återgå till sina tidigare arbeten när inte pengarna räcker till, istället för att som nu i ett ekonomiskt krisläge, ligga samhället till last.

  De närmaste åren kommer skatteintäkterna att minska, ingen kan säga med hur mycket. Eftersom statens finanser går i första hand, kommer det att bli kärvt för de offentliga verksamheterna. Att satsa pengar för att möta framtiden låter ju bra, men om den förväntade återhämtningen uteblir, kommer kostnader att släpa med under lång tid.

  Sett ur politisk synvinkel är det inte lätt att fatta beslut om neddragningar av politiskt tillsatta tjänster. Den demokratiska processen blir vanskligare när tidigare ja-sägare mister sina jobb, de sparkade står ju inte längre i tacksamhetsskuld till makthavarna. Tyvärr är det så att hela vårt politiska system är uppbyggt på att kliar du min rygg, så kliar jag din. Det hela är en otroligt förfinad form av korruption, som det påstås att vi inte har i vårt land.

  Det fåtal dagar vi varit hemma har det jag läst och hört om hur våra politiker tänker rädda vårt land undan både det ena och andra, men jag misströstar redan nu inför vad som kommer att hända efter valet. De munhuggningar och påhopp som redan startat inför valet, är precis så onyanserade som de alltid varit. För mig är de politiska signalerna som skickas ut lika förvirrande, som en trasig radiosändare ger ifrån sig.

Jag har inte en aning om vad det beror på, men jag har börjat sova längre än tidigare, men känner mig inte piggare för det. Tidigare fick jag sitta och vänta på tidningen, nu kommer den vid sextiden då jag lagom hunnit sätta på kaffekokaren.

  Morgontidningen håller inte samma klass längre, det är jag inte ensam om att tycka. Om det beror på journalistiken eller att samma saker tycks upprepas är det svårt att svara på. Söndagstidningen har återgått till att snabbt bläddras igenom, det verkar som om den ansvarige tagit fasta på att det är en vilodag. På vardagarna verkar det som om de flesta av dagens journalister, drömmer om att just de ska kunna få vara med om att skriva en kioskvältare. I sin iver åstadkommer de bara klavertramp, som i många fall väcker munterhet hos läsarna. Men till och med det är värdefullt, för det finns inte mycket att skratta åt i dagens människofientliga samhälle.

  För den regerande alliansen kan man nog redan nu förutspå att det är kört för den här gången. Kanske var de alldeles för ivriga att rätta till alla fel som funnits i årtionden under en mandatperiod. På ett sätt modigt gjort, men inte speciellt klokt. Det gäller att ta ett helvete i taget, som Olof Palme sa en gång för länge sen. Ett klokt råd att ta fasta på, både för politiker och vanligt folk.

  Det är egentligen inte alls så konstigt att alliansregeringen gått bet på att ändra det invanda i vårt samhälle, ett oöverstigligt hinder är nämligen den offentliga byråkratiska apparaten. Den har levt sitt eget liv sen femtiotalet och generaldirektörer, byrådirektörer och övriga chefer, tolkar de fattade besluten som fan läser bibeln. Vår byråkrati är skapad att vara omöjlig att begripa sig på, den skapades nämligen för att de makthavande skulle kunna behålla makten. Visserligen var det under enpartistatens tid, men den tiden är fortfarande levande för vår byråkrati.

  De offentliga verksamheternas uppgift är att vara invånarna behjälpliga, det räcker att läsa de handlingar som skickas ut skrivna på byråkratsvenska för att inse att så inte är fallet. Vår byråkrati behöver inte bevisa någonting för sitt handlande, det är upp till den enskilde att kunna bevisa att de har rätt och myndigheterna fel. Många gånger hjälper inte ens det, vilket bevisar att det finns ett väl genomtänkt maktmissbruk i vårt land.

  Det finns faktiskt bara ett sätt för svenska folket att bryta ner den maktstruktur som finns i vårt land och det är att inte rösta vid ett val. Politiker anser det vara odemokratiskt, men i själva verket är det precis så en demokrati ska fungera. Att gå till valurnorna är en rättighet, inte ett tvång att vi måste göra så. Varje val har blivit lite av en fars sedan inget parti kunnat få egen majoritet. Vi har sett de mest underliga konstellationer plockas ihop inom både kommuner och landsting vilket i slutändan inneburit att besluten tvingats kohandlas fram.

  Vårt föråldrade politiska system har överlevt sig självt, det är dags att ersätts av någonting nytt.

Egentligen är det nästan otroligt hur ofta man hör människor påpeka alla vansinnigheter som kläcks av politiska makthavare. Men samtidigt är de tveksamma, eftersom det bakom de politiska makthavarna finns tjänstemän som anställts på grund av sina kvalifikationer. Man kan fråga sig om de ibland rent omänskliga beslut som fattas är baserade på tjänstemannaförslag, eller om det är de så kallade folkvalda, som kommit fram till beslut som slår hårt mot deras egna väljare?

  En intressant fråga som vi väl så småningom kommer att få ett svar på, men ovissheten när det gäller vem som egentligen bestämmer, skapar en oroskänsla som inte går att slå bort. Problemet är ju att de politiska företrädarna alldeles för ofta beslutar om saker, som ingen vettig människa kan begripa varför besluten fattats.

  Man får ofta en känsla av att inte ens beslutsfattarna, ibland inte har den blekaste aning om vad de egentligen sagt ja och amen till. Många gånger har man hört politiker säga när någonting gått åt helsike, att de inte ens kunnat ana att det skulle hända. Men eftersom besluten fattats i demokratisk ordning ska de också gälla, åtminstone mandatperioden ut.

  Nu inför valet är det full fart på de som slåss för att hamna vid köttgrytorna fyra år framåt. Inom det politiska etablissemanget upplevs visserligen krisen som obehaglig, mest för att det inte finns pengar till valfläsk. Det är svårt att bli vald på att gå ut med att dra ner på både det ena och andra, som invånarna betalar skatt för att få utfört.

  Hur gör då de politiska makthavarna för att hålla skenet uppe? De kan inte rekommendera svenska folket att vara sparsamma och minska konsumtionen, då går det åt helsike med den ekonomiska tillväxten. Det gäller med andra ord att ständigt påpeka att alla måste konsumerar så mycket som möjligt, men talar tyst om att annars riskerar hela det politiska etablissemanget faller sönder och samman på grund av penningbrist.

  Konsumtionssamhället är ju en del av problemet många regeringar försöker lösa, klimatförändringen som ännu ingen kunnat ge ett vettigt svar på vad förändringen beror på, trasslar till det ytterligare. Miljörörelser världen över har satsat allt krut på koldioxiden, att våra fordon är boven i dramat. Jag har inte ens hört någon miljöaktivist prata om skövlingen av de regnskogar som fungerar som ett naturens reningsverk. Vem den verkliga boven är, kanske helt enkelt har med ekonomi att göra, snikenheten bryr sig inte om vare sig miljö eller människor.

  Att jag inte kan skjuta undan en känsla av att vi bara sett början på en värld i förändring, känns på något sätt olustigt. Så länge som regeringar världen över inte manar till återhållsamhet vad gäller jordens resurser, hjälper varken beskattning av allt som behövs, sopsortering eller att handla ekologiskt. Vad det måste handla om är att vi byter livsstil, vilket inte är det lättaste. Men en dag står vi kanske där och tvingas ta skeden i vacker hand och rätta oss efter naturen, vilket borde vara en självklarhet.

  Medborgarlön som jag ofta kommer in på, är ett sätt att lägga om livsstil. Alla predikningar om en kommande miljökatastrof drunknar i vardagsproblemen, nutidsmänniskan klarar inte av att hantera flera problem i taget. Vad som kommer att hända blir att allt fler slås ut, på grund av att de inte längre klarar av den press människan utsätts för idag. Vårt så kallade välfärdssamhälle är baserad på ekonomisk tillväxt, ett kortsiktigt tänkande som kommer att förgöra människan snabbare, än den klimatkatastrof som påstås ska inträffa.

  En blick på verkligheten säger att troligtvis ytterligare jobb kommer att försvinna, hur många kan vi bara gissa oss till. Det gamla industrisamhället blev långlivat, men det högteknologiska kunskapssamhället är redan på väg att övergå till att bli en förväntans tidsålder. En politiskt skapad osäker tidsålder, som tvingar människor att leva på hoppet, att det en dag ska bli bättre. Men om förväntningarna kommer på skam, vad kommer då att hända? Jag tror ingen kan ge oss det svaret i nuläget. 

Det känns fortfarande tungt i huvudet, omställningen från att ha varit i värmen två veckor till sträng vinterkyla är knappast bra för kroppen. Inte heller att sitta som packade sillar på de plan researrangörerna använder sig av, det gäller att vara under medellängd för att få plats med benen. Trots allt finns det ljuspunkter med att lämna vårt land under den kallaste tiden och man får ta det dåliga med det goda. Än så länge sitter resan kvar i kroppen men om några dagar, är antagligen allt som vanligt igen.

  Igår nämnde jag som hastigast att ha provat på Spansk sjukvård, som vid en jämförelse gör att vår politikerstyrda sjukvård måste ses som ett skämt. Jag klandrar inte den arbetande personalen, vi har duktiga läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, men resten kan vi vara för utan. Varför inte plocka bort en massa heltidspolitiker, byråkrater och administratörer för att ha råd med läkarsekreterare som avlastar läkarna det tidsödande administrativa arbetet. Läkare är utbildade till att bota människor, inte tvingas utföra skrivjobb andra kan göra.

  En svensk före detta distriktssköterska jobbade vid kliniken jag tvingades uppsöka, hon gav inte ett ruttet lingon för hur vår svenska sjukvård fungerar. Hon kunde inte begripa varför det finns så stort motstånd mot att vården privatiseras, men det motståndet finns ju bara till största delen hos de så kallade folkvalda. Efter att ha fått information om kostnaden för en privat sjukförsäkring, kom jag fram till att varje svensk skattebetalare skulle betala ungefär hälften av vad vi i dag betalar i landstingsskatt. Som jag ser det är det dags att landstingen skrotas och en fungerande sjukvård skapas.

  Det är märkligt att alliansen som så ivrigt jobbat på att sälja ut monopolföretag, inte gjort samma sak med sjukvården. En privatisering innebär effektivare hantering av kostnaderna genom att administrationen hålls nere och att personalen hinner med många patienter istället för pappersarbete. Det är samma sak med den flumskola som drivs av kommunerna numera, det viktigaste är att spara in på det som går, inte att lära eleverna. Många lärare är förbaskade på att det är så byråkratiskt och inrutat efter en mall ingen begriper sig på. Även där ligger Spanien före.

  Det går inte att undvika, men hur skulle vårt samhälle se ut om vi skulle övergå till medborgarlön? Jag har grubblat en hel del på vad det skulle innebära och kommit fram till att alla skulle tjäna på en övergång till ekonomisk grundtrygghet. Den stora fördelen skulle vara att vi skulle slippa både politisk styrning som bara skapar byråkratiskt elände, men också att alla skulle få en chans att förverkliga sig själva och sina drömmar.

  För den som tänker efter hur det nu fungerar, inser att det samhällssystem vi har långsamt stryper människors kreativitet. Det är onaturligt att politiskt valda företrädare beslutar om hur vårt samhälle ska fungera, det omyndigförklarar ett helt folk. Riksdagens ledamöter kunde omedelbart halveras utan att någon skulle märka det på annat sätt än att kostnaden halverats. Samma sak med politiker betalda av kommuner och landsting, där finns gott om chefer som anställt på grund av sina kunskaper och meriter, de bör utan problem klara av det arbete som måste utföras i folkets tjänst.

  För att inte bli långrandig klipper jag av för idag, men det finns massvis med argument för att skrota vårt politiskt styrda samhälle. Till och med Olof Palme var inne på att vårt politiska system inte passar in i en demokrati, han sa nämligen att ingenting har skapat så mycket elände i världen, som i demokratisk ordning fattade beslut. Och just att besluten är fattade i demokratisk ordning, är ju vad de så kallade folkvalda förvarar sina beslut med. Det går inte att undgå att dra paralleller med det forna DDR, och det brakade ju ihop med mur och allt, så det är bara och vänta och se vad som händer.

  Ett land som styrs av makthavare som har planhushållning och planekonomiskt tänkande ständigt i bakhuvudet, är dömt att gå samma väg som det forna Sovjetunionen och dess satellitstater. Vem rår för att vi hamnat i kylan?

God fortsättning på det nya året. För mig började året på ett sätt jag inte kunnat tänka mig. Vem kunde tro att jag skulle få se hur Spansk sjukvård fungerar från insidan genom att bli akut sjuk på Gran Canaria. Men så här i efterhand var det en nyttig och tankeställande erfarenhet om hur sjukvård ska fungera. Till de som styr och ställer inom våra landsting kan jag bara säga, slängt er i väggen!

  Jag vet inte om alla läkare där nere visar samma skicklighet och allmänkompetens, men jag märkte att de hela tiden sätter patienten i fokus. Att de dessutom kan ta till dundermedicinering som aldrig skulle tillåtas av vår byråkratiskt styrda sjukvård för att få patienten på benen så fort som möjligt, är väl bara vad man kan förvänta sig av ett land som ligger långt före vårt när det gäller sjukvård.

  Talade med flera svenskar som bor på Gran Canaria och de kände sig ängsliga att bli sjuka under ett besök i hemlandet, det vet att sjukvården där nere fungerar oändligt mycket bättre. Sett till hur mycket en sjukförsäkring där nere kostar, är det åtskilligt mycket billigare än vad vi tvingas betala i landstingsskatt. Det enda hinder som finns mot att privatisera sjukvården och få en bättre fungerande till ett billigare pris, är så kallade folkvalda politiker och vår byråkrati.

  Eftersom läkaren tyckte att jag skulle uppsöka läkare för efterkontroll när jag kommit hem, ska det bli intressant att göra en jämförelse. Det var länge sen jag behövde uppsöka läkare här hemma.

  Hursomhelst är jag nu hemma igen och ska försöka skriva någon blogg i veckan i alla fall. Som jag nu känner mig, behöver jag några dagar för att landa och acklimatisera mig till runt fyrtio graders skillnad i temperatur. Till dess, ha det bra.

Varför tanken slog mig vet jag inte, men det verkar som om livet blivit alldeles för allvarligt, för att människorna verkligen ska kunna njuta av det. Jag har hört många unga säga att de föredrar att ha ett jobb de trivs med, betalningen och karriärmöjligheterna känns inte lika viktigt.

  Tänk så många timmar människor kan ägna sig åt en hobby, enbart för glädjen att göra någonting de tycker om. Just att kunna känna glädje över det man håller på med verkar ha gått förlorad om man lyssnar vad folk har att säga.

  Många politiker har börjat med att ha politiken som hobby, men varit så duktiga att de hux flux stått där med ett ansvarsfullt förtroendeuppdrag på heltid. Från att ha varit en hobby, har det tidigare ideella intresset övergått till att göra karriär.

  Problemet är att när någon som visat sig vara duktig, förväntar si folk att de ska utföra sitt uppdrag enligt deras föreställningar. Ansvaret blir tyngre och tyngre, glädjen som tidigare funnits bleknar bort. Precis samma sak händer inom alla yrkesområden just nu, människor pressas till att prestera sitt yttersta. När den punkten nåtts uppstår någonting som kallas prestationsångest, det värsta som kan hända en människa.

  Varför människor drivs till att solidariskt offra sig för ett samhälle som har så många uppenbara brister, är någonting jag har svårt att förstå. Vi vet att många inom de vårdande yrkena gått in i den så kallade väggen på grund av solidaritet med arbetskamraterna. De har fått uppleva att det stämmer som sagts i alla tider, otack är världens lön.

  Och så är det, ingen kan vänta sig någon form av tacksamhet från samhällets sida för den arbetsinsats som görs, tvärtom krävs att alla ska kunna prestera ännu mera. Allt för att bevara vårt välfärdssamhälle, eller rättare sagt rädda det som räddas kan, av det samhällssystem som under många år långsamt vittrat sönder.

  Ingen kan idag överblicka den skada socialdemokratins långa maktinnehav orsakat inte bara vårt land, utan också en stor del av dess invånare. Trots att Folkhemmet visade sig omöjligt att genomföra, är vår enorma byråkrati en kvarleva från det samhällsexperimentet. Alla så kallade reformer (som i själva verket var ständigt nya bidragsformer) skylde inte bara över misslyckandet, utan gjorde många människor beroende av bidrag.

  Att sjuka barn av någon anledning har förtroende för läkare och sköterskor har säkert sin förklaring, men att vuxna människor under så många år uppvisade samma beteende gentemot de politiska makthavarna, är däremot oförklarligt. Från andra världskrigets slut och fram till början på sjuttiotalet ifrågasatte inte, eller tvivlade inte en stor del av svenska folket på vad som var rätt eller inte, utan godtog helt enkelt att de politiska makthavarna visste bäst.

  Dagens politiker sitter i en betydligt sämre sits, idag ifrågasätts alla beslut. Information finns bara en knapptryckning bort, det går inte att skyla över de misstag som görs. De politiska makthavarna har hamnat i en situation då de tvingas tala i klartext, istället för att retoriskt kunna vända svart till vitt och tvärtom. Slutet på den politiska styrningen av vårt samhälle är inte långt borta.

  I och för sig inte alls konstigt om man ser till hur vår värld förändras de senaste tio åren. Det problem med obehöriga lärare som nu påtalas, gäller i lika hög grad de politiska makthavarna. De är inte utbildade för att kunna ta hand om invånarnas skattepengar och förvalta dem på bästa sätt. Den som inte inser att det är ohållbart i längden får stå sitt eget kast.

  Det är bara att lyssna på vad som kommer att sägas om SAAB:s nedläggning och att tusentals jobb försvinner. Att det blivit så, beror ju på att det tillverkats bilar som haft svårt hitta köpare i tillräcklig omfattning och förluståren har staplats på varandra. Visst kommer de arbetslösa att kosta samhället pengar under en tid, men betydligt billigare, det rör sig om åtskilliga miljarder SAAB har gått med förlust varje år.

  Vi får helt vänja oss vid att det privata näringslivet kommer att krympa, vilket i sin tur innebär enorma problem för de offentliga verksamheterna. I bristen på pengar tvingas de politiska makthavarna till nedskärningar där de åstadkommer minst skada, det vill säga inom byråkratin. För mig liknar det hela vad som hände med DDR, även om muren som kommer att rivas inte varit synlig för ögat, men den finns där.

Vad kommer då att ersätta dagens politiskt styrda samhälle? Tja, jag tänker gå in på det längre fram, eller i alla fall försöka. Just nu känner jag mig alldeles för förbaskad över det som händer. Jag har läst någon gång, att upphetsning inte är bra när man överväger ett allvarligt problem. Därför måste jag lugna ner mig och noga tänka över om det finns någon lösning eller inte. Fram till mitten på januari kommer jag att befinna mig på en varmare plats, kanske tankarna tinar upp och någonting konstruktivt kommer fram av avkopplingen. Men som sagt, jag kommer tillbaka och skriver ner det som eventuellt flyger för mig.

  Jag önskar alla som läser min blogg en God Jul och ett Gott Nytt år.