Senaste inläggen

Av Sven-Erik Hemlin - Fredag 13 okt 18:23


Vårt så omtalade välfärdssamhälle, uppvisar skrämmande avigsidor. Det är inte ett samhälle skapat för "vanliga" människor, utan skapat för fortsatt politiskt maktstyre. Det har gjort att de fundamentala delarna i en demokrati gått förlorad, det har blvit pengarna som setts som viktigast. När ett samhälle styrs efter krasst ekonomiskt tänkande, övergår det till att bli omänskligt. Men hur har det kunnat bli så här?


Vårt land har blivit en tummelplats för inkompetenta personer, som säger sig vara väljarnas företrädare. Nu menar jag inte bara de som företräder SD:s ledningsgrupp, inom de övriga partierna finns lika goda kålsupare. När ska de växa upp och inse att de är till för invånarna och inte tvärtom?


Det är inte med väljarnas stöd de fått sina uppdrag, det är partierna som har hand om nomineringslistorna, väljarna har ingenting att säga till om. Om de som hamnat på nomineringslistorna gjort det genom lojalitet eller rövslickande är ointressant, det intressanta är hur partiledningarna egentligen tänker. Utser de personer som är lojala ja-sägare som inte håller måttet, eller för att reta de trogna väljarna?


I och för sig är det inte tillräckligt många som stryker namn bland de nominerade på valsedlarna, det är en rättighet som inte utnyttjas. Om invånarna inser att de verkligen kan påverka, sätter det press på de politiska företrädarna, genom att icke önskvärda stryks på valsedlarna. Som det nu är finns många politiker som mer ska ses som inventarier i maktens korridorer, än företrädare för sina väljare.


Jodå, jag vet att erfarenhet inte ska underskattas, men det alldeles för många av dem har, är erfarenheter om hur ett helt annat samhälle fungerade någorlunda. Problemet är att de som varit med länge inte klarar av att uppdateras, det vill säga de saknar uthållighet och intelligens att vara pålästa. Ett hårt omdöme kan tyckas, men efter några år i en trygg tillvaro blir förtroendeuppdraget slentrianmässigt.


Den som inte håller måttet inom det privata näringslivet blir snabbt ersatt, men så är det inte inom de politiskt tillsatta ledningarna. I möjligaste mån skyddas istället de som uppvisat inkompetens, för att inte skada parternas rykte. Eftersom alla parter numera har skamfilat rykte, framstår det bara som löjligt.


Någon har tänkt fel från början, sedan har ingen tänkt på eller orkat rätta till felet. Felet visar sig i uppenbar dager i det samhälle vi fått, genom att det orsakat att invånarna ska anpassa sig till samhället istället för tvärtom. Vårt lands utbyggda kontrollsystem inkräktar till och med på de mänskliga fri och rättigheterna.


Uttrycket vi är ett fritt land stämmer inte, vi övervakas och kontrolleras från vaggan till graven. Det upptäcker många alldeles försent, men har då inte kraft att protestera. De som drabbas av sjukdom ska inte behöva känna  maktlöshet i kampen att få rätt mot en myndighet, men det är vad som händer i vårt så kallade välfärdsland. Till och med de överkontrollmyndigheter som finns följer ensidig bevisföring, det vill säga en annan myndighets beslut.


Löfven kommer aldrig att bli trovärdig om han inte läxar upp sin ansvarige minister, som i sin tur tar Försäkringskassan i örat. Ger man direktiv om att sjuktalen måste ner, läser ansvarig chef det som fan läser bibeln. Det borde Löfven förstå och ge tydligare direktiv. Det som händer inom vårt sjukförsäkringssystem är en skandal och med allt fler som blir sjuka, kommer det att bli bekymmersamt för alla politiska partier.


Att säga vårt samhälle blivit mer komplicerat, borde ersättas med att det blivit krångligare. Anledningen till det är den ständigt växande byråkratin våra politiker försöker gömma sig bakom. Det blir så många inblandade att det blivit en omöjlighet att ställa någon ansvarig till svars för felaktigheter.


När som i fallet Transportstyrelsen utpeka en person har visat sig vara felaktigt, högsta polischefen har gjort samma sak men har folk som håller honom om ryggen. Efter lång tid som byråkrat kanske han vet saker som inte tål dagens ljus, men det är bara en egen spekulation.


Allt det här har kunnat ske därför att svenska folket varit inte bara godtrogna, utan för det mesta inte brytt sig. Våra politiker har kunnat sitta lugnt i båten, när den nu börjar gunga i en snålblåst som hotar övergå i orkan, har i alla fall en del av dem fattat att sötebrödsdagarna är över.


Den gällande lagen att de förtroendevalda på bästa sätt ska förvalta invånarnas skattepengar, ska också ses som en arbetsbeskrivning. Det finns inga tveksamheter i den fortfarande gällande lagen, ändå har den överträtts många gånger. När politiker tror sig kunna sätta sig över lagen, hur ska vi då kunna få en fungerande demokrati?

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Lördag 7 okt 20:50


Våga drömma när du är vaken och låt dina tankar lösa dina problem när du sover. Minns inte i vilket sammanhang jag läste det, men de fastnade i huvudet. Det är ju i vaket tillstånd du kan styra dina drömmar och på det sättet i fantasin, leva det liv du skulle vilja leva. De flesta dagdrömmer alldeles för lite, kanske rent av inte alls. Vi har inte fått lära oss det, utan blivit matade med att vi måste vara nyttiga medborgare.


Med nyttiga medborgare menas att ha ett arbete och betala skatt. För skatterna behöver staten, kommunerna och landstingen. Det kostar enormt med pengar att driva de statligas, landstingens och kommunernas verksamheter. Enbart administrationskostnaderna är svindlande, men ingen politiker tycks ha insett det. De har aldrig lärt sig pengars värde.


Att vara politiker under flera decennier anses vara en merit inom politiken, men är det verkligen det? Med allt gammalt i bagaget kan det inte vara lätt att ta in allt det nya, det blir lite som att leva i två världar samtidigt. Tyvärr är det alldeles för vanligt att ett stort antal politiker varit med ända sedan ungdomsförbunden och fram till pensionsåldern. Man ska inte kunna ha politiken som yrke, då är hela tanken med demokratiskt styrelsesätt förfelad.


Man har full förståelse för de politiker som klamrar sig fast vid sina uppdrag, de varken kan eller har den utbildning som krävs i det samhälle som växt fram. De har under många år talat sig varma för fortbildning och hur viktigt det är med högre studier, men själva kan de bara framhålla sin sociala kompetens. Ledsen gubbar och kärringar inom politikerkåren, social kompetens är inte värt ett ruttet lingon.


Tyvärr är det lika illa ställt med de arbetslösa, deras sociala kompetens (erfarenhet) räcker inte till annat än att få en pytteliten aktivitetsersättning. Naturligtvis har det här fört med sig någonting som politiker flitigt utnyttjat, den svenska avundsjukan frodas som aldrig förr. Fattas bara att inte folk ska bli avundsjuka på personer som utan krav på utbildning, kan lyfta löner i klass med verkställande direktörers.


Det är skillnad på folk och folk, brukade min mamma säga Men i vårt land har det gått alldeles för långt när det gäller skillnaden folk emellan. Skatteskalorna en gång i tiden var ett försök till utjämning ifråga om netto efter skatt. Det delade in människor i socialgrupper enligt de då styrande som såg till att skatt skulle vara jämlik. Förlorare blev naturligtvis de lågavlönade, arbetslösa, pensionärer och sjuka. Men människor måste alltid offras för att få ett bättre samhälle, hörde jag faktiskt en politiker säga när jag påtalade detta. Om fler politiker än denna har samma åsikt, kan man förstå hur vi kunnat få ett omänskliga samhälle.


En dag som kanske inte är så långt borta, går det inte längre att rättfärdiga det politiska system vi har. Det är sedan länge föråldrat och våra politiker har inte insett att de inte kommer att kunna hantera de framtida problemen. Politisk inblandning förlamar inte bara vårt samhällssystem, utan också sjukvården, polisen, skolan mm.


Det räcker inte längre att vända kappan efter vinden när förnyelsens vindar börjar svepa in över vårt land, det behövs människor som kavlar upp ärmarna och tar itu med det som måste göras. Det har talats om att staten ska ta över ansvaret för vården och skolan, men det är naturligtvis personalen som själva ska ha ansvaret, eftersom de vet bäst hur problemen kan lösas.


Många har insett att det vi nu håller på med är ohållbart, det stundar kärvare tider runt hörnet. När det händer blir det som vanligt svenska folkets uppgift att städa upp efter festen, vilket hänt alldeles för många gånger de senaste sextio åren.


Genom borttagandet av tjänstemannaansvaret är det inte straffbart att vara dum, godtrogen eller fiffla med skattebetalarnas pengar. Men det är inte svenska folket som ska hållas ansvarig för de misstag som görs, det är de som tagit på sig ansvaret av vara politiska företrädare. Det säger sunda förnuftet att så skall vara, de avlönas ju för sina uppdrag med skattepengar.


Det räcker inte att en statsminister säger att det som händer i vårt land inte är acceptabelt, det måste rensas upp i den byråkrati där det fortfarande finns landshövdingar, generaldirektörer med mera med en enda merit, att ha varit politiskt engagerade. Vi ser det överallt inom de offentliga verksamheterna, kommuner och landsting där politiskt tillsatta chefer står över anställda kompetenta chefer.


På högsta nivå inom politiken saknas insikt om hur alla kriser kan uppkomma. Egentligen är det så enkelt att det handlar om orsak och verkan. Har svårt att tänka mig läkarkåren kommer att acceptera den degradering det faktiskt handlar om när handläggare vid Försäkringskassan kan underkänna sjukintyg utan att ha mött patienterna ifråga.


Just nedgraderingen av vissa yrkesgrupper har antagligen skett omedvetet, de makthavande har helt enkelt inte insett konsekvenserna. Arbetsförmedlingen kostar miljarder varje år, men istället för att hjälpa de jobbsökande har det blivit en kontrollapparat för att sätta press på de arbetslösa.


Mycket av det som sker är en omänsklig behandling och förr eller senare kommer invånarna att behandla de politiska makthavarna på samma sätt. Våld och skadegörelse har sin grund i de orättvisor som finns, alltså skapade av politiska beslut. Tänk hur det kan bli när ett folk splittras istället för enas. 

ANNONS
Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 1 okt 19:14

Kom på mig själv efter att ha hört politiker använda ordet normal, att det ofta inom politiken används i skiftande sammanhang, Vad som menas med normal är svårt att få grepp på och osökt kommer tanken om vad som är onormalt. Det likformade tänkandet anses vara normalt, själv tycker jag det är onormalt. Vi hade en tid i vårt land där en majoritet tyckte lika, det har senare visat sig vara onormalt.


Moderaterna har valt en ny partiledare, som tydligen i partistyrelsens ögon, ses som en normal rättrogen skatte- och bidragshatare, det vill säga det rättesnöre Moderaterna rättar sig efter. Ändå är Kristersson medskyldig till den största bidragsformen i Svensk historia, nämligen jobbskatteavdraget. Men det kanske är normalt tänkande hos en Moderat, det är sakillnad på bidrag och bidrag. 


Det var ett bidrag som sågs som en skattelättnad och det är en helt annan sak. Moderaterna trodde det var nyckeln till att bli ett statsbärande parti. Lägger man dessutom till de uttalanden Kristersson gjort om människor som råkat bli arbetslösa eller sjuka, lär knappast partiet locka varken till sig eller tillbaka sympatisörer. Osympatiska människor blir behandlad som de behandlar andra.


Men det här med normal eller onormal är intressant. Om en människa är onormal har jag uppfattat det som det är en person som inte rättar in sig i ledet utan har avvikande åsikter. Ja, vi har i vårt land den oskrivna lagen Jantelagen. Att vara normal är med andra ord ingenting att skryta över. Det finns gott om normalmänniskor i vårt land och hos dessa saknas fantasi, lidelse och skaparkraft. Mest framträdande hur normalmänniskor fungerar, kan man finna hos våra politiker som efter en tid vid "köttgrytorna", slumrar till i väntan på nästa val.


Det är lätt att uppfatta det som att deras drömmar och visioner sträcker sig en mandatperiod i taget. Det är först när ett nytt val närmar sig som de vaknar upp och talar om vad de vill förverkliga under kommande mandatperiod. Då brinner de verkligen för det som förs fram, men elden falnar för det mesta efter valet.


För visst är det så att det politiska intresset kommer ur orättvisor och att vårt samhälle måste förändras till det bättre. Men trots alla goda föresatser har det mesta av någon anledning blivit bakvänt i vårt samhälle. När våra politiker talar om välfärdssamhället sprider sig fattigdomen i vårt land, det är någonting våra makthavande politiker inte vill kännas vid. Fattigdom förekommer helt enkelt inte i ett välfärdssamhälle.


Det har fört med sig att Frälsningsarmén med flera hjälporganisationer inte ägnar sig åt retorik och floskler, ser de fattiga och behövande människor hjälper de dem. Svårare än så ska det inte behöva vara. Det här har inte vad jag vet, praktiserats av de som brinner för att förändra vårt samhälle.


När en vanlig samhällsengagerad människa – vi kan tänka oss exempelvis ett sjukvårdsbiträde ­– får se familj, vänner, bekanta behandlas illa vid arbetslöshet och sjukdom blir hen så förbannad, att hen kastar in sin arbetskläder i en skrubb och anmäler sig villig att kasta sig in i politiken och ställa upp vid nästa val.


Här finns en människa som verkligen vill påverka inom den givna ramen och hen blir upptagen i gemenskapen och får förtroendeuppdrag. Håller sedan föredrag om orättvisorna med stöd av egna erfarenheter, siffror och pålästa punkter som påvisar att det som sker, faktiskt bryter mot lagen.


Hen klättrar högre och högre inom partiet och får ansvarstyngda uppdrag och ett anseende att vara skicklig retoriker och därigenom duktig debattör. Med den nya erfarenheten att allt tar tid att förändra, är hen redo att närsomhelst ingå i en regering. Under tiden fortsätter det hen en gång gav sig in i politiken för att förändra, det har till och med blivit mycket värre.


Inom politiken ses det som hen gör, är att ta sig an saken praktiskt, realpolitiskt och med hänsyn till tidens och situationens krav. Vad nu det betyder kan ingen människa bli klok på. Inte heller att Frälsningsarmén och de ideellt arbetande inom hjälporganisationer  för att hjälpa utsatta människor, anses som opraktiska fantaster, blåögda,  eller verklighetsskygga utopister. Det ses till och med som att hjälpen kan bli beroendeframkallande och människorna därför inte vill jobba för brödfödan. Jodå, politisk retorik kan verkligen få saker att framstå i en helt annan dager.


De här organisationerna kan inte förändra att människor tvingas svälta eller bo på gatan, det är politikernas sak att rätta till detta. Ingen lätt uppgift som knappast ger några politiska poäng hos de yrken som tjänar bra, eller räknas till den medelklass de flesta partier vill ha som sina sympatisörer. Det är med andra ord bäddat för dubbelmoral, man vill ju så gärna rätta till alla orättvisor, men det är inte gjort i en handvändning. Men om sisådär fyra, fem år så ...


Varför hamnar alla normalmänniskor inom politiken? De onormala skulle utföra ett betydligt bättre jobb i invånarnas tjänst.

Av Sven-Erik Hemlin - Onsdag 20 sept 21:31


Så har då budgeten presenterats och miljarder fördelats. Att så många kan känna sig som vinnare, visar bara hur mycket orättvisa det finns i vårt land. Men mycket återstår, inte minst det olagliga sätt på vilket inte minst Moderaterna, döpte om trygghetsförsäkringar till bidrag och genomförde det största bidraget i Svensk historia, jobbskatteavdraget. Med retorik kan man sannerligen göra svart till vitt och tvärtom.


Jag gillar politik, men bara som underhållning. Att höra inte bara de politiska ledarna utan också deras underhuggare, är betydligt roligare än humorprogrammen på teve. Konsten att vara rolig är att se allvarlig ut och säga dumma saker och det lyckas de flesta med. Jag har svårt att hålla mig för skratt när den troliga nya ledaren för Moderaterna, Ulf Kristersson gör uttalanden. Men efter det han gjorde och sade under sin tid i den borgerliga regeringen, fastnat skrattet i halsen.


Men politik skulle kunna vara rolig och folklig om de som hamnat högst på karriärstegarna klev ner från sina höga hästar. Utan de höga lönerna är de ingenting, bara som folk är mest. Och det är väl det som är vårt lands Akilleshäl, att de som styr och ställer är som folk är mest. Det är inte den samlade intelligensen som styr vårt land, kommuner och landsting, det är vanligt folk.


Det är lätt att glömma bort det, inte minst de politiska makthavarna ägnar det inte en tanke.  Men det är av den anledningen de behöver en hel stab med tjänstemän, som regel välutbildade och kunniga. Att vara politiker kräver nämligen inga bevis på teoretiska kunskaper, det räcker långt att ha varit lojal mot partiet under lång tid. Det finns också många som säger sig ha politiken i blodet, vilket betyder att mamma eller pappa lagt ett gott ord hos partiet.


Många av de gamla ibland saknade politikerna hade verkligen humor. Ibland missförstådda, eftersom alldeles för många tog saker på blodigt allvar, till och med ett skämt. Med den politiska korrektheten följde också att en politiker ska vara allvarlig, annars inger det inget förtroende. Märkligt nog har inte våra politiker upptäckt att de är genomskådade. Eller som frun sa till läkaren när han skrivit ut en remiss till röntgen: Varför ska min man röntgas, jag har genomskådat honom för länge sen. Han är bara dum och lat.


Trotts de nya intetsägande politiker vi har, visst har det presenterats saker som fått folk att skratta. Göran Hägglund var en spjuver, men gick inte hem hos vare sig väljarna eller partikamraterna. Men om det kunde sägas någonting gott om honom, så var han en rolig prick.


Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna med ny logga var festligt. Synd bara att de inte lade till Det ståndaktiga partiet som passat ihop med loggan. Om Jan Björklund har humor vet jag inte, eller var det kanske han som kom på den nya loggan. Men han är svår att förstå, vilket tydligen runt nittiofem procent av invånarna också tycker.


 Som skolminister hade han massvis med lösningar, men ingenting fungerade. Tvärtom blev det virrigare än tidigare. Björklund är lätt att uppfatta som en som pekar med hela handen, men är så desorienterad att han ständigt pekar åt fel håll. Och jag kan förstå det, eftersom liberal kan betyda både vänstersinnad eller vänsterriktad. Kanske har han i den borgerliga alliansen, hamnat i alldeles fel sällskap.


Socialdemokraterna blir jag inte heller klok på. Inte heller dom två gråsossar (eller snarare betongsossar) jag brukar tala med ibland. Dom har alltid röstat på Socialdemokraterna och kan inte tänka sig något annat parti. Men dom kan ju låta bli att rösta, vilket jag hörde en av dom säga och anledningen sa han var Miljöpartiet.


Om någonting fungerar som ett rött skynke för dessa båda, är det Miljöpartiet. Av den anledningen vill de veta i förväg av Löfven om han får sitta kvar, tänker fortsätta samarbeta med Miljöpartiet. Det misstaget vill de inte vara med om en gång till enligt de båda, då får det bli ett valnederlag istället.


Miljöpartiet som regeringspartner var knappast Löfvens smartaste drag precis, det har han säkert fått erfara ett flertal gånger. Snorungar som inte är torra bakom öronen ska inte sitta i en regering, enligt de båda betongsossarna. Och kanske är det så, för det är inte mycket som går Miljöpartiets väg precis. Inte minst den kalla sommaren har svalkat av allt tal om global uppvärmning.


Men fördyrat för svenska folket har de gjort genom sina förslag som drivits igenom. När det svider i plånboken, glömmer inte svenska folket så lätt. Till och med sympatisörerna som inte har riksdagslöner har skäl att gnälla och kanske rent av sluta rösta på partiet.


Men en sak vi hört i många år är att hela Sverige ska leva, är nog det töntigaste slogan jag hört. Det är ingenting annat än en utopi om det ska styras från Riksdagshuset, så lösningen kanske är att ge kommunerna pengar att lösa det själva. Om det är någonting som verkligen behövs ute i glesbygder är det service, som politiska beslut tagit ifrån dem.


Det slog mig att om varje landsortskommun skulle få driva sitt eget lokala postföretag, skulle det fungera betydligt smidigare än Post Nord. Pengarna som frigörs om Post Nord läggs ner, kan bekosta det jag föreslagit. Istället för maskiner som sorterar bort post och sorterar fel, kan kunniga människor med lokalkännedom göra ett betydligt bättre jobb. Den tekniska utvecklingen i alla ära, men många gånger skulle vårt samhälle fungera bättre om vi blev analoga igen.


Det vet väl fasiken om det inte var bättre förr.

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 17 sept 16:55


Ett mycket stort antal människor i vårt land, tror sig komma att leva i ekonomisk trygghet så länge de lever, nämligen de som valt den politiska banan och har politiken till yrke. Om denna säkerhet tas ifrån dem, drabbas även de som har sin födkrok från politiskt skapade jobb. Det är så finurligt och samtidigt osäkert vårt politiskt skapade maktsystem fungerar.


Vad händer om det politiska styrelsesättet ifrågasätts av en majoritet av invånarna? En intressant fråga, eftersom vår värld står inför en enorm förändring enligt många experter. Att det är folket som bestämmer har vi sett vid senaste valet i USA och vid den Engelska röstningen om Brexit. Det var invånarna utanför storstäderna som avgjorde valen, eftersom de helt glömts bort av storstadsfixerade politiker.


På samma sätt har den snabba tekniska utvecklingen om inte glömts bort, så  i alla fall mer eller mindre ignorerats. Det finns gott om tid att ta hand om den biten och en mandatperiod är bara fyra år. Det gäller att hitta någonting som kan säkra makten för den tiden, vad som sedan händer måste hanteras vid och efter nästkommande val. Att ha sin utkomst från politiken har blivit en fråga om kortsiktiga lösningar, på lång sikt finns osäkerheten om vad invånarna kommer att kräva alldeles för stor.


Företagen däremot tänker längre framåt, det gäller att överleva i en mördande konkurrens. Den tekniska utvecklingen styrs av ett behov hos företag som vill minska de dyra personalkostnaderna och få en billigare tillverkning. Maskiner kan producera i betydligt snabbare takt än människan, som dessutom har allt svårare att orka med i det allt snabbare tempot. Hur många som blir över när robotar och smarta maskiner tar över kan vi inte ens gissa oss till, massvis med jobb kan göras med hjälp av Artificiell Intelligens.


Om människan använt sig av den intelligens den fötts med, hade inte vår värld sett ut som den gör. Det är den outnyttjade intelligensen som lämnat fältet fritt för de som passat på att utnyttja den. Den ganska stora grupp rika som sitter på en stor del av vår världs rikedomar, har inte själva jobbat ihop pengarna, det har människor som inte utnyttjat sin intelligens gjort. Den oro som nu finns i vår värld beror på, att människorna tvingats börja använda sin intelligens och tänka själva,


När människor insett att de inte vill ha det samhälle politikerna skapat utan deras medgivande, blir det till en början minst sagt rörigt. Alla vill ju inte samma sak, men så småningom kommer de att enas omkring vad som är viktigast, nämligen trygghet och säkerhet. Ändrade spelregler genom politiska beslut gör att du vet vad du har, men inte vad du har framöver. Det skapar osäkerhet och otrygghet.


Människors rädsla att förlora det de har, är en bidragande orsak till att inte använda mottdraget att vägra arbeta. Ja egentligen handlar det om rädslan att inte kunna överleva, eftersom ett lönearbete för de allra flesta är enda möjligheten. Så borde det inte vara, det borde finnas en ekonomisk grundtrygghet, för att alla själva ska kunna välja hur de vill leva sina liv. Den möjligheten finns inte genom det politiskt skapade kontrollsamhället.


Människan skulle även utan ett lönearbete jobba med någonting, knappast lägga sig på rygg och inte göra ingenting. Antagligen skulle det jobbas lika mycket, men då med vad som intresserar individerna själva. Många skulle säkert ta chansen att förverkliga sina drömmar.


Men eftersom alla behöver pengar för att leva, är det ingen som blir arbetslös frivilligt. Den som inte arbetar ska inte heller äta, ett uttryck den trolige nya Moderatledaren säkert skriver under på. Han ansåg ju att alla arbetslösa var arbetsskygga och alla sjuka simulanter. Storleken har ingen betydelse brukar man säga, men han är definitivt ingen de flesta ser upp till i dubbel bemärkelse.


Om denna man väljs till ny partiledare, kan partiet gå mot en tid, då det kommer att gå under benämningen det människofientliga partiet. Det har partiet varit under många år, men med en empatilös partiledare kommer det att framträda tydligare.


Som vårt samhälle ser ut i dag, kan man förstå alla som säger att det var bättre förr. Går man tillbaka sjuttio år i tiden hade en överväldigande majoritet av landets invånare det ungefär lika kämpigt att få ekonomin att gå ihop. Lönerna var låga och arbetsveckorna långa. Ändå fanns det tid till att umgås och ha roligt. Ingångslönerna var låga men trots det hade ungdomarna råd att gå på bio eller dans flera gånger i veckan.


Numera skiljs de fattiga barnen ut redan i skolan, när ensamstående föräldrar inte har råd att följa det hysteriska märkesklädersmodet eller dyra utflykter. Barn som växer upp med detta, kommer att bära med sig denna erfarenhet genom hela livet. Någon samhörighet med det välfärdssamhälle våra politiker talar om kommer inte att finnas. Det är av den anledningen det våra politiker tror vara ett skyddsnät livet ut, på kort tid kan trasas sönder precis som invånarnas skyddsnät, bli så grovmaskigt att många faller igenom.


Att leva ett rikt liv innebär inte att samla på sig rikedomar, det är att kunna leva livet fullt ut. Vårt tid på jorden är kort i det stora hela och man kan förstå de som när slutet närmar sig, ångrar att de inte tagit tillvara på livet. Att inte ha förverkligat sina drömmar klagar många äldre över, men det är så dags då. Om de unga lär sig någonting av detta, kan de förändra framtidens människors sätt att leva. Det är ju faktiskt så enkelt med det i kanten naggade demokratiska möjligheten, att inte ge våra politiker mandat att bestämma hur invånarna ska leva. Det ska vara invånarna själva, som ska har rätten att avgöra det.


Genom historien vet vi att stora Riken fallit, men tro inte, att inte fler kommer att falla. Om det skulle hända vårt land, kommer människorna ändå att leva vidare. Men då förhoppningsvis klokare än att överlämna ansvaret över hur de ska leva sina liv, på av politiska partiers utvalda företrädare.

Av Sven-Erik Hemlin - Torsdag 14 sept 16:27


Har en förmåga att lägga på minnet de mest underliga saker. Ibland kan det vara oviktigt vetande, ibland ger det en förklaring om det som händer i vår minst sagt förvirrande värld. Jag har under åren varit kritiskt till det sätt våra så kallade folkvalda styr och ställer, med förödande inverkan på både ekonomi och personal inom våra offentliga verksamheter.  


Man talar om orsak och verkan så naturligtvis försöker man hitta orsaken till att makthavare utan invånarnas godkännande, kan göra som de gör. Av en slump hittade jag någonting som kan ge en förklaring. Psykologforskaren Dacher Keltner vid Berkeley universitetet har kommit fram till, att mycket makt ger hjärnskador.


Ni läste rätt, makt är alltså farligt även för makthavarna själva. Han kallar det hela maktparadoxen – när människor får makt, förlorar de en del förmågor som behövdes för att få makten från första början. Min första tanke var att det på pricken stämde in på Donald Trump. Men så insåg jag att det även förklarar en hel del, av det som hänt de senaste tjugofem åren i vårt land.


Efter två decenniers studie upptäckte Keltner att människor med makt, agerar som om de fått hjärnskador – de blir impulsiva och omedvetna om risker. Men de har också fått en nedsatt förmåga att se saker ur andras perspektiv. Senaste exemplet är IT-skandalen som det tycks vara svårt att reda ut vad som verkligen har hänt. Privatiseringarna som genomfördes av Alliansen har tvärtemot vad som utlovades, visat sig bli en dyr affär för invånarna.


Med makt följer att kunna låta andra göra jobbet. I vårt fall har svaga politiska ledningar gjort att politiskt tillsatta och anställda tjänstemän fått makt att besluta. När det gäller hur de politiska ledningarna inom många offentliga verksamheter strulat till det, ger det Keltner rätt när det gäller att inte ha lyssnat och tagit kritiken på allvar. Makten hade gjort att de fått nedsatt förmåga att se saker ur andras perspektiv.


Tyvärr har det förekommit under så många år, vilket är orsaken till det sjuka maktsystem vi fått. Ser man tillbaka började det här redan på Göran Perssons tid, ja kanske till och med på åttiotalet. Miljarder av invånarnas pensionspengar har konfiskerats av staten, på åttiotalet handlade det om ett lån. Men lånet på åttiotalet har aldrig betalats tillbaka, så visst måste även det räknas som en konfiskering.


Hursomhelst sattes bollen i rullning, det var fritt fram att använda till och med öronmärkta pengar till att köpa röster. Av den anledningen har vi inte längre trygghetsförsäkringar och pensioner som är i takt med den ekonomiska verkligheten.


Genom införandet av marknadsmässiga löner för både de politiska företrädarna och chefer inom de offentliga verksamheterna, tappade makthavarna greppet om kostnaderna. Genom detta förlorade dessutom de politiska makthavarna förmågan att se, känna och förstå de sämst ställdas situation i samhället. Förenklat uttryckt har makthavarna svårt att förstå hur fattiga människor tvingas leva, eftersom de själva inte har några problem med att få pengarna att räcka till.


Det har gjort att politiska beslut gett kostnadsökningar som drabbat de svagaste grupperna hårdast. Detta är mycket märkligt, eftersom de tärande inte är de handikappade, gamla, sjuka och arbetslösa, utan det är numera välavlönade byråkrater och de som säger sig företräda sina väljare. Deras löner och förmåner har belastat invånarnas inbetalade skattepengar så hårt, att de viktiga offentliga verksamheterna blivit lidande.


Att försöka lappa ihop det splittrade samhälle vi fått blir inte lätt. Har full förståelse för förslaget att invånarna måste jobba längre och att fler måste komma i arbete. De fasta kostnaderna för att driva landet är enorma och stiger snabbare än inflationen. Det finns inga som helst reserver att ta av, när högkonjunkturen ersätts av en lågkonjunktur. När det händer kommer vårt land att känna av, att det finns alldeles för många fattiga.


Redan kan man ana att allt inte står rätt till med vår stolta skuta, eftersom råttorna börjat lämna den innan vi driver ut på djupt vatten. Bakom Nordeas beslut att flytta finns naturligtvis grundliga konsekvensanalyser, man kan tolka det som att framtiden inte ser ljus ut för vårt land. Olyckskorparna har kraxat länge, så visst är det dags för svenska folket att bli lite försiktigare.


Att även en bank som en gång räddades av svenska folket kan vara fel ute även nu, kommer den närmaste tiden att utvisa. När drevet går vet man aldrig vad som kan hända. Nordea har ju inte gjort sig känd som den kundvänliga banken precis och har därför fått många ovänner. Det är kunderna som skapat bankens oerhörda vinster, men kunderna har inte fått någonting tillbaka. Även ekonomiska idioter har börjat titta i sin egen plånbok, det har tvingats till det av verkligheten.


Nåja, vi har hamnat i ett läge då det inte finns plats för optimister och ideologiska drömmare, vad som kommer att behövas är kompetenta realister som vågar se sanningen i vitögat, Det finns ingen tvekan om att svenska folket byggt upp ett skuldberg som är enormt. Den säkerhet bankerna trott sig ha genom de ständigt stigande taxeringsvärdena, är bara en säkerhet på papper. Många länder har fått uppleva halverade fastighetspriser, det kan hända även här, mycket fortare än vi ens kan ana.


Som det ser ut lever vi inte bara på lånade pengar, utan även lånad tid. Vi skjuter ett jätteproblem framför oss, men en dag slår det stopp. Allt tal om vad som ska hända efter nästa val kan bara tas för vad det är, rent önsketänkande. Vad vi gör och vill göra i vårt land är en sak, men vi kan bara följa med i det som händer i vår globala värld. Är vi inte i takt med övriga världen, blir det som med vårt havererade skolsystem, vi halkar ohjälpligt efter.


Och det är vad som oroar mest, våra politiker förlitar sig till den svenska modellen, men den fungerar inte sett ur ett internationellt perspektiv. Uppsvinget i svensk ekonomi som regeringen nu jublar över kan snabbt bli en djupdykning. Så förrädisk är vår värld i dag, man kan inte ta någonting för givet.  Om man bortser från att makt kan ge hjärnskador, förstås. Det tror jag fullt och fast på.

Av Sven-Erik Hemlin - Söndag 10 sept 19:43

Du skall inga andra Gudar hava än ... Ja, det var så det började, men sedan har det blivit många Gudar att tillbedja. Numera tillbedjes penningguden Mammon av inte bara människorna utan även av regeringar. Många religiösa sekter har en tro som täckmantel och det är en lukrativ bransch. Men ser man på hur många människor som offrats på Mammons altare, är det svårt att ta dessa allvar. Man kan inte annat än kalla dem hycklare.


I en tid då vår regering lovar miljarder till de mest underliga saker som knappast förbättrar många invånares liv, blir men fundersam. Vad ända in i helsike håller våra så kallade förtroendevalda på med? Skatterna ska i första hand se till att invånarna får vad de betalar för med sina skatter. Det våra politiska makthavare sedan ska se till är att pengarna först fördelas till alla de som släpat efter på grund av politiska beslut. Det är vad som blir över som kan användas till vad som kallas reformer.


Det är helt uppenbart att våra politiska makthavare under många år inte följt den lag som säger att de på bästa sätt ska förvalta invånarnas pengar. Fler än jag anser att det nu är sista chansen för det politiska etablissemanget att ha kvar sina välbetalda uppdrag. De är ju inte anställda av invånarna att komma med egna förslag hur vårt land ska bli bättre, de måste vara lyhörda för vad invånarna vill.


Björn "Walross", eller vad han nu heter, som tror sig styra både Nordea och norra halvklotet, har kommit med många idiotiska kommentarer. Jag fastnade för att 80 procent av människorna är ekonomiska idioter som de övriga 20 procenten kan tjäna pengar på. Visst är det så att alla dessa människor som kan räknas till de 80 procenten, haft fullt upp med att överleva. De har dessutom inte pengar att kunna vara med i Pyramidspelet som skapar miljonärer.


Nu verkar det som att en stor del av de ekonomiska idioterna ser sig om efter annan bank, jag är en av dem som bytt. Precis som Magdalena Andersson inte trodde Nordea skulle göra slag i saken och flytta huvudkontoret, har nog "Walrossen" förlitat sig till att inte de ekonomiska idioterna skulle lämna banken. Vi får se vart det hela slutar, men den största idioten kanske i slutändan är Björn "Walross".


Nåja, än så länge får vi vara glada att slippa de fruktansvärda ovädren, men visst kommer det surt efter även för våran del ändå. All förödelse kommer att kosta oerhört med pengar, någonting som på ena eller andra sättet kommer att påverka ekonomin globalt. Tyvärr är risken stor att priserna kommer att pressas upp, det där med tillgång och efterfrågan kommer att spöka.


Till glädje för Riksbanken till att börja med, sedan är det dags att bekämpa inflationen. Inflation betyder stigande priser, vilket de sämst ställda redan i åt konstaterat att det blivit allt svårare att få pengarna att räcka till. Jag kan inte bli av med olustkänslan att det hela är början på en ny finanskris, det som nu händer i Amerika kommer att skapa svallvågor.


Som vanligt blir det invånarna som tvingas ta itu med problemen. Minst sagt bekymrad blir jag över hur regeringen sätter sprätt på pengarna. Tyvärr på helt fel saker, men det kommer de säkert underfund med kanske redan före valet. Vi vet ju faktiskt inte hur världen ser ut inom bara ett halvår, allt händer så snabbt nuförtiden.


På något sätt upplever jag våra politikers ställningstaganden och beslut som en sorts ungdomlig dårskap. Som ung vet  man precis hur saker och ting ska vara, för att ett antal år senare skamsen inse, att det var åt helsike fel. Det är lätt att tänka med hjärtat, men det gör ont att få det krossat.


Det är dags för alla partier att inte fastna i gamla ideologier, utan istället utföra sina uppdrag i invånarnas tjänst på bästa sätt. Naturligtvis kommer det att bli svårt att återskapa förtroendet för vad de i invånarnas tjänst kan göra, men det är vad som måste göras. Det krävs i första hand att åtgärda de orättvisor politiska beslut skapat och det kommer att kosta pengar. Men det är inte invånarna som ska betala, det ska bekostas genom nedskärningar av vår enorma byråkrati.


Hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste att Socialdemokraterna anses kunna hantera ekonomin bättre än de borgerliga. Jösses, politiker skulle inte ens få hantera invånarnas pengar. Med det styrelsesätt vi har fungerar staten, kommunerna och landstingen som överförmyndare som fattar beslut för invånarna, som de anser inte vet bättre hur de ska ha det. De vet, var så säker och det är därför vad man kallar politikerförakt har uppstått.


Att utgå från att den som fått ett förtroendeuppdrag är klokare än sina väljare är inte bara korkat, det bäddar för att ett allt mer informerat folk ilsknar till och blir heligt förbannade. Jag är rädd att när stridsröken lagt sig, står inte något av de tidigare stora partierna som vinnare, vilket betyder att alla blir förlorare. I alldeles för mångas ögon är vårt land som det formats av politiska beslut, inte det land de vill leva i. Vad som krävs är alltså att göra vårt land människovänligt istället för människofientligt. Det är inte mer med det.


Men tänk om Björn "Walross" har rätt, Göran Persson med flera har ju faktiskt skott sig på invånarnas dumhet. Men det betyder också att de som sitter vid makten tillhör den enorma gruppen ekonomiska idioter! Mycket ska man behöva vara med om. 

Av Sven-Erik Hemlin - Tisdag 29 aug 09:50

Egentligen borde jag skriva om den minst informerade, vår statsminister. Men egentligen handlar det ju om det som alltid förekommit inom de offentliga verksamheterna, man lägger locket på. Man trodde helt enkelt att det skulle kunna lösas, utan att svenska folket skulle få reda på vad som hänt. Om statsministern var ovetande kunde han inte belastas för det som hänt. Det hela handlar ju om makten, gubevars.


Istället för man fram hur bra det går för landet och pengar finns det gott om och fler ska komma i arbete. Låglönejobb och arbetstidsförkortning skulle innebära att fler kan komma i arbete, men det är lättare sagt än gjort. Låga löner bryter mot den svenska modellen och förkortad arbetstid kan inte ge samma lön som tidigare. Det skulle aldrig arbetsgivarna inom det privata näringslivet gå med på. Om de offentliga verksamheterna gör det, kommer inte skattepengarna att räcka till.


Alla förståsigpåare och experter är överens om att vi är inne på en väg ingen vet vart den leder. Det finns massvis med statistik om vad som hänt, men det ger ingen vägledning när vi hamnat utanför den befintliga kartan. Att fler måste i arbete beror på att kostnaderna för att driva landet hela tiden ökar. Men hur i hela fridens dagar, ska staten kunna få stopp på eller till och med minska kostnaderna?


Det är vad det kommer att handla om, nämligen att staten kommer att tvingas hålla hårt i plånboken. Det hurtiga budskapet att nu finns pengar att sätta sprätt på ska ses som valfläsk och ingenting annat. Inte minst Socialdemokraterna borde ha lärt sig av åttiotalets misstag då ingen lyssnade på dåvarande finansministern, som naturligtvis hade rätt. Troligtvis har Magdalena Andersson en annan åsikt än partiledningen som hon inte får framföra, konstigt vore det annars. Ekonomi och politik hamnar på kollisionskurs för det mesta.


Kanske har det inte nått fram till de makthavande att konsumtionshysterin är över. Folk har blivit försiktigare, eftersom de känner sig lurade på grund av att de köpt någon ny teknikpryl och en ny ännu bättre presenteras innan de ens lärt sig använda det köpta fullt ut. Skaran av människor som insett detta växer stadigt och rapporter om minskad försäljning börjar märkas i nyhetsrapporteringen.


Optimistiska siffror om kommande års tillväxt är önsketänkande, när vikande försäljning visas öppet är vi redan i början på utförsbacken. Sedan går det fortare och fortare och det finns ingen nödbroms att rycka i. Det går med andra ord inte att förutse vad som kan hända redan i början på nästa år.


Om inte landets invånare fortsätter konsumera i samma takt som senaste åren, kan vi inte räkna med någon ekonomisk tillväxt. Vad vi sett, för ekonomisk tillväxt bara med sig ökande kostnader, någonting som påverkat de som lever ur hand i mun på grund av stora fasta kostnader. Till den gruppen hör de som köpt bostadsrätter och hus till vad som måste ses som överpris.


Marknaden korrigerar alltid sig själv hörde jag en ekonomisk expert säga. Visst är det så, allt har med tillgång och efterfrågan att göra, bostadsbristen beror på att det byggts så lite i vårt land under många år. Men nybyggda lägenheter i dagens läge är det inte många som har råd att bo i, folk i gemen är fattigare än vad de politiska makthavarna trott. Med den snabba uppräkning av taxeringsvärden som skett, är många hus- och bostadsrättsägare miljonärer på papperet, men kontanter är det ont om.


En ökning med en femhundring i månaden märks knappast för en välbetald politiker, men en fattigpensionär, de som tvingas leva på sjukbidrag eller för en ensamstående förälder, betyder det mindre att handla för till det absolut nödvändiga, så för dem är det en oerhörd summa.


Riksbanken jublar över att inflationsmålet äntligen nåtts, i en inte alltför avlägsen framtid måste det till att bekämpa inflationen, för att få ner den till 2 procent. Det här är svängningar som är svåra att undvika eftersom det inte finns något mellanläge, bara ytterligheter. Bäst kan vi se det genom minusräntan som verkligen satt fart på lånebrasan, nästa steg blir att släcka den. Om den inte självslocknar förstås.


Hur det än är har de allra flesta fötts med någonting man kallar sunt förnuft. I själva verket består det sunda förnuftet av erfarenhet och fungerar som en säkerhetsspärr. Det händer så mycket i vår omvärld så naturligtvis kan det hända även i vårt land. Det manar till försiktighet och att tänka efter före. Det är inte roligt att inse att om det går åt helsike, kan resten av livet vara kört, som man säger.


Av någon anledning har den moderna människa gått från att lagom är bäst, till att sätta upp ännu högre mål. Att ha inköpt en bostadsrätt eller hus men sedan inte har ekonomi att kunna njuta av det är bortkastade pengar. Varför vi blivit så hysteriskt inriktade på att äga saker har jag svårt att förstå, det är ju ingenting vi får med oss när det är så dags. Och just det, är det många som inte ägnar en tanke. Vi vet inte i förväg när våra liv tar slut.


Någon gång i framtiden kanske människan lär sig njuta av varje dag och tar varje dag som de kommer. Vem vet, kanske människorna redan från födseln vet när livet kommer att ta slut. Det skulle ge individen möjlighet att verkligen få ut det mesta av sitt liv, men så ska man ju bara inte tänka. Vi måste tänka på samhällets fortlevnad får vi höra. Hur har svenska folket kunnat gå på en sådan blåsning!


Det är det politiska makt- och kontrollsystemets överlevnad det handlar om. Vad människan behöver är en ekonomisk grundtrygghet, att vad som än händer kommer det att finnas pengar till mat. Många skulle säkert slå av på takten och göra saker som de gillar att hålla på med. Har full förståelse för att allt fler börjar se det som de enda lösningen på vår överbefolkade världs problem.


Men hur våra politiker ska börja tänka i de banorna ter sig omöjligt. Våra makthavare förses med en spik att slå in i väggen, men det visar sig att spikhuvudet då kommer mot väggen. Första reaktionen är att det är ett fabrikationsfel, men så säger någon: Du kan slå in den i väggen på andra sidan, då blir den rättvänd. Tja, det är väl vad politik handlar om.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Gamlingen med Blogkeen
Följ Gamlingen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se